3 Närståendebegreppet
5.2 Närstående enligt första stycket grov fridskränkning
Vid bedömandet av om grov fridskränkning förelegat är det ett krav att personerna kan anses närstående eller tidigare närstående med varandra. I övrigt förutsätts det att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.
Som tidigare nämnts presenterar lagmotiven ingen uttömmande förklaring av begreppet närstående. Vad som framgår är att en närstående person avses vara en person med vilken en gärningsman har eller har haft ett förhållande. Begreppet inkluderar även personer som kan vara närstående på annat sätt, till dessa räknas föräldrar, syskon, barn eller styvbarn. Det är därefter upp till domstolarna att vid varje enskilt fall bedöma och redogöra för om personerna omfattas av närståendebegreppet.
De omständigheter som domstolarna då kan beakta är bland annat om personerna haft
gemensamt boende eller om de på ett praktiskt sätt underlättat för samlevnad vilket då främst riktar sig mot personer i parrelationer. Domstolarna har i de fall som behandlat parrelationer även lagt stor vikt till om det förelegat en känslomässig bindning vid fastställandet av närståendebegreppet.
5.2.1 Känslomässig bindning
Den känslomässiga bindningen berördes bland annat i NJA 2004 s. 97 där frågan rörde närståendebegreppets tillämpning i ett parförhållande då ett par inte varit gifta eller sambor under tiden för de begångna gärningarna. Frågan som uppkom var huruvida första stycket kunde anses inta en subsidiär roll för att fånga upp fall då det inte gick att döma en man för grov kvinnofridskränkning till följd av att rekvisitet, bor eller har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållande, inte ansågs föreligga.
Enligt uttalanden i lagmotiven framgår det att BrB 4:4 a första stycket har tillkommit för att markera allvaret i brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer vilket i sin tur kännetecknas av att gärningarna är avsedda att systematiskt kränka den utsatta personen. Framträdande för de straffvärda handlingarna anges vara att kränkningarna pågår under en längre tid utan att de upptäcks och att de sällan anmäls av den kränkta personen på grund av relationen som finns mellan offret och gärningsmannen. Kränkningarna sker ofta i hemmet där den utsatta personen borde kunna känna sig säker i sin tillvaro.71 Det berörda motivuttalandet talar för att begreppet närstående i BrB 4:4 a har avsetts innefatta även fall då en man och en kvinna utan att vara sambor levt i en fast parrelation, om detta präglats av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet. Följaktligen innebär det att offret som bestämmelsen tar sikte på befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Det finns dock omständigheter som pekar i annan riktning. I BrB 4:4 a andra stycket föreskrivs att, om gärningar som anges i första stycket har begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska mannen dömas för grov
71 Prop. 1997/98:55 s. 78 f.
kvinnofridskränkning. I lagmotiven anges att bestämmelsen i andra stycket är avsedd att särskilt reglera fall där den som utfört gärningarna är en man och den kränkta personen en kvinna. Det är därmed lätt att uppfatta stycket som en uttömmande reglering för sådana fall. Detta gäller särskilt då det skulle kunna hävdas att avgränsningen som gjorts i andra stycket, till äktenskapsförhållanden och samboförhållanden, blir i det närmaste meningslös, om fall som inte omfattas av den preciserade konstellation inte heller skulle kunna hänföras till bestämmelsens första stycke.72
Med beaktande av de delvis motsägelsefulla uttalandena i lagmotiven och den tvekan som paragrafens struktur väcker bör regleringens allmänna syfte tillmätas en avgörande betydelse vid tolkningsfrågan. I det sammanhanget finns anledning att beakta att avsikten med den särskilda rubriceringen, för de fall då gärningarna begås av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift eller sambo med, har varit att markera att det rör sig om en särskild form av kränkning samt för att bidra till att synliggöra och kartlägga omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer.73 Med hänsyn till att den särskilda regleringen av fridsbrott och kvinnofridsbrott uppbärs av önskemålet att upprepade kränkningar i nära relationer ska få ett mera adekvat straffvärde och en mera adekvat brottsrubricering än tidigare, saknas därför skäl att anta att specialregleringen i andra stycket har varit avsedd att begränsa räckvidden av paragrafens första stycke i vidare mån än att fall som uttryckligen omfattas av andra stycket ska betecknas som grov kvinnofridskränkning.
I fallet NJA 2004 s. 97 framgick det att mannen och kvinnan hade levt i en sådan fast parrelation som omfattas av begreppet närstående vilket får ses mot tre faktorer. För det första hade mannen och kvinnan umgåtts med varandra på ett likvärdigt sätt mot vad som avses med ett gift par eller sambor. De tillbringade fritiden tillsammans, övernattade hos varandra vid ett par tillfällen varje vecka och hade gemensam mathållning. Mannen hade en egen nyckel till kvinnans lägenhet samt ett par ägodelar placerade i kvinnans lägenhet. De betraktade sig själva som ett par samt uppfattades av vänkretsen som ett par. För det andra hade det förelegat en känslomässig bindning
72 Prop. 1997/98:55 s. 143.
73 Prop. 1997/98:55 s. 83.
mellan mannen och kvinnan, vilket är av större betydelse då det inte går att tillämpa närståendebegreppet baserat på en kortvarig sexuell relation. Den tredje omständigheten får anses föreligga sett till varaktigheten av relationen som pågått i mer än ett och ett halvt år från det första gärningstillfället, vilket då tyder på att det rörde sig om mer än ett tillfälligt partnerskap.
I målet, Svea hovrätt B 317-05, hade relationen mellan ett par pågått under en begränsad tid och inte innefattat några praktiska åtgärder för att underlätta för ett gemensamt liv. Kvinnan hade under förhållandet med mannen bott hos sin mor.
Omständigheter som talade emot att de skulle vara närstående enligt bestämmelsen var bland annat avsaknaden av gemensam hushållning och tillgång till varandras bostäder. Det ansågs inte att paret hade den praktiska bindning som krävdes för att grov fridskränkning skulle föreligga, även om det förelåg en känslomässig bindning mellan dem. I jämförelse med NJA 2004 s. 97 framstår det därmed som att det inte bara ska föreligga en känslomässig bindning mellan ett par utan att även en praktisk bindning. Den praktiska bindningen avgörs inte bara sett till relationens längd, utan även mot att de haft tillgång till varandras bostäder vilket kan vara av avgörande betydelse för att offret ska anses befinna sig i en särskilt utsatt situation vilken fridskränkningsbestämmelsen är avsedd att ge skydd åt.
I ett likande mål, Göta Hovrätt B 3409-12, framkom att det inte var ett krav att de skulle ha tillgång till varandras lägenheter. Paret hade från och till bott med varandra och under relationen hade haft personlig saker i varandras bostäder. Mannen hade ingen nyckel till kvinnans bostad men hovrätter fann trots det sistnämnda att de varit ett etablerat par där det förelegat en känslomässig bindning. Inte heller omständigheten att förhållandet avbrutits med jämna mellanrum ändrade hovrättens uppfattning varför mannen dömdes för grov fridskränkning. De olika faktorerna har tillmätts en varierande betydelse vid tillämpningen av fridskränkningsbestämmelsen.
Det förefaller ibland att vissa rekvisit kan uppfattas som ett slags komplement för att underlätta domstolens bedömning vid fall där fridskränkningsbrotten står och väger mot att annars betraktas som flera fristående brott. I de fallen kan ändamålet med bestämmelsen, att ge skydd åt särskilt utsatta personer, tillmäts en stor betydelse.
I ett annat mål från Svea Hovrätt B 6854-07, hade mannen misshandlat och hotat sin dåvarande flickvän. I likhet med omständigheterna i mål, B 317-05 och B 10367-11, hade de ingen gemensam bostad. Hovrätten konstaterade att begreppet närstående enligt praxis tolkats till att inbegripa förhållanden i en fast parrelation där paret, utan att ha varit sammanboende, umgåtts med varandra på ett sätt som kan jämföras med ett samboförhållande eller mellan äkta makar. Enligt hovrättens bedömning ansågs inte förhållandet i detta fall, trots varaktigheten, vara präglat av en sådan praktisk och känslomässig bindning som krävs för att en närståenderelation ska föreligga. I fallet var flickan minderårig, det ansågs därför att det primära ansvaret för hennes omvårdnad och trygghet skulle åligga vårdnadshavaren. Flickan hade utan svårighet kunnat påkalla moderns uppmärksamhet i de fall då gärningarna ägt rum i hennes hem. I det andra fallet hade gärningarna ägt rum inför hennes kamrater varför flickan även då haft möjlighet att påkalla hjälp. Karaktären på pojkvännens gärningar och kränkningar var av av sådant slag som bestämmelsen enligt förarbetena främst tagit sikte på.
Det kan emellertid tilläggas att parrelationer i nedre tonåren inte varit i blickpunkten under lagstiftningsarbetet. Enbart att paret är ungt bör därför inte utgöra ett hinder för att de ska kunna betraktas som närstående. Avgörande bör istället vara om den person som utsatts för upprepade kränkningar kan anses ha varit i en särskilt utsatt situation i relationen på det sätt som framgår av bestämmelsens syfte. I fallet, B 6854-07, hade kvinnan inte befunnit sig en sådan utsatt situation då hon haft möjligheten att tillkalla hjälp. Avsikten med bestämmelsen har varit att synliggöra och kartlägga omfattningen av mäns våld mot kvinnor och framförallt för att ge skydd till personer som utsätts för våld i hemmet under en längre tid utan att det upptäcks av andra vilket därav bidrar till att skapa den särskilt utsatta situationen till vilket begreppet närstående är kompatibelt. Att det trots allt har förelegat en känslomässig bindning kan tyckas framgå av att de varit tillsammans under en längre tid samt haft en sexuell relation till varandra. Den känslomässiga bindningen behöver inte innebära annat än att domstolen kan beakta det som att ett par är närstående enligt bestämmelsens syfte, det krävs emellertid fortfarande att de andra omständigheterna anses föreligga.