I denna avslutande diskussion ämnar jag fördjupa analysen av det empiriska materialet liksom redogöra för de slutsatser som är möjliga att dra utifrån detta. Min tanke är att först beskriva de olika diskurserna, för att vidare redogöra för olika föreställningar om folkbiblioteket och de värden som demokratibegreppet inrymmer inom respektive diskurs, i syfte att diskutera hur diskurserna förhåller sig till varandra liksom deras förändring över tid. Det är möjligt att urskilja fyra demokratiska diskurser under den studerade tidsperioden vilka delvis existerat parallellt med varandra. Med utgångspunkt i materialet förefaller det ha inträffat en diskursiv förändring ifrån mitten av 1990-talet och fram till slutet av 2010-talet i professionsdebatten.
Deltagardiskursen innehar en hegemonisk position under hela 1990-talet. Debatten handlar under denna tid snarare om vilka värden som kan betraktas som de mest demokratiska men samtliga värden relaterar till deltagande i det demokratiska samhället. I slutet av 90-talet och början av milleniumskiftet får samtalsdiskursen ett stort genomslag i tidskriften. Detta genomslag kan förstås i relation till den samtida demokratiutredningen som förespråkar ett deliberativt demokratiideal. Inkluderingsdiskursen etablerar sig i tidningen under mitten av 2000-talet. Frågan om inkludering är inte ny men har under de tidigare åren inte relaterats till demokratibegreppet och således inte formerat någon demokratisk diskurs. Demokratidiskursen kan förstås mot bakgrund av språkbruket i den nya bibliotekslagen och betraktas som resultatet av de tidigare diskursernas kollision och senare sammanflätning under 2010-talet.
Föreställningarna om folkbibliotekets demokratiska roll kan betraktas som ideologiska uttryck för bibliotekets funktion i samhället. Dessa föreställningar är möjliga att urskilja i förhållande till demokratibegreppets betydelsebildning i diskursen. Deltagardiskursens nodalpunkt ”demokrati” kan förstås i relation till dess element ”deltagande”, ”aktiv” och ”utvecklande”. Diskursen kännetecknas främst av ett individperspektiv – individens utveckling och deltagande i det demokratiska samhället. Dessa värden kan förstås som är centrala för både den liberala utvecklande demokratin och deltagardemokratin (se Petersson, 2009; Rousseau, 1994; Pateman, 1970; Held, 1997). Det är möjligt att betrakta det individfokuserade perspektivet som en konsekvens av en ekonomisk och ideo-logisk perspektivförskjutning under 70- och 80-talen som föranledde biblioteken att anpassa sig till individuella behov (se Vestheim, 1999).
Deltagardiskursen innefattar emellertid vissa inslag av kollektivistiska ideal – informationsteknologins utveckling under 1990-talet och början på millenium-skiftet förorsakade en ny artikulation av diskursen. För att säkerställa tillgången till information och därmed medborgarnas deltagande i demokratin ansågs dessa behöva tillgång till teknologi. Deltagardiskursen delar i detta avseende vissa element med inkluderingsdiskursen men i den här kontexten framhålls tekniken som den avgörande faktorn för demokratiskt deltagande i samhället. Biblioteket förstås här i relation till dess potential att utjämna den digitala klyftan. Begreppet
63
folkbildning kan betraktas i konservativa termer. Det faktum att folkbildningen återigen fick ett uppsving under milleniumskiftet kan förstås som en kultur-konservativ reaktion mot den nyliberala linjen i debatten (se Greider, 2000). Demokratibegreppet används således för att argumentera för både individuella och kollektiva intressen inom en och samma diskurs. Deltagardemokratins ideal blev utgångspunkt för radikal samhällskritik vid tillkomsten av industrisamhället och under vänstervågen på 1960- och 1970-talet – under den tidsperiod då Hedemarks (2009) allaktivitetsdiskurs kom att inneha en hegemonisk position (se Petersson, 2009; Hedemark, 2009). Det är tänkbart att deltagardemokratin innefattar element som relaterar till flera ideologiska intressen och skulle således kunna förklara de olika positionerna i en och samma diskurs. Det demokratiska deltagandet kan förstås som utmärkande för diskursen i sin helhet oavsett om det handlar om information, teknik eller folkbildning.
Samtalsdiskursens nodalpunkt ”demokrati” kan betraktas i förhållande till dess element ”samtal”, ”möten” och ”mötesplats”. Diskursen utmärks av den ömsesidiga dialogen och förhållandet mellan individer som möts i biblioteket – mötesplatsen – som förstås som förutsättningen för aktivt medborgarskap i den demokratiska processen och som en del av den liberala utvecklande demokratin (se Petersson, 2009; Habermas, 1996; Gilljam & Hermansson, 2003; Held, 1997). Folkbiblioteket betraktas här som en förmedlande länk mellan folket och makten. Samtidigt delar samtalsdiskursen vissa element med deltagardiskursen – föreställningen om att politiskt engagemang bidrar till individens utveckling förenar både samtalsdemokrater och deltagardemokrater (se Petersson, 2009). Det är således tänkbart att uppfattningen om bibliotekets demokratiska roll utgår ifrån samma ideologiska övertygelser som i deltagardiskursen. Samtalsdiskursen utmärker sig emellertid i förhållande till sitt explicita sätt att argumentera för en specifik demokratiteori – en uttalad diskursiv strategi. Diskursen innehar aldrig någon hegemonisk position i förhållande till de andra diskurserna men den är inte riktigt heller föremål för kritik. Det är således möjligt för samtalsdiskursen att existera parallellt med de andra diskurserna.
Till skillnad från samtalsdiskursen och deltagardiskursen – vilka innefattar både föreställningar om individen och kollektivet – kan inkluderingsdiskursen främst förstås i förhållande till föreställningar om bibliotekets demokratiska betydelse för kollektivet och folkbibliotekets beskyddande roll (se Held, 1997). Diskursens nodalpunkt ”demokrati” kan betraktas i relation till dess element ”inkludering”, ”tillgång” och ”mänskliga rättigheter”. Diskursen kännetecknas av frågan om vilka som skall inkluderas i folket – demos – i demokratibegreppet och därmed få tillgång till folkbiblioteket och dess medier. Diskurserna kan således förstås i förhållande till olika aspekter av biblioteket – deltagardiskursen betonar bibliotekets medier, samtalsdiskursen framhåller det fysiska rummet, och inkluderingsdiskursen artikulerar frågan om vilka som skall få tillgång till likaväl medier som det fysiska rummet. De tre diskurserna existerar delvis parallellt med varandra under flertalet år innan dessa kommer att kollidera. Inkluderingsdiskursen kan betraktas som central i upplösningen av de tidigare diskurserna men det är även tänkbart att skrivelsen om ett demokratiskt uppdrag
64
i bibliotekslagen föranledde de diskursiva strider som kom att prägla debatten under 2010-talet.
Det antagonistiska förhållandet mellan deltagardiskursen och inkluderings-diskursen under 10-talet kommer till uttryck i diverse skepnader men kan förstås i relation till olika uppfattningar om demokratibegreppets flertal värden. Det är möjligt att urskilja två distinkta sidor i debatten där ena sidan argumenterar för ”informationsfriheten” och den andra försvarar ”mänskliga rättigheter” utifrån begreppet demokrati. Den moderna demokratins problem kan betraktas i relation till olika uppfattningar om förhållandet mellan stat och samhälle, individ och kollektiv, medborgarnas rättigheter och skyldigheter liksom graden av politiskt deltagande (se Jerneck & Sannerstedt, 1994). Kritiken mot den liberala demo-kratin var sprungen ur marxismen som kom att kritisera den liberala staten och individens likabestämmande med anledning av rådande sociala, ekonomiska och politiska ojämlikheter (se Marx & Engels, 1995; Held, 1997). Den diskursiva kampen mellan diskurserna under 2010-talet kan betraktas som en ideologisk kamp där individuella och kollektiva intressen kom att ställas mot varandra. Biblioteket kan beskrivas i termer av ett demokratiskt experiment och således speglar institutionen även demokratins inre konflikter (se Olsson Dahlquist, 2019).
Den framväxande demokratidiskursen kan förstås som en integrering av de tidigare diskurserna som dominerat 1990-talet och det tidiga 2010-talet. Efter bibliotekslagen år 2013 sammanflätades diskursernas ekvivalenskedjor allt mer mot bakgrund av formuleringen i den nya lagen. Folkbibliotekets olika roller kom följaktligen att förenas istället för att stå i motsättning till varandra. Detta föranledde att samtliga diskurser kom att inneha ett antagonistiskt förhållande till inkluderingsdiskursen. Trots att diskurserna kolliderade kan det parallellt med antagonismen anas konsensus i andra delar av professionsdebatten under 2010-talet. Antagonismen kan betraktas i relation till frågan om vilka som skall omfattas av folkbibliotekets demokratiska uppdrag men vad uppdraget innefattar börjar det bli samförstånd kring. Efter bibliotekslagen beskrivs folkbibliotekets demokratiska roll med utgångspunkt i flera diskurser och demokratibegreppet tenderar att uppfattas som allt mer vagt – som en tom signifikant vilken knyts till olika drömmar och förhoppningar (se Brown, 2010).
Demokratibegreppet kan förstås som ett ideologiskt begrepp – ett populistiskt slagord – i debatten som syftar till att legitimera en ideologisk ståndpunkt och utesluta andra användningar av begreppet (se Arnstad, 2018; Connolly, 1993). Det är möjligt att urskilja en diskursiv förändring i det empiriska materialet där demokratibegreppet ursprungligen syftade till att legitimera en specifik praktik – exempelvis information, digitalisering eller folkbildning – till att efter den nya bibliotekslagen komma att syfta till att legitimera hela biblioteksverksamheten. Denna diskursiva förändring kan betraktas som en integrering av bibliotekets olika roller men riskerar även att urvattna demokratibegreppet och därmed folk-bibliotekets demokratiska uppdrag.
Tidigare forskning visar hur folkbibliotekets förändrade roll föranlett olika teorier om bibliotekets funktion i samhället som gett upphov till flera modeller
65
för biblioteksutveckling (se Audunson, 2005; Aabø, 2005; Andersson & Skot-Hansens, 1994; Jochumsen, Hvenegaard Rasmussen & Skot-Hansen, 2012). Den nyliberala diskursen anses ha förorsakat att bibliotekets verksamhet kommit att värderas i ekonomiska termer där effektivitet och mätbarhet blivit grunden för såväl finansiering som politisk legitimitet. Folkbibliotekens nya förmedlings-aktiviteter kan i det här sammanhanget förstås som instrument för bibliotekets existensberättigande (se Kann-Christensen & Andersen, 2009; Grøn & Balling, 2012). I det empiriska materialet är den ekonomiska diskursen ständigt när-varande i bakgrunden. Demokratibegreppet har över tid kommit att innefatta allt fler motstridiga värden som gemensamt syftar till att legitimera folkbibliotekets roll i det demokratiska samhället oavsett kontext. Det är således möjligt att argumentera för att folkbibliotekets demokratiska uppdrag kan betraktas som en diskursiv strategi som syftar till att legitimera verksamheten i andra termer än ekonomiska.
Det kan tyckas motsägelsefullt att förespråkare av demokrati inte omfamnar begreppets gångbarhet men om ett ord står för vad som helst så betyder det inget alls (se Dahl, 2002). Det är möjligt att uppfatta dilemmat som en form av demo-kratins paradox med anledning av dess antiunversialism. Demokratin förutsätter ett konstitutivt yttre (se Brown, 2010). Denna konstitutiva utsida konstruerades tidigare inom verksamheten då folkbibliotekets olika roller ställdes mot varandra men när dessa roller integrerades upphörde det konstitutiva yttre. Det är tänkbart att de utsagor som figurerat i förhållande till den nationella biblioteksstrategin – där folkbiblioteket utmålas som demokratins beskyddare – kan betraktas som en konstruktion av en ny konstitutiv utsida (se Aquilonius, 2018; Loman, 2019a). Under de sista åren i materialet förekommer demokratibegreppet främst i artiklar som behandlar den nationella biblioteksstrategin och demokratidiskursens nya ekvivalenskedja blir allt längre med åren. Det är möjligt att argumentera för att den nationella biblioteksstrategin kan förstås som ett försök till fixering av den nya demokratiska diskursen.
Liksom tidigare nämnt handlar debatten om folkbibliotekets demokratiska roll handlar inte längre om vad folkbibliotekets demokratiska uppdrag innefattar utan snarare om vilka som skall omfattas av uppdraget. Det finns emellertid en risk att det demokratiska uppdraget kan komma att undergräva folkbibliotekets legitimitet om detta förhållande inte tydliggörs för det omgivande samhället – finns det ingen tydlig roll ökar risken för att bli ifrågasatt. Det finns följaktligen ett fortsatt behov av att diskutera det demokratiska uppdraget både internt och externt. Min förhoppning är att denna studie kan vara användbar i en framtida diskussion om folkbibliotekets roll i det demokratiska samhället. Den tidigare forskningen har främst fokuserat på folkbibliotekets olika roller eller bibliotekets institutionella förändring. Den här studien kan förstås som en ansats att lyfta fram ett begrepp och sätta detta under lupp för att synliggöra betydelsebildningen liksom dess förändring över tid. Demokratibegreppet och dess olika värden har en nära anknytning till det omgivande samhället samtidigt som begreppets inne-börd kan få stor betydelse för biblioteksverksamhetens framtida utveckling. Det är möjligt att betrakta biblioteket som ett uttryck för offentligheten och således
66
kan även de olika värden som demokratibegreppet inrymmer uppfattas som en avspegling av de rådande idealen i samhället. Av den anledningen hoppas jag att den här studien inte enbart uppfattas som betydelsefull för det biblioteks- och informationsvetenskapliga forskningsfältet utan att denna även kan anses vara relevant utifrån ett större samhälleligt perspektiv.
Det empiriska materialets omfattning har medfört ett antal avgränsningar som föranlett begränsningar för både tillvägagångssätt och analysen av materialet. Mot bakgrund av uppsatsens ramverk och det omfattande materialet har det har inte funnits utrymme att redogöra för alla artiklar som påträffades vid material-insamlingen trots att dessa behandlats på likvärdigt sätt. Likaså har artiklar som berört folkbibliotekets uppdrag men inte beskrivit detta i termer av demokrati uteslutits i insamlingen av materialet. Dessa faktorer påverkar givetvis analysen och de slutsatser som är möjliga att dra utifrån detta. Av den anledningen skulle större studier som innefattar andra aspekter av uppdraget vara av värde liksom studier som inkluderar flera professionstidskrifter eller massmedia. Att komma närmre verksamheten genom intervjustudier skulle likaså vara av värde för att få en fördjupad uppfattning om lokala tolkningar av folkbibliotekets demokratiska uppdrag. Den här typen av undersökningar skulle vara betydelsefulla för att få en bredare förståelse för hur det demokratiska uppdraget tolkas och hur denna tolkning kan komma att påverka folkbibliotekets framtida roll i det demokratiska samhället.