Råder det en diskrepans mellan barnets bästa i teori och praktik? Genom uppsatsens rättsutredning har jag försökt klargöra den faktiska innebörden av

bedömningen av barnets bästa i vårdnadstvister där det förekommer uppgifter om missbruk. En generell definition av vad barnets bästa innebär i dessa typer av vårdnadstvister låter sig inte göras. Det ligger i bedömningens natur att den måste ske individuellt utifrån varje enskilt fall och utgå från de unika förutsättningar som föreligger i det aktuella barnets familjesituation. Två centrala begrepp inom rättssociologin är värdebegrepp och normbegrepp. Det första syftar till lagstiftningens målsättning medan det senare begreppet syftar till att reglera de beteenden hos människor som leder till lagstiftningens målsättning. Hollander menar att värdepåståenden och målsättningsformuleringar oftast kräver expertkunskaper för att fastställa dess innehåll. Ett typiskt sådant är begreppet barnets bästa. Anledningen till att man kan föredra att använda värdenormer istället för beteendenormer är för att det ökar lagstiftningens flexibilitet och belyser vad lagstiftaren vill uppnå istället för att sanktionera ett visst betande. Värdeformuleringar innebär ofta en vag beskrivning och att målsättningen måste tolkas i det enskilda fallet.170 Barnets bästa utgör en sådan värdenorm, men det har samtidigt i 6 kap. 2a § FB specificerats vilka rekvisit som ska tas hänsyn till vid

bedömningen. Ett av rekvisiten är risken att barnet far illa. När missbruk förekommer i familjen måste rätten i bedömningen således lägga vikt vid denna risk. Enligt barnkonventionen ska även ett barnperspektiv anläggas vid beslutsfattande, vilket i praktiken innebär att analysera olika konsekvenser av möjliga utfall utifrån barnets upplevelse. Det innebär att barnperspektivet ska prägla beslutsfattandet och barnets livssituation ska bedömas utifrån nuvarande situation, inte endast utefter vad som i längden kan leda till negativa konsekvenser i vuxenlivet. Socialstyrelsen anger att i beslutsfattandet ska ett objektivt och ett subjektivt perspektiv anläggas och kombineras vid bedömningen av barnets bästa. Det objektiva tar sikte på empiri och kunskap kring barns behov och det subjektiva perspektivet syftar till barnets vilja.

Barnets bästa är konstruerat som en allmän princip som får sin innebörd i rättstillämpningen. Tingsrätten ska även se till att omständigheterna i vårdnadstvisten blir tillbörligt utredda enligt 6 kap. 19 § FB. Den empiriska undersökningen talar för att bedömningen kring barnets bästa saknar vägledning kring hur missbruk ska värderas i vårdnadsutredningen och sedermera i rätten. Det framstår även som att rätten inte har tillräckliga kunskapsresurser för att avgöra hur missbruket påverkar föräldraförmågan. I vårdnadsutredningarna framkom att barnets vilja inte vägde lika tungt som registeruppgifter kring förälderns missbruk. Detta indikerar att det finns brister gällande subjektiva perspektivet i bedömningen om barnets bästa. Vidare visar det att det finns en poäng i att ha en mer utförlig beskrivning av barnets bästa till hands vid bedömningen för att vägleda rätten och förstärka kunskapsunderlaget för att avgöra barnets bästa ur det objektiva perspektivet. Även om en sådan generell beskrivning skulle vara tillgänglig skulle prövningen dock ske individuellt med hänsyn till barnets vilja. I maj 2018 publicerade myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ett handläggningsstöd för riskbedömningens utförande i vårdnadsutredningar.171 De tingsrättsakter som legat till grund för den empiriska undersökningen är dock från 2015, varför detta handläggningsstöd inte var tillgängligt. Det är möjligt att undersökningens resultat skulle blivit annorlunda om detta handläggningsstöd funnits till hands för utredarna. Resultaten från den empiriska undersökningen anger att det finns en stor variation i huruvida missbruk bedöms vara en risk för barnet eller inte. Även om en viss flexibilitet är påkallad

171 Se Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Riskbedömning i utredningar om vårdnad, boende och umgänge.

med hänsyn till att varje familjesituation är unik är det också enligt min mening högst relevant att det finns professionella aktörer med kunskap kring missbruk som kan bedöma missbruket och att det inte finns en oförutsebarhet i bedömningen.

Det kan konstateras utifrån undersökningens resultat att rätten främjar samförståndslösningar och att samförståndslösningar presumeras vara till barnets bästa. Fokus skiftar därmed från barnets bästa till föräldrarnas konflikt och i dessa fall verkar uppgifterna om missbruk inte har någon påverkan kring bedömningen om barnets bästa. Det framstår härvid som att rätten utgår från en normalfamilj och inte tar hänsyn till den komplexitet och de riskfaktorer som präglar de familjesituationer som har varit föremål för denna undersökning. Med tanke på rättens utredningsskyldighet är det även beklagligt att resultaten från den empiriska undersökningen visar att det inte framgår i vårdnadsutredningen hur risken förenat med uppgifterna om missbruk värderas i förhållande till föräldraförmågan. Detta särskilt då det inte framstår som rimligt att rättens ledamöter besitter sådana specialkunskaper som krävs för att göra den bedömningen. Det ter sig därför förståeligt och naturligt att rätten, såsom bekräftats i undersökningens resultatdel, stadfäster föräldrarnas överenskommelse i så hög grad. Det innebär att bedömningen därvid präglas mer av ett föräldraintresse än ett barnintresse vilket inte överensstämmer med lagstiftarens målsättning. Med tanke på att vårdnadstvisten är ett civilrättsligt mål är det naturligt att sträva efter en förlikning, men det innebär även en motsättning av det faktum att barnets bästa är det som ska vara avgörande för rättens beslut. Även om missbruk inte nödvändigtvis innebär ett underkännande av föräldraförmågan bör rätten i alla fall uppmärksamma förekomsten av det och att det innebär en riskfaktor oaktat att föräldrarna har kommit överens under processens gång.

Med tanke på att det saknas en klar definition av föräldraförmåga eller missbruk i vårdnadstvister är det förståeligt att det är svårt att avgöra hur missbruket kan komma att påverka föräldraförmågan. Rätten och vårdnadsutredaren har inte heller specialistkompetens att avgöra detta med tanke på att de professionella aktörerna i en vårdnadstvist oftast har socionom- eller juristbakgrund. Denna brist kan förklaras med den kunskapslucka som får anses föreligga gällande missbruk relaterat till föräldraförmåga vilken har diskuterats i avsnitt 2.3.1. Bristen skulle kunna åtgärdas med att ta in en sakkunnig enligt 40 kap. 1 § RB eller att vårdnadsutredaren gör en orosanmälan och på så sätt får till en barnavårdsutredning enligt 11 kap. 1 § SoL vilket ger

socialtjänsten större spelrum gällande undersökningsåtgärder kring förälderns missbruk. Detta framstår dock vara omständligt och kostsamt med tanke på att 42 procent av tingsrättsakterna innehöll någon typ av uppgift om missbruk, särskilt då vissa uppgifter framstår som grundlösa anklagelser som vapen i föräldrarnas konflikt. Det bör i så fall anses mer lämpligt att en bedömning av missbruket sker i vårdnadsutredningen av en neutral bedömare med specialistkompetens kring riskfaktorer kopplade till föräldraförmåga.