I uppsatsen har fridskränkningsrekvisiten analyserats med fokus på innebörden av begreppet närstående. Begreppet får bland annat anses utrett med hänvisande till gjorda rättsfallsanalyser, vilka varit förenliga med uppsatsens syfte, samt domstolarnas tillämpning av rekvisiten i jämförelse med vad som stadgats i förarbetena. Vid studier av rättsfallen framgår det att domstolarna och dess ledamöter i vissa fall är oeniga vid tillämpningen av fridskränkningsrekvisiten sett till stadgandena i förarbeten och i vissa andra fall kan domarna vara så pass oklara att det inte framgår hur rätten dömt i saken. Det är enligt min uppfattning inte allt för utsvävande att påstå att det i praxis saknas tydligare preciseringar om vad som ska och kan beaktas vid bedömandet av varje enskilt rekvisit samt dess enlighet till varandra.
Vid beaktandet av rekvisitet, led i en upprepad kränkning av personens integritet, ska bedömningen enligt förarbetena baseras på gärningarnas antal, dess karaktär och tidsmässiga samband. Rekvisitet har enligt min uppfattning utvidgats på ett omotiverat sätt då andra faktorer så som skadornas karaktär vägts in i domstolarnas bedömning. Domstolarna kan tyckas ha ett litet svängrum vid tillämpningen av fridskränkningsbestämmelsen då de kan beakta offrets hela situation samt om det framkommit att offret varit i en särskilt utsatt situation. Då domstolarna haft att beakta huruvida en gärningsman, genom sitt upprepande handlande, har kränkt offrets personliga integritet har det i majoriteten av fallen bedömts mot att bestämmelsens endast ska omfatta personer med det verkliga skyddsintresset. Det särskilda skyddsintresset kan enligt min uppfattning ses mot att domstolarna, i de fall som stått och vägt mellan att bedömas som ett fridskränkningsbrott eller som flera enskilda brott, beaktat att gärningarna inte varit tillräckligt många sett till dess karaktär eller då de varit utspridda över en längre tid vilket haft en stor inverkan till om offrets självkänsla allvarligt skadats.
Vad beträffar rekvisitet, ägnade att allvarligt skada självkänslan, får det enligt min uppfattning anses utgöra ett värdegrundade betraktningssätt och därmed lämnas åt domstolarnas bedömning, vilket tycks vara förenligt med uttalanden i förarbetena
samt bestämmelsens ändamål.75 Att vidare precisera rekvisiten i lagtexten kan uppfattas som nästintill omöjligt, däremot skulle innebörden av vad som avses med begreppet kunna klargöras ytterligare i praxis för att förena domstolarnas tillämpning av fridskränkningsrekvisiten.
De flesta brott som omfattas av fridskränkningsbestämmelsen innebär generellt att självkänslan allvarligt skadas då de utgörs av otillåtna handlingar som leder till att den kränkta personen på sikt bryts ner. Detta gäller även då mer lindriga brott begås mot en närstående person vilket kan ses mot att hänsyn till den utsatta personens hela situation ska tas då målet är att belysa de fall där gärningarna ingår i vad som kan ses som ett upprepande mönster. Enligt egen uppfattning är bestämmelsen i BrB 4:4 a utformad till att ha en praktisk tillämpning vilket styrks av att endast personer med ett verkligt skyddsintresse ska omfattas av bestämmelsen. För att skyddet ska inträda krävs det att offret vid bedömningen anses vara närstående på ett likvärdigt sätt som när det till exempel rör sig om ett offer i en särskilt utsatt situation. Denna situation förekommer bland annat då en gärningsman genom sina gärningar berövar offret den trygghet som kan anses utgöra kärnan i en närståenderelation.
Domstolarna ska utifrån bestämmelsens lydelse ta ställning till hur varje relation är konstruerad tills det tydligt framgår om den utgör eller inte utgör, en stadig relation mellan ett par eller hur förhållandet är sett till andra närstående. Tanken bakom fridskränkningsbrottens konstruktion har varit att hela den bakomliggande situation ska tillmätas stor betydelse och att det endast vid tillfällen då relationen mellan gärningsmannen och offret inte går att påvisa ska falla utanför bestämmelsen. Två typiskt fall när ett fridskränkningsbrott inte anses föreligga är då något regelrätt samboförhållande inte finns förekommer eller vid avsaknaden av en känslomässig bindning. Närståendebegreppet bör inom den närmsta tiden inte komma att urholkas sett till de specifika förutsättningar som krävs för att bestämmelsen ska gälla eller för den delen vara uttömmande bundet till specifika fall då omständigheterna tydligt kan bestämmas till att personerna i förhållandet är att anses som ett stadigvarande par, ett gift par eller närstående genom släktskap. Påståendet syftar till att det i vissa fall
75 Prop. 1997/98:55 s. 133.
skulle kunna uppkomma situationer där första stycket, grov fridskränkning, istället kan träda in på liknande sätt som skedde i NJA 2004 s. 97.
Begreppet närstående i parförhållande kan kort sammanfattas till att det ska röra sig om en stadigvarande relation mellan ett par vilket kan jämställas med att de umgåtts med varandra på ett likvärdigt sätt mot vad som avses med ett gift par eller sambor.
För fall där ett par inte har gemensamt boende kan en jämförelse göras mot att de tillbringar fritiden tillsammans, har gemensam mathållning, övernattar hos varandra vid ett par tillfällen i veckan eller att de på ett praktiskt sätt underlättat för ett sammanboende genom att ha tillgång till den andres bostad. Det kan vidare klargöras att det ska föreligga en känslomässig bindning mellan gärningsmannen och offret.
Endast förekomsten av ett sexuellt förhållande eller en kortvarig relation talar emot att personerna kan anses utgöra närstående enligt första stycket, grov fridskränkning.
I den senaste propositionen ansåg regeringen att målsättningen med fridskränkningsbrotten i huvudsak uppnåtts då avsikten varit att ytterligare markera allvaret i brottsliga gärningar som riktar sig motpersoner i nära relationer och som präglas av att de sammantaget är avsedda att systematiskt kränka den utsatta personen.76 Den lagtekniska utformningen har enligt stadganden i propositionen inte heller ansetts vara i behov av ytterligare ändringar. Enligt utredningen har det inte framkommit något som tyder på att det förekommer tolknings eller tillämpningsproblem avseende de särskilda rekvisiten, upprepad kränkning och allvarlig skada av självkänslan som måste vara uppfyllda för att gärningarna ska utgöra ett fridskränkningsbrott. Högsta domstolen har fortfarande inte prövat den nedre gränsen för vad som sammantaget kan anses utgöra ett fridskränkningsbrott, i praxis har det däremot framkommit att upprepade fall av mindre allvarlig brottslighet sällan bedöms utgöra grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning om inte ett allvarligare brott också innefattas. Den ändring som gjordes var att fler brottstyper infördes i bestämmelsen, skadegörelsebrott och överträdelse av kontaktförbud. I uppsatsen har dessa inte behandlats då syftet varit att analysera de ursprungliga rekvisitens tolkning och tillämpning.
76 Prop. 2012/13:108 s. 10.