4 Arvsförordningen
4.3 Domsrätt
I kapitel II i arvsförordningen regleras domsrätten, dvs. vilket lands domstolar som är behöriga. I art. 4 i arvsförordningen stadgas den allmänna behörigheten, och enligt den är det domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död som ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet. Det går inte enligt art. 4 att få
100 Bogdan, SvJT 2012 s. 738.
101 SOU 2014:25 s. 75.
102 SOU 2014:25 s. 80.
34
behörighet i ett tredjeland, utan det gäller enbart för medlemsstater. Behörigheten enligt arvsförordningen är universell och omfattar egendom både inne och utom landet. 103 4.3.2 Val av behörighet
I art. 5 regleras avtal om val av domstol, och en förutsättning för tillämpning av art. 5 är att den avlidne har gjort ett giltigt lagval enligt art. 22 (se nedan i avsnitt 4.2 om tillämplig lag). I så fall har arvingarna rätt att avtala om att domstolarna i den medlemsstaten ska vara exklusivt behöriga. Arvingarna kan enbart avtala om domsrätt för myndigheter och domstolar i en medlemsstat.104 För att exemplifiera kan jag använda mig av det fiktiva fallet 3, med Karin som är schweizisk medborgare men har hemvist i Sverige sedan flera år. Karin efterlämnar en make, Andreas, och en vuxen son, Nils, som båda är bosatta och har hemvist i Sverige. Karin har enligt art. 22 i sitt testamente valt att schweizisk lag ska vara tillämplig på arvet, vilket blir giltigt eftersom hon är schweizisk medborgare. Men Andreas och Nils kan inte avtala om att schweiziska domstolar ska vara behöriga, eftersom Schweiz inte är en medlemsstat. Det innebär att schweizisk lag kommer att vara tillämplig, men att domsrätten enligt arvsförordningen enbart kommer att finnas i Sverige. Men art. 5 skulle däremot kunna bli tillämplig om det är en svensk medborgare med hemvist i Schweiz som har valt svensk lag. Här kan jag istället använda mig av det fiktiva fallet 1. Anna är svensk medborgare, men med hemvist i Schweiz. Anna har i sitt testamente gjort ett lagvalsförordnande till svensk lag. Efter att Anna har avlidit avtalar hennes två vuxna barn, Bengt och Cecilia, om att svenska domstolar ska ha exklusiv behörighet, vilket då blir giltigt enligt art. 5, vilket blir giltigt enligt arvsförordningen.
Om arvlåtaren har gjort ett giltigt lagval enligt art. 22 och valt lagen i en medlemsstat, finns det ytterligare behörighetsbestämmelser i art. 7:
Art. 7 Arvsförordningen
Domstolarna i en medlemsstat vars lag har valts av den avlidne i enlighet med artikel 22 ska ha behörighet att pröva arvsmålet om
a) en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med artikel 6,
103 SOU 2014:25 s. 17.
104 Lein, Internationales Erbrecht, s. 115.
35
b) parterna i målet i enlighet med artikel 5 har avtalat om att ge en domstol eller domstolarna i denna medlemsstat behörighet, eller
c) parterna i målet uttryckligen har accepterat att den domstol vid vilken talan väckts är behörig.
Art. 7 kan inte heller bli aktuell när det gäller någon som har valt schweizisk lag eftersom den bara tar sikte på när någon har valt lagen i en medlemsstat.
4.3.3 Subsidiär behörighet
I art. 10 i arvsförordningen stadgas den subsidiära behörigheten. Den tar sikte på sådana fall när den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, t.ex. om den avlidne hade hemvist i Schweiz. Med subsidiär menas inte i förhållande till tredjestaters IP-rätt, utan är i förhållande till huvudregeln i art. 4.105 Enligt art. 10 är det möjligt för domstolar belägna i en medlemsstat att få behörighet trots att det t.ex. inte har skett ett avtal om val av domstol i enlighet med art. 5. Det krävs att det finns tillgångar i den medlemsstaten, och antingen att den avlidne vid sin död var medborgare i den medlemsstaten, art. 10.1.a, eller i annat fall enligt art. 10.1.b för mindre än 5 år sedan har haft sin hemvist i den medlemsstaten. Om en domstol har subsidiär behörighet enligt art. 10, är domstolen behörig för hela kvarlåtenskapen, även den delen av kvarlåtenskapen som inte befinner sig i medlemsstaten. Men om det är så att ingen medlemsstat är behörig heller enligt art. 10.1 blir domstolarna i en medlemsstat där en del av kvarlåtenskapen befinner sig behörig för att fatta beslut om tillgångarna som finns i medlemsstaten enligt art. 10.2.106 Art. 10 kan leda till kompetenskonflikter både med tredjestater och med andra medlemsstater.107
Om jag utgår från det fiktiva fallet 5 med Martin, som är svensk medborgare men med hemvist i Schweiz sedan flera år. Han har egendom i både Sverige och Schweiz när han avlider. Huvudregeln i art. 4 i arvsförordningen säger att domstolar i den medlemsstat där den avlidne sist hade hemvist ska ha behörighet. Eftersom hans sista hemvist var i en tredjestat får inget land behörighet via art. 4. Han hade egendom i Sverige och var svensk medborgare vilket gör så att svenska domstolar ändå får
105 Lein, Internationales Erbrecht, s. 135.
106 Lein, Internationales Erbrecht, s. 135.
107 Lein, Internationales Erbrecht, s. 140.
36
behörighet över hela kvarlåtenskapen enligt art. 10.1.a. arvsförordningen.
4.3.4 Forum necessiatis
I art. 11 stadgas forum necessitatis, vilket innebär att om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt de andra bestämmelserna i förordningen kan domstolarna i en medlemsstat ändå i undantagsfall pröva målet under förutsättning att ett förfarande inte kan inledas eller genomföras, eller är omöjligt i den tredjestat till vilken det finns en nära anknytning. Men i fall gällande svenska medborgare som med hemvist i Schweiz (dvs. en tredjestat) har svenska domstolar ändå subsidiär behörighet enligt art. 10, och art. 11 ska därför inte användas.
4.3.5 Begränsade förfaranden
I art. 12 arvsförordningen regleras begränsade förfaranden. Sådana begränsande förfaranden kan bli aktuella om det i den avlidnes kvarlåtenskap finns tillgångar som är belägna i en tredjestat, då får domstolen där talan har väckts om det begärs av en av parterna besluta att inte fatta beslut om tillgångar i tredjestaten om det kan antas att avgörandet inte kommer erkännas eller förklaras verkställbart i tredjestaten. Art. 12 är en begränsning av huvudregeln i arvsförordningen som säger att den är tillämplig på tillgångar i hela världen, och för att den ska kunna användas krävs det att en part har åberopat den.108 Lein tar upp Schweiz som exempel på där sådana här fall ofta skulle kunna förekomma när det gäller fast egendom, eftersom Schweiz i vissa fall tillåter Grundsatz der Nachlasspaltung (principen om kvarlåtenskapens splittring), som är ett undantag från principen om kvarlåtenskapens enhet.109 Men eftersom det mellan Sverige och Schweiz finns en särskild konventionen från 1936 om erkännande och verkställighet, blir det sannolikt inte aktuellt i sådana fall som rör Sverige och Schweiz.
4.3.6 Litispendens
Arvsförordningen innehåller även en regel om litispendens, dvs. när talan om samma sak väcks i en annan domstol och som innebär att den andra domstolen ska avvisa talan.
Litispendensregeln i art. 17 är bara tillämplig om talan har väckts vid domstolar i olika medlemsstater, och gäller alltså inte om talan om samma sak har väckts i Sverige och Schweiz. Om det däremot varit i två olika medlemsstater hade domstolarna utom där
108 SOU 2014:25 s. 95.
109 Lein, Internationales Erbrecht, s. 143.
37
talan först väcktes varit tvungna att självmant låta målet vila, tills att det blivit fastställt vilken domstol som är den behöriga. Om det fastställs att den domstol där talan först väcktes är behörig, ska de andra domstolarna avvisa talan.