EGEN BEDÖMNING

Hur dömde tingsrätten? 36 (75 %) 12 (25 %)

Av de 12 målen som slutade i att rätten gjorde en egen bedömning konstaterades den huvudsakliga anledningen till tvisten vara enligt graf 1, se nedan. I majoriteten av målen var samarbetssvårigheter (6 mål) och faktumet att ena föräldern var varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden (4 mål) den avgörande anledningen till tvisten som diskuterades i domen. I 2 mål utgjorde föräldraförmågan problemet. Samtliga mål innehöll någon typ av missbruksproblematik även om detta inte ansågs vara den huvudsakliga anledningen till tvisten.

Graf 1

Vad var den huvudsakliga anledningen till tvisten enligt domen?

8.5.2 Resonerade rätten kring missbruk?

I denna del undersöktes i hur många mål rätten förde ett resonemang kring missbruk i domen. Så var fallet i 7 av målen. Dessa 7 hänför sig till de 12 mål där rätten gjorde en egen bedömning. Inte i någon av de mål där samförståndslösning stadfästes förde rätten något resonemang om missbruk eller andra riskfaktorer.

Tabell 13

JA NEJ

Resonerade rätten kring

missbruket i domen? ^{7 (14 %) 41 (86 %)}

8.5.3 Kvalitativ analys av tingsrättsdomarna

I de mål där samförståndslösning stadfästes konstaterade rätten att överenskommelsen var till barnets bästa. Det skedde dock ingen motivering kring hur det låg i linje med barnets bästa. Enligt den kvalitativa analysen av domarna framkom inte heller någon koppling till hur allvarligt missbruket eller andra riskfaktorer bedömts vara i riskbedömningen från socialtjänsten. Att tvisten slutade i en samförståndslösning verkar enbart bero på föräldrarnas samarbetsvilja och samförståndslösningen presumerades vara till barnets bästa.

När rätten förde resonemang kring missbruk i domen innebar det oftast inte att rätten konstaterade huruvida missbruket var aktivt eller inte. Att det hade konstaterats vara en risk i socialtjänstens utredning kunde dock ha den effekten att det enligt rätten inte ansåg det aktuellt med sedvanligt helgumgänge. I ett annat fall konstaterade rätten att faktumet att fadern inte dömts för brott med missbruksrelaterad karaktär det senaste året innebar att hans eventuella narkotikaanvändning inte är av sådan karaktär att den gör honom olämplig som umgängesförälder även om det innebar risker för barnet att umgås med en förälder som brukar narkotika. I ett annat fall bedömde dock rätten att umgänge inte kunde dömas ut förrän modern visade på drogfrihet och ett ordnat liv, detta trots att hennes missbruk låg några år bak i tiden och att omständigheterna var liknande. Att utifrån en så liten mängd fall föra ett resonemang kring om skillnaden i rättens bedömning berodde på vilken förälder som påstods missbruka låter sig inte göras. Att det inte heller var samma tingsrätt som gjorde den bedömningen gör också att en sådan slutsats inte blir tillförlitlig.

Det kan konstateras att det finns en variation i hur rätten bedömer ett missbruk i samband med umgänge och det framgår inte hur rätten resonerar kring missbruksuppgifter kopplat till föräldraförmåga. Ett exempel på detta är hur ett barn under en vårdnadsutredning berättar om när fadern kört bil och blivit tagen av polisen då han kört påverkad med

barnen i bilen. Händelsen resulterade i åtal om rattfylleri, men förändrade inte rättens bedömning kring samförståndslösningens lämplighet. I endast ett av de mål som var föremål för denna undersökning dömde rätten att inget umgänge alls var lämpligt. Den huvudsakliga anledningen till detta var att modern och barnen bodde på skyddad adress pga. fadern utsatt familjen för våld. Fadern hade även en omfattande missbruksproblematik och hade visat bristande omdöme vid tidigare umgängestillfällen.

Gällande barnets vilja återgavs barnets upplevelse av missbruket i två stycken domar. I en av dessa fanns påståenden om narkotikamissbruk hos fadern. Tingsrätten konstaterade härvid att det förelåg en ord-mot-ord-situation. Faktumet att barnet lämnat uppgifter om faderns missbruk ansågs dock styrka denna uppfattning och tala för faderns olämplighet. I en av domarna nämns moderns negativa inställning till fadern och rätten uttalar att ”om en förälder har en grundmurad negativ inställning till den andra föräldern är det ofrånkomligt att det ytterst drabbar barnet”. I aktuell dom fick detta mer utrymme än de missbruksanklagelser som förekommit i målet mot fadern.

8.5.4 Sammanfattande reflektion

Resultaten visar att i 75 procent av vårdnadsmålen slutade tvisten med att tingsrätten stadfäste föräldrarnas överenskommelse. Med tanke på att samtliga 48 vårdnadsmål innehållit någon typ av missbruksproblematik ter sig resultatet av en så hög andel förlikningar problematiskt i mina ögon. Att målen slutat med en samförståndslösning kan bero på flertalet anledningar. Processekonomiska skäl kan motivera parterna att komma överens samt att det kan finnas brist på ork och vilja att driva en tvist så långt som till huvudförhandling. Detta kan innebära ett incitament för föräldrarna att komma överens.

Domstolens är förvisso skyldig att verka för samförståndslösning enligt 42 kap. 6 § 2 st. RB och 42 kap. 17§ 1 st. RB. Samförståndslösningen måste dock vara till barnets bästa, annars ska rätten avvisa lösningen och göra en egen bedömning.163 I denna undersökning har visats att inte i något mål som slutade i en samförståndslösning har rätten fört något resonemang kring eventuell missbruksproblematik. Samförståndslösning har presumerats vara till barnets bästa endast pga. det faktum att det lett till ett slut på tvisten. Min

163 Prop. 2005/06:99, s. 63 och s. 104.

uppfattning är att denna presumtion är motsägelsefull med tanke på vårdnadsmålens indispositiva karaktär och rättens uppdrag att fatta ett materiellt riktigt beslut eller dom i enlighet med barnets bästa. Det är svårt att se hur denna bedömning görs i de fall där parterna har träffat en överenskommelse. Av den empiriska undersökningen har inte presenterats något sådant underlag och det är därför omöjligt att dra en säker slutsats kring.

Med tanke på att långvariga vårdnadstvister är något som konstaterats påverka barnet negativt finns det såklart en poäng med att en samförståndslösning generellt kan anses positivt. Det finns dock anledning att ifrågasätta om rätten i föräldrarnas överenskommelse verkligen tar hänsyn till de riskfaktorer som funnits i barnets liv. I undersökningen har det exempelvis funnits mål där rätten har stadfäst föräldrarnas överenskommelse trots att den har haft ett annat utfall än den som rekommenderades i vårdnadsutredningen. I ett av målen konstaterades t ex. att föräldrarnas samarbetssvårigheter omöjliggjorde gemensam vårdnad i vårdnadsutredningen då konflikten påverkade barnet väldigt negativt. Föräldrarnas överenskommelse, om fortsatt gemensam vårdnad, stadfästes ändock av rätten.

Vilka typer av uppgifter som framkom under tvisten verkade, enligt vad som framkommit i denna undersökning, inte påverka huruvida rätten gjorde en egen bedömning eller godtog parternas samförståndslösning. Resultatet visar snarare att om en samförståndslösning fanns så godtogs den i alla tingsrättsakter som var föremål för undersökningen. I domen användes oftast formuleringen ”annat har inte visats än att den samförståndslösning som parterna kommit fram till inte är till barnets bästa”. Rätten godtog därför samförståndslösningen. Detta trots att barnet i flera fall hade uppgett missbruksproblematik under vårdnadsutredningen eller att en missbruksrelaterad incident hade inträffat vilket typiskt sett gör att föräldraförmågan kan ifrågasättas.

I endast sju domar resonerade rätten särskilt kring missbruk i domen. Av dessa mål kan konstateras att det finns en variation kring hur rätten dömde kring umgänge med den förälder som påstods ha ett missbruk. En ytterligare intressant aspekt var att, såsom även diskuterats i avsnitt 8.2.7.3, inställningen som fadern ofta visat inför moderns kontrollåtgärder när fadern påstods ha missbruk sken igenom även i rättens bedömning och påverkade bedömningen negativt gentemot moderns lämplighet avseende samarbetet.

Det ter sig enligt min uppfattning problematiskt att modern ofta utmålas som kontrollerande och psykotisk vid kontrollåtgärder kring missbruk hos fadern. Självklart måste det vara påfrestande med sin före detta partners kontrollerande beteende, något som dock kan vara förståeligt med tanke på den oro för barnet som måste vara förenat med att man misstänker ett missbruk hos den andre föräldern. Situationen är givetvis inte optimal åt något håll, men det är problematiskt att denna inställning kring mödrar verkar reflekteras i socialtjänstens utredning och tingsrättens dom.