7.1 Svensk nationell rätt
Hemvistbegreppet är ofta centralt inom den internationella privaträtten, och jag kommer nedan att gå igenom vad det begreppet innebär. Jag kommer i det här kapitlet att gå igenom det IP-rättsliga hemvistbegreppet, vilket kan skilja sig från t.ex. det skatterättsliga hemvistbegreppet eller det hemvistbegrepp som används i
173 Änderung des Bundesgesetzes über das Internationale Privatrecht (Erbrecht) - Erläuternder Bericht zum Vernehmlassungsentwurf. s. 21.
174 Änderung des Bundesgesetzes über das Internationale Privatrecht (Erbrecht) - Erläuternder Bericht zum Vernehmlassungsentwurf, s. 22.
175 Schwander, Einführung in das internationale Privatrecht s. 155.
176 Heini, IPRG, s. 114.
177 Liatowitsch & Schnyder, Internationales Privatrecht, s. 751.
56
socialförsäkringsrätten. Hemvistbegreppet kan dessutom skilja sig åt mellan den svenska IP-rätten och den EU-rättsliga IP-rätten.
I 7 kap. 2§ IÄL finns det en definition av det svenska hemvistbegreppet, och samma finns också i 19§ LIMF:
7 kap. 2§ IÄL
Den som är bosatt i en viss stat anses vid tillämpningen av denna lag ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.
Enligt Bogdan ska definitionen i 7 kap. 2§ IÄL och 19§ LIMF anses vägledande för hur man ska tolka hemvistbegreppet i andra svenska IP-rättsliga bestämmelser.178 Det är dock bara generalklausuler, och tveksamheter uppstår ofta vid förändringar, såsom t.ex. en flytt till ett annat land. Det finns två stycken rekvisit som ska vara uppfyllda för att hemvistet ska anses ändrat. Det första är det objektiva rekvisitet, dvs. att personen ska ha ändrat sin vanliga vistelseort så att hen i fortsättningen vistas i det nya landet och det andra är det subjektiva rekvisitet, dvs. att personen ska ha för avsikt att under en längre tid stanna kvar på den nya orten.179 Att ha för avsikt att stanna kvar på den nya orten innebär inte att avsikten måste vara att stanna kvar i det nya landet för alltid, men det krävs däremot avsikt för en relativt långvarig vistelse.180 Att under sina studier tillbringa ett utbytesår utomlands brukar inte anses leda till att en person byter sin hemvist. Det krävs inte heller att en person ska ha en fast bostad för att ha en hemvist, även en hemlös person ska anses ha hemvist i ett specifikt land om hen har vistats i det landet en majoritet av sitt liv.181
Det går inte heller att ha dubbel hemvist. Så för personer som kan anses stadigvarande bosatta i två länder, t.ex. sommarhalvåret i Sverige och vinterhalvåret på varmare breddgrader, måste man ställa de olika omständigheterna mot varandra för att se till vilket land det finns en starkare anknytning. 182
178 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 134.
179 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 134 - 135.
180 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till ”Allmänt om internationell arvs- och bodelningsrätt”, p. 50 (2017.05.19 Zeteo).
181 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till ”Allmänt om internationell arvs- och bodelningsrätt”, p. 45 (2017.05.19 Zeteo).
182 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till ”Allmänt om internationell arvs- och bodelningsrätt”, p. 48 (2017.05.19 Zeteo).
57 7.2 Det EU-rättsliga hemvistbegreppet
Hemvistbegreppet har en central roll i arvsförordningen, men det finns ingen uttrycklig definition, utan det ska tolkas utifrån varje konkret fall.183 Det är hemvistlandet vid dödstidpunkten som enligt huvudregeln avgör både behörighet (art. 4) och tillämplig lag (art. 21) och begreppet i de båda artiklarna ska tolkas enhetligt.184 När man pratar om hemvistbegreppet i arvsförordningen är det hemvistet vid dödstillfället som är det relevanta, och vad som ses som dödstillfället ska avgöras utifrån autonoma EU-kriterier.185 Det är ofta lätt att fastställa det senaste hemvistet, då det normalt anses att där den avlidne hade sin senaste bosättning ska vara hemvistet.186 Övergången till hemvistprincipen istället för nationalitetsprincipen är enligt Europeiska kommissionen bättre eftersom det bättre hänger ihop med centrum för den avlidnes intressen.187
Det anges i ingressen punkt 23 i arvsförordningen att bestämmande av hemvistet ska göras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna av arvlåtarens liv under åren innan hans död. Vid helhetsbedömningen bör man särskilt beakta hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i staten var, förhållandena vid vistelsen och skälen till vistelsen. I punkt 24 anges det även att fastställandet av den avlidnes hemvist ibland kan vara komplicerat, vilket t.ex. kan vara då den avlidne av yrkesmässiga eller ekonomiska skäl under en längre tid befunnit sig utomlands, men ändå behållit en nära koppling till ursprungsstaten. Ett annat exempel som ges på ett komplicerat fall är om någon har bott i flera stater utan att ha haft något permanent boende i någon av dessa. Vid ett sådant fall skulle ett medborgarskap i en av staterna enligt punkt 24 kunna vara en särskild faktor vid helhetsbedömningen. Punkterna 23 och 24 i ingressen är baserade på EU-domstolens tidigare ställningstagande i flera domar om att hemvistet ska bedömas utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna.188 Vidare ska hemvistbegreppet i
183 Lein, Internationales Erbrecht, s. 110.
184 Lein, Internationales Erbrecht, s. 110.
185 Lein, Internationales Erbrecht, s. 113.
186 SOU 2014:25 s. 86.
187 Pfeiffer, Legal certainty and predictability in succession law, s. 572.
188 Bergquist & Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna, kommentaren till ”Allmänt om internationell arvs- och bodelningsrätt”, p. 52 (2017.05.19 Zeteo).
58
arvsförordningen tolkas EU-autonomt.189 I den svenska versionen av arvsförordningen används just ordet hemvist, men i den tyska versionen används gewöhnlichen Aufenthalt i den franska résidence habituelle och i den engelska habitutal residence vilka snarare skulle kunna översättas till ”vanlig vistelseort”.
7.3 Det schweiziska hemvistbegreppet
För att göra det mer komplicerat finns det i den schweiziska IP-rätten två olika begrepp som kan motsvara det svenska och det EU-rättsliga hemvistbegreppet. Den schweiziska rätten använder sig av Wohnsitz och gewöhnlichen Aufenthalt.190 Wohnsitz består av två kriterier, dels att personen varaktigt uppehåller sig i en stat och dels att personen har för avsikt att långvarigt fortsätta att uppehålla sig i den staten.191 Gewöhnlichen Aufenthalt är däremot där en person lever under en längre period utan en avsikt att långvarigt fortsätta att uppehålla sig i den staten. En gästarbetare i Schweiz har alltså ofta sin gewöhnlichen Aufenthalt i Schweiz, men Wohnsitz i sitt hemland.192 Wohnsitz definieras i art. 20.1.a IPRG, och i art. 20.2.1 IPRG stadgas även att det inte går att ha dubbelwohnsitz. Gewöhnlichen Aufenthalt är subsidiärt till Wohnsitz, och ska användas om det inte finns en Wohnsitz enligt art. 20.2.2 IPRG. Ett sådant fall kan vara när en persons gamla Wohnsitz är utgången och det inte finns någon ny.193
7.4 Jämförelse mellan det EU-rättsliga och det schweiziska hemvistbegreppet
Wohnsitz påminner mycket om både det svenska hemvistbegreppet och det EU-rättsliga, men överensstämmer inte helt. Enligt Jänterä-Jareborg innefattar Wohnsitz-begreppet ett större krav på varaktigheten och avsikten att stanna kvar än vad hemvist och habitual residence brukar göra. Det var visserligen jämfört med hur habitutal residence har använts i Haagkonventionerna, och inte med det EU-rättsliga
189 Lein, Internationales Erbrecht, s. 110.
190 Jänterä-Jareborg, Partsautonomi, s. 145.
191 Bürgi, Internationales Erbrecht Schweiz, s. 130.
192 Jänterä-Jareborg, Partsautonomi, s. 145.
193 Bürgi, Internationales Erbrecht Schweiz, s. 131.
59
begreppet.194 Även jämfört med hemvistbegreppet i arvsförordningen har Wohnsitz ett större krav på avsikten att i framtiden fortsätta uppehålla sig i det landet.195
Det kan dock ses som förvirrande att det i den tyska språkversionen används gewöhnlichen Aufenthalt, vilken inte heller exakt motsvarar det schweiziska gewöhnlichen Aufenthalt. Även det engelska begreppet i arvsförordningen ”habitual residence” bidrar till förvirringen, eftersom det borde få en liknande översättning som det tyska. Det är viktigt att konstatera att alla språkversioner av arvsförordningen ska ses som likvärdiga och att EU-rättsliga begrepp ska tolkas autonomt, och alltså inte förutsättas ha samma betydelse som i nationell rätt.196
I de flesta fallen borde det inte finnas någon konflikt mellan det schweiziska Wohnsitz-begreppet och det EU-rättsliga hemvistbegreppet, men det är dock inte helt självklart.197 Ett fall där det skulle kunna uppstå en diskrepans är enligt min mening ett fall där en svensk medborgare får en tjänst som doktorand i Schweiz och bor och arbetar där i flera år. Personen anses ha förvärvat hemvist där på det sättet som menas i arvsförordningen. Men personen har inte för avsikt att stanna efter att doktorandutbildningen är klar, vilket skulle kunna innebära att kravet på avsikt att långvarigt stanna i Schweiz inte är uppfyllt, och att personen alltså inte anses ha Wohnsitz i Schweiz. Men det är i få fall som begreppen inte kommer att överensstämma, och får sannolikt enligt min mening en liten praktisk effekt.
I sin rapport med förslag på en uppdaterad internationell arvsrätt tar förbundsrådet upp ett exempel med ett schweiziskt pensionärspar som tillbringar en stor del av året i Spanien. De schweiziska myndigheterna och domstolarna skulle anse att Wohnsitz fortfarande är i Schweiz, eftersom de saknar avsikten att långvarigt uppehålla sig i Spanien. Myndigheterna i Spanien kommer däremot att anse att det schweiziska paret har hemvist i Spanien enligt arvsförordningen, och det kan då uppstå en kompetenskonflikt.198
194 Jänterä-Jareborg, Partsautonomi, s. 145.
195 Dorjee-Good & Wolf, Erbrecht in Europa, s. 1145.
196 Dutta & Weber, Internationales Erbrecht, s. 13.
197 Bürgi, Internationales Erbrecht Schweiz, s. 171.
198 Änderung des Bundesgesetzes über das Internationale Privatrecht (Erbrecht) - Erläuternder Bericht zum Vernehmlassungsentwurf, s. 7.
60