Rekvisitet led i en upprepad kränkning

Rekvisitet kan delas upp i att antingen omfatta de gärningar som åtalet omfattar eller genom att domstolarna beaktar de åtalade gärningarna tillsammans med de gärningar som den tilltalade tidigare dömts för. Vid bedömningen enligt den första situationen ska antalet gärningar, allvarligheten i kränkningen samt tidssambandet tas i beaktning för att en upprepad kränkning ska föreligga. I den andra situationen måste även hänsyn tas till principen, ne bis in idem, det vill säga att personen inte får dömas två gånger för samma brott, den tidigare brottsligheten ska endast visa på att gärningarna ingått i ett mönster och därmed utgjort led i en upprepad kränkning.

Beroende på hur allvarliga gärningarna anses vara kan det enligt uttalanden i förarbetena bedömas som att det vid mindre allvarliga gärningar, krävs att fler kränkningar har begåtts för att rekvisitet ska vara uppfyllt. Enligt uttalanden i NJA 2003 s. 144 ska det även fråga om fler gärningar med ett visst tidsmässigt samband. I fallet bedömdes det som att endast en av de fyra gärningarna var av allvarligare karaktär enligt domstolen. Högsta domstolen ansåg ändå att kränkningarna klart översteg vad som krävdes för att uppfylla rekvisitet. I RH 2003:11 var det frågan om tre gärningar kunde anses uppfylla kravet enligt rekvisitet. Misshandeln mot kvinnan var av jämförelsevis begränsad omfattning och endast en av skadorna var att bedöma som allvarlig. Hovrätten lade i detta fall stor vikt vid bedömningen av skadornas omfattning istället för att se till antalet gärningar vilka ansågs för få för att rekvisitet skulle anses uppfyllt. Detta ter sig någorlunda konstigt då det är gärningarnas karaktär som ska bedömas och inte vilka skador de förorsakat. Som jämförelse skulle det vara intressant att se hur domstolen bedömde tre fall av misshandel där en gärningsman slagit ett närstående offer vid olika tillfällen då skadorna som uppkommit bedömts vara av lindrigare karaktär och hur detta står sig i förhållande mot ett tiotal örfilar som utdelats vid olika tillfällen där skadorna också var av lindrigare karaktär. I förarbetena framgår det inte att skadebilden ska vägas in vid tillämpningen av fridskränkningsbrotten utan endast att gärningarnas karaktär kan kräva att det rör sig om fler gärningar då de är att betrakta som relativt lindriga. Det framgår däremot att de lindrigare brotten kan utgöra led i en upprepad kränkning sett till det mönster som de skapar vilket sammantaget ska leda till att den kränkta personen bryts ner.

Domstolens bedömning i RH 2003:11 borde därför fokuserat på att gärningarna som förevarit inte ansågs vara tillräckligt allvarliga sett till karaktären och att bristen på antalet därmed inte uppfyllde kravet för att rekvisitet skulle föreligga. Fallet får istället anses visa på att det är den utsatta personens hela situation som ska tas i beaktning vid bedömningen och att endast personer med det verkliga skyddsintresset ska omfattas av fridskränkningsbestämmelsen.

I fallen från Svea hovrätt, B 2106-07 och B 2249-07 stod mannen åtalad för grov kvinnofridskränkning av två på varandra följande flickvänner. I det första fallet som hänförs rekvisitet led i en upprepad kränkning, konstaterades att brotten varit utspridda över en avsevärd tid och att det fanns två långa uppehåll mellan gärningarna. Domstolen ansåg att tre av gärningarna som inträffat under en förhållandevis kort tidsperiod ansågs räcka för att mannen skulle dömas för grov kvinnofridskränkning. Bedömningen får ses mot bakgrund av att domstolen tagit de andra gärningarna i beaktning vilka varit utspridda över en längre tid, för att visa på att gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning vilket är förenligt med den ändring som gjordes i lagen och som föranletts av utfallet i NJA 1999 s. 102.

I det andra fallet ansågs gärningarna mot kvinnan varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Hovrätten konstaterade att parets förhållande inte varit äktenskapsliknande i den mening som krävs för att gärningarna ska rubriceras som grov kvinnofridskränkning. Det ansågs däremot utrett att de haft ett fast förhållande då det tillbringat mycket tid tillsammans och regelbundet sovit i mannens bostad. Med hänsyn till de rådande omständigheterna och med hänvisande till Högsta domstolens uttalande i NJA 2004 s. 97, var de att betrakta som närstående. Hovrätten dömde därför mannen för grov fridskränkning då gärningarna ansetts utgöra led i en upprepad kränkning. Följaktligen innebär det att gärningarna ska vara av upprepande karaktär och förekomma inom ett visst tidsintervall för att de ska falla in under rekvisitet. I vissa fall förkommer det att domstolarna resonerat utifrån rekvisitet ägnat att allvarligt skada personens självkänsla och i andra fall att bedömningen gjorts med fokus på den upprepade kränkningen, den gemensamma nämnaren är att det saknas en utförligare motivering till varför rekvisiten varit tillämpbara sett till omständigheterna. Det är därför viktigt med tydliga domskäl som motiverar i vilket avseende man tillför rekvisiten dess avgörande betydelse.

Målet från Hovrätten över Skåne och Blekinge, B 452-09 behandlar flera av de ovan nämnda omständigheterna bland annat att domstolen inte varit tydliga i sina domskäl.

Mannen hade i förhållandet som förevarit, sammanbott med två kvinnor samt deras gemensamma barn tillika styvbarn. Fallet rörde grov våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och påtalade även underinstansens oklara och opreciserade dom. Mannen var gift med en av kvinnorna vilket då talade för att de upprepade gärningarna mot henne skulle rubriceras som grov kvinnofridskränkning samt att den grova våldtäkten dömdes för särskilt. I förhållandet mellan mannen och den andra kvinnan hade hovrätten först beaktat att de inte bott tillsammans enligt lydelsen i andra stycket då hon utsatts för majoriteten av gärningarna. Hovrätten hade då att avgöra huruvida de skulle ses som närstående med beaktning av begreppen stadigvarande relation och känslomässig bindning, vilket de inte ansågs vara med hänvisning till utgången NJA 2004 s. 97. Hovrätten ansåg att paret kunde anses som närstående först när kvinnan flyttat ihop med mannen vilket efterlämnande frågan huruvida de kvarvarande brotten skulle anses tillräckligt många till antalet för att tillämpningen av andra stycket, grov kvinnofridskränkning kunde göras. Mot detta beaktades den samtidiga våldtäktsbrottsligheten, i jämförelse med NJA 1999 s. 102, för att visa på att mönstret och karaktären i mannens handlande utgjort ett fridskränkningsbrott. Det konstaterades även att det förelåg grov fridskränkning mot barnen som kränkts i likhet med omständigheterna i NJA 2004 s.

437. Gärningarna hade pågått under en avsevärt lång tid i det gemensamma hemmet och uppfyllde därför båda rekvisiten led i en upprepad kränkning och ägnade att allvarligt skada barnens självkänsla. Föräldrarna uppgav att gärningarna skett i uppfostringssyfte vilket inte påverkade HD:s bedömning vilket var att de skulle dömas för grov fridskränkning.

En liknande bedömning beträffande barns utsatthet och trygghet gjordes i målet Svea Hovrätt B 10435-10. Misshandeln hade utgjorts av att föräldrarna vid ett stort antal tillfällen tilldelat barnen slag med öppen hand eller med olika tillhyggen. I detta fall påpekade föräldrarna att gärningarna i likhet med de i NJA 2004 s. 97 gjorts i uppfostringssyfte. Hovrätten ansåg likväl att gärningarna som begåtts var att bedöma som grov fridskränkning med förbehåll att det inte var visat att föräldrarna hade för avsikt att skada tryggheten och tilliten hos barnen. Mot ställningstagandet i hovrätten

får det ändå ses som att ett barns utsatthet i första hand ska ses mot att föräldrarna inte bara skadar eller kränker barnet genom deras otillåtna handlande utan även att de i egenskap av närstående kan skada barnets självkänsla då de förövar barnet dess trygghet i hemmet.