3 Närståendebegreppet
4.3 Grov fridskränkning .1 NJA 2004 s. 97
I målet prövades närståendebegreppets tillämpning vid frågan om grov fridskränkning av en man mot en kvinna i ett parförhållande. I målet stod I.H. åtalad för att vid fem tillfällen under 2001 och ett tillfälle i januari 2002 misshandlat sin partner C.S. Utöver misshandeln hade I.H. även gjort sig skyldig till olaga hot mot C.S. vilket legat till grund för bedömning att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Vidare prövade HD om I.H. var att betrakta som närstående till C.S. i den
68 Begreppet brottskonkurrens se avsnitt 2.9.
mening som avses i BrB 4:4 a första stycket, då de inte varit gifta eller sambor under tiden för de aktuella gärningarna.
Av utredningen framgick att I.H. och C.S. blev ett par under sommaren år 2000 och att förhållandet definitivt tog slut i januari 2002. Vid ett flertal tillfällen under denna period tog förhållandet slut, för att sedan återupptas ett par timmar eller ett par dagar senare. Var och en hade egen bostad, men de tillbringade mycket av fritiden tillsammans och de sov över hos varandra ett par dagar i veckan, i början mest i den lägenhet I.H. delade med sina bröder, men sedan C.S. hade flyttat till ny lägenhet oftast i hennes lägenhet. Det framkom att de vanligtvis hade gemensam mathållning och att I.H. placerat några av sina ägodelar i C.S. lägenhet då I.H. hade en nyckel till hennes lägenhet. Att han hade nyckeln var främst som säkerhet för det fall C.S. skulle förlora sin.
I.H. och C.S. har enligt domstolens bedömning ansetts utgöra ett etablerat par då de har umgåtts med varandra på ett sätt som är att jämföra med vad som kan vara fallet i ett samboförhållande eller mellan äkta makar. Det har av förhöret med C.S.
framkommit att det har förelegat en känslomässig bindning mellan dem. Förhållandet hade vid det första gärningstillfället pågått i mer än ett halvår och kom totalt att vara i mer än ett och ett halvt år. HD fann mot angiven bakgrund att I.H. har varit att betrakta som närstående till C.S. i den mening som anges i BrB 4:4 a.
4.3.2 NJA 2004 s. 437
I målet stod makarna L. och F. åtalade för att vid flera tillfällen i samförstånd hotat och misshandlat sin dotter Z. Föräldrarna hade under två och ett halvt år misshandlat Z. genom att bland annat ha använt olika tillhyggen då de slagit henne, sparkat henne på benen, tagit strupgrepp samt hotat att döda henne. De har vid andra tillfällen kastat diverse föremål på henne vilket förorsakat smärta samt hotat att föra henne tillbaka till Kosovo för att giftas bort. I stort sett hade alla gärningar och kränkningar skett i hemmet. HD inledde med att konstatera att det vid misshandelsbrott av nämnda slag kan vara godtagbart att till grund för en fällande dom lägga, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, ytterligare gärningar av likartat slag som
begåtts under en viss tidsperiod där det hålls öppet vilken exakt tidpunkt, plats samt tillvägagångssätt som förekommit för respektive gärning. Vidare konstaterade HD att de begångna brotten ska ha utgjort ett led i en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet för att bedömas som grov fridskränkning. Gärningarna som L.
och F. begått, ansågs enligt domstolen ha utgjort sådant led i en upprepad kränkning av Z:s integritet och även varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla varför de dömdes för grov fridskränkning. Föräldrarna betonade att misshandeln skett i uppfostringssyfte vilket HD valde att inte beakta angående rubriceringen av brottet.69
4.3.3 RH 2003:11
I målet stod L.G. åtalad för att vid tre tillfällen misshandlat kvinna S. med vilken han sammanbodde under äktenskapsliknande förhållanden. Ingen av gärningarna ansågs som ringa, dock var det våld som utövats av relativt begränsad omfattning. Av de skador som uppstått hade en fingerskada vid en av gärningarna bedömts som tämligen allvarlig medan övriga skador från de två andra gärningstillfällena framstått som mindre allvarliga, däribland ett bett mot ansiktet vilket förorsakat ett märke över näsan samt då mannen dragit S. i håret och slagit hennes huvud mot en vägg.
Gärningarna har enligt hovrättens bedömning varit för få i förhållande till dess karaktär för att uppfylla rekvisitet led i upprepad kränkning. Detta ställdes mot bakgrund av vad som framgår enligt förarbetena, då frågan om hur många kränkande gärningar som krävs för att kränkningen ska anses vara upprepad bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär, ju allvarligare de enskilda gärningarna är, desto färre gärningar krävs för att kränkningen ska anses som upprepad.70 Följden blev att hovrätten dömde L-G för tre fall av misshandel av normalgraden.
4.3.4 Svea Hovrätt B 317-05
I målet var den tilltalade mannen M.H. 18 år gammal då han upprepade gånger
69 Det bör uppmärksammas att brottet förolämpning, vilket skedde vid ett flertal tillfällen i fallet, inte finns med bland de typer av brott som enligt BrB 4:4 a kan ingå i brottet grov fridskränkning. De förolämpande uttalandena som föräldrarna riktat mot Z. och som inte var av den beskaffenhet att de är straffbara som olaga hot medförde därför inte ansvar i det aktuella sammanhanget.
70 Prop. 1997/98:55, s. 133.
misshandlade, hotade och ofredade sin flickvän E.K. Tingsrätten bedömde brottsligheten som grov fridskränkning. Hovrätten konstaterade att en förutsättning för den rubriceringen är att de varit närstående i den mening som avses i BrB 4:4 a första stycket. I målet framgick att kvinnan under förhållandet med mannen bodde hos sin mor. Hovrätten ansåg inte att paret hade den praktiska bindning som krävs för att grov fridskränkning ska vara tillämplig även om det förelåg en känslomässig bindning mellan dem. Paret hade inte genomfört några praktiska arrangemang för att underlätta samlevnad, till exempel i form av gemensam mathållning eller tillgång till varandras bostäder med undantag av att E.K. fått disponera pojkvännens lägenhet då han under en kortare tid vistades utomlands. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna fann hovrätten att paret inte kunde ses som närstående. Mannen dömdes särskilt för de brottsliga gärningarna misshandel, ofredande och olaga hot.
4.3.5 Svea Hovrätt B 10435-10
I målet stod F.B. och Z.M. åtalade för att ha misshandlat sina tre barn respektive styvbarn under en längre period. Misshandeln bestod av att de vid ett stort antal tillfällen tilldelat barnen slag med öppen hand eller med olika tillhyggen. De har även bestraffats genom att stå still med armarna sträckta i luften under en inte allt för obetydlig tid under tiden som gärningsmännen slagit dem. Gärningarna skedde enligt föräldrarna i uppfostringssyfte vilket var vanligt i deras hemland Eritrea. Barnen har redogjort för att de upplevde moderns slag som mer frekventa men att styvfaderns slag varit hårdare. Gärningarna utgjorde enligt hovrätten led i en upprepad kränkning av barnens personliga integritet och hade varit sådana som typiskt sett leder till att barns självkänsla kränks. De föremål som använts vid misshandeln och pekats ut av barnen har bland annat varit pinnar, slevar, bälten, skor samt ett skohorn vilka sedermera beslagtagits från familjens bostad. Hovrätten ansåg det utrett att gärningarna som förekommit var av sådan omfattning att de fick bedömas som grov fridskränkning, enligt första stycket BrB 4:4 a men påpekade samtidigt att det inte var visat att F.B. och Z.M. hade för avsikt att skada tryggheten och tilliten hos barnen då de utövat våldet och tvånget som en del i deras uppfostran av barnen.
4.3.6 Svea Hovrätt B 6854-07
I målet stod N.R. åtalad för att ha misshandlat och hotat sin dåvarande flickvän M.R.
vid ett flertal tillfällen. Några av gärningarna hade begåtts i hennes flickrum andra framför hennes vänner. Förhållandet inleddes år 2006 och varade i lite över ett år, den tilltalade var vid denna tidpunkt 15 år och målsägande ett år yngre. Tingsrätten och hovrätten ansåg det utrett att gärningarna utgjort led i upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. För att bestämmelsen om grov fridskränkning ska tillämpas krävs det dock att paret är att betrakta som närstående i den mening som avses i BrB 4:4 a första stycket.
Hovrätten konstaterades att bestämmelsen om grov fridskränkning tillämpats på, särbofall, med hänvisande till NJA 2004 s. 97. I likhet mot det fallet ansågs det vara utrett att paret i det närmaste dagligen hade umgåtts bland annat då de sovit över hos varandra och att det rörde sig om ett sexuellt förhållande. N.R. och M.R. hade dock inte någon gemensam ekonomi och inte heller någon egen bostad. Enligt bedömningen var det dock naturligt, sett till deras ålder och tillmättes ingen större betydelse då närståendebegreppet skulle tolkas och tillämpas utifrån lagstiftarens avsikt att särskilt skydda den som befinner sig i en utsatt situation. Enligt hovrättens bedömning ansågs inte förhållandet i detta fall, trots varaktigheten, vara präglat av en sådan praktisk och känslomässig bindning att det kunde jämföras med förhållandet mellan sambor eller äkta makar.
Vid tidpunkten för brottet var flickan underårig. Hennes vårdnadshavare hade därför haft det primära ansvaret för hennes omvårdnad och trygghet. Gärningarna har till viss del ägt rum i hennes hem. Hon har därmed utan särskild svårighet kunnat påkalla moderns uppmärksamhet. I andra fall har gärningarna ägt rum inför andra kamrater.
Flickan har även då haft möjlighet att påkalla hjälp. Sett till omständigheterna i förhållandet har hon därför inte befunnit sig i en särskilt utsatt situation då gärningarna begåtts. Att det förelegat en stark känslomässig bindning till N.R. kan tyckas framgå då de haft en varaktig samt sexuell relation till varandra. Den praktiska bindningen har däremot inte varit sådan att hon varit utelämnad till honom och hans välvilja, jämfört med omständigheterna i NJA 2003 s. 144, där offret varit begränsad i
sin kontakt med omvärlden. Majoriteten i hovrätten ansåg mot bakgrund av detta inte att paret varit närstående i den mening som avses i bestämmelsen om grov fridskränkning. N.R. dömdes istället särskilt för var och en av brotten.
4.3.7 Göta Hovrätt B 3409-12
I målet stod mannen T.I. åtalad för att vid nio tillfällen misshandlat kvinnan N.C. till vilken han haft ett förhållande med. Tingsrätten och hovrätten fann skuldfrågan utredd, utöver det fann domstolarna att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av N.C:s integritet och att de varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. T.I. hade bland annat slagit, knuffat och fält N.C. i målsägandes lägenhet, samt dragit henne i håret och tryckt in hennes ansikte mot en vägg vid andra tillfällen utanför hennes bostad.
För att ansvar för grov fridskränkning ska komma ifråga krävs det att gärningarna begåtts mot en till gärningsmannen närstående eller tidigare närstående person.
Härvid konstaterade hovrätten att T.I. och N.C. varit tillsammans som ett par i drygt ett och ett halvt år. De har ibland bott var för sig och andra gånger sovit över hos varandra. De har också haft personliga saker som kläder, hygienartiklar och en dator i varandras bostäder. Det ska påpekas att det i hovrätten har förtydligats att T.I. aldrig haft någon nyckel till N.C:s bostad. Hovrätten fann trots det sistnämnda att de varit ett etablerat par som har stått i ett sådant känslomässigt förhållande till varandra som väl är att jämföra med vad som kan vara fallet i ett samboförhållande eller mellan äkta makar. T.I. och N.C. har således varit att betrakta som närstående till varandra i den mening som avses i 4 kap. 4 a § brottsbalken. Den omständigheten att deras förhållande vid ett flertal tillfällen avbrutits för att sedan återupptas på nytt under den tid som de var tillsammans ändrade inte denna bedömning. Lika med tingsrätten ansåg hovrätten att T.I. ska dömas för grov fridskränkning.
4.3.8 Svea Hovrätt B 10367-11
I målet stod mannen A. åtalad för att ha hotat, misshandlat och ofredat sin flickvän K.
under ett års tid. I målet framgick det att de inte varit sambos i lagens bemärkelse då
de inte hade någon gemensam bostad utan endast tillbringade vissa dagar hos varandra. En bakomliggande orsak var med anledning av K:s jobbsituation, då hon ibland var utomlands. Hovrätten fann inga skäl att frångå tingsrättens bedömning och slutsatser i frågan om A. skulle dömas för grov fridskränkning. Vidare redogjordes för vad som talade för att A. och K. skulle anses som närstående med hänvisande till NJA 2004 s. 97. I likhet med fallet var det även här frågan om en man och en kvinna som utan att vara sambos levt i en fast parrelation då detta präglats av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet. Då ett sådant förhållande anses föreligga kan det leda till att den ena parten befinner sig i en särskilt utsatt situation. I målet framkom att både A. och K. sett varandra som sin respektive partner och att omgivningen haft samma uppfattning. De har bott ihop under vissa kortare perioder och K hade uppgivit att hon hade en del tillhörigheter i A:s lägenhet samt att hon köpt saker till den. Det hade varit tal om en förlovning men även framgått att K hade velat och försökt göra slut med A. utan att det gått. Det sista ansåg tyda på att det funnits en stark känslomässig bindning mellan dem som gjort att K. befunnit sig i en utsatt situation.
5. Praxisanalys
5.1 Inledning
De rättsfall som ovan presenterats är avsedda att bidra till klargörandet av vilka faktorer som varit avgörande vid domstolarnas bedömning av de brottsliga gärningarnas karaktär samt vilket fridskränkningsbrott som aktualiserats. Analysen nedan fokuserar till att belysa hur domstolarna tolkat och tillämpat rekvisiten, närstående, led i en upprepad kränkning, och ägnat att allvarligt skada offrets självkänsla. I de fall som rör grov fridskränkning är förutsättningarna att offret ska vara en till gärningsmannen närstående eller tidigare närstående person. Min analys riktar sig därför huvudsakligen till att klargöra vilka omständigheter som väger tyngst vid domstolarnas bedömning om när ett sådant förhållande föreligger. Rubriceringen grov kvinnofridskränkning är avgränsad till heterosexuella relationer där mannen och kvinnan är eller har varit gifta eller sambor. Det senare innebär allt som oftast att paret kan anses omfattas av en närståenderelation då äktenskapet eller det gemensamma boendet inbegriper att ett sådant förhållande föreligger. I dessa fall har de andra rekvisiten, led i en upprepad kränkning och ägnat att allvarligt skada personens självkänsla stått i fokus.