Att befinna sig i utkanten av världen, av Det Nya Välfärdssamhället, Folkhemmet Sverige, är att ständigt behöva förhålla sig till centrum. Detta görs både genom ett trotsigt
stockholmsförakt, och genom ett avståndstagande till dem som står ännu närmare gränsen än en själv. I Regnspiran är det främst samer som man räds att förknippas med, i Bära mistel är det ”tattarna” som blir representanter för det smutsiga, ociviliserade folket på andra sidan gränsen för det accepterbara. Om Linda sägs att hon har sameblod, vilket ofta kommer upp när någon talar om hennes dåliga sidor, varför hon inte är respektabel.
- Hon härstammar från lappgrena ska ni veta. Första hustrun hans Gammel-Ståhl var svenska, å bortur den grenen kommer du Elof. He blir skillnad.’a Lapp-Kajsa…
Elof blev skamsen över medhållet och avbröt sin mor.
- ’a Lapp-Kajsa var en präktig gumma. En duktig arbetsmännisk’ å bra ve styvbarna å präktig på alla vis, sa han, och sköt en brun stråle saliv i spottlådans renlav.
- Hon var lapp i alla fall, sa den gamla. (R s. 173)
I Ecksträsk finns en rasbiologisk syn på arv, vilken innebär att vissa etniciteter har dåliga anlag som går i arv till deras ättlingar. Detta arv påminns Linda om när hon går runt i gårdarna och hälsar på. Det finns en rasistisk nidvisa om samer som händelsevis sjungs när Linda kommer förbi.
Gammellappen han drag’ storsäcken omikring, och alla barn som grina dem stoppar han ditin. Han drager dem till kåtan en tämmelig rad
där sitt’ en gammal lappkäling å piskar opp dem bra.
(R s. 178)
Det finns dock en utveckling över generationerna. I det förra citatet blir sonen generad över moderns rasism (även om han fortfarande refererar till ”Lapp-Kajsa”), och Linda anklagar främst byns äldre kvinnor för att sjunga visan och påminna henne om hennes (påstådda) arv. De unga åhörarna är väl medvetna om det opassande i visan, de ”[…] måste ljuga på sitt sätt: med höga skratt bedyrade de att det var otroligt så dumma de gamla varit och att de själva alltifrån späda år varit upplysta och godhjärtade och älskat lappar, som de aldrig sett, högre än egna livet och aldrig någonsin hade kallat Linda för lappkalv.” (R s. 179)
Det faktum att den yngre generationen inte verkar vara lika fientligt inställda till samer skulle kunna härledas till den lilla bisatsen ”som de aldrig sett”. De har aldrig upplevt samer som ett problem eller som ett hot. Istället är det andra i byn som fått ta platsen som de hotfulla och farliga:
När det stod i texten att ’förförelser måste ju komma dock ve den människan genom vilken förförelsen kommer’, då tänkte byn på Jonas och Manda. När flickorna skulle fostras till kvinnlighet var Manda det avskräckande exemplet […] Och visans lappgubbe, som ingen någonsin sett, hade mer och mer ersatts av verklighetens Jonas. (R s. 180)
Den hotfulle Andre skapas här i intersektionen ras-klass-genus. Jonas och Manda som inte är rasifierade ”från början”, övertar med tiden samernas roll som de farliga främlingarna. Deras brist på respektabilitet gör dem till skrämmande exempel för barnen, eftersom denna brist, precis som Lindas samearv, anses kunna smitta av sig och föras vidare. Istället för som i Lindas fall hänvisa till ett blodsarv, är det den skadliga miljön som är faran hos Jonas och Manda. Deras hotfullhet uppfattas dessutom olika utifrån deras respektive kön. Manda tros kunna hindra flickorna i deras konstruerande av en respektabel kvinnlighet. Beverley Skeggs beskriver hur bristande respektabilitet hos arbetarklasskvinnor under den viktorianska eran kom att definieras som sexuell lössläppthet och farlighet. Med tiden fördes detta resonemang över på rasifierade kvinnor och män.72 I Regnspiran finns en liknande överföring av skuld. Jonas som stjäl saker från gårdarna med sin säck blir i bybornas ögon en potentiell kidnappare (som likt ”gammellappen” ska lägga barnen i sin säck), dessutom med insinuerade sexuella perversioner. Eftersom Manda är tillsammans med Jonas är de båda farliga, översexuella och utgör ett hot mot de respektabla svenskarna i byn.
Sara Ahmed ser inte vithet som något som är ”ontologiskt givet”, istället är det något som man tar emot över tid.73 Hon skriver: ”Vithet kan beskrivas som en pågående och oavslutad historia, som orienterar kroppar i speciella riktningar och påverkar vilket utrymme de ’tar upp’.”74 Rummet är viktigt för Ahmed när det kommer till konstruktionen av vithet och ras, eller identitet överhuvudtaget. Platsen, rummet, byn har betydelse eftersom den är utgångspunkten från vilken en person blir medveten om och tolkar sin omvärld. Ahmed ser rätten att befinna sig och vara bekväm på en plats som något som nedärvs precis som ras, eller ägodelar:
Världen ärvs också som boplats. Vithet skulle kunna vara det som är ’här’, det som utgör den punkt från vilken världen breder ut sig och som också är arvtagandets punkt. Om vitheten går i arv, så är den också reproducerad. Vithet reproduceras genom att
72 Skeggs 1999, s. 194.
73 Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens hegemoni, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck, Stockholm 2011, s. 126.
betraktas som ett slags god boplats: som om det var något personer, kulturer och platser förfogade över. Man skulle till och med kunna säga att vitheten ’förblir sig själv’ genom en slags familjelikhet.75
Om man då som Jonas och Manda inte förfogar över något, eller som Linda kopplas ihop med en icke-vithet, blir ens anknytning till platsen inte lika stark. Linda önskar att få vara en del av Byanden, men när hon försöker tränga sig in blir hon påmind om sitt ursprung genom rasistiska visor.
Bära mistel är mindre platsbetonad än Regnspiran. Linda och Björn far runt från by till
by, och är lika utanför överallt. När Linda är ute och reser med Björn passerar hon som vit, ja till och med som stockholmare. Ändå är hennes rädsla att förknippas med icke-vita stark. Hennes vanliga rättvisepatos som är starkt när det kommer till kvinnor, barn och djur i nöd sträcker sig inte till den grupp som av personerna i Bära mistel kallas ”tattare”. När Linda och Björn för första gången kliver på tåget tillsammans gör de det samtidigt med ett ”tattarpar”, där Linda genast uppfattar mannen som farlig och hotfull. Paret skildras genom Lindas bokstavligen vita blick: ”hon hade ljusa ögon, vitaktiga i detta hårda solsken” (BM s. 62). I scenen synliggörs Lindas blick som det raster genom vilket läsaren ser paret, Linda och mannen har ett ”ögonkrig” som hon för med sin ”hatiska blick” (BM s. 62). Kvinnan i paret (”flickan”) är i Lindas ögon vårdslös, ivrig, icke-respektabel – en ”tikvalp”, djurisk, men ännu för ung för att själv vara farlig.
Tågkupén skulle kunna ses som den plats där vitheten istället för att reproduceras går förlorad. Som resande har man inget hem, man befinner sig mitt emellan två platser. När Björn och Linda kliver på tåget samtidigt som det andra paret upptas de i en annan sfär, en grupp människor som inte har någon fast punkt, ingen ”god boplats” att odla sin vithet och sin respektabilitet på, för att använda Ahmeds uttryck. När Linda kliver på tåget med Björn överger hon sin möjlighet att leva ett relativt respektabelt liv. Istället blir hennes avvikelse total. Eduards diskuterar hur den avvikande svenska kvinnan och ”den hotfulla manliga utlänningen” båda utgör den Andre i förhållande till den svenska mannen.76 Tågkupén är som ett samhälle i miniformat med representanter för de rasifierade männen, de rasifierade kvinnorna, de svenska männen och de svenska kvinnorna. Från Lindas perspektiv begränsas den andra kvinnan till en offerroll, och den rasifierade mannen är den hotfulla konkurrenten. De är dock rotlösa allihop, utan en chans att materialisera sitt kapital eller sin position gentemot de andra.
75 Ahmed 2011, s. 132.
Björn med sitt kulturella kapital och sitt stockholmsursprung behöver inte vara lika rädd att förknippas med dem, och kan ifrågasätta och anklaga Linda, som i den här dialogen:
Du ser ner på byborna för deras fördomar, men vad ska man säga om Linda Ståhls tattarförakt? Det är bland det tjockaste jag nånsin träffat på.
Ni stockholmare vet ingenting om tattarna!
Nej man måste väl vara madam i ett respekterat hus för att kunna sortera ut sådär säkert.
Ute i byarna var hon noga med att tala så fint hon kunde för att bli tagen för stockholmare som Björn – nervöst balanserande mot den lilla överdriften som just var ett ’tattartecken’. (BM s. 80)
När Ahmed använder begreppet passing för att beskriva identifieringsprocessen, betonar hon att det precis som när man passerar genom ett rum inte finns en början eller ett slut på processen. Själva passerandet i sig är ju just utrymmet däremellan, vilket skapar ännu en förbindelse till det fysiska rummet. Att passera är att befinna sig i ett mellanrum, både fysiskt och kulturellt. Detta passerande mellan identiteter utan en början och ett slut kallar Ahmed för ”hybridisering”, ett uppbrytande av uppfattningen att man måste vara antingen eller.77 Hon understryker dock att en hybridisering inte automatiskt är en omstörtande princip, som i sig själv innebär en destabilisering av identitetsdiskursen. Tvärtom riskerar hybriden att påminna om hur komplexa identitetsprocesser är och därmed motivera en striktare kontroll av dem: ”Indeed, hybridization, if read as the failure or loss of a proper or authentic identity could then, paradoxically, become a means by which a purified notion of identity is upheld as the origin of truth, value and security (the fate of the hybrid makes clear what ’we’ could lose).”78
Om man överför Ahmeds resonemang på Bära mistel går det att läsa Linda och Björn som två hybrider på ständig resa mellan dem som försöker definiera och identifiera dem. De färdas mellan frågorna Är det en man? Är det en kvinna? Är de respektabla? Det är inte så att resan är frivillig, de är båda på jakt efter något: konsten och kärleken. Just eftersom de är svårdefinierbara ökar omvärldens behov av att fastställa och begränsa dem. Under sina resor riktar de själva sina blickar mot omvärlden och inte minst mot varandra. De definierar sig själva genom att jämföra sig med varandra och andra som de möter. Återigen spelar den egna blicken stor roll för hur man själv placerar sig, för hur man passerar inför sig själv. Inför Björn blir Linda grov, okultiverad och bonnig. Inför Linda blir Björn feminin och upphöjd,
77 Sara Ahmed, ”’She’ll Wake Up One of These Days and Find She’s Turned into a Nigger’ Passing through Hybridity”, Theory, Culture & Society, 1999:2, s. 88.
men också elak och kall. Björns hybriditet blir ännu större än Lindas då han i högre grad utmanar idén om fasta könsidentiteter.
Platsen, eller ibland avsaknaden av platsbundenhet, spelar alltså stor roll både i
Regnspiran och Bära mistel, utan att de för den sakens skull har några ambitioner att avspegla
just de platser som de nämner på ett äkta eller korrekt sätt. Ecksträsk, Lindas hemby, finns inte ens på riktigt. Texten ”bidrar till konstruktionen av sitt objekt” i läsarens ögon, som Sörlin skriver, men denna konstruktion finns även utanför fiktionens gränser; det är möjligt att Lidman ville presentera den västerbottniska byn för en större publik, men hon använder också distansen som uppstår mellan centrum och periferi för att säga något om sina karaktärer och den sociala periferi de befinner sig i.
Det är heller inte så att det enbart är berättelserna eller karaktärerna som säger något om platsen eller rummet, eller om hur ens förhållningssätt till det färgar av sig på dem som befinner sig i det (och de som inte tillåts att göra det). Vilka som beviljas tillträde till Byanden har inte bara att göra med geografisk placering. Här illustreras även rasifieringens förlopp. En person som uppfattas som icke-svensk/icke-vit bedöms som icke-hemmahörande och kan inte och/eller hindras att förknippas med en plats. Det blir också tydligt hur rasifiering hör ihop med klass. En person som hindras att slå sig ner på en plats får naturligtvis också svårt att försörja sig på ett respektabelt sätt. Framförallt i Bära mistel kommenteras det ett flertal gånger om ”resande” som måste åka runt och ”nasa”, vilket i bästa fall anses som ofint. Detta förhållande fungerar även åt andra hållet. Personer som inte anses vara respektabla, som till exempel Jonas och Manda, kan lättare än andra glida över till ett slags hotfullt Andraskap, och ta över positionen som samer haft tidigare. Rasifiering har ingenting med någon faktisk ras att göra, utan betecknar just denna process som positionerar en person utifrån uppfattningar om vad dennes främmande ras, det vill säga icke-hemmahörighet, innebär.