Samtalsdiskursen

4.3.1 Biblioteket som en demokratisk mötesplats

De första artiklarna i materialet som behandlar folkbiblioteket som demokratins mötesplats – en plats för samtal och möten – publicerades år 1999. Den tidigare nämnda Demokratiutredningen kan förstås som föremål för debatt även inom

39

samtalsdiskursen. I en notis publicerad år 1999 under sektionen SAB nytt fram-hålls det ”svenska biblioteksväsendet som en av grundvalarna för demokratin och det offentliga samtalet”. I notisen kritiseras hur Demokratiutredningen utelämnat bibliotekens betydelse för demokratin mot bakgrund av utredningens formuleringar om ”varje medborgares rätt till full delaktighet i samhället” liksom att ”dess arbete skall bedrivas så att det offentliga samtalet kring demokratin och det svenska folkstyret stimuleras” (SAB, 1999a). Ett par nummer senare fram-kommer i sektionen för SAB nytt att SAB har tillsatt en demokratigrupp ”med uppdrag att tydliggöra bibliotekets roll i den demokratiska processen” (SAB, 1999b). Företrädare för SAB skriver:

Vi förutsätter att demokratiutredningen lägger förslag som förtydligar bibliotekets uppdrag som forum för ett aktivt medborgarskap, som en förmedlande länk mellan politiker, beslutsfattare, opinionsbildare, aktivister och alla andra. Bibliotekets självklara roll när det gäller att skapa medvetenhet om och engagemang i den demokratiska processen och att vara ett rum för det offentliga samtalet bör fram-hävas (SAB, 1999:27).

I citatet betraktas biblioteket ge förutsättningar för ”aktivt medborgarskap” som en del av ”den demokratiska processen” mot bakgrund av folkbiblioteket som ett rum för ”offentligt samtal”. I den här kontexten förstås demokratibegreppets innebörd omfatta ett deliberativt ideal och föreställningen om biblioteket som en lågintensiv mötesplats aktualiseras (se exempelvis Audunson, 2005). Samtals-diskursen understryker betydelsen av samtalet som en del av den demokratiska processen. Biblioteket betraktas i det här sammanhanget som en förmedlande länk mellan folket och makten. Diskursen innesluter följaktligen ett större med-borgarperspektiv. Samtidigt återkommer elementen ”aktiv” och ”engagemang” som tidigare påvisats i deltagardiskursen. Tanken att politiskt engagemang bidrar till individens utveckling förenar både samtalsdemokrater och deltagar-demokrater men här föregår en diskursiv kamp om hur denna utveckling bäst gynnas (se Petersson, 2009). Vidare argumenterar SAB för att omarbetningen och stärkandet av bibliotekslagen bör innefatta att ”bibliotekets roll i demokratin får en lagparagraf” (SAB, 1999b). Med utgångspunkt i beskrivningen av demo-kratibegreppet kan argumentationen här betraktas i en deliberativ mening.

Senare samma år publiceras en artikel där Joneta Belfrage (1999), ordförande för SAB, beskriver hur SAB:s demokratigrupp tagit fram ”tio teser om demokrati och bibliotek”. Teserna är utgångspunkten för antologin Bibliotek – mötesplats i tid och rum (2000) som tidigare lyfts fram. Bokens huvudpunkter kommer till uttryck i en artikel efterföljande år. Artikeln utgår ifrån SAB:s seminarium som anordnats av dess demokratigrupp. Erik Amnå, Demokratiutredningens huvud-sekreterare, har bjudits in till seminariet för att diskutera demokrati. Lars G Andersson beskriver åhörarnas förmodade upplevelse:

Vidare kunde de välja mellan sju olika demokratiteorier, av vilka utredningen för sin del rekommenderade den ”deliberativa”, som ser demokratin som en intellek-tuell process, där medborgarna debatterar och sätter kvalitet framför kvantitet (Andersson, 2000:10).

40

Samtalsdiskursen utmärker sig i relation till sitt explicita sätt att argumentera för en specifik demokratiteori – en uttalad diskursiv strategi som också genomsyrar Bibliotek – mötesplats i tid och rum (se Greider, 2000; Löfgren, 2000). Diskursen stöter inte på någon vidare kritik utan fortskrider ganska förbehållsfritt under följande år. Två undantag låter sig emellertid göras i materialet. Barbro Thomas, avdelningsdirektör vid Kulturrådet, kritiserar SAB ”för det mycket hypade 10 teserna om demokrati – jag finner dem icke övertygande” (Andersson, 2010). Någon vidare förklaring till varför framkommer dock inte av artikeln. I en annan artikel från år 2008 kritiserar Nick Jones (2008), enhetschef i Nacka, domesti-ceringen av det offentliga. I artikeln beskrivs hur det talas om folkbiblioteket i ”schablonartade beskrivningar som ’mötesplatser’ eller ’vardagsrum’” – bilder från hemmets privata sfär. Jones skriver:

Utmärkande för talet om offentliga rum som vardagsrum verkar vara att ”mötet” i första hand framstår som ett igenkännande av likar och en ömsesidig bekräftelse. Bilden man tycks måla upp, avsiktligen eller inte, speglar ett homogent samhälle där demokrati är detsamma som konsensus (Jones, 2008:21).

Samtalet betraktas inom det deliberativa idealet förädla åsikter och ge upphov till samförstånd (se Habermas, 1995; Gilljam & Hermansson, 2003). Kritiken mot den konsensusinriktade demokratin som kommer till uttryck i Jones (2008) utsaga relaterar till Mouffes (2008) kritik och teorier om det politiska. De två skiljer sig emellertid åt i förhållande till ideologisk övertygelse. Jones (2008) menar att vi måste ”värna distinktionen mellan privat och offentligt” för en ”demokratisk diskussion utan konsensuskrav” – en liberal hållning i frågan om urskiljandet mellan privat och offentligt (se Held, 1997). Mouffe (2019) å andra sidan argumenterar för bildandet av en ny ekvivalenskedja där de demokratiska kraven från flertalet grupper artikuleras – en vänsterpopulistisk strategi.

Sammanfattningsvis kan samtalsdiskursens nodalpunkt ”demokrati” förstås i relation till elementen ”samtal”, ”möten” och ”mötesplats”. Diskursen känne-tecknas av den ömsesidiga dialogen och förhållandet mellan individer som möts i biblioteket – mötesplatsen – vilket här betraktas som förutsättningen för att delta i den demokratiska processen. Dessa värden kan betraktas som centrala för både den utvecklande liberala demokratin och samtalsdemokratin (se Petersson, 2009; Habermas, 1996; Gilljam & Hermansson, 2003; Held, 1997). Eftersom samtalsdiskursen, till skillnad från deltagardiskursen, inte är föremål för någon större debatt är diskursens material mindre omfattande i relation till antalet artiklar. Samtalsdiskursen framskrider konfliktlöst fram tills tiotalet då samtliga diskurser kolliderar. Diskursen fick ett kraftfullt genomslag under millennium-skiftet men debatten avtog efter dess genombrottet med anledning av diskursens sanningseffekter (se Foucault, 1993). Samtalsdiskursens framgångar kan förstås i relation till dåvarande den Demokratiutredningen och den rådande diskursen. Samtalsdiskursen förhåller sig till utredningens element och artikulerar dessa som sina egna. Artikulationen utfaller således på samma sätt och uppfattas som ovedersäglig.