9.1 Sammanfattning
Den EU-rättsliga IP-rätten går som sagt mer mot att använda sig av hemvistprincipen istället för nationalitetsprincipen, vilket sannolikt talar för att man vill underlätta för människor att använda sig av den fria rörligheten genom att underlätta för domstolarna som vid fler tillfällen kan tillämpa domstolslandets lag än utländsk rätt. När människor mer och mer rör sig över landsgränserna blir det mer naturligt att ha hemvist som det avgörande momentet, istället för medborgarskap. Art 4 och art. 21 i arvsförordningen verkar tillsammans för att det är domstolarna i hemviststaten som ska tillämpa det landets lag.212 I den schweiziska internationella arvsrätten är det Wohnsitzprincipen som avgör, vilket i de allra flesta fall borde överensstämma med hemvistet. Konflikter kan uppstå i en sådan situation där den avlidne eller dennes arvingar har avtalat om behörighet för myndigheterna i ett annat land än hemvist/Wohnsitzlandet, och hemvist/Wohnsitzlandet inte accepterar behörighetsvalet. Att både arvsförordningen och IPRG på så många sätt som möjligt försöker ge sig själva behörighet kan enligt min mening vara ett tecken på samma bakomliggande syfte, nämligen att man vill så långt som möjligt underlätta för sina egna medborgare och för sina egna domstolar.
Det finns många likheter mellan den schweiziska och den svenska arvsrättsliga regleringen, bl.a. är indelningen av vilka som har laglig rätt att ärva rätt lik, även om det finns vissa skillnader. Att bröstarvingar har ett lagligt skydd för sin laglott är också en likhet, även om det skiljer sig åt hur stor del som är skyddad.
211 Leuba, Introduction to Swiss Law, s. 91.
212 Lein, Internationales Erbrecht, s. 105.
70 9.2 Problem som kan uppstå
Att det är schweizisk rätt och inte svensk rätt som ska tillämpas kan leda till flera situationer som det inte är säkert att arvlåtaren och arvingarna räknar med. Ett sådant problem som kan uppstå är att arvingar i Sverige kan bli solidariskt betalningsansvariga för skulder som den avlidne hade i Schweiz.
Även om vi i Sverige har laglottskydd som påminner om Pflichtteil i Schweiz, finns det skillnader mellan länderna. En stor skillnad är att den efterlevande maken har ett skydd i Schweiz, vilket kan ställa till problem om arvlåtaren ville förfoga över den delen på ett annat sätt, t.ex. genom att testamentera den till en välgörenhetsorganisation.
Det kan även ge uppskov till motsatt problem för schweiziska medborgare med hemvist i Sverige, om den efterlevande maken har förväntat sig att få ut sin Pflichtteil, men arvlåtaren har testamenterat bort den. Barn har också ett större skydd för sin Pflichtteil i Schweiz jämfört med laglottsskyddet i Sverige. I Sverige har en bröstarvinge skydd för 50% av sin arvslott enligt 7 kap. 1§ ÄB, medan det motsvarande Pflichtteilskyddet för en bröstarvinge i Schweiz är på 75% enligt art. 471 ZGB.
Om förutsättningarna för att betala arvsskatt i Schweiz är uppfyllda, kan arvingarna i Sverige bli tvungna att betala arvsskatt. Enbart att ett lagval har gjorts till svensk lag innebär inte att en arvinge inte behöver betala arvsskatt. Arvsskatten är inte beroende av att schweizisk lag styr över arvet, utan det är andra förutsättningar för det som jag av platsbrist inte har gått in närmare på i uppsatsen. Det IP-rättsliga och det skatterättsliga hemvistbegreppet behöver inte heller nödvändigtvis överensstämma, vilket innebär att en flytt tillbaka inte behöver göra att man anses ha ändrat hemvist respektive Wohnsitz både skatterättsligt och IP-rättsligt.
9.3 Vilka lösningar på problemen finns det?
Om man som svensk medborgare med hemvist och Wohnsitz i Schweiz vill vara säker på att svensk lag ska tillämpas på ens arv är det smidigaste alternativet att göra ett lagvalsförordnande till svensk lag. Ett sådant lagvalsförordnande är giltigt enligt både art. 22 arvsförordningen och art. 90.2 IPRG. Det går dock inte enligt IPRG om man har dubbelt svenskt och schweiziskt medborgarskap. IPRG kommer sannolikt att ändras så att även personer med dubbelt svenskt och schweiziskt medborgarskap också kan göra ett sådant lagval. Till dess är det dock schweizisk rätt som kommer att styra arvet så
71
länge de anses ha Wohnsitz i Schweiz, art. 90.1 IPRG. Det enda alternativet som finns i nuläget om en person som är schweizisk medborgare och inte vill att schweizisk rätt ska vara tillämplig på arvet är att flytta tillbaka till Sverige och förvärva hemvist och Wohnsitz där.
Om man också har schweiziskt medborgarskap kan det dock enligt min mening tala för att man förstår att det är schweizisk lag som kommer att vara tillämplig på arvet, och även vad innehållet i den schweiziska lagen är. För många med dubbelt schweiziskt och svenskt medborgarskap som har Wohnsitz i Schweiz kan det antas att det inte kommer komma som en chock att det är schweizisk lag som är tillämplig, och inte heller att det borde uppstå några större problem för dem.
När det gäller Linnea och Sara från det fiktiva fallet 6 som är sambor, spelar lagvalet ingen roll eftersom de som sambor inte har legal arvsrätt i något av länderna. Det de däremot kan göra är att göra om de vill att den andra personen ska ärva allt är att skriva ett testamente där de testamenterar hela kvarlåtenskapen till den andra. Det kan dock leda till problem eftersom det inskränker på föräldrarnas Pflichtteil enligt schweizisk rätt. För Linnea, som är svensk medborgare, finns möjligheten att göra ett lagval till svensk lag, och på så sätt kunna testamentera allt till Sara utan att Linneas föräldrar har någon rätt till sin Pflichtteil. Sara som är schweizisk medborgare har dock inte den möjligheten, och om Saras föräldrar är i livet kommer de ha rätt att få ut sin Pflichtteil om de begär det. De kan också ingå äktenskap i Sverige eller ett registrerat partnerskap i Schweiz, för att på så sätt se till att den andra får en rätt att ärva.
Men de här konflikterna kommer att minska om och när Schweiz ändrar IPRG för att bättre fungera ihop med arvsförordningen. Schweiz är som nämnts ett land med en stor andel utländska medborgare, och förslagen i rapporten talar för att de vill underlätta för dem genom att minska eventuella konflikter med arvsförordningen.
72