JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
Närståendebegreppet i BrB 4:4 a
Vilka faktorer ligger till grund för tillämpningen av fridskränkningsbrotten och hur förhåller de
sig till begreppet närstående?
Philip Gustav Fjästad Senisin
Examensarbete i Straffrätt, 30 hp.
Handledare: Eva Johnsson Stockholm, VT 2014
Innehållsförteckning
Förkortningar 3
Sammanfattning 4
1. Inledning
1.1 Presentation av ämnet 5
1.2 Statistisk översyn av fridskränkningsbrott och misshandelsbrott 5
1.3 Syfte och frågeställningar 7
1.4 Avgränsningar 8
1.5 Metod och material 9
1.6 Definitioner 10
1.7 Disposition 10
2. Fridskränkningsbestämmelsen
2.1 Inledning 12
2.2 Gällande Lydelse 12
2.3 Våld i nära relationer 13
2.3.1 Kvinnovåldskommissionen 13
2.4 Införandet av fridskränkningsbrotten 15
2.5 Fridskränkningsbrottens rekvisit 16
2.6 Lagen ändras efter en översyn föranledd - NJA 1999 s. 102 20
2.7 Ägnat att-rekvisitet 22
2.8 Led i upprepad kränkning 24
2.9 Konkurrensfrågor 25
3. Närståendebegreppet
3.1 Inledning 27
3.1 Närståenderekvisitet 27
3.3 Begreppet närstående enligt andra lagrum 28
3.4 Tidsligt och rumsligt sammanhang 29
4. Gällanderätt
4.1 Inledning 32
4.2 Grov kvinnofridskränkning 32
4.2.1 NJA 2003 s. 144 32
4.2.2 RH 2004:48 33
4.2.3 Svea Hovrätt B 2106-07, B 2249-07 33
4.2.4 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 452-09 34
4.3 Grov fridskränkning 36
4.3.1 NJA 2004 s. 97 36
4.3.2 NJA 2004 s. 437 37
4.3.3 RH 2003:11 38
4.3.4 Svea Hovrätt, B 317-05 38
4.3.5 Svea Hovrätt B 10435-10 39
4.3.6 Svea Hovrätt B 6854-07 40
4.3.7 Göta Hovrätt B 3409-12 41
4.3.8 Svea Hovrätt B 10367-11 41
5. Praxisanalys
5.1 Inledning 43
5.2 Närstående enligt första stycket grov fridskränkning 43
5.2.1 Känslomässig bindning 44
5.3 Rekvisitet led i en upprepad kränkning 48
5.4 Rekvisitet ägnade att allvarligt skada självkänslan 51
6. Avslutande kommentarer 54
7. Källförteckning 57
Offentligt tryck Propositioner
Kommitébetänkanden Litteratur
Artiklar Rättsfall
Elektroniskt material
Förkortningar
BrB Brottsbalk (1962:700)
BRÅ Brottsförebyggande rådet
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
JT Juridisk tidskrift
NJA Nytt Juridiskt arkiv
NTU Nationella trygghetsundersökningen
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk
RH Rättsfall från hovrätterna
S. Sidan
SOU Statens offentliga utredningar
SVJT Svensk Juristtidning
TR Tingsrätten
Sammanfattning
Denna uppsats behandlar fridskränkningsbestämmelsen med syftet att undersöka domstolarnas tolkning och tillämpning av fridskränkningsbrotten. Frågeställningarna som ska besvaras är vad som föranledde instiftandet av bestämmelsen, bakgrunden till paragrafens uppdelning, vilken betydelse rekvisiten har samt vilka faktorer som avgör när en person är att bedöma som närstående vid tillämpning i praxis. Uppsatsen har författats enligt en rättsdogmatisk metod med syftet att systematisera och tolka gällande rätt. Genom bestämmelsen i BrB 4:4 a, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning infördes en särskild reglering av våld i nära relationer med ändamålet att kunna ta hänsyn till den utsatta personens hela situation.
Slutsatser som gjorts beträffande bestämmelsen är att det vid varje enskilt fall åligger domstolarna att tolka och tillämpa innebörden av rekvisiten för att utreda huruvida ett fridskränkningsbrott förelegat. Beträffande de fall som behandlar grov fridskränkning är förutsättningarna att offret ska vara en till gärningsmannen närstående eller tidigare närstående person. Återkommande vid tolkningen och tillämpningen av närståendebegreppet i praxis har bland annat varit innebörden av känslomässig bindning till vilken en utförligare analys gjorts. Rubriceringen grov kvinnofridskränkning är enligt gällande lydelse avgränsad till heterosexuella relationer där mannen och kvinnan är eller har varit gifta eller sambor med det specifika kravet att det är mannen som utsatt kvinnan för otillåtna gärningar. Det senare innebär allt som oftast att paret kan anses omfattas av en närståenderelation då äktenskapet eller det gemensamma boendet inbegriper att ett sådant förhållande föreligger. Omständigheter som beaktats i dessa fall, utöver gärningsmannens och offrets relation, har varit huruvida gärningarna ansetts utgöra led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.
1 Inledning
1.1 Presentation av ämnet
Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, BrB 4:4 a, har sedan slutet på 1990-talet varit en bestämmelse som ger upphov till prövningar då upprepade kränkningar, såsom våldsbrott, fridsbrott eller sexualbrott begås av en närstående eller tidigare närstående person. Straffbuden i brottsbalkens kapitel 3, 4 och 6 är konstruerade för att reglera brotten mot en person där skyddsintresset i första hand är den enskildes rätt till frihet och frid. Varje person utgör härigenom ett angreppsobjekt vars frihet anses kränkt då denne utsätts för en lagöverträdelse, vilket i sin tur blir utgångspunkten för skapandet av olika brottsenheter.1
Fridskränkningsbrotten följer de allmänna förutsättningarna för att ett brott ska vara förövat vilket kan beskrivas enligt det svenska brottsbegreppet.2 Gärningen ska falla under ett enskilt straffbud i brottsbalken eller i någon annan författning, eller vara kriminaliserad såsom försök, förberedelse, stämpling eller medverkan. Gärningen ska inte heller vara rättfärdigad, vilket kan ske då det föreligger ursäktande omständigheter i egenskap av, nödvärn, nöd, laga befogenhet eller dylikt.3 Utöver de allmänna förutsättningarna för att ett brott ska anses förövat, ska ytterligare faktorer i enlighet med de olika bestämmelserna i brottsbalken vara uppfyllda för att därefter kunna bedöma vad som utgör ett brott enligt ett enskilt straffbud. Omständigheter som därutöver beaktas i enlighet med ovan nämnda är bland annat förekomsten av gärningsculpa, uppsåt och oaktsamhet.
1.2 Statistisk översyn av fridskränkningsbrott och misshandelsbrott
I dagens samhälle har antalet kvinnor som utsatts för våld eller hot ökat markant sett till statistiken de senaste tio åren. Som jämförelse kan nämnas att det år 2004 anmäldes cirka 22500 fall av kvinnomisshandel mot år 2013 då omkring 27100 fall av
1 Ulväng, M, Brottslighetskonkurrens, s. 211.
2 Jag kommer att fokusera på metoden som framförts av, Asp, Ulvang och Jareborg, men är medveten om att det finns andra sätt att se på straffrätten, t.ex. i Straffrättens ansvarslära.
3 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 34.
misshandel mot kvinnor över 18 år anmäldes. På sikt visar detta på en ökning med cirka 17 procent, men en minskning med cirka fem procent jämfört med föregående år 2012.4 Av dessa anmälda brott avsåg 17000 misshandelsbrott som skett inomhus av en bekant vilket tydligt pekar på ett utbrett våld mot kvinnor. Utöver denna statistik bör även våldet som riktar sig mot barn samt mot andra i en närstående relation tas i beaktning för att få en klarare och mer korrekt uppfattning om det relationsvåld, partnervåld eller övriga våld som förekommer i nära relationer. År 2013 anmäldes sammanlagt 17700 misshandelsbrott mot barn i åldern 0-17 år, det ska tilläggas att en stor del av dessa anmälningar beror på anmälningar om våld mellan jämnåriga samt att det finns ett stort mörkertal då långt ifrån alla brott mot barn anmäls. Detta gäller även för övriga brott som omfattas av våld i hemmet. Ytterligare omständigheter som bör tas i beaktning vad beträffar våldet i nära relationer, är lagen om kontaktförbud vilket år 2013 föranledde 4570 anmälningar och som sedan 2013 kan inbegripas till de brott som omfattas av fridskränkningsbestämmelsen.5 Om bakgrunden till detta beror på att fler brott anmäls eller om fler gärningar begåtts lämnas utanför i denna uppsats, statistiken är i detta sammanhang till för att visa på hur vanligt förekommande olika typer av misshandelsbrott mot närstående är i samhället och för att nämna några av de konstellationer som ligger till grund för utgörandet av ett fridskränkningsbrott.
Misshandel förekommer ofta i olika typer av relationer vilket eventuellt avviker från den allmänna uppfattningen av våld mot kvinnor. Drygt en fjärdedel av de kvinnor som uppger att de råkat ut för våld, har blivit misshandlade av någon närstående vilket framgår av nationella trygghetsundersökningen (NTU).6 Enligt undersökningen är den vanligaste typen av våld mot kvinnor inte det våld som sker i nära relation, utan det som utövas av en bekant person som inte är närstående. När kvinnor utsätts för våld av en ytligt bekant sker det oftast i samband med arbetet. Det bör nämnas att mörkertalet är stort, framförallt i de fall där gärningspersonen och offret är närstående vilket kan bero på ett antal faktorer.7 Två bakomliggande orsaker som särskilt kan
4 Brottsförebyggande rådet, Brottsstatistik 2013.
5 SFS 2013:367.
6 I publikation redovisas resultaten för den sjunde undersökningen, NTU 2013, samt jämförelser med resultaten från tidigare år. Underlaget utgörs av över 13 000 personer som i telefonintervjuer svarat på frågor om utsatthet för brott, trygghetsupplevelse, förtroende för rättsväsendet och erfarenheter av kontakter med rättsväsendet.
7 Prop. 1997/98:55, s. 30.
beaktas är dels möjligheten att upptäcka brottet, dels viljan att anmäla brottet, den så kallade anmälningsbenägenheten.8 Omständigheterna till varför utsatta personer inte alltid anmäler ett brott kommer inte att belysas mer ingående, då de inte fyller någon funktion för att klargöra frågeställningen, vilket är själva innebörden av begreppet närstående och dess förhållning till fridskränkningsbrotten tillika de andra rekvisiten.
1.3 Syfte och frågeställningar
En lag eller förordning är till för att individer ska få vägledning i vardagliga situationer och därigenom anpassa sig till rättssamhället, tillika för att otillåtna gärningar ska kunna straffas och därigenom bidra till att kriminaliseringen förblir en allmänpreventiv åtgärd.9 Syftet med denna uppsats är att beskriva bakgrunden till införandet av fridskränkningsbrotten och begreppet närstående eller tidigare närstående person i förhållande till BrB 4:4 a. Syftet är vidare att analysera lagstiftarens intention med rekvisiten i bestämmelsen, och jämföra den med domstolarnas tolkningar och tillämpningar i praxis. Detta innebär även att de andra rekvisiten i paragrafen, ”led i en upprepad kränkning av personens integritet” och
”vara ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla” kommer att förklaras för att en helhetsbild av vad brottet innebär ska kunna ges. De olika rekvisiten får anses vara tydligt förenade med varandra i bestämmelsen vilket förutsätter att samtliga rekvisit tas i beaktning för att ett fridskränkningsbrott ska anses föreligga, vilket får anses förenligt med lagstiftarens intentioner.
Utifrån ovan nämnda syfte aktualiseras följande frågeställningar:
• Vad föranledde instiftandet av fridskränkningsbrotten i BrB 4:4 a och vad är anledningen till uppdelningen av paragrafen?
• Vilka utgångspunkter om våld i nära relationer ligger bakom regleringen och vilken betydelse har rekvisiten vid tolkning och tillämpning i praxis?
8 NTU, 2013, om utsatthet, trygghet och förtroende, s. 37.
9 Jareborg, N, Straffets syfte och berättigande, s. 1-17. Jämför, Asp, P, Från tanke till gärning. D. 1, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, s. 34, som utöver Jareborgs utgångspunkt, att straffrätten är oupplösligt förenad med allmänpreventiv motivering, även pekar på att straffrätten bidrar till att styra människors beteende vilket har betydelse för möjligheterna att upprätthålla ett fungerande samhälle.
• Vilka omständigheter väger tyngst vid avgörandet om en person är att bedöma som närstående utifrån praxis?
• Kan första stycket i BrB 4:4 a inta en subsidiär roll vid något skede då en man och en kvinna inte regelrätt bott ihop enligt kraven i andra stycket?
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen kommer uteslutande att fokusera på nationell rätt och jag utgår ifrån de två brott som förekommer enligt bestämmelsen om fridskränkningsbrott i BrB 4:4 a, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. För att på ett tillfredställande sätt kunna bidra till det arbete som finns på området har jag valt att fokusera till de juridiska aspekterna i ämnet straffrätt och inte nämnvärt gå in på angränsande vetenskapliga områden, såsom de sociologiska eller psykologiska aspekterna med vilka kunskap inom, till mångt om mycket, kan bidra till ytterligare förståelse vad beträffar gärningsmannens handlande, brottsoffrets utsatthet eller den rådande samhällssynen till jämställdhet.
Det förekommer att män utsätts för våld av kvinnor i nära relationer men i regel är det en man som är gärningsman och en kvinna som är brottsoffer.10 Det förekommer även våld mot närstående i andra situationer så som begreppet närstående rent generellt kan beskrivas. I lagens mening är det av mindre betydelse om det är en pågående relation eller en tidigare relation då ett par är eller har varit gifta eller om de bor eller har bott ihop under ett äktenskapsliknande förhållande. Fokus i denna uppsats läggs till innebörden av begreppet närstående och de faktorer som domstolen beaktar vid denna gränsdragning, med hänsyn till detta har ytterligare avgränsning gjorts mot straffmätning, påföljdsval samt uppsåthetsrekvisit. Det kan tilläggas att begreppet närstående inte är en unisont använd terminologi sett till de lagrum där det förekommer. En avgränsning görs därför till att endast omfatta de rekvisit som beaktas för att ett brott mot en närstående ska anses föreligga enligt BrB 4:4 a.
Avgränsningen i uppsatsen är vidare satt till att omfatta rättsfall där rekvisiten som ger brotten dess fridsstörande karaktär har beaktats av domstolen. Det innebär att den
10 Brottsförebyggande rådet, Brottsstatistik 2013.
som har begått brottsliga gärningar mot en närstående eller tidigare närstående person döms om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skadat personens självkänsla.
Definitionen av närståendebegreppet är med denna avgränsning satt till att omfatta, makar, sambos, barn, styvbarn, föräldrar, syskon, släktingar samt andra närstående personer enligt lagens konstruktion.11 Jag har därför gjort ett urval av praxis med huvudsyfte att undersöka närståendebegreppet vid varierande aktörkonstellationer och inte haft som avsikt att skilja på det könsneutrala första stycket med det kvinnofridskränkande andra stycket.
1.5 Metod och material
Uppsatsen har författats enligt en rättsdogmatisk metod då den har som syfte att systematisera och tolka gällande rätt. På så sätt kan man, genom att fastställa gällande rätt, i förekommande fall föra en diskussion och eventuellt kritisera brister och oklara rättslägen. Detta kan sägas utgöra grunderna av metoden som används då det redogörs för gällande rättsläge inom det område som diskuteras i uppsatsen.12
En av huvudfrågeställningarna i uppsatsen rör de faktorer domstolarna tar hänsyn till vid bedömandet av begreppet närstående vilken ska klarläggas genom studier av lagtext, förarbeten, domstolspraxis och juridisk doktrin på området. Några av omständigheterna som berörs är bland annat då ett par är tillsammans men inte regelrätt bor ihop och hur en känslomässig bindning mellan två personer ska bedömas. Ytterligare faktorer som talar för att personerna är närstående kan vara att de har gemensamt hushåll, gemensam ekonomi eller nycklar till varandras lägenheter.13 Studier av primärkällorna så som förarbeten och lagtext har använts för att besvara frågan om lagens tillkomst och dess syfte i första hand. Praxis och sekundärkällorna såsom doktrin på området har sedermera använts för att på ett framträdande sätt hjälpa till att belysa hur straffbestämmelsen tillämpats i praktiken.
11 Prop. 1997/98:55, s. 79.
12 Peczenik, A, Juridikens teori och metod - en lärobok i allmän rättslära, s. 33.
13 Faktorerna behandlas vidare under kapitel fyra gällanderätt.
Genom ett bekvämlighetsurval har domar från högsta domstolen och hovrätterna analyserats för att fastställa vem som omfattas av begreppet närstående och vad som utgör ett fridskränkningsbrott sett till förekomsten av de olika rekvisiten. Dessa domar är inte representativa för alla rättsfall på området, men jag anser emellertid att urvalet innefattar några av de mest aktuella domarna på området i relation till frågeställningarna. Jag är väl medveten om att rättsfall från underrätterna inte har någon prejudicerande verkan men har valt att inkludera dem då de på ett tydligt sätt illustrerar den problematik som jag pekar på vilket gäller bedömningen av vem som kan anses utgöra en närstående enligt BrB 4:4 a och därmed anses utgöra en person med ett särskilt skyddsintresse.
1.6 Definitioner
I uppsatsen används termen fridskränkningsbrott vilket är synonymt med de två brotten grov fridskränkning, och grov kvinnofridskränkning. I dessa brott används beteckningen närstående för att åtskilja att lagen endast gäller närstående personer, vilka utgörs av personer med det verkliga skyddsintresset. Enligt första stycket, grov fridskränkning, syftar begreppet närstående till personer som bor eller har bott tillsammans i ett stadigvarande förhållande eller i ett likvärdigt arrangemang samt, barn, styvbarn, föräldrar, och syskon. Det andra stycket, grov kvinnofridskränkning, syftar till relationer mellan heterosexuella par som lever eller har levt tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, med det specifika kravet att det är en man som utsatt en kvinna för otillåtna gärningar i form av våld eller upprepade kränkningar. Det ska tilläggas att gärningarna även kan ha skett under tiden som de är eller har varit gifta med varandra. 14
1.7 Disposition
I kommande kapitel redogörs för gällande lydelse med beaktande av några av de ändringar som gjorts samt bakgrunden till införandet av bestämmelsen med beaktande av de rekvisit som ska föreligga för brott enligt BrB 4:4 a. Kapitel tre är ämnat att beskriva närståendebegreppets omfattning. Kapitel fyra behandlar rättsfall med fokus
14 Begreppet kommer närmare att redogörs för i kap. 2.
på begreppet närstående och övriga rekvisit. I kapitel fem görs en analys mellan lagstiftarens intentioner och tillämpningen i praxis. I det avslutande kapitlet framförs egna kommentarer då sett till innebörden av rekvisiten vid tolkning och tillämpning.
2 Fridskränkningsbestämmelsen
2.1 Inledning
I detta kapitel behandlas de bakomliggande faktorerna som ska beaktas vid bedömandet av när en brottslig handling kan anses föreligga enligt bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Inledningen av nedanstående kapitel är mer generellt utformat och ämnat att förtydliga bakgrunden till uppkomsten av brotten med en hänvisning till gällande lagtext samt den första ändring som gjordes efter en översyn av bestämmelsen. Fridskränkningsbrottens rekvisit och konkurrensproblem bearbetas därefter mer ingående.
2.2 Gällande lydelse
Viljan att motverka våld i nära relationer har lett till flera ändringar i bestämmelsen.
Värt att nämna är att den senaste ändringen som skedde 2013 medförde att lagen ändrades i skärpande riktning, bland annat kan skadegörelsebrott enligt 12 kapitlet BrB samt överträdelse av kontaktförbud ingå vid bedömningen av de gärningar som kan utgöra ett led i en upprepad kränkning av personens integritet. Den nya lagtexten trädde i kraft den 1 juli 2013 och lyder som följer.15
4 a § Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst nio månader och högst sex år.
Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med
15 Prop. 2012/13:108.
under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff. Lag (2013:367).16
2.3 Våld i nära relationer
Våld i nära relationer har under de senaste decennierna uppfattats som ett allt större problem i samhället. Sett till innebörden av våld i närstående relationer, omfattas framförallt mäns våld mot kvinnor, våld mot barn, samt våld mot andra närstående personer. Enligt förarbeten och rättspraxis utgörs de andra närstående personerna av bland annat föräldrar, syskon, styvbarn samt personer i relationer där de bakomliggande faktorerna, för bedömandet av en närstående kan, anses uppfyllda.17
2.3.1 Kvinnovåldskommissionen
I början av 1990-talet tillkallades Kvinnovåldskommissionen med uppdrag att göra en granskning av frågor som rör våld mot kvinnor samt föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.18 Kommissionens förslag, SOU 1995:60, fördes senare vidare i en omfattande proposition 1997/98:55, vilken innehöll flera förslag till kompletteringar av gällande lag. I propositionen ingick även förslaget till det brott som infördes i BrB 4:4 a där brottet bland annat utgjordes av upprepade straffbara kränkningar som riktas mot en närstående kvinna, vilket då föll under beteckningen, grov kvinnofridskränkning vilken specifikt framgår av lydelsen i paragrafens andra stycke.
Paragrafens första stycke är till skillnad från den andra en könsneutral bestämmelse som berättigar till samma straff för liknande brottsliga gärningar då våldet är riktat mot en närstående eller tidigare närstående person, varvid det benämns grov fridskränkning. Anledningen till denna uppdelning var bland annat för att lagstiftaren tydligt ville markera det skydd som var avsett för utsatta kvinnor samtidigt som det förekom fall där barn eller andra närstående blivit utsatta för våld eller kränkningar i liknande situationer vilka även ansågs omfattas av det särskilda skyddsintresset.19
16 SFS 2013:367.
17 Prop. 1997/98:55, s.134 f.
18 SOU 1995:60.
19 Prop. 1997/98:55 s. 78 f.
Ytterligare en orsak till införandet av denna bestämmelse var att det inom det straffrättsliga regelsystemet inte tidigare varit möjligt att beakta det straffvärde som uppkommer vid ett upprepat och systematiskt handlande, som till sammanhanget består av flera kränkande gärningar, vilket numera kan leda till en straffskärpning.20 Ett förtydligande till detta uttalande bör göras med hänsyn till det straffrättsliga regelsystemets konstruktion, vilken är inriktad på enskilda handlingar, som kan avgränsas i tid och rum.21 Genom införandet av fridskränkningsbrotten kan lagföringen och domen sett till uppkomna situationer numera undvika att försumma det samlade beteendets straffvärde då handlingarna utgör ett led i en upprepad kränkning. Det innebär att den straffrättsliga lagstiftningen kan bidra till att ytterligare motverka våldet mot en närstående eller i vart fall att brotten som är uppe till bedömning får ett samlat straffvärde för de gärningar som utgjort ett brott enligt BrB 4:4 a.22 Straffskärpningen kan därmed härledas till situationer då upprepade mindre grova brott mot en närstående under en viss tid, vilka har en mildare straffskala, ackumuleras och istället bildar ett fridskränkningsbrott, vilket har en högre straffskala.
Kvinnovåldskommissionens uppdrag var att ur ett kvinnoperspektiv göra en översyn av lagstiftningen där våldet och dess effekter skulle analyseras. I betänkandet använde sig kommissionen av uttrycket ”brott mot kvinnofrid” vilket symboliserade de kränkningar som typiskt sett begås av män mot kvinnor som de har en nära relation till. Med denna definition syftade kommissionen till en relation där kvinnan levde som underställd till mannen då hon utsattes för upprepade kränkningar.23 I kommissionens betänkande föreslogs att brottet skulle vara perdurerande, med andra ord ett fortlöpande brott, eftersom de enskilda straffbara gärningarna inte alltid förmådde nå upp till det samlade straffvärdet av förloppet. Regeringen var dock inte enig i detta utan ansåg att en sådan konstruktion inte skulle hjälpa till att lösa den grundläggande bevisproblematiken som fanns i denna typ av brott. Enligt regeringen skulle den föreslagna konstruktionen i betänkandet från kommissionen leda till att försvåra bevisläget för åklagaren då det ledde till en vag och opreciserad brottsbeskrivning. Ett införande av ett perdurerande brott skulle enligt regeringen
20 Prop. 1997/98:55, s. 23.
21 Holmqvist, L, m.fl., Brottsbalken En kommentar kap. 1-12, BrB 4:4 a s. 6.
22 Burman, M, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor, s. 96.
23 SOU 1995:60 s. 301 f.
även leda till svårigheter sett till rättskraftens omfattning då med beaktning av vilka gärningar som skulle anses ha prövats av domstolen. Regeringen föreslog istället att de gärningar som omfattas av brottsbalkens 3, 4 och 6 kapitel var för sig skulle bedömas enligt den nya bestämmelsen. Utöver detta avslog även regeringen kommissionens önskan att straffbelägga icke kriminaliserade gärningar som likväl kunde vara av fridsstörande karaktär med argumentet att det stred mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. Regeringen anförde sammanfattningsvis att en ny brottskategori skulle införas som markerade det särskilt straffvärda i en varaktig och upprepad kränkning mot en person där förfarandet istället bestod i en serie av var för sig straffbelagda gärningar. 24 Domstolarna skulle därmed döma för det nya brottet i stället för de brott som de enskilda gärningarna innefattade samtidigt som de beaktade uppkomsten av eventuella konkurrenssituationer.25
2.4 Införandet av fridskränkningsbrotten
I samband med införandet av fridskränkningsbrotten i BrB 4:4 a gjordes ett undantag från arbetet med att hålla lagstiftningen könsneutral då andra stycket i bestämmelsen endast tar sikte på gärningar som begåtts av en man mot en kvinna. Tanken med kriminaliseringen av upprepade kränkande handlingar, som förevarit mot en närstående eller tidigare närstående person, var att det skulle leda till ett utökat skydd för framförallt kvinnor i utsatta situationer samtidigt som andra närstående enligt lagen skulle få ett likvärdigt skydd. Fridskränkningsbrotten är avsedda att omfatta mindre svåra gärningar, framförallt upprepad lindrig misshandel, ofredande, och hemfridsbrott. Brottskonstruktionen ska i sin tur göra det möjligt att vid bedömningen av gärningarnas straffvärde göra en helhetsbedömning av den kränkta personens situation. Faktorer som omfattning, frekvens och vanemässighet ska kunna tillmätas stor betydelse för bedömningen av brottet, samtidigt som åklagaren i sin roll inte behöver individualisera och bevisa varje enskild händelse.26 Högsta domstolen bedömning i detta avseende är att hela åtalet inte kan vara ospecificerat och uttalade sig mer specifikt i ett fall rörande grov fridskränkning, ”att det kan vara godtagbart att till grund för en fällande dom lägga förutom vissa detaljerat beskrivna och
24 Prop. 1997/98:55 s. 82.
25 Konkurrensfrågor behandlas vidare i avsnitt 2.9.
26 Prop. 1997/98:55, s. 81.
tidsbestämda gärningar, ytterligare gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod, där det hålls mera öppet kring exakt tidpunkt, plats och tillvägagångssätt för respektive gärning”.27
En bakomliggande orsak till bestämmelsens konstruktion får till viss del anses bero på den rådande samhällssynen och det maktordningsperspektiv som ofta diskuteras i samhället, vilket lagstiftaren varit tydlig med att inkorporera då sett till uppdelningen av BrB 4:4 a, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Till bestämmelsens stycken, placerades olika förövarkonstellationer och offerkonstellationer i syfte att synliggöra vilken som var den vanligaste aktörskonstellationen, män som förövare med kvinnor som offer. Tanken bakom denna uppdelning var inte att utesluta våldet i samkönade relationer, eller föräldrars våld mot barn i någon större omfattning utan gjordes med hänsyn till att kvinnan skulle få ytterligare skydd genom den sammansättning som fridskränkningsbrottets andra stycke visar på. Bestämmelsen är dock tänkt att utöka skyddet för alla personer inom en relation där gärningsmannen och brottsoffret är närstående. Första stycket behandlar, inte uteslutande, fall där en kvinna förgriper sig mot en man, en kvinna mot en annan kvinna och en man mot en annan man, liksom en del övriga fall, exempelvis förälder mot barn och vice versa.
Andra stycket med rubriceringen, grov kvinnofridskränkning, behandlar uteslutande fall där en man förgriper sig mot en kvinna under särskilda förhållanden, allt annat lika.28
2.5 Fridskränkningsbrottens rekvisit
Anledningen till min valda avgränsning är då det finns flera viktiga faktorer som spelar in vid bedömandet av den brottsliga handlingen som föranleder fridskränkningsbrotten. I första hand krävs det att flera brottsliga gärningar är uppe till domstolens bedömning samtidigt. Mellan dessa gärningar måste det finnas ett samband vilka ska rymmas in under någon av brottsbeskrivningarna i 3, 4, 6 eller 12 kap. BrB eller enligt 24 § lagen (1998:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person. Det ska tilläggas att det inte är ett krav att dessa gärningar är av samma karaktär utan det kan vara frågan om olika gärningar som utgörs av
27 NJA 2004 s. 437.
28 Lernestedt, C, Dit och tillbaka igen, s. 140.
misshandel, frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott eller ofredande, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande eller sexuellt ofredande.
För det andra måste gärningen rikta in sig mot samma offer. Detta offer ska vara av karaktären närstående eller tidigare närstående enligt första stycket i bestämmelsen BrB 4:4 a.29 Ser man till andra stycket är kravet att gärningsmannen är en man och offret en kvinna som denna är eller har varit gift med, eller som han bor eller har bott med under äktenskapsliknande förhållanden, dessa offer kan således vara makar eller sambor.30 Resultatet, då förutsättningarna för den senare bedömningen anses föreligga, blir då att brottet bedöms som grov kvinnofridskränkning och inte som grov fridskränkning. Kravet för att en fridskränkning ska anses föreligga är dock alltid att personernas relation till varandra går att jämställa med den innebörd som närståendebegreppet omfattar enligt bestämmelsen vilket framgår av tolkningen och tillämpningen i praxis.31
Då en av huvudfrågorna som ska besvaras i uppsatsen rör betydelsen av begreppet närstående, kan det vara till fördel att utgå ifrån det ”normala” krav som framfördes i propositionen. Det normala kravet avser en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande med. Förhållandet kan ha utgjorts av att gärningsmannen som tidigare nämnt, är eller har varit gift med offret, att de sammanbor eller har sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden. Ytterligare en fråga som aktualiseras är relationer där kvinnan är gärningsman och offret en man, eller då gärningsman och offer är av samma kön. Begreppet omfattar emellertid även personer som är närstående på annat sätt, vilket kan utgöras av gärningsmannens mor, far, syster, bror, barn eller styvbarn och som normalt innebär att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans.32 Det ska tilläggas att gärningarna eller kränkningarna inte alltid behöver ha försiggåtts i hemmet utan även kan ha skett på andra platser då de sett till sitt sammanhang utgjort led i en upprepad kränkning mot en närstående person.
29 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 3.
30 1997/98:55, s. 151.
31 Jämför. NJA 2004 s. 97.
32 Prop. 1997/98:55 s. 132.
För det tredje krävs att det rör sig om en ”upprepad kränkning”. Straffbestämmelsen är konstruerad så att de enskilda handlingarna som gärningsmannen har begått är straffbelagda var för sig. De upprepade kränkningarna bedöms sedermera, enligt lagrummet BrB 4:4 a, i sitt sammanhang med beaktande av rekvisitet som ger brottet dess fridsstörande karaktär. De enskilda gärningarna bedöms därmed som en sammanslagen helhet och sammanhålls av att var och en av de åtalade gärningarna har utgjort ett led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och att gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla [cit. att-rekvisitet]
vilket ytterligare utgör ett av rekvisiten.33 Något formellt krav på ytterligare kränkning, utöver de åtalade gärningarna, ska följaktligen inte gälla för ansvar enligt grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning.
Skälen till att bestämmelsen inte uppställer något krav på ytterligare kränkning utöver de åtalade gärningarna kan hänföras till syftet med bestämmelsen. Vid tillkomsten av bestämmelserna var avsikten att det skulle vara tillräckligt att de åtalade gärningarna antingen, tillsammans eller tillsammans med tidigare begångna gärningar inneburit en upprepad kränkning av offrets integritet. För att inte försvaga kvinnofridsreformens syfte genom att det skulle vara ett krav att en tidigare konstaterad gärning förelåg, då straffbestämmelsen som helhet fokuserar på den nedbrytande karaktär som systematiska kränkningar riktade mot närstående personer ofta har, så har ett krav på en sådan ytterligare kränkning för straffansvar med hänsyn till det nyss nämnda argumentet lämnats utanför bestämmelsen. 34 Något som även föranledde den ändring som gjordes i lagtexten.35
Lagrummets utformning anger att brottsbeskrivningen inte avser ett perdurerande brott, alltså att en enda kontinuerlig gärning som sådan utgör ett brott. Lagrummet förutsätter istället att fråga rör flera gärningar och att var och en av dessa gärningar i sig utgör ett brott. Gärningsbeskrivningen för grov fridskränkning kan alltså inte utformas så att den består av både gärningar som i sig utgör brott och sådana som inte
33 Att-rekvisitet behandlas vidare i avsnitt 2.7.
34 Huvudregeln att allvarligare brott eventuellt kräver färre antal gärningar för att det ska anses vara upprepat enligt bestämmelsen kan härledas till, NJA 2003 s. 144, där den tilltalade begått cirka tio övergrepp mot målsäganden och endast ett av brotten bedömdes vara grovt. I detta fall ansåg HD det vara tillräckligt många gärningar av olika grad, vilka sammantaget översteg vad som krävdes för att kränkningen skulle bedömas som upprepad.
35 Ändringen behandlas närmare under avsnitt 2.6.
utgör det. Detta skulle strida mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. I ett konkret brottmål kan åklagaren inte åberopa andra inte straffbara gärningar som bevis för att de aktuella gärningarna som gärningsbeskrivningen omfattar varit ett led i en upprepad kränkning utan endast i syfte att bevisa att det varit ett led i att gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla.36 Detta har gjorts som en viktig avvägning mot att den utsatta personens hela situation ska kunna tas vid bedömning, då uttrycket ”upprepad kränkning” medger att sådan hänsyn ska tas till omständigheterna i det enskilda fallet utan att det ska inskränka på rättsäkerheten som sådan.
Att närmare precisera vad som för olika fall ska anses ligga i rekvisitet upprepad kränkning är en uppgift som i första hand bör överlämnas till rättstillämpningen. Det är med andra ord domstolarna som, med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet, har att tolka och tillämpa bestämmelsen. Lagrummets krav på att det ska vara en fråga om en upprepad kränkning talar naturligtvis för att det måste röra sig om flera gärningar. Gärningarnas antal måste alltså vara flera än två.37 Hur många kränkande gärningar som sedan krävs för att kränkningen ska anses vara upprepad bör enligt förarbeten bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär sett till det enskilda fallet. Vid allvarligare kränkningar krävs det emellertid färre gärningar för att kränkningen ska anses som upprepad.
Då utgångspunkten i brottsbeskrivningen anger att alla de gärningar som omfattas av de uttryck som används i lagrummet för att beskriva den grova fridskränkningen ska vara uppe till domstolens bedömning samtidigt, förefaller det klart att en gärning som redan blivit lagförd inte kan lagföras på nytt som en del av fridskränkningen. Det skulle innebära en kränkning av principen, ne bis in idem, vilken finns att hitta i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, artikel 4 p.1.38 Mer konkret innebär principen ett förbud mot att döma någon för ett brott till vilken denne tidigare redan lagförts för eller frikänts från. Trots att principen talar för ett förbud mot ett nytt åtal i samma sakfråga, kan en tidigare gärning åberopas som belägg för att
36 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 3.
37 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 4. Jämför med Wennberg, S, Grov kvinnofridskränkning - en
problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000, s. 804, som menar att lagtextens formulering av gärningar, i plural, visar på att det bör vara fler än två stycken.
38 Jämför, 30 kap. 9 § första stycket RB.
gärningsmannens handlande har utgjort ett led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet.39 Detta skedde i NJA 1999 s. 102 där HD berörde frågan om det strider mot, ne bis in idem, att beakta tidigare gärningar som den tilltalade dömts för. HD fann att beaktandet av tidigare domar inte stred mot principen viket framgår av utvecklandet i domskälen, även om den tidigare domen är en förutsättning för ansvar så ligger den vid sidan om de gärningar som omfattas av åtalet och har enbart som funktion att kvalificera de gärningar som omfattas av gärningsbeskrivningen samt att belysa under vilka omständigheter som fridskränkningen ägt rum.
Förutsättningarna är, såsom Suzanne Wennberg diskuterat i en artikel om grov kvinnofridskränkning i SvJT, att tidigare domar med samma gärningsman och offer, enbart kan betraktas som bevisfakta för att brottsligheten skett i ännu större omfattning. Detta kan i sin tur påverka straffvärdet åt det striktare hållet, samtidigt som det kan styrka återfallsbenägenheten hos gärningsmannen vilket då kan påverka straffmätningen. Brister i det nya åtalet kan däremot inte falla tillbaka på tidigare domar då detta i sin tur skulle strida direkt mot principen, ne bis in idem.40
För det fjärde krävs det att de brottsliga gärningarna har skett under en viss tid.
Hänsyn ska då tas till preskriptionstiden för det aktuella brottet, grov fridskränkning, vilket enligt bestämmelserna i 35 kapitlet 1 § p.3 brottsbalken är tio år. De enskilda gärningarna som brottet består av preskriberas var för sig och det kan därav uppkomma situationer då vissa gärningar inte kan beaktas vid bedömningen om brottsbeskrivningen för grov fridskränkning är uppfylld. Utöver preskriptionstiden för brottet ska även tidsrymden mellan de enskilda kränkningarna inte föregås med allt för stort mellanrum, vilket då kan jämföras med att rekvisitet, ”led i en upprepad kränkning av personens integritet” inte uppfylls.41
2.6 Lagen ändras efter en översyn föranledd - NJA 1999 s. 102
Ett år efter att den nya bestämmelsen om fridskränkningsbrotten införts uppmärksammades lagtextens lydelse genom utgången i det första målet om grov kvinnofridskränkning som prövades av Högsta domstolen, NJA 1999 s. 102. I fallet
39 Prop. 1998/99:145, s. 16.
40 Wennberg, S, s. 792-804.
41 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 6.
uppstod frågan om hur det tidigare uttrycket i bestämmelsen ”led i en upprepad kränkning” skulle tolkas. Riksåklagaren ansåg att ordalydelsen i själva verket motverkade den tänkta tillämpningen.42 Domstolens majoritet menade att det för straffansvar krävdes ytterligare handling eller handlingar utöver de gärningar åtalet innefattade, i praktiken krävdes därmed en tidigare fällande dom för brott mot samma brottsoffer. Två justitieråd var skiljaktiga beträffande motiveringen och ett justitieråd var skiljaktig även beträffande domslutet. Viktigt att beakta i detta fall var dock att sådana domar fanns mot den åtalade mannen men att dessa var begångna innan fridskränkningsbrotten trätt i kraft och att ett retroaktivt inslag borde undvikas vid tillämpningen av straffrätt.
Efter översynen, som föranletts av utgången i målet, ändrades formuleringen i lagtexten till att därefter förtydliga att det inte krävdes andra straffbara gärningar i form av en tidigare dom, ett strafföreläggande eller liknande för att 4:4 a BrB skulle kunna tillämpas. Lagtextens första stycke fick därmed följande lydelse, ändringen är markerad med kursiv stil.43
Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse i lägst nio månader och högst sex år.44
Med stöd av legalitetsprincipen var det enligt HD inte möjligt att tolka den tidigare bestämmelsen på annat sätt, även om det i förarbetena framgick att det för straffansvar räckte med de gärningar för vilka mannen stod åtalad för. I målet hade mannen vid två tidigare tillfällen dömts för misshandel mot sin sambo vilka dock ägt rum innan den 1 juli 1998. Med beaktandet av att retroaktiva inslag inom straffrätten ska undvikas kunde mannen inte dömas för grov kvinnofridskränkning utan dömdes istället för misshandel enligt BrB 3:5. Domstolen uttalade sig dock inte om hur lång tid tidigare dömda gärningar kunde åberopas som stöd för att fastställa
42 NJA 1999 s .102.
43 Prop. 1998/99:145.
44 SFS 1999:845.
fridskränkningsbrott vid nya kränkningar då det med hänsyn därtill kan bidra till att utgöra ett led i en upprepad kränkning. Ett konkret tidsperspektiv kring hur lång tid som kan passera mellan de olika gärningarna är eventuellt inte önskvärt då fler faktorer och omständigheter sannolikt måste vägas in vid varje bedömning, dock skulle en sådan precisering eventuellt ge vägledning för i vilken omfattning tidigare domar skulle kunna belasta nya gärningar och då inte bara stärka rättsskyddet för den tilltalade i detta fall, utan även tvinga fram utförligare domskäl från underrätterna vid senare mål rörande fridskränkningsbrott.45
Sammanfattningsvis kan tilläggas att omarbetningen tyvärr inte innebar någon mer grundläggande analys, istället gjordes några mindre ändringar i lagtexten för att komma tillrätta med tillämpningsproblemen då den aktuella lydelsen fortfarande låter domstolen avgöra om gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.
Vidare innebär det att domstolen vid sin bedömning även kan beakta de eventuellt tidigare begångna gärningarna och det aktuella tidssambandet beroende på omständigheterna i övrigt. Personernas relation ska då även anses omfattas av rekvisitet närstående. Detta stämmer väl överens med domstolarnas senare tolkning och tillämpning av förarbetena vilka tillåter att tidigare brottslighet och andra handlingar som den tilltalade tidigare dömts för eller där skuldfrågan annars är klar, till exempel genom åtalsunderlåtelse, får åberopas för att visa mönstret i gärningsmannens handlande.46
2.7 Ägnat att-rekvisitet
De brott som ingår i fridskränkningsbestämmelsen, det vill säga brott mot 3, 4, 6 eller 12 kapitlet eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud kapitlet är typiskt sett sådana som anses skada någons självkänsla. Självkänsla som begrepp är i sig inte någon vedertagen terminologi i vanlig strafflagtext. Av förarbetena till BrB 4:4 a framgår tydligt att det ställs ett krav på en viss kvalificering av de brottsliga gärningarna, vilka ska ha gett en sådan effekt att de tydligt framgår att de varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Detta förklaras i förarbetena med att
45 Jämför, Hovrätten över Skåne och Blekinge i mål B 452-09.
46 Prop. 1998/99:145, s. 12.
självkänslan skadas mer än vad den hade gjort vid ett enda fristående integritetskränkande brott.47 Brottskonstruktionen understryker dock att även lindriga gärningar som ingår i ett mönster där personen succesivt bryts ned kan innebära en allvarlig kränkning av självkänslan vilket framgår av uttrycket, gärningarna varit
”ägnade att allvarligt” skada personens självkänsla. Huruvida självkänslan hos offret skadats allvarligt i det enskilda fallet måste framgå av gärningsbeskrivningen då det inte åligger åklagaren att styrka detta. Bedömningen som ska göras, om gärningarna typiskt sätt varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos personen, åligger istället rätten som kvalificerar de olika gärningarna utifrån de enskilda fallen. Det avgörande för om det blir en fällande dom är att uppsåt till de faktiska omständigheterna föreligger då domstolen anser att gärningarna typiskt sett varit ägnade att skada offrets självkänsla och integritet. 48 I propositionen till lagändringen uttalade sig lagrådet om rekvisitets nedre gräns.49 Lagrådet menade på att om en situation uppstod där gärningsmannen först begått ett allvarligt fridsbrott och sedan begår ett par lindrigare gärningar med lågt straffvärde, skulle de senare inte omfattas av brottsbeskrivningen då domstolarna knappast skulle finna att sådana gärningar kunde anses ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.50
I samband med målet, NJA 2003 s. 144, uttalade sig HD om ägnat att-rekvisitet.
Domstolen beaktade kvinnas livssituation sett till den effekt gärningsmannens handlande hade inneburit för henne. HD konstaterade att hänsyn till kvinnans hela situation skulle tas vid bedömningen av ägnat att-rekvisitet och menade även på att icke straffbelagda beteenden från gärningsmannens sida skulle beaktas.
I målet framgick det att mannen hade försökt kontrollera kvinnan genom att begränsa hennes kontakt med omvärlden. Två av gärningarna som riktat sig mot kvinnans självkänsla skulle kunna ses mot att mannen bland annat, valt att kvarhålla kvinnas brev, samt att han försökt hindra henne från att umgås med personer utanför relationen. Då domstolen bedömde att hänsyn till kvinnans hela situation skulle tas talar det, i motsats till vad lagrådet och Wennberg ansett beträffande vissa delar i förarbetena, för att det är möjligt att även vid ägnat att-rekvisitet beakta gärningar
47 Prop. 1997/98:55, s. 133.
48 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 7.
49 Prop. 1998/99:145, s. 16 f.
50 Prop. 1997/98:55, s. 131 ff.
som gärningsmannen tidigare dömts för.51 Burman menade däremot att en sådan tolkning och tillämpning av rekvisitet skulle stå i strid med lagtextens lydelse.52 I straffbestämmelsen framgår det att gärningarna ska ha varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos personen. Gärningarna syftar enligt Burman tillbaka på lydelsen, om var och en av gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning, vilket sedermera syftar till de brottsliga gärningar som omfattas av åtalet. Problemet med denna formulering är avsaknaden av en tillräcklig stark språklig koppling mellan fridskränkningsbrotten. Det kan ses mot att det icke straffbelagda beteendet likväl kan tillåtas ingå i bedömningen av offrets hela situation, fastän dessa gärningar inte ingår i de som omfattas av åtalet.53 Det innebär att domen kan tolkas som att det vid bedömningen av ägnat att-rekvisitet är möjligt att både beakta icke straffbelagda gärningar samt gärningar som gärningsmannen tidigare begått eller dömts för. Detta förutsätter dock att det inte står i strid med principen, ne bis in idem, vilket dock inte behandlats av HD i detta fall. Andra omständigheter som domstolen kan beakta då det kommer till att göra en helhetsbedömning om ett fridskränkningsbrott är uppfyllt är bland annat att de straffbelagda gärningarna är riktade mot samma offer, att offret bedöms vara närstående då det föreligger en känslomässig bindning samt att det utgör led i en upprepad kränkning av personens integritet med hänsyn till tid och rum rekvisitet.
2.8 Led i en upprepad kränkning
Begreppet, led i en upprepad kränkning, syftar till att de straffbelagda gärningarna som sker vid upprepade tillfällen vilka ska innefatta en kränkande handling mot offrets integritet. Tanken med rekvisitet är att hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet ska tas, vilket innebär att det ankommer på domstolarna att närmare belysa och precisera rekvisitets innebörd vid tolkning och tillämpning. Formuleringen av rekvisitet medför i första hand ett krav på att det ska röra sig om flera gärningar utan att det exakta antalet är preciserat i bestämmelsen. I kommentaren till BrB nämns att ”gärningarna ska vara flera än två” vilket kan tolkas som att det i varje fall bör röra
51 Wennberg, S, s. 797, och Prop. 1997/98:55 s. 82.
52 Burman, M, s. 192.
53 Burman, M, s. 191.
sig om minst tre stycken för att utgöra ett led i en upprepad kränkning.54 Det är enligt domstolarnas tolkning och tillämpning av bestämmelsen tillåtet att vid behov åberopa tidigare gärningar som gärningsmannen dömts för mot samma person för att påvisa gärningarnas upprepande karaktär mot offret. 55 Den upprepade kränkningen behandlas vidare i kapitel fyra.
2.9 Konkurrensfrågor
Vanliga konkurrensregler gäller vid tillämpningen av bestämmelsen i BrB 4:4 a. Det innebär att domstolen, istället för att döma för de brott som de enskilda gärningarna utgör, ska döma för något av fridskränkningsbrotten om övriga förutsättningar för brottet är uppfyllda. Det innebär samtidigt att domstolen vid konkurrens mellan ifrågavarande brott och ett annat brott med strängare straffskala som till exempel grov misshandel eller våldtäkt ska döma för det senare brottet. Detta är även tänkt att fungera åt motsatt riktning då det sett till de enskilda brotten, vilka har en lindrigare straffskala, ska dömas för fridskränkningsbrott då de ska ingå i den helhetsbedömning som tidigare diskuterats, vilket varit avsikten med lagens konstruktion för att ytterligare ge skydd åt närstående personer och markera allvaret vid sådan brottslighet.56
Förklaringen till ovan nämnda förfarande kan förstås genom konstruktionen av fridskränkningsbrotten vilket medför att det ibland uppstår konkurrenssituationer mellan fridskränkningsbrotten och de enskilda brotten i BrB 3, 4 och 6 kapitel. Vid sådana situationer ska normala konkurrensregler tillämpas. Domstolarna ska döma för det grövre brottet med högre straffskala om det står mellan fridskränkningsbrott och till exempel grov misshandel eller våldtäkt. Det grövre brottet får däremot inte utgöra en del av fridskränkningsbrottet utan domstolarna ska om rekvisiten för samtliga brott är uppfyllda, döma för fridskränkningsbrott och grov misshandel i brottskonkurrens.57
54 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 7.
55 Prop. 1997/98:55, s. 133.
56 Holmqvist, L, BrB 4:4 a s. 7.
57 Burman, M, s. 193.
Det kan tilläggas att det ska föreligga flerfaldig brottslighet då gärningen ska utgöra led i en upprepad kränkning men med beaktande av att gärningarna ska ha skett inom ett visst tidsintervall sett till förutsättningarna i BrB 4:4 a, i jämförelse med enkel brottslighet till vilken tidsaspekten inte behöver beaktas bortsett från preskriptionstiden.
3 Närståendebegreppet
3.1 Inledning
I kapitlet förklaras begreppet närstående med beaktande av de olika faktorerna som kan påverka bedömningen. Faktorerna som berörs görs med utgångspunkt i att det rör sig om gärningar riktade mot samma person och att det rör sig om ett förhållande mellan två personer, antingen genom släktskap eller genom en parrelation där det bland annat föreligger ett känslomässigt samband. I kapitlet berörs även närståendebegreppet sett till förekomsten i andra författningar vilket visar på att begreppet inte är en vedertagen terminologi och att en avgränsning därför gjorts till att endast gälla tolkning och tillämpning enligt fridskränkningsbestämmelsen.
Avslutningsvis behandlas det tidsliga och rumsliga sammanhanget sett till händelseförloppet vilket ska anses utgöra ett mönster av otillåtna handlingar som leder till att offret bryts ned.
3.2 Närståenderekvisitet
Grundförutsättningarna för att de ska röra sig om en närstående person är att de brottsliga gärningarna riktar sig mot en och samma person. Offret ska i sin tur vara en person som är närstående eller tidigare närstående med gärningsmannen där utgångspunkten är att de har bott ihop. Anledningen till varför det ska röra sig om ett förhållande eller att de ska ha bott tillsammans kan förklaras med att offret ifråga utsatts för upprepade kränkningar vilka pågått inom ramen för en relation där offret är att betrakta som särskilt utsatt.58 Tanken bakom närståenderekvisitets konstruktion är att gärningarna har en särskild karaktär då det består av fortlöpande kränkningar vilka kan pågå under en längre tid och vara svåra att upptäcka. Detta går att jämföra med otillåtna handlingar som sker mot en utomstående person då det generellt finns en högre anmälningsbenägenhet.59
58 Prop. 1997/98:55 s. 134.
59 Brottsförebyggande rådet, Brottsstatistik 2013.
I NJA 2004 s. 97 tog HD ställning till närståenderekvisitets omfattning. Fallet rörde en kvinna som vid sex tillfällen under ett års tid utsatts för misshandel och olaga hot av sin dåvarande pojkvän. Den tilltalade mannen och kvinnan hade levt i ett fast förhållande utan att enligt rätten vara sammanboende. Domstolen hade att ta ställning till om de kunde ses som närstående i enlighet med vad som avsågs i bestämmelsen första stycke, grov fridskränkning. HD fann inget entydigt svar i förarbetena till lagen, men konstaterade att syftet med lagstiftningen även måste innefatta fall där ett par lever i en parrelation utan att ha varit sammanboende då omständigheterna i övrigt pekade på att de varit närstående. Faktorer som ansågs föreligga var att de hade en känslomässig bindning till varandra då de själva och av andra betraktades som ett par.
Omständigheterna i fallet ledde till bedömningen att rekvisiten enligt andra stycket, grov kvinnofridskränkning, inte ansågs uppfyllda då mannen och kvinnan aldrig regelrätt hade bott ihop under äktenskapsliknande förhållanden. Domstolen bedömde det dock falla under begreppet närstående enligt första stycket, grov fridskränkning.
Till detta bör tilläggas att, även om andra stycket uteslutande rör fall där förövaren är en man och offret en kvinna med kravet att de ska ha bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, det inte innebär att andra stycket exklusivt reglerar sådana fall mellan en man och en kvinna. Vidare innebär det att ett fall inte kan uteslutas från att bedömas enligt första stycket, då förutsättningarna i vissa avseenden saknas och därför inte fullt kvalificerar sig efter de uppställda rekvisiten i andra stycket, grov kvinnofridskränkning. I dessa fall får det istället uttryckas som att första stycket intar en subsidiär roll vilket domen får anses klargöra då med hänvisning till att lagstiftaren annars förbisett en eventuell lucka i tillämpningen av bestämmelsen då det i dagens samhälle är vanligt att två personer lever i en parrelation utan att ha en gemensam bostad. HD betonade genom utgången i detta rättsfall att det är bestämmelsens skyddsintresse som ska avgöra tolkningen av närståendebegreppet.60
3.3 Begreppet närstående enligt andra lagrum
Bestämmelsen om grov fridskränkning i första stycket 4:4a BrB innehåller ingen definition av begreppet närstående och går endast delvis att tolka genom förarbetena.
60 Utförligare analys av NJA 2004 s. 97 görs i avsnitt 4.3.1.
