4 Arvsförordningen
4.4 Tillämplig lag
När det gäller frågan om tillämplig lag är arvsförordningen enligt art. 20 universellt tillämplig, dvs. att det lands lag som pekas ut som den tillämpliga gäller även om det är lagen i ett tredjeland.110 Det finns alltså inget utrymme kvar för medlemsstaterna att tillämpa sina nationella lagvalsregler för situationer utanför EU.111 I fall som rör Sverige och Schweiz ska arvsförordningens regler styra i Sverige vilken som är den tillämpliga lagen. Vidare enligt art. 23 ska den tillämpliga lagen styra arvet i sin helhet, oavsett vart tillgångarna befinner sig.
Den allmänna lagvalsregeln i art. 21 är en nyhet för svensk del, eftersom den innebär att man i svensk rätt frångår den tidigare gällande nationalitetsprincipen för att istället använda sig av hemvistprincipen när det gäller att avgöra vilket lands lag det är som ska tillämpas på arvet. Övergången till hemvistprincipen innebar enligt Bogdan en ”verklig revolution” för svensk del, eftersom det tidigare enligt IDL var medborgarskapet som skulle avgöra oavsett hemvist.112 Hemvistprincipen användes dock redan när det gällde inomnordiska fall enligt den nordiska arvskonventionen, vilket kan tyda på att det inte är en lika stor nyhet för svensk del.113
Det var inte bara för svensk del som införandet av hemvistprincipen var en nyhet, utan även i många andra medlemsstater var nationalitetsprincipen det avgörande anknytningsmomentet innan arvsförordningen trädde i kraft, vilket låg i linje med utvecklingen av den europeiska IP-rätten.114 Att många länder innan använde sig av nationalitetsprincipen berodde på förutsebarheten, det är ofta enklare att avgöra någons medborgarskap än hemvist. Orsaken till att det ändå blev hemvist istället för
110 SOU 2014:25 s. 79.
111 Bogdan, SvJT 2012 s. 737.
112 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 217.
113 SOU 2014:25 s. 53 – 54.
114 Dutta & Weber, Internationales Erbrecht, s. 13.
38
medborgskap är att det är principen om närmast anknytning som ska avgöra, och det är idag inte längre självklart att medborgarskap säger mer om det än vad hemvistet gör. En tillämpning av hemvistprincipen leder till en större stabilitet för domstolarna att i mindre utsträckning behöva tillämpa utländsk rätt, eftersom de sannolikt är mer kunniga om rätten i sitt eget land. Det underlättar även för personer som har flyttat till ett annat land, eftersom de kan söka juridisk hjälp för att planera för sin kvarlåtenskap i det landet där de har hemvist.115 Tidigare när det var enligt nationalitetsprincipen kunde en svensk med hemvist utomlands ändå behöva söka sig till en svensk jurist, eftersom svensk lag var tillämplig enligt IDL. Men om personen istället bor i Frankrike kan hen söka hjälp av franska jurister, eftersom det är fransk lag som kommer vara tillämplig enligt hemvistprincipen så länge som inget lagval har gjorts.
Ett undantag till huvudregeln i art. 21.1, är i art. 21.2 som säger att om det av alla omständigheter framgår att den avlidne vid sin död hade en uppenbart närmare anknytning till en annan stat än den som pekas ut i art. 21.1 ska lagen i staten dit den uppenbart närmare anknytningen finns istället vara tillämplig. Det framgår i punkt 25 i ingressen till arvsförordningen att art. 21.2 bara är avsedd att användas i undantagsfall, och inte tänkt att användas t.ex. i fall då det inte går att avgöra en persons hemvist.
Enligt Bogdan är undantaget till för att användas t.ex. vid fall då invandrare kort efter sin flytt till Sverige avlidit.116
För personer som är medborgare i ett annat land än där de har sin hemvist kan de enligt art. 22 välja att lagen i det land där de är medborgare ska tillämpas istället för hemvistlandets lag. Det är medborgarskapet vid antingen valet eller vid tidpunkten för arvlåtarens dödsfall som räknas. Det går inte att välja att det landets lag bara ska tillämpas på en del av arvet, och lagvalet ska uttryckligen anges i ett testamente eller ett arvsavtal eller indirekt framgå.117 Det är möjligt för medborgare i en tredjestat att välja lagen i det landet,118 vilket innebär att det exempelvis för schweiziska medborgare med hemvist i Sverige är möjligt att välja att schweizisk lag ska vara tillämplig.
Lagvalsmöjligheten i art. 22 finns till för att underlätta planeringen av kvarlåtenskapen för arvlåtare. Annars skulle unionsmedborgare som använder sig av
115 Dutta & Weber, Internationales Erbrecht s. 13.
116 Bogdan, SvJT 2012 s. 739.
117 Bogdan, SvJT 2012 s. 739.
118 SOU 2014:25 s. 93.
39
den fria rörligheten kunna drabbas negativt, om det blir en annan lag än vad de har förutsatt som tillämpligt på sitt arv.119 Den civilrättsliga materiella giltigheten ska prövas enligt den valda lagen. Det regleras inte i förordningen hur man ska avgöra vilket eller vilka medborgarskap en person har, och punkt 41 hänvisar till varje lands nationella rätt, så det är alltså svensk rätt som ska avgöra om någon har svenskt medborgarskap och tysk rätt om någon har tyskt medborgarskap. Personer med dubbla medborgarskap får välja vilken lag som helst av dessa.120
Frågan om den tillämpliga lagen på arvet är lagen i ett tredjeland eller i en medlemsstat får bara betydelse när det gäller renvoi enligt art. 34 och för de särskilda reglerna om utseende av och befogenheter för boutredningsmän i vissa situationer enligt art. 29. Det spelar inte någon roll om den utpekade lagen är lagen i en medlemsstat eller inte.121 Enligt punkt 42 i arvsförordningens ingress ska den utpekade lagen enligt förordningen också vara den tillämpliga lagen på förfarandet, med undantag för situationer som regleras enligt art. 29.122 I art. 29 finns ett undantag till att den tillämpliga lagen också ska vara tillämplig på hela förfarandet. Om en svensk domstol är behörig men det t.ex. pga. lagval är utländsk lag som är den tillämpliga lagen kan en svensk boutredningsman ändå utses.123 För att en boutredningsman ska få utses krävs det enligt art. 29 att det är obligatoriskt enligt det landets lag att utse en, vilket det är i Sverige om en av dödsbodelägarna begär det.124
I art. 23 regleras den tillämpliga lagens räckvidd. Arvsskatt faller enligt art. 1 utanför tillämpningsområdet, och av p.1 framgår att den lag som är tillämplig enligt art. 21 eller art. 22 ska styra arvet i dess helhet. Vidare i art. 23.2 framgår bl.a. att den tillämpliga lagen ska styra (a) orsak, tidpunkt och plats för förfarandet, (b) fastställande av förmånstagarna, deras respektive andelar samt förpliktelser, och fastställandet av övriga
119 Bauer, Internationales Erbrecht, s. 167
120 Bauer, Internationales Erbrecht, s. 168.
121 SOU 2014:25 s. 79.
122 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till 2 kap. 2§ IAL (2017.05.19 Zeteo).
123 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till 2 kap. 2§ IAL (2017.05.19 Zeteo).
124 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till 2 kap. 2§ IAL (2017.05.19 Zeteo).
40
arvsrätter, (c) förmågan att ärva, (d) arvlöshetsförklaring och förverkande av rätt pga.
beteende, (h) laglotter, osv. (j) arvets uppdelning, m.m. Även sådant som inte räknas upp i art. 23.2 kan falla in under arvsstatutet.125 Ansvaret för skulder i ett arvsärende faller inom arvsförordningens tillämpningsområde. Om utländsk lag är tillämplig är det också den lagen som är tillämplig på frågan om ansvaret för skulderna i arvsärendet.126
I art. 28 i arvsförordningen finns det regler om formkrav för en arvinges avstående eller accept av arv, även för icke-medlemsstater. Det krävs att en sådan förklaring ska uppfylla kraven i antingen den lag som är tillämplig på arvet enligt art. 21 eller 22 (art.
28.a) eller att det uppfyller kraven i den lag där personen som upprättar förklaringen har sin hemvist (art. 28.b). Om en svensk medborgare med sista hemvist i Schweiz avlider och inte har gjort något lagval, kommer alltså schweizisk lag att vara tillämplig enligt både arvsförordningen och IPRG. Om det då finns en arvinge som vill avstå arvet, och arvingen också bor i Schweiz måste kraven i schweizisk rätt vara uppfyllda. Som tidigare nämnt i uppsatsen krävs det enligt art. 567 ZGB att det görs inom tre månader från att arvingen fått kännedom om dödsfallet samt enligt art. 570 ZGB att arvingen ska göra en skriftlig eller muntlig avståendeförklaring till de behöriga schweiziska myndigheterna.