Digitaliseringen som demokratins möjliggörare?

Informationsteknologins utveckling under nittiotalet och början på millennium-skiftet föranleder en ny artikulation av deltagardiskursen. För att säkerställa tillgången till information, liksom medborgarnas deltagande i det demokratiska samhället, anses dessa även behöva tillgång till teknologi. Den här delen av diskursen delar vissa element med inkluderingsdiskursen men här framhålls tekniken som den avgörande faktorn för demokratiskt deltagande. Förhållandet till teknologi – som hinder eller möjliggörare – kan betraktas som centralt för diskursen. I en artikel från år 2002 beskriver Henriette Zorn (2002b) de äldre medborgarnas förhållande till informationsteknologi med utgångspunkt i IT-kommissionens senaste rapport. Här framhålls de eventuella ”riskerna av att avstå från IT-mediet och vad det innebär för möjligheterna att ta del av nyhets-förmedling, delaktighet i den demokratiska processen, kontakter med myndig-heter, inköp och betalningar”.

Ett par år senare skriver Zorn (2004b) en artikel med utgångspunkt i justitie-departementets förslag till strategi för att minska de digitala klyftorna. I rapport-en framkommer det att förslagrapport-en kräver särskild finansiering mrapport-en saknar uppslag för hur dessa skall finansieras. Däremot framhålls hur förslagen på sikt leder till ”betydande kostnadsbesparingar” och således betraktas ”medborgarnas aktiva

32

demokratiska deltagande” leda till både samhällsnytta och samhällsintäkter. Zorn skriver:

Om medborgarnas demokratiska inflytande i framtiden står och faller med möjlig-heten till dator och internet är inga kostnader för stora. Vem sätter priset på demo-krati i en demodemo-krati? Vem betalar? Och i tider av besparingar där samhälleliga funktioner och institutioner ställs mot varandra, vad händer den dagen bredband ställs mot vård och omsorg? (Zorn, 2004:10).

I Zorns (2004b) utsaga kan teknologin delvis förstås som ett hinder för demo-kratiskt deltagande – teknik betraktas som ett krav för demodemo-kratiskt inflytande men frågan om finansiering står över tekniken i problemformuleringen. Folk-bibliotekeken förstås här som ”viktiga redskap för att minska digitala klyftor” (Zorn, 2004b). På liknande sätt beskriver Stefan Ersgård (2004), styrelseledamot i Svensk Biblioteksförening, hur svenskars bristfälliga datorkunskaper bidrar till skapandet av ett ojämlikt samhälle. Ersgård (2004) utgår ifrån en avhandling för att illustrera hur biblioteken bör förhålla sig till den nya tekniken – ”givetvis är det angenämt att projicera förhoppningar om en starkare och mer livaktig demokrati på en ny teknik för information och kommunikation, vilket samhälle drömmer inte om enkla, tekniska lösningar på stora problem?”. Förhållandet mellan teknik och demokrati beskrivs vidare:

Det är avgjort bekvämare att ställa förhoppningarna till en ny teknik än att på egen hand tvingas råda bot på de problem som samhället själv skapat, men det är inte särskilt fruktbart. En ny informations- och kommunikationsteknik skapar i sig inte mer demokrati, mer aktiva eller intresserade medborgare. Istället krävs ett stort arbete för att forma tekniken dithän (Ersgård, 2004:37).

Här betraktas tekniken som neutral – tekniken är varken ett hinder eller ett medel i sig för demokrati. För att denna skall kunna användas i ett demokratiskt syfte behöver tekniken anpassas för ändamålet. Ersgård (2004) framhåller bibliotekets roll och ansvar i ”utbildningen av medborgare i datorkunskap” eftersom denna ”passar väl in i deras pedagogiska verksamhet”. Både Ersgårds (2004) och Zorns (2004b) utsagor behandlar den digitala klyftan men incitamentet för bibliotekets roll i att minska denna skiljer sig åt. Medan Zorn (2004b) diskuterar finansiering och argumenterar för bibliotekets utjämnande potential menar Ersgård (2004) att bibliotekets ansvar bör förstås mot bakgrund av dess pedagogiska verksamhet. Det digitala utanförskapet återkommer även i en artikel år 2010. Åsa Ekström (2010) argumenterar här för att ”det digitala utanförskapet måste bekämpas för demokratins skull”. I artikeln beskrivs projektet ”IT-ikapp” som syftar till ”att öka kunskapen om hur man på bästa sätt kan använda sig av internet som med-borgare”. Ekström skriver:

Kursdeltagarna får lära sig rent praktiskt att mejla, hitta nyheter och information på olika språk, att använda internetbank och andra samhällstjänster på webben. Människor får med andra ord en chans att utvecklas till fullvärdiga demokratiska medborgare (Ekström, 2012:20).

33

I Ekströms (2010) utsaga förstås den demokratiska medborgaren behärska både informationsteknik och internet – färdigheter som krävs för att vara en fullvärdig demokratisk medborgare. Tekniken betraktas således som en förutsättning för att fullt ut kunna delta i det demokratiska samhället. Medborgarens förhållande till teknik beskrivs likaså i en artikel från år 2012 men här framhålls filterbubblan som ”en demokratifråga”. Tobias Carlsson (2012), bibliotekarie på Gislaveds bibliotek, beskriver hur filterbubblan ”isolerar oss från allt det vi inte aktivt väljer”. Detta anses få demokratiska konsekvenser med anledning av demo-kratins två grundförutsättningar – ”att man bör utsättas för det man inte aktivt har sökt sig till” och ”att man som medborgare bör tillägna sig gemensamma erfarenheter”. I det här sammanhanget betraktas biblioteken ”spela en viktig roll i att belysa och informera allmänheten” om filterbubblan och dess konsekvenser (Carlsson, 2012). Kunskapen om söktjänster och filterbubblor kan betraktas som en del av MIK – medie- och informationskunnighet – ett begrepp som också är centralt för diskursen.

I en artikel från år 2014 beskriver Ewa Thorslund och Niclas Lindberg (2014), direktör för Statens medieråd respektive generalsekreterare för Svensk Biblio-teksförening, folkbibliotekens demokratiska roll att stärka arbetet med medie- och informationskunnighet. Thorslund och Lindberg skriver:

Begreppet medie- och informationskunnighet inkluderar en mängd kunskaper och förmågor som krävs för att vi fullt ut ska kunna utöva våra demokratiska rättig-heter. Förmågorna att kunna finna, analysera, kritiskt granska och använda infor-mation på olika sätt har länge ingått som självklara delar i bibliotekens uppdrag. (Thorslund & Lindberg, 2014:62).

Här framhålls relationen mellan folkbibliotekens uppdrag och de demokratiska rättigheterna. Det demokratiska arbetet förstås som detsamma som tidigare men det digitaliserade samhället formulerar de demokratiska värdena på nya sätt. Således framstår bibliotekets arbete med MIK som en självklar del av uppdraget mot bakgrund av artikulationen – ”via folkbiblioteken kan vi fortsätta ge männi-skor möjligheter att ta tillvara sina demokratiska rättigheter och agera som aktiva samhällsmedborgare” (Thorslund & Lindberg, 2014). Förhållandet till tekno-login varierar något mellan utsagorna, liksom incitamenten till folkbibliotekets roll, men kan i generella termer förstås i relation till aktivt deltagande i det demo-kratiska samhället. Det är emellertid inte enbart förhållandet till kunskap om medier och information som är centralt för den här delen av deltagardiskursen. Diskussionen om e-boken börjar att etablera sig i tidskriften under det tidiga tiotalet.

I en artikel från år 2012 under Aktuellt från Svensk Biblioteksförening redo-görs för ”bibliotekens demokratiska och oberoende uppdrag att tillgängliggöra information och kunskap till alla”. I artikeln intervjuas Lindberg, generalsekre-terare för Svensk Biblioteksförening, med anledning av föreningens kampanj för e-boken. Lindberg beskriver hur Svensk Biblioteksförening ”tar fighten för allas rätt till information och kunskap”:

34

Vi vill att biblioteken fortsatt ska vara fria och oberoende att köpa in och låna ut vilka titlar de vill oberoende av publiceringsform. Det är i grunden en fråga om bibliotekens uppdrag för demokrati och informationsfrihet (Lindberg citerad av Svensk Biblioteksförening, 2012:65).

Här förstås folkbibliotekens demokratiska uppdrag i termer av information – biblioteken skall tillgängliggöra information oberoende av medieformat och således betraktas även e-boken som en fråga om informationsfrihet. I en artikel från år 2013 intervjuar Zorn (2013) Stefan Engström, kommunikationschef för Svensk Biblioteksförening, som redogör för årets IFLA konferens. Engström beskriver det centrala temat som ”e-boksfrågan och demokrati- och yttrande-frihetsfrågor som IFLA/FAIFE lyfter i olika seminarier varje år” (Zorn, 2013). Deltagardiskursens förhållande till information och digitala frågor kan förstås som en integrering av folkbibliotekets olika roller men även som en diskursiv strategi för att legitimera en specifik praktik. Genom att anta flertalet element i andra frågor utbreder diskursen sig och får starkare fäste genom dess allt längre ekvivalenskedja. Denna diskursiva strategi tar sig även i uttryck i en artikel från år 2012 skriven av Lindberg (2012), generalsekreterare för Svensk Biblioteks-förening, som här redogör för digitaliseringen av Radioteatern. Lindberg skriver:

Biblioteken verkar i allmänhetens tjänst. Folkbiblioteken är ett frihets- och demo-kratiprojekt som syftar till att frigöra mänsklig tanke och kraft genom att erbjuda fri tillgång till litteratur, kunskap och information i den form som efterfrågas. Det är den enskildes behov, uttalade och outtalade, och de behov som finns i det sam-hälle i vilket folkbiblioteket verkar som ska styra innehåll och utbud (Lindberg, 2012:37).

Lindbergs (2012) utsaga genomsyras av en liberal demokratisyn som syftar till individens utveckling (se Held, 1997). Demokratibegreppet knyts till ett antal värden som relaterar till frihet – individens frihet. Den enskildes behov skall styra bibliotekets verksamhet. Förhållandet mellan individ och kollektiv fram-hålls här som konliktlöst. Det individfokuserade perspektivet kan förstås som en konsekvens av den ekonomiska och ideologiska perspektivförskjutningen under 70- och 80-talen. Bibliotekets legitimitet relaterar i det här sammanhanget till hur väl dessa förmår att tillfredsställa individuella behov (se Vestheim, 1999). Dessa tankegångar gör sig således gällande även för den aktuella tiden. Debatten om e-boken kan betraktas mot bakgrund av kommersiella aktörers intressen och begränsningar av inköp (se exempelvis Lindberg, 2012; Zorn, 2012). Zorn (2012) summerar e-boksfrågan och citerar en krönika för att argumentera för sitt eget ställningstagande. Krönikan är skriven av Maria Ehrenberg, verksam vid Regionbibliotek Halland, som redogör för ”bibliotekens rätt att köpa och sprida information och kultur” som en av demokratins pelare (Zorn, 2012). Zorn citerar:

Nu när förlagen hindrar oss från att köpa och fritt sprida information är denna grundprincip i fara. Och då är demokratin i fara. Förlagen vill inte sälja, de vill hyra ut. Och de vill inte göra det till biblioteken – såvida det inte är gammalt material som man inte längre ser som guldkossor (Ehrenberg citerad av Zorn, 2012:17).

35

Både Zorn (2012) och Lindberg (2012b) argumenterar för folkbibliotekets demokratiska roll som fri informationsförmedlare men utifrån något olika perspektiv. Zorn (2012) avslutar artikeln med citeringen ”vi är helt enkelt på väg in i ett samhälle där information och litteratur bara är till för vissa” och således förstås e-boksfrågan inte som en ”ekonomisk fråga” utan en ”demokratisk”. Medan Lindberg (2012b) utgår ifrån individens frihet betonar Zorn (2012) den kollektiva skiljelinjen mellan vilka som har tillgång till information. Demokrati-begreppet används följaktligen för att argumentera för både individuella och kollektiva intressen – det ena perspektivet lyfts fram på beskostnad av det andra. Trots vissa ideologiska skillnader i debatten kan det anas konsensus kring att folkbiblioteken skall förmedla e-böcker med anledning av deras demokratiska uppdrag. Det finns emellertid ett undantag för debattens samförstånd. I en artikel från år 2012 recenserar Gunnel Furuland (2012) Joacim Hanssons, biblioteks-forskare, senaste bok. Furuland skriver:

Nedladdning av e-böcker som biblioteken erbjuder sina låntagare via lånekorten är egentligen ingen demokratifråga, menar Hansson i den sista nyskrivna artikeln. Här förutspår Hansson att läsning av e-böcker på läsplattor bara är en parentes på väg bort mot en typ av integration av läsning på skärm och läsplattor med reklam-inslag och snuttifierat läsande. Hansson ställer i samband härmed den brännande frågan om vilken typ av läsning som biblioteken vill uppmuntra och fokusera på (Furuland, 2012:55).

I det här citatet ställs den tryckta boken mot e-boken – ett motsatsförhållande där boktryckarkonsten positioneras mot reklam och ”snuttifierat läsande”. E-böcker betraktas således inte som en demokratifråga. Bibliotekets demokratiuppdrag ”kräver långsamhet och rum för reflektion” enligt Joacim Hansson (Furuland, 2012). Den digitala delen av deltagardiskursen kan främst förstås i relation till den utvecklande demokratin som syftar till att utveckla ett folk av engagerade, välinformerade och aktiva medborgare (se Held, 1997). Den sista artikeln kan emellertid betraktas som en konservativ reaktion mot den snabba förändringen som präglade det tidiga tiotalet – bibliotekets traditionella värden ansågs därför behöva försvaras (se Hansson, 1995). Det är tänkbart att det är samma typ av mekanismer som föranleder debatten om bibliotekets folkbildande roll som kommer att behandlas i följande avsnitt.