Folkbildning och livslångt lärande som demokratiska medel

Den första artikeln som behandlar folkbildning och lärande i mitt material publicerades år 1998. Marianne Steinsaphir (1998), Biblioteksbladets dåvarande redaktör, argumenterar för biblioteken som ”demokratiska träningsläger” mot bakgrund av den diskussion som blossat upp i samband med den pågående demokratiutredningen. I artikeln framhålls hur ”vår svenska Demokratiutredning inte heller, till dags dato, har tänkt på folkbiblioteken”. Steinsaphir skriver:

Huvudsekreteraren i Demokratiutredningen, Erik Amnå, talade bland annat om biblioteken som nationalstatens förlängda arm och menade också att

folkbild-36

ningen blir tillskrivna demokratimål av staten och syftade här på folkbildnings-propositionen. Staten koloniserar i dag folkbildningen och folkrörelserna vilket förlamar dynamiken, menade Erik Amnå (Steinsaphir, 1998:2).

I citatet beskrivs folkbildningens relation till demokrati men hur denna ser ut framgår inte av citatet. Däremot framhålls förhållandet till staten som här förstås som problematiskt – biblioteken beskrivs som ”nationalstatens förlängda arm”. Föreställningen om biblioteken som maktens förlängda arm var närvarande även i diskussionen om yttrandefrihet och information men här framförs kritiken från liberalt håll. I det här sammanhanget är statligt inblandande inte önskvärt utan istället efterfrågas medborgarnas politiska deltagande med anledning av demo-kratins kris och det senaste ”soffliggarvalet” (se Held, 1997; Steinsaphir, 1998). Detta tydliggörs än mer under nästföljande år i Biblioteksbladet – folkbildning beskrivs här som ”en viktig faktor i den demokratiska processen, en grund-förutsättning för lokalt medborgarengagemang och mobilisering” (Steinsaphir, 1999).

År 1999 publiceras Tema folkbildning som syftar till att undersöka begreppets samtida relevans. Artikeluppslaget inleds med att ett antal frågor som besvaras av olika verksamma personer inom kultur, information och bibliotek. Trots vissa oenigheter kan samtliga uttalanden förstås relatera till begreppets förhållande till både pedagogik och demokrati. Anneli Jordahl, kulturjournalist, särskiljer folk-bildningen från den etablerade utfolk-bildningen:

Jag avskyr själva ordet. Folkbildning är ett mögligt uttryck som ger mig assoc-iationer till di lärde som von oben försöker lära pöbeln att använda hjärnan. Men dess innebörd: att kunskap och bildning ska vara tillgänglig för alla i ett demo-kratiskt samhälle är såklart vacker. Folkbildning är något helt annat än kunskaps-lyftet som bara är en politisk åtgärd för att få ned arbetslöshetssiffrorna (Jordahl citerad av Steinsaphir, 1999:8).

I Jordahls utsaga förstås begreppet folkbildning i en konservativ kontext – som en kontrollerande kraft som syftar till att fostra dugliga medborgare med förmåga att delta i det politiska livet (se Hansson, 1995). Samtidigt framhålls folkbildning som någonting demokratiskt och sätts i motsatsförhållande till Kunskapslyftet. Karin Löfdahl, informationschef för Stockholms stadsbibliotek, är av en annan åsikt:

Folkbildning har för mig alltid varit ett honnörsord. Det betyder en folklig bild-ningsverksamhet som vilar tungt på demokratisk grund. Folkbildningens starka förankring i folkrörelserna och framför allt det demokratiska inslaget i pedago-giken är väsentliga ingredienser (Löfdahl citerad av Steinsaphir, 1999:9).

Till skillnad från Jordahls utsaga betraktas folkbildningspedagogiken här ha starka demokratiska inslag och rötter i folkrörelserna – konnotationer som härrör till den tidiga arbetarrörelsen. Löfdahl beskriver hur ”det icke ’yrkesnyttiga’ lärandet skiljer folkbildningen från kunskapslyft, komvux och andra utbildnings-vägar”. Följaktligen kan de båda utsagorna, trots skilda uppfattningar om folk-bildningens förankring, förstås ha en gemensam ståndpunkt i dess demokratiska

37

innebörd liksom i hur folkbildning och utbildning skiljer sig åt. Folkbildningens relation till lärande kommer också till uttryck i en debattartikel några år senare. Britt Marie Häggström (2001), förbundsordförande för DIK, svarar här på kritik angående det lärande biblioteket:

Som jag tolkar Ulla Hjorton är hon rädd för att viktiga värden – det kulturella biblioteket, det demokratiska biblioteket och det helt enkelt roliga och inspirer-ande biblioteket – riskerar att gå förlorade i det lärinspirer-andet biblioteket (Häggström, 2001:25).

I citatet beskrivs bibliotekets olika roller men här betraktas dessa inte utesluta varandra – ”det livslånga lärandet är inte ett hot mot biblioteket” (Häggström, 2001:25). Häggströms (2001) utsaga påvisar även hur de olika värdena inom deltagardiskursen knyts till varandra – diskussionerna inom diskursen framhåller olika värden men dessa relaterar alla till deltagande i det demokratiska samhället och kan således betraktas utgöra en och samma diskurs. Folkbildningens relation till utbildning och ”livslångt lärande” kommer återigen till uttryck i en debatt några år senare.

I en insändare år 2002 skriver Uno Nilsson (2002), bibliotekskonsulent för länsbiblioteket i Halland, att Svensk Biblioteksförenings nya ordförande saknar förståelse för folkbildningens demokratiska uppgift på biblioteken. Debatten förstås mot bakgrund av att den nya ordföranden för Svensk Biblioteksförening uttryckt att ”folkbiblioteken borde tona folkbildningstraditionen och att sluta fokusera på svaga grupper” (Hesselgren Mortensen, 2002). Nilsson skriver:

En av folkbibliotekets viktigaste uppgifter, s.a.s. per definition av begreppet folk, är att syssla med folkbildning i bred bemärkelse. Dvs. att verka för att höja all-mänhetens bildningsnivå (vilket innebär mer än utbildningsnivå). Det som skiljer folkbibliotek från t.ex. högskole- eller universitetsbibliotek är bl.a. att varje männ-iska är sin egen läroplan – dvs. förkovrar sig utifrån sina egna individuella behov. Demokrati på hög nivå (Nilsson, 2002:20).

Demokratibegreppet betraktas här i förhållande till folkets bildning – individens egen förkovran – som positioneras mot utbildningens syfte och läroplan. Eva Hesselgren Mortensen (2002), ordförande i Svensk Biblioteksförening, anklagas för att ”värdera kompetens högre än folkbildningen vilket inte är förvånande med tanke på tidsandan”. Hesselgren Mortensen skriver:

I så fall delar jag också politikernas uppfattning om det demokratiska värdet av rättvis tillgång till utbildning. Jag ser ett stort värde i satsningarna på det livslånga lärandet […] Rätt till utbildning är också demokrati på hög nivå. Men att ha höga ideal för sin verksamhet utesluter inte att den ska utvärderas och kunna motiveras. Allt – även folkbildning – kan bedrivas med olika metoder och varje ansvarig måste kunna styrka att skattemedlen används på det mest effektiva sättet (Hesselgren Mortensen, 2002:21).

Konflikten kan förstås i relation till den ekonomiska och ideologiska perspektiv-förskjutningen som föranledde att kunskapen förlorade sitt egenvärde och istället skulle komma att mätas i enlighet med de kapitalistiska idealen – den ideologiska

38

förskjutningen från kollektiva normer till konkurrensorienterad individualism tar sig i uttryck i de båda citaten (se Vestheim, 1999). Det faktum att folkbildningen återigen fick ett uppsving under millennieskiftet kan betraktas som en kultur-konservativ reaktion mot den nyliberala linjen i debatten (se Greider, 2000). Följande år publiceras en artikel som kan förstås som en ansats att åter försöka legitimera det traditionella folkbiblioteksidealet i modern tid genom att relatera detta till demokrati och teknologi.

I en artikel från år 2003 argumenterar Joacim Hansson (2003), biblioteks-forskare, för utvecklingen av folkbibliotekets folkbildande funktion liksom dess demokratiska roll –”att öka det lokala demokratiska deltagandet”. Hansson skriver:

Det handlar då inte bara om att passivt tillhandahålla information och informa-tionsresurser, utan att med den nya tekniken som ett av flera redskap proaktivt stärka lokalt demokratiskt deltagande (Hansson, 2003:14).

I Hanssons (2003) utsaga förknippas demokratibegreppet med värden som ”information” och ”teknik” vilka syftar till att stärka det demokratiska del-tagandet. Folkbildning betraktas här i relation till andra demokratiska värden inom deltagardiskursen och kan således förstås som ett sätt att legitimera ett traditionellt ideal genom att knyta elementet ”folkbildning” till de rådande elementen inom diskursen. I en annan artikel skriven några år senare kritiserar Hansson (2008) idéen om Bibliotek 2.0 – ”det är förmodligen det mest öppet politiska projekt de svenska biblioteken har stött på sedan de kulturpolitiska målen 1974”. I artikeln beskrivs hur ”man nu försöker leda bort medborgarna från ett demokratiskt deltagande och istället föra in dem i ytterligare ’kommuni-kation’” (Hansson, 2008). Det är möjligt att tolka kritiken som en övergång från ett folkbildande bibliotek till ett användarcentrerat bibliotek.

Det demokratiska deltagandet kan betraktas som utmärkande för diskursen i sin helhet oavsett om det handlar om information, teknik eller folkbildning – ”delaktighet är demokratins hjärta” och det ”har alltid varit nyckeln i biblio-tekens demokratiska arbete” (Andersson & Åkerberg, 2005). Sammanfattnings-vis kan deltagardiskursens nodalpunkt ”demokrati” betraktas i förhållande till elementen ”deltagande”, ”aktiv” och ”utvecklande”. Diskursen kännetecknas av relationen till individens utveckling och aktiva deltagande i det demokratiska samhället – värden som är centrala för både den utvecklande liberala demokratin och deltagardemokratin (se Petersson, 2009; Rousseau, 1994; Pateman, 1970; Held, 1997).