Den avslutande fasen i tingsrätten

7.5.1 Samförståndslösning

Lagstiftningen kring vårdnad, boende och umgänge är präglad av en önskan om att uppnå samförståndslösningar mellan föräldrarna. Regelsystemet är därför utformat för att gynna enighet i olika frågor och främja samarbetet. Enligt 42 kap. 17 § st. 1 RB har domstolen en generell skyldighet att verka för samförståndslösningar i familjemål, något som motiverades av att man vill underlätta för föräldrar att komma överens i vårdnadstvister.144 Om föräldrarna inte kan komma överens har domstolen möjligheten

141 JO har dock uttalat att frivillig medverkan och samarbete med barnets vårdnadshavare bör eftersträvas, se JO 2012/13 s. 288.

142 Rejmer, Nya arbetssätt i handläggningen av vårdnadstvister, s. 27–28.

143 A. a., s. 26 f.

att uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att kommunicera och samarbeta för att uppnå en lösning som är barnets bästa.145

Om föräldrarna har kommit fram till en samförståndslösning krävs det att domstol eller socialnämnden granskar denna, vilket framgår av 6 kap. 5 § och 6 kap. 6 § FB. Tingsrätten ska enligt 6 kap. 19 § st. 2 FB begära in ett yttrande från socialnämnden i frågan då en samförståndslösning måste vara till barnets bästa för att den ska kunna godtas av rätten.146

Uppgiften att pröva föräldrarnas överenskommelse är en större och mer betydelsefull uppgift än att bara registrera föräldrarnas avtal.147 Det finns inga riktlinjer för hur föräldrarnas överenskommelse ska bedömas, endast skäl till när en särskild granskning är påkallad. Det kan i dessa fall exempelvis röra sig om att det misstänks ligga ekonomiska överväganden eller rättviseargument bakom föräldrarnas överenskommelse. Sådana motiv anses inte ligga i barnets bästa.148

Det är angeläget att processen i vårdnadsmål är effektiv och ändamålsenlig. Samtidigt som processen helst ska vara över så fort som möjligt för barnets skull tar det dock vanligtvis tid att hitta långsiktiga lösningar som främjar barnets bästa.149 Ryrstedt anför att endast det faktum att en överenskommelse har träffats inte behöver innebära att det är den bästa lösningen för barnet, överenskommelsen kan bero på exempelvis vilken part som har starkast förhandlingsposition. Det är således ingenting som förhindrar att de underliggande problemen kvarstår.150 Ryrstedt gör skillnad mellan en sann överenskommelse, en hållbar lösning som båda föräldrar är genuint överens om är det bästa för deras barn, och en förhandlingslösning som istället endast syftar till att få ett slut på den aktuella tvisten.151

Vårdnadstvister kan delas upp i intresse- respektive värdekonflikter. Det som skiljer intresse- respektive värdekonflikter åt är att i den första typen av konflikt har föräldrarna generellt inte något negativt att säga om den andres föräldraförmåga. Konflikterna

145 Prop. 2005/06:99, s. 62 f.

146 A. prop., s. 63 och s. 104.

147 Prop. 1997/98:7, s. 86.

148 Singer, Föräldraskap i rättslig belysning, s. 457. Även Ds 1999:57, s. 92.

149 SOU 2017:6, s. 428.

150 Ryrstedt, SvJT 2009, s 823.

handlar snarare om att föräldrarna har olika önskemål om frågor gällande barnet, exempelvis att de är oense om umgängestiderna. En värdekonflikt däremot innefattar ofta att den ena eller båda föräldrarna ifrågasätter den andres föräldraförmåga. Det kan t. ex. röra sig om att någon av föräldrarna anklagas för att ha missbruksproblematik eller annars brister i sitt omdöme kring barnet.152 Samförståndslösning antas i regel vara den bästa lösningen på en vårdnadstvist då samförstånd främjar en hållbar lösning och gör att tvisten får ett slut.153 Det kan dock ifrågasättas om en överenskommelse i en värdekonflikt innebär en hållbar lösning för barnet då sådana konflikter präglas av en djup underliggande konflikt mellan föräldrarna och ofta påståenden om olämplighet gällande den andre förälderns föräldraförmåga.

7.5.2 Dom

Om parterna inte lyckas träffa en överenskommelse som rätten eller socialnämnden godtar och ingen återkallar sin talan får tvisten avgöras vid huvudförhandling.154 Sedan början av 1970-talet har man strävat efter att föräldrarna ska utöva vårdnaden gemensamt i syfte att minska antal vårdnadstvister. Gemensam vårdnad ansågs förut i regel gynna barnet. Detta synsätt har numera frångåtts till förmån för ett mer riktat fokus på barnets bästa och lagstiftaren har betonat att föräldrarnas konflikt kan vara så djup att gemensam vårdnad omöjliggörs.155 Vid tvist om vårdnad ska barnets bästa vara det styrande kriteriet och bedömningen tar avstamp i hur respektive förälder utövar den faktiska vårdnaden om barnet. I de fall barnet inte bor med sin vårdnadshavare reduceras det rättsliga vårdnadsansvaret till en juridisk bestämmanderätt.156 Vid bedömningen av vårdnadsfrågan i fråga om ensam vårdnad ankommer det på domstolen att bedöma hur olika alternativ kan komma att falla ut för barnet. Om en förälder bedöms vara olämplig bör vårdnaden tillfalla den andre.157

152 Rejmer, Vårdnadstvister: en rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa, s. 172 f. Se även SOU 2017:6, s. 115.

153 Sjösten, Vårdnad, boende och umgänge: samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, s. 164.

154 Emtestam, Svensson, Vårdnads-, boende- och umgängesutredningar att handlägga och skriva utredningar enligt S-modellen, s. 22.

155 Singer, Föräldraskap i rättslig belysning, s. 461. Även prop. 1997/98:8, s. 31 ff.

156 A. a., s. 450.

157 Sjösten, Vårdnad, boende och umgänge: samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, s. 56–57.

Barnets umgängesrätt med den frånlevande föräldern framgår av 6 kap. 15 § FB. Umgänget är i första hand till för barnet och dess intressen ska därför vara styrande vid tvist om umgänge.158 En förälder har däremot inte någon absolut rätt till umgänge med sitt barn.159 Det finns dock en gängse uppfattning om att umgänge med båda föräldrarna främjar barnet och är till gagn för barnets utveckling.160 Domstolen är pga. vårdnadsmålets indispositiva karaktär inte bunden av parternas yrkande utan kan i vissa fall självständigt besluta om umgänge oberoende av vad som yrkats i målet.161