Konsensus i debatten

Den framväxande demokratidiskursen under tiotalet kan betraktas som en inte-grering av de tidigare diskurserna som dominerat nittiotalet och det tidiga tjugo-hundratalet. Efter bibliotekslagen år 2013 kommer de tre diskursernas ekviva-lenskedjor att sammanflätas allt mer mot bakgrund av formuleringen i den nya lagen. Bibliotekets olika roller kommer således att förenas istället för att stå i motsättning till varandra. Det är emellertid möjligt att uppfatta spår av de tidigare diskurserna även under tiotalet men merparten av artiklarna behandlar folk-bibliotekets demokratiska roll med utgångspunkt i flera diskurser. Av den här anledningen kommer de resterande artiklarna att tematiseras. Min tanke är att först redogöra för hur det talas om bibliotekslagen för att vidare diskutera hur denna påverkar diskursens utveckling.

I en artikel från år 2012 redogör Zorn (2012b) för bibliotekslagen och dess remissvar – ”hyfsad samsyn råder”. BiS – tidskriften Bibliotek i Samhälle – riktar kritik mot ”detta oklara och ofullständiga lagförslag” och Sveriges Läns-bibliotekarier menar likaså att ”begreppsapparaten i lagtexten måste ses över och definieras”. Sveriges författarförbund beskrivs som ”tämligen ensamt om att tycka att det är en bra idé att det just i ändamålsparagrafen slås fast att biblio-tekens kärnverksamhet är litteratur och läsning” (Zorn, 2012b). Zorn skriver fram sin egen ståndpunkt:

Ändamålsparagrafen bör få en skrivning som omfattar hela det allmänna biblio-teksväsendet och få starkare formuleringar ifråga om dess betydelse och roll för demokrati, yttrandefrihet, främjandet av fri åsiktsbildning etc. (Zorn, 2012b:30)

I Zorns (2012b) utsaga kan nodalpunkten ”demokrati” sammanbindas med de flytande signifikanterna ”yttrandefrihet” och ”fri åsiktsbildning” – andra möjliga beskrivningar av demokratibegreppet och dess flertalet värden förpassas till det

54

diskursiva fältet. Demokratibegreppets mångtydighet liksom hur begreppet skall tolkas i den nya lagen återkommer i en artikel efter lagen trätt i kraft. Caroline Fellbom Franke skriver:

Med den nya bibliotekslagen kommer nya utmaningar för biblioteken. Det är nu lagstadgat att alla bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning (Fellbom Franke, 2014:28).

Men dessa utmaningar betraktas inte som nya – artikeln om den nya biblioteks-lagen refererar till både IFLA och Unesco vars manifest man kan läsa ”till-sammans med bestämmelserna i den nya bibliotekslagen och på så vis få stöd i sin tolkning av denna” (Fellbom Franke, 2014). Den nya bibliotekslagen kan här förstås som något otydlig eller som en fråga om tolkning vilket också avspeglar sig i debatten om bibliotekets demokratiska roll. I annan artikel från år 2014 redogör Barbro Thomas (2014) för biblioteksmanifesten och dess historia. Den nya bibliotekslagen anses innefatta ”formuleringar som förefaller ha inspirerats av manifestet” – Unescos folkbiblioteksmanifest från år 1994 – vilket beskriver folkbiblioteket ”som en del i ett demokratiskt projekt” (Thomas, 2014). Thomas fortsätter:

Kanske finns det anledning att ställa frågan: hur många manifest behövs inom området bibliotek och information? Finns det risk att alltför många inte förstärker, utan snarare förminskar effekten? Ska man kanske hushålla med beteckningen manifest och reservera formen för att uttrycka de mer grundläggande politisk/ ideologiska biblioteksprinciperna? Och i stället välja rekommendationer eller rikt-linjer för dokument med högre detaljeringsgrad? (Thomas, 2014:25).

Här diskuteras folkbiblioteksmanifesten och dess ideologiska grundprinciper. I debatten om urval argumenterades det för att bibliotekarien inte skulle agera utifrån sin egen ideologiska övertygelse utan förhålla sig neutrala med anledning av bibliotekets demokratiska uppdrag (se exempelvis Eriksson, 2017a; 2017b; Ilshammar, 2017). I den här kontexten förstås manifesten i sig som ideologiska dokument men detta är en hållning som inte tidigare kommit till uttryck i tid-skriften. Det är snarare när bibliotekarien går emot manifesten eller tolkar dessa annorlunda som bibliotekarien anklagas för att agera ideologiskt. Folkbiblioteks-manifesten framhålls som neutrala dokument på samma sätt som folkbiblioteken betraktades som neutrala institutioner i början av förra sekelskiftet – men den demokratiska argumentationen bygger på den rådande diskursen (se Hansson, 1995).

Den nya bibliotekslagens ändamålsparagraf och språkbruk påverkar även hur det talas om det demokratiska uppdraget i Biblioteksbladet. De följande åren beskrivs bibliotekets demokratiska roll med utgångspunkt i flera diskurser och demokratibegreppet tenderar att uppfattas som allt mer vagt – som en tom signi-fikant vilken knyts till diverse drömmar och förhoppningar (se Brown, 2010). Det finns emellertid ett exempel på hur begreppet används i syfte att plädera för folkbiblioteket redan år 2008 med anledning av nedskärningar i

biblioteks-55

budgeten. Eva K. Nilsson och Lars Lundin (2008), bibliotekarier på Skarpnäcks bibliotek, beskriver hur det ”inom biblioteksvärlden liksom på andra håll inom offentlig sektor finns en vilja att alltid ställa upp på sitt viktiga arbete och att vara till lags”. Mot bakgrund av besparingskraven liksom en ”lojalitet som gränsar till självutplåning” skriver Nilsson och Lundin:

Det här är en farlig logik som berör kärnan i ett demokratiskt samhälle, där själva essensen måste utgöras av hög demokratisk svansföring och oräddhet och där värnandet av tryck- och yttrandefriheten måste stå i centrum (Nilsson & Lundin, 2008:12).

I citatet ovan kan demokratibegreppet förstås som ett honnörsord eller en tom signifikant – en form av attityd som efterfrågas för att värna ”vårt gemensamt uppbyggda demokratiska rum” (Nilsson & Lundin, 2008). Trots dess vaga användning av begreppet kan artikeln betraktas som utmärkande för sin tid med anledning av att demokratibegreppet anknyter till både det fysiska rummet och värden som tryck- och yttrandefrihet. I artikeln används således element från olika diskurser vilket kan betraktas som ovanligt för tiden artikeln skrevs. Att begreppet demokrati används som ett honnörsord är utmärkande för den nya demokratidiskursen.

I en artikel från år 2014 beskriver Lindberg (2014), generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, folkbiblioteket i demokratiska ordalag med anled-ning av föreanled-ningens hundraårsfirande nästkommande år – ”100 år av biblioteks-arbete i demokratins tjänst”. Biblioteket förstås som ”en grundbult i den demo-kratiska utvecklingen” och som ”ett av samhällets bästa svar också på framtidens demokratiska utmaningar” (Lindberg, 2014). På liknande sätt kläs biblioteket i en demokratisk språkdräkt på biblioteksdagarna och i intervjuer under denna tid (se exempelvis Ekström, 2014; Zorn, 2013b). I de här sammanhangen knyts inte demokratibegreppet till några specifika demokratiska värden utan syftar snarare till att plädera för folkbibliotekets roll i det demokratiska samhället. Följande år kommer demokratibegreppet även att syfta till flera olika värden som kan förstås i relation till flera av de tidigare diskurserna.

I en artikel från 2014 beskriver Zorn (2014), Biblioteksbladets nuvarande chefredaktör, det förändrade medielandskapet med utgångspunkt i Strömbäcks teorier om verklighetsbilder och en gemensam offentlighet (jmf. Löfgren, 2000; Nord & Strömbäck, 2012; Carlsson, 2012). Demokratin anses här förutsätta att ”människor är relativt välinformerade och att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande” (Zorn, 2014). Zorn skriver:

Ett annat vedertaget antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har förhållandevis gemensamma verklighetsbilder – och gemensamma verklighetsbilder förutsätter åtminstone i någon mån gemensamma offentliga rum. Ett sådant rum är biblioteket med sitt tydliga demokratiska uppdrag och med plats för alla, även för samhällets sorgkanter (Zorn, 2014:2).

I Zorns (2014) utsaga förstås demokratibegreppet i förhållande till information, politisk jämlikhet och offentliga rum. Bibliotekets ”tydliga demokratiska

upp-56

drag” relaterar således till samtliga tidigare diskurser. På liknande sätt används element från flera diskurser i en artikel från år 2015. Sally Henriksson (2016) beskriver det demokratiska biblioteket med utgångspunkt i det fria ordet och fri tillgång till information. I artikeln intervjuas Karin Linder, en av utredarna för den nationella biblioteksstrategin, som menar att ”det är dags att förnya den gemensamma synen på yttrandefrihet och fri tillgång till information, lyssna på varandra och diskutera” (Henriksson, 2016). Linder fortsätter:

Bibliotekets uppdrag är att främja det demokratiska samhället och biblioteken kan och ska kunna erbjuda tillgång till den information medborgarna behöver. Biblioteket ska vara ett samtalsrum där man möter människor både genom det skrivna och det talade ordet. En lokal där det sker ett utbyte av tankar och åsikter (Linder citerad av Henriksson, 2016:24).

I citatet framhålls element från både den tidigare deltagardiskursen och samtals-diskursen – ”det skrivna och talade ordet” – information och samtal. Artiklarna kan förstås som exempel på den diskursiva förändring som kommer att upplösa de tidigare diskurserna. Denna diskursiva förändring diskuteras på liknande sätt i en artikel om meröppet. Lisa Engström (2015), bibliotekarie i Lund, redogör för sin masteruppsats om meröppet på bibliotek. Meröppet förstås som en del av både en ekonomisk och en demokratisk diskurs. Engström skriver:

Samtidigt är element från andra diskurser märkbara i intervjupersonernas utsagor, exempelvis när bibliotekets demokratiska roll betonas och när bibliotekets funk-tion som mötesplats sätts i fokus. I en sådan kontext kan tillgänglighet kopplas samman med en strävan att alla, oavsett tidsliga förutsättningar, ska ha möjlighet att ta del av biblioteket. Jag menar att närvaron av flera diskurser i intervjuperson-ernas utsagor speglar att biblioteket är i förändring (Engström, 2015:41).

Här betraktas den demokratiska diskursen, utifrån diskussionen om meröppet, relatera till elementen ”mötesplats”, ”tillgänglighet” och ”möjlighet” – element som i min studie kan förstås i förhållande till inkluderingsdiskursen och samtals-diskursen. Den tidigare inkluderingsdiskursen kommer även under följande år att sammanflätas med element från andra diskurser. År 2015 publiceras en artikel med anledning av den stora flyktingkrisen. Biblioteken beskrivs här som ”en del av en internationell rörelse som alltid har tagit ställning för yttrandefrihet och demokrati” likaväl som en motkraft när ”demokrati och mänskliga rättigheter utmanas” (Biblioteksbladet, 2015). I artikeln används element från de två olika antagonistiska diskurserna i debatten om urval men i den här kontexten står artikeln oemotsagd och likaså dess ekvivalenskedja.

Flyktingkrisen återkommer i en artikel från år 2019 där Malin Letser (2019) intervjuar Lisa Olsson Dahlquist, biblioteksforskare, diskuterar sin avhandling om ”människors digitala lärande och demokratiska kunskaper” (jmf. Olsson Dahlquist, 2019). Fältstudien pågick under hösten år 2015 mitt under flykting-krisen. Folkbiblioteket beskrivs här som en institution som snabbt ”anpassade verksamheten för att underlätta människors kommunikativa handlingsutrymme” vilket i förlängningen förstås som ”ett sätt att arbeta med mänskliga rättigheter i praktiken”. Olsson Dahlquist redogör för bibliotekets ”folkbildande insatser”

57

och lyfter frågan om hur det demokratiska uppdraget kan förstås i förhållande till ”delaktighet” (Letser, 2019). I den här kontexten knyts demokratibegreppet till elementen ”delaktighet”, ”mänskliga rättigheter” och ”digitalt lärande” – värden som relaterar till flera diskurser.

Delaktighet och deltagande är begrepp som är återkommande under följande år. I en artikel från år 2016 redogör Björn Orring (2016) för Svensk Biblioteks-förenings remissvar på den senaste demokratiutredningen – ”i fokus är det som ibland kallas för mellanvalsdemokrati”. I den här kontexten betraktas demokrati-utredningen i termer av ”individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet”. Orring argumenterar för bibliotekets roll i den demokratiska processen:

Biblioteket är ett av samhällets bästa svar också på framtidens demokratiska utmaningar, de fungerar som en mötesplats för alla människor och är en av få arenor i samhället som alla har tillgång till, oavsett bakgrund och förutsättningar. Utredningen konstaterar exempelvis att det behövs fler öppna mötesplatser i landets kommuner, en uppfattning vi delar. Därför är dagens utveckling, där antalet bibliotek stadigt minskar, särskilt allvarlig (Orring, 2016:49).

I citatet knyts demokratibegreppet till elementen ”mötesplats” och ”tillgång” – element som relaterar till både samtalsdiskursen och inkluderingsdiskursen. Intressant i sammanhanget är att, liksom under millenniumskiftet, framhålls en specifik demokratiteori i demokratiutredningen. Dåvarande SAB pläderade i samband med utredningen för ett deliberativt demokratiideal för folkbiblioteket. Svensk Biblioteksförening – dåvarande SAB – argumenterar här för bibliotekets roll i ”mellanvalsdemokratin”. Det är följaktligen samma diskursiva strategi som användes under millenniumskiftet som nu. Genom att förhålla sig till demokrati-utredningens element och artikulera dessa på samma sätt framstår artikulationen som ovedersäglig. Att samtidigt inkludera element från inkluderingsdiskursen kan betraktas som ett ytterligare sätt att förhålla sig till sin samtid. Tiden som demokratiutredningen och artikeln publiceras i kan förstås i förhållande till en ny politisk medvetenhet liksom ett ifrågasättande av normer i samhället.

Mouffes (2019) vänsterpopulistiska strategi kan likaså betraktas i ljuset av det nya politiska uppvaknandet i västvärlden. Med utgångspunkt i teorin kan den nya demokratiska diskursen och dess ekvivalenskedja förstås som en diskursiv strategi som syftar till att förena de demokratiska kraven från flera grupper som tillsammans konstituerar den kollektiva viljan. Mouffe (2019) menar att denna formation kan komma att anta olika typer av beskrivningar beroende på om-ständligheterna men anger demokratisk socialism och deltagardemokrati som exempel på hur denna kan komma att omtalas. Det är tänkbart att begreppet ”mellanvaldemokrati” och dess innebörd kan uppfattas som annan beteckning för deltagardemokrati. Det är även möjligt att tolka bibliotekets förhållande till sin omvärld liksom den rådande diskursens element som en legitimeringsstrategi som syftar till att stärka bibliotekens roll i det demokratiska samhället.

Det förekommer emellertid artiklar under den här tiden som enbart förhåller sig till en enskild diskurs men dessa artiklar är få till sitt antal i relation till den

58

mängd artiklar som förhåller sig till flertalet diskurser. I dessa artiklar anknyter demokratibegreppet till digitalisering eller inkludering och argumenteras för på samma sätt som tidigare (se Röshammar, 2019b; Eriksson, 2018). En artikel från år 2019 särskiljer sig dock från mängden – ett helt uppslag ägnas valdemokratin. Annika Lindqvist och Ulla-Carin Stenberg (2019), projektledare respektive initiativtagare till Valet är ditt, redogör för projektet på Arvika bibliotek som kommit att öka valdeltagandet bland utrikesfödda. I det empiriska materialet förekommer demokratibegreppet emellertid främst i artiklar som behandlar den nationella biblioteksstrategin under de sista åren.

Den första artikeln som redogör för biblioteket – den femte statsmakten – och den nationella strategin för det allmänna biblioteksväsendet publiceras år 2017. Fichtelius (2017), strategins samordnare, beskriver hur bibliotekets roll blivit än viktigare ”i en tid då demokrati inte är en självklarhet”. Mot bakgrund av Trumps framgångar och alternativa fakta framhålls folkbibliotekets ”betydelse för det demokratiska samtalet, för medborgarnas möjligheter att bygga sina uppfatt-ningar på kunskap” (Fichtelius, 2017). Fichtelius fortsätter med att beskriva folk-biblioteket som institution:

Biblioteken är oberoende och har ingen egen politisk agenda. Det är dags att se biblioteken för vad de är i detta statsbygge. Det är det vi vill lyfta fram i vår rapport genom att använda begreppet Den femte statsmakten (Fichtelius, 2017:40).

I Fichtelius (2017) utsaga betraktas biblioteken som oberoende institutioner vars roll förstås som än mer betydelsefull i tider då demokratin utmanas. Begreppet demokrati framstår som en neutral term samtidigt som maktbegreppet lyfts fram i samma mening. Demokrati betraktas således inte som en ideologi eller som en politisk fråga utan som ett neutralt budskap som förs fram genom institutionen (se Hansson, 1995). I en annan artikel skriven av Fichtelius (2018) året därefter beskrivs hur ”den som söker kunskap i någon form googlar” – men ”problemet, hotet mot demokratin, är att det man får fram kanske inte är sant”. De följande åren kommer digitaliseringen och folkbibliotekets roll som beskyddare att bli allt mer påtaglig (se Held, 1997).

Den första artikeln som lyfter fram digitaliseringen i relation till demokrati och den nationella biblioteksstrategin är skriven år 2017. I artikeln intervjuar Max Byström (2017b) Brit Stakston, mediestrateg och författare till en av text-erna i biblioteksstrategin, som liksom Fichtelius (2017) utgår ifrån Trump och viral ryktesspridning. Byström (2017b) beskriver hur texten behandlar ”biblio-tekens digitalisering i vid bemärkelse, och knyter ihop det med biblio”biblio-tekens demokratiuppdrag”. Det explicita förhållandet mellan demokrati och digitali-sering kommer även till uttryck i en intervju med Fichtelius året därpå. Loman (2018) beskriver här hur ”demokratiuppdraget är överordnat” i den nationella biblioteksstrategin. I artikeln framhålls demokratiska värden men även hotet mot dessa:

Vi ska utveckla och stärka invånarnas rätt till fri åsiktsbildning. Och det första hotet mot fri åsiktsbildning är lögner och propaganda. Vi har mörka krafter som

59

hotar demokratin, säger samordnaren Erik Fichtelius och nämner satsningen ”Digitalt först” som en möjlig motkraft (Loman, 2018:11).

I citatet förstås digitaliseringen som en motkraft till de mörka krafter som hotar demokratin. Här används den fria åsiktsbildningen – skrivelsen i bibliotekslagen – som ett argument för digitalisering. I artikeln framkommer det emellertid att demokratikapitlet i strategin även innefattar ”praktiska frågor som att ha ett fungerande fjärrlånesystem och att samordna gallringen” liksom ”frågor om integration och inkludering”. Således sammanflätas element från flera diskurser men de senare frågorna kommer enbart till uttryck i en enstaka mening.

Den nationella biblioteksstrategin kommer även att kritiseras likaväl inom biblioteksvärlden som utanför denna. Persson (2018) beskriver hur Sveriges författarförbund kritiserar utredningen för att de ”inte involverat författarna, översättarna och dramatikerna i processen kring framtidens bibliotek”. Författar-bundet menar att ”den fysiska boken saknas alltför mycket i rapporten” och att strategin rundar värden som de uppfattar som centrala – ”att biblioteken är platsen där de litterära verken görs tillgängliga för alla och att bibliotekens arbete med detta utgör ett viktigt demokratiskt uppdrag” (Persson, 2018).

Kritiken kan följaktligen betraktas i förhållande till elementet ”bok” – eller i det här fallet – avsaknaden av detta. Hedemarks (2009) bokliga diskurs är inte lika närvarande i min studie. De litterära värdena kan förstås som en del av deltagardiskursen men de artiklar som enbart behandlar boken är få i materialet. Boken fungerar som det demokratiska värde som andra värden definieras mot – som begreppet demokrati per se – den bokliga diskursen är redan fixerad (se Brown, 2010). Förhållandet mellan demokrati och böcker kommer emellertid till uttryck i enstaka meningar men mot bakgrund av urvalskriterierna för studien kommer dessa inte att analyseras. Hedemark (2009) beskriver hur den bokliga diskursen domineras av författare, vilket också kan förklara avsaknaden av större debatter i mitt material, med anledning av tidskriftens professionsinriktning.

Biblioteksstrategin kritiseras även inom professionen men kritiken skiljer sig åt ifrån författarförbundets kritik. I en artikel av Aquilonius (2018) beskrivs hur den nationella biblioteksstrategin upplevs som ”för mycket av en handlingsplan på detaljnivå” av besvikna bibliotekarier – ”vart tog visionen vägen?”. Artikeln är skriven med utgångspunkt i det första dialogmötet om utkastet av strategin. På scenen i Hässleholm berättar Fichtelius, strategins utredare, om ett möte med författaren Björn Ranelid:

Han sa: ”Ni behöver inte skriva så mycket, ni kan få lite ranelidska av mig: Biblio-teket är demokratens skattkammare men diktatorns skräckkabinett”, säger Erik Fichtelius (Aquilonius, 2018:12).

Dessa rader i brödtexten förstoras och citeras löpande två gånger i artikeln. I inledningen till demokratikapitlet i den nationella biblioteksstrategin återfinns citatet av Ranelid högst upp (se Kungliga Biblioteket, 2019). I samband med att förslaget till en nationell biblioteksstrategi lämnas över till regeringen publiceras en artikel i Biblioteksbladet. I artikeln skriven av Loman (2019a) framhålls

60

bibliotekens kraft i det demokratiska samhällsbygget – ”bibliotekens verksamhet och innehåll är folkets skatter, samtidigt som deras sanningar och fakta utgör en fara för demokratins fiender”. I de båda artiklarna skrivna av Aquilonius (2018) och Loman (2019a) används målande grepp som ”skatter”, ”skräck” och ”fara”. Demokratibegreppets innebörd kan betraktas som likaväl vagt som värderande och anspelar här på bibliotekets beskyddande roll (se Held, 1997).

I en annan artikel av Loman (2018) svarar Fichtelius på kritiken mot den nationella strategin. Artikeln är skriven efter riksdagsvalet år 2018 och på frågan hur en ny regering kommer att prioritera strategin svarar Fichtelius att ”min bedömning är att detta inte är en blockskiljande fråga utan biblioteksväsendet är en del av försvaret för demokratin” (Loman, 2018). Liksom tidigare påvisats betraktas demokratibegreppet som neutralt i diskussionen om den nationella biblioteksstrategin men här framförs detta än mer explicit i förhållande till den politiska verkligheten. Demokrati kan här förstås som en politisk överideologi (se Hansson, 1992).

I samband med att förslaget till en nationell biblioteksstrategi överlämnas till regeringen intervjuas Amanda Lind, demokratiminister, i en artikel – ”biblio-tekens demokratiska uppgift har kanske aldrig varit viktigare” (Loman, 2019b). Loman skriver:

I förslaget till biblioteksstrategi pekas sex arbetsområden ut som handlar om biblioteken som samhällets öppna rum och deras betydelse för läsning, lärande och forskning, samt att så mycket information och litteratur som möjligt ska till-gängliggöras fritt och digitalt för alla och man vill se en stärkt gemensam infra-struktur. Det övergripande målet är demokrati (Loman, 2019:30).

I citatet sammanfattas den nationella biblioteksstrategins arbetsområden vars övergripande mål förstås som demokrati. Nodalpunkten ”demokrati” knyts här till elementen ”läsning”, ”lärande”, ”forskning”, ”information”, ”litteratur”, ”tillgänglighet” och ”digitalt”. Biblioteket betraktas som samhällets öppna rum och skall vara till för alla. Den nya demokratidiskursen sammanfattas väl i citatet – elementen härstammar från samtliga tidigare diskurser och dess ekvivalens-kedja växer allt mer med åren.

Redan år 2002 publiceras en artikel i Biblioteksbladet av Jenny Johannisson (2002), då doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap3, som behandlar bibliotekens relation till demokrati och politiska visionsdokument. Johannisson (2002) redogör för sin avhandling om ”den svenska kulturpolitikens relation till