Inkluderingsdiskursen

Det är möjligt att argumentera för att de förhållandevis få artiklarna för när-läsning kan tyda på diskursens legitimitet. Samtalsdiskursen intar aldrig någon hegemonisk position i förhållande till de andra diskurserna men den är inte riktigt heller föremål för kritik. Det är av den anledningen möjligt för samtals-diskursen att existera parallellt med de andra diskurserna. Följande år artikuleras diskursen i enstaka meningar på ett sådant sätt att denna framstår som självklar. Mot bakgrund av urvalskriterierna kommer de artiklar där demokratibegreppet förekommer i en enstaka mening inte att analyseras. Inkluderingsdiskursen kan likaså uppfattas som mindre omfattande vid första anblick i förhållande till antal artiklar. I följande avsnitt kommer inkluderingsdiskursens utmärkande drag att beskrivas, för att vidare analyseras i relation till dess antagonistiska förhållande till de andra diskurserna, i efterföljande avsnitt.

4.4 Inkluderingsdiskursen

4.4.1 Ett demokratiskt bibliotek för alla

Den första artikeln i mitt material som behandlar inkludering och tillgänglighet publicerades år 2007. Frågan om inkludering – vilka som skall ingå i demos och tilldelas demokratiska rättigheter är inte ny men har under de tidiga åren i materialet inte relaterats till demokratibegreppet (se exempelvis Held, 1997; Brown, 2010; Mouffe, 2008). Det finns emellertid ett litet antal artiklar under milleniumskiftet som påvisar relationen i en enstaka mening men dessa kommer inte att redogöras för med anledning av urvalskriterierna. I en artikel från år 2007 beskriver Ekström (2007) behovsprofilering på bibliotek mot bakgrund av att Nacka kommuns verksamhet lagts ut på entreprenad. Ekström skriver:

I Fisksätra bor t ex många människor med rötter i andra kulturer och som har lägre inkomster jämfört med boende i Saltsjöbaden. I Fisksätra har man valt att vara en arena för demokrati medan man i Saltsjöbaden väljer att fokusera på skönlitteratur (Ekström, 2007:6).

Här särskiljs användarnas behov åt i förhållande till bostadsort liksom inkomst och kulturell bakgrund – boende i Fisksätra förstås ha större behov av demokrati än boende i Saltsjöbaden som anses ha större behov av skönlitteratur. Således särskiljs även demokrati och skönlitteratur i citatet. Vilka värden demokrati-begreppet tillskrivs framkommer inte här men beskrivs längre fram i artikeln. Barbro Bolonassos, enhetschef för biblioteket i Fisksätra, är positiv till profi-leringen:

Vi satsar på att vara en arena för demokrati – med särskild betoning på språk och samhälle. Här har vi böcker på många olika språk. Det är en sporre att få det ansvaret och vara med på banan och visa att vi är duktiga, att vi har idéer som är genomförbara, som är ett verkligt stöd men som också innebär möjligheter till låntagarna (Ekström, 2007:7).

42

Begreppet demokrati syftar i det här sammanhanget framförallt på språk och samhälle – böcker på olika språk – som innebär möjligheter för låntagarna. Vilka möjligheter låntagarna i Fisksätra får tillgång till med anledning av bibliotekets arbete för demokrati framgår inte av artikeln. Det är emellertid tänkbart att dessa möjligheter implicit syftar till att få samma möjligheter att delta i demokratin som de boende i Saltsjöbaden redan anses ha. Denna implicita koppling tar sig i uttryck explicit i en artikel från år 2011 som även denna är skriven av Ekström. I artikeln beskriver Ekström (2011) resultatet av ett samarbetsprojekt mellan bibliotek, SFI, Medborgarskolan och Centrum för Lättläst. Christer Hermansson, Strängnäs kulturchef, som startade igång projektet ”LL-läsecirklar för vuxna invandrare i Strängnäs kommun” beskriver detta som ”ett unikt projekt för demokratin”. LL-läsecirklarna betraktas som ett demokratiskt projekt eftersom deltagarna på bokcirklarna både ”läser och diskuterar kvalitetslitteratur” och således ”får man en chans att få ett språk för att kunna göra sin stämma hörd i en demokrati”. I citaten framgår att det är tillgången till språket som förstås som förutsättningen för att kunna delta i demokratin. I de båda artiklarna beskrivs inkluderingen av specifika grupper i termer av att ge dessa ”möjligheter” eller en ”chans” att delta i det demokratin. I artikeln från år 2011 beskriver Camilla Batal, som arbetar på Centrum för lättläst, för den grupp av människor som är i behov av deras verksamhet:

Det handlar om människor som inte på något sätt är en homogen massa: barn och unga, ointresserade läsare, invandrare, dyslektiker, personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med flera. Och alla har de i regel olika behov (Batal citerad av Ekström, 2011:17).

Elementet ”behov” kan betraktas som ytterligare ett signifikant begrepp inom diskursen och likaså elementet ”tillgänglighet”. I en artikel från år 2013 redogör, återigen Ekström (2013), för frågor om inkludering – eller i det här fallet bristen på inkludering – med utgångspunkt i den senaste Litteraturutredningen. Peter Alsbjer, länsbibliotekarie i Örebro, kritiserar utredningen med anledning av att ”det ser illa ut ur demokrati- och tillgänglighetssynpunkt att teckenspråkiga glömts bort” eftersom ”litteraturen borde göras tillgänglig för alla”. Här förstås litteratur som ett medel för demokrati och således bör denna göras tillgänglig för teckenspråkiga. Centrum för lättläst ställer sig positiva till förslagen i Litteratur-utredningen men framhåller att ”frågan om sjunkande läsförståelse är en alltför allvarlig demokratifråga för att inte kräva ekonomiska insatser” (Ekström, 2013).

Nodalpunkten ”demokrati” knyts här till elementen ”tillgång”, ”litteratur” och ”språk”. Följaktligen kan litteratur och språk betraktas i relation till varandra och som förutsättningen för att delta i demokratin. Inkluderingsdiskursen om-fattar emellertid mer än enbart jämlik tillgång till litteratur – vilken typ av litteratur som skall göras tillgänglig och vilka som skall få tillgång till biblioteks-rummet är ytterligare frågor som berörs inom diskursen. År 2012 publiceras två artiklar, i samma nummer, som berör tillgång i förhållande till både biblioteks-rummet och den litteratur som bör finnas tillgänglig på biblioteket. I en

debatt-43

artikel redogör Annsofie Lindberg (2012a), bibliotekarie på Röda korsets hög-skola, för den senaste Tintin-debatten med utgångspunkt i frågor om rasism och genus. Diskussionen om Tintin förs såväl i olika medier som på BIBLIST – en e-postlista om biblioteksfrågor för nordiska bibliotek – men betraktas ha fått en betydligt större spridning i media ”eftersom den berör såväl rasism som censur, men tänkvärt i sammanhanget är också att genusproblematiken ordentligt hottat upp debattivern på BIBLIST”. Lindberg skriver:

Är det en slump eller finns det ett samband? Kan det också vara så att dessa frågor berör såväl värdegrund som yrkesprofession på våra bibliotek och att det därför väcker ett starkt behov att en konstruktiv diskussion kring genus och demokrati? (Lindberg, 2012:26).

Diskussionen inom professionen betraktas här snarare förhålla sig till genus och demokrati än rasism och demokrati. Lindberg (2012a) tolkar detta som att det ”trots allt i stora drag anas en konsensus kring vad biblioteken erbjuder och hur de ska förhålla sig till censur och tryckfrihet”. Med utgångspunkt i mitt eget material går jag i god för denna tolkning men enbart i relation till debatten om Tintin. Frågan om censur och tryckfrihet återkommer nämligen några år senare vilken kommer bli föremål för intensiv debatt. Lindberg utgår fortsättningsvis ifrån debatten på BIBLIST:

Fältskog ifrågasätter även att bibliotekariekåren är så förvånansvärt homogen, inte bara när det gäller kön utan även socialt och etniskt vilket i sig är ett problem eftersom biblioteken vill framstå som en demokratisk och trovärdig institution. Även frågor kring HBTQ bör i större omfattning uppmärksammas och involveras i all biblioteksverksamhet (Lindberg, 2012:26).

I den här kontexten kan demokratibegreppet förstås i förhållande till inkludering – om folkbiblioteken vill framstå som en demokratisk och trovärdig institution behövs heterogenitet. I en annan artikel i samma nummer utgår Lena Grönlund (2012), bibliotekarie i Stockholms stad, ifrån Tintin-debatten och beskriver hur normer upprätthålls i biblioteket. Föreställningen om den svenska neutraliteten förstås här snarare som ideologisk än som verklig praktik. Grönlund skriver:

Våra biblioteksrum är inte heller neutrala, hur mycket vi än vill tro det. Biblioteken liksom många andra institutioner speglar samhället och är också präglade av de olika strukturer som finns i samhället. Bilden av bibliotek som demokratiska och neutrala förmedlare av universell kunskap tas dock fortfarande ofta för given. Men det är viktigt att förstå att även här pågår normbefästningsprocesser, även här skapas föreställningar om verkligheten (Grönlund, 2012:27).

Föreställningen om biblioteken som demokratiska och neutrala förmedlare av kunskap går igen med beskrivningen av biblioteket i början av förra sekelskiftet. Joacim Hansson (1995) framhåller hur den demokratiska argumentationen för folkbiblioteket som en neutral institution bygger på den rådande diskursen. I artikeln synliggör Grönlund (2012) vithet som normerande för biblioteksrummet och argumenterar för en kritisk granskning av folkbiblioteket. Vidare diskuterar Grönlund normer och urval: