Arvskonflikter mellan Sverige och Schweiz: Med särskilt beaktande av domsrätt, lagval, erkännande och verkställighet

(1)

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2019

Examensarbete i internationell privat- och processrätt 30 högskolepoäng

Arvskonflikter mellan Sverige och Schweiz

Med särskilt beaktande av domsrätt, lagval, erkännande och verkställighet

Inheritance disputes between Sweden and Switzerland

With special regard to jurisdiction, choice of law, recognition and enforcement

Författare: Carolina Englund

Handledare: Professor Maarit Jänterä-Jareborg

(2)

2

(3)

3

Förkortningar

1936 års lag Lag (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Art. Artikel

Arvsförordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

EU Europeiska Unionen

EU-domstolen Europeiska Unionens domstol FEU Fördraget om Europeiska unionen

HD Högsta domstolen

IAL Lag (2015:417) om arv i internationella situationer

IDL Lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

IP-rätt Internationell privaträtt

IPRG Bundesgesetz über das Internationale Privatrecht vom. 18 Dezember 1987 (SR 291)

IÄL Lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

LIMF Lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

NJA Nytt Juridiskt Arkiv

Prop. Proposition

SamboL Sambolag (2003:376)

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

(4)

4 ZGB Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10. Dezember 1907 (SR 210)

ZPO Schweizerische Zivilprozessordnung vom. 19 Dezember 2008 (SR 272)

ÄB Ärvdabalken (1958:637)

ÄktB Äktenskapsbalken (1987:230)

(5)

5

Förkortningar ... 3

1 Inledning ... 7

1.1 Bakgrund ... 7

1.2 Syfte och frågeställningar ... 8

1.3 Fiktiva fall ... 9

1.3.1 Fall 1 ... 9

1.3.2 Fall 2 ... 9

1.3.3 Fall 3 ... 9

1.3.4 Fall 4 ... 9

1.3.5 Fall 5 ... 9

1.3.6 Fall 6 ... 10

1.3.7 Fall 7 ... 10

1.4 Avgränsningar ... 10

1.5 Metod och material ... 10

1.6 Disposition ... 13

2 Arvsrätten i Sverige ... 13

2.1 Historisk bakgrund ... 13

2.2 Rätt att ärva ... 14

2.3 Laglottsskyddet ... 15

2.4 Arvsklasser ... 16

2.5 Efterlevande makes arvsrätt ... 16

2.6 Förskott på arv ... 18

2.7 Arvsavtal och avstående av arv ... 19

2.8 Förverkande av arv ... 19

2.9 Boutredningsförfarandet och arvlåtarens skulder ... 20

3 Arvsrätten i Schweiz ... 21

3.1 Historisk bakgrund ... 21

3.2 Rätt att ärva ... 22

3.3 Arvsklasser ... 23

3.4 Efterlevande makes arvsrätt ... 25

3.5 Pflichtteil ... 26

3.6 Enterbung ... 28

3.7 Förskott på arv ... 29

3.8 Boutredningsförfarande ... 29

3.9 Arvingarnas ansvar för skulderna ... 30

4 Arvsförordningen ... 31

4.1 Bakgrund ... 31

4.2 Arvsförordningens tillämpningsområde ... 33

4.3 Domsrätt ... 33

4.3.1 Huvudregel ... 33

4.3.2 Val av behörighet ... 34

4.3.3 Subsidiär behörighet ... 35

4.3.4 Forum necessiatis ... 36

4.3.5 Begränsade förfaranden ... 36

4.3.6 Litispendens ... 36

4.4 Tillämplig lag ... 37

4.5 Renvoi ... 40

4.6 Ordre public ... 42

(6)

6

4.7 Europeiskt arvsintyg ... 42

4.8 Kompletterande regler i svensk nationell rätt ... 43

5 1936 års konvention mellan Sverige och Schweiz ... 43

5.1 Villkor för erkännande och verkställighet ... 43

5.2 Relationen till arvsförordningen ... 46

6 Schweizisk internationell arvsrätt ... 47

6.1 En kodifierad IP-lagstiftning (IPRG) ... 47

6.2 Domsrätt ... 48

6.3 Tillämplig lag ... 51

6.4 Förhållandet till det europeiska arvsintyget ... 53

6.5 Renvoi ... 54

7 Hemvistbegreppet ... 55

7.1 Svensk nationell rätt ... 55

7.2 Det EU-rättsliga hemvistbegreppet ... 57

7.3 Det schweiziska hemvistbegreppet ... 58

7.4 Jämförelse mellan det EU-rättsliga och det schweiziska hemvistbegreppet ... 58

8 Jämförelse mellan svensk och schweizisk rätt ... 60

8.1 Domsrätt ... 60

8.2 Tillämplig lag ... 61

8.3 Erkännande och verkställighet ... 62

8.4 Renvoi ... 63

8.5 Materiell arvsrätt ... 64

8.5.1 Vilka som har rätt att ärva ... 64

8.5.2 Skyddet för arvingarnas laglotter ... 66

8.5.3 Arvingarnas ansvar för skulder ... 67

8.5.4 Om inga legala arvingar finns ... 68

8.5.5 Arvsskatt ... 68

9 Avslutande reflektioner ... 69

9.1 Sammanfattning ... 69

9.2 Problem som kan uppstå ... 70

9.3 Vilka lösningar på problemen finns det? ... 70

10 Källförteckning ... 72

(7)

7

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Det blir idag vanligare och vanligare att flytta utomlands, men alla inser inte vilka rättsliga konsekvenser det kan få vid t.ex. en skilsmässa eller dödsfall. Som svensk medborgare kan det vara lätt att anta att det är svenska lagar som kommer att användas när man dör, men om man bor utomlands sedan flera år är det inte helt självklart. Varje år avgörs ca 450,000 gränsöverskridande arvsärenden inom EU.

¹

EU:s arvsförordning

²

trädde i kraft 2015. I och med det skedde en förändring för svensk del vad gäller huvudregeln för att fastställa vilket lands lag som är den tillämpliga lagen. Den svenska IP-rätten använde sig tidigare av nationalitetsprincipen, dvs. det var lagen i det land där den avlidne var medborgare som skulle tillämpas. Men i och med arvsförordningen har man övergått till hemvistprincipen, dvs. det är lagen i det land där den avlidne hade hemvist vid dödstillfället som ska tillämpas.

³

Det skulle kunna leda till överraskningar för svenskar som sedan länge bott utomlands, och inte förstår att ett annat lands lag än Sveriges kan komma att tillämpas på deras arv. Enligt arvsförordningen ska den tillämpliga lagen tillämpas även om det är lagen i en tredjestat som utpekas, såsom t.ex.

schweizisk lag.

Schweiz är ett intressant land av många orsaker. Det finns relativt många svenskar (ca 16 000)

⁴

som bor där och det ligger mitt i Europa utan att vara en del av EU.

Schweiz har dock ett nära samarbete med EU, och har ingått flera avtal med EU, bl.a.

ett avtal om fri rörlighet för personer.

⁵

Schweiz har en stor andel utländska medborgare,

1 Europeiska Kommissionen, Ny EU-lagstiftning om förenklade förfaranden i gränsöverskridande arvsärenden, 7 juni 2012 IP/12/576.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

3 SOU 2014:25 s. 17, se art. 21.1 arvsförordningen.

4 Utrikesdepartementet, Schweiz.

5 Bundesrat, Personenfreizügigkeit, 2019.07.23.

(8)

8 varav många av dessa är unionsmedborgare.

⁶

Det gör att arvsförordningens regler sannolikt kommer att aktualiseras i arvstvister i Schweiz. Schweiz har dessutom historiskt lockat till sig många förmögna personer, mycket på grund av banksekretessen och förmånliga skattenivåer. Det gör det också intressant att utreda vilken effekt arvsförordningen kan få i Schweiz, eftersom det skulle kunna leda till stora konsekvenser för familjer och enskilda.

Schweiz är dessutom ett intressant land att jämföra med eftersom Sverige och Schweiz sedan 1936 har en egen konvention om erkännande och verkställighet av domar där arvsrättsliga domar inkluderas.

1.2 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte med min uppsats är att utreda vad som händer och vilken betydelse arvsförordningen får när svenska medborgare som är bosatta i Schweiz avlider. I något enstaka fall kommer jag också att beröra hur det ser ut för schweiziska medborgare som är eller har varit bosatta i Sverige. Jag vill också ta reda på i vilka fall det kan bli konflikter mellan arvsförordningen och den schweiziska internationella arvsrätten, och i så fall vilka konflikter som kan uppstå.

- Var finns domsrätten när en svensk medborgare avlider i Schweiz?

- Vilken lag är tillämplig när en svensk medborgare avlider i Schweiz?

- Kan det bli konflikter mellan EU:s arvsförordning och den schweiziska internationella arvsrätten när det gäller behörighet och tillämplig lag?

- Vilken effekt har konventionen om erkännande och verkställighet från 1936 på arvsrättsliga domar idag?

- Vilka materiella skillnader mellan Sverige och Schweiz finns det gällande arvsrättsliga frågor? Vilka konsekvenser kan det få för en svensk medborgare om det istället är schweizisk lag som ska tillämpas på kvarlåtenskapen?

Jag kommer också kort att diskutera hemvistbegreppet och hur det skiljer sig åt i arvsförordningen jämfört med det motsvarande begreppet i den schweiziska IP-rätten.

För att svara på mina frågeställningar kommer jag att använda mig av ett antal fiktiva fall som jag kommer att presentera i nedanstående del. De fiktiva fallen kommer jag att

6Bundesamt für Statistik, Ausländische Bevölkerung, 2019.

(9)

9 använda mig av för att exemplifiera olika situationer, vilka problem som kan uppstå och även till viss del vad som kan göras för att lösa de eventuella problemen.

1.3 Fiktiva fall 1.3.1 Fall 1

Anna är skild och har två vuxna barn, Bengt och Cecilia. Anna bor sedan flera år i Schweiz och anses ha förvärvat både hemvist och Wohnsitz där, men hon är svensk medborgare och har inte förvärvat schweiziskt medborgarskap. Bengt och Cecilia bor i Sverige och är båda svenska medborgare.

1.3.2 Fall 2

Anders är gift med Barbro och de båda bor i Schweiz och har både hemvist och Wohnsitz där. De har ett gemensamt vuxet barn, Carl som också bor i Schweiz. Anders äger egendom i både Sverige och Schweiz.

1.3.3 Fall 3

Karin är schweizisk medborgare och är gift med den schweiziska medborgaren Andreas.

Karin och Andreas har ett vuxet barn, Nils. Karin anses ha förvärvat hemvist i Sverige enligt svensk arvsförordningen samt Wohnsitz i Sverige enligt schweizisk rätt sedan många år.

1.3.4 Fall 4

Erik är gift med Lisa och de har inga barn. Han är svensk medborgare men är bosatt i Schweiz. Han anses ha förvärvat både hemvist enligt svensk rätt och Wohnsitz enligt schweizisk rätt i Schweiz. Erik har en vuxen bror som bor i Sverige och hans föräldrar är än så länge vid liv.

1.3.5 Fall 5

Martin är ogift och har inga barn. Han är svensk medborgare, och har hemvist och

Wohnsitz i Schweiz enligt både svensk och schweizisk rätt sedan flera år. Martin har

inga släktingar kvar i livet. Han har det mesta av sina tillgångar i Schweiz, men äger

också ett torp beläget i Sverige.

(10)

10 1.3.6 Fall 6

Linnea är svensk medborgare och är sambo med Sara som är schweizisk medborgare.

De har inga barn. Sara har bott i Schweiz i hela sitt liv och har både hemvist enligt svensk rätt och Wohnsitz enligt schweizisk rätt i Schweiz. Linnea har bott i Schweiz i flera år och anses ha förvärvat både hemvist och Wohnsitz i landet.

1.3.7 Fall 7

Jessica är schweizisk medborgare, och är ogift. Hon bor nu i Schweiz och anses ha Wohnsitz där enligt schweizisk rätt och hemvist enligt arvsförordningen i Schweiz. För fyra år sedan bodde Jessica i Sverige, och förvärvade då hemvist i Sverige. Hon har fortfarande vissa tillgångar i Sverige, t.ex. äger hon fortfarande en bostadsrätt i Stockholm.

1.4 Avgränsningar

Jag kommer i min uppsats att fokusera på arvsförordningen som är tillämplig på dödsfall som inträffat efter 17 augusti 2015. Den tidigare IP-rättsliga regleringen i arv i Sverige, lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL), får mindre och mindre relevans för varje dag och jag kommer därför inte att gå in på hur regleringen såg ut enligt IDL. Jag kommer dock i vissa enstaka fall att göra jämförelser med hur det var enligt IDL. I uppsatsen kommer jag även att fokusera på hur det ser ut när det gäller legala arvingar, dvs. sådana som får sin arvsrätt via lagen, och inte via testamenten. För att inte göra uppsatsen alltför bred kommer jag också bara att ta upp situationer som gäller enbart Sverige och Schweiz. Jag kommer inte att gå in på situationer med anknytning till tre eller fler länder, så som t.ex. en svensk medborgare med hemvist i Schweiz, och som samtidigt äger egendom i Frankrike.

Min uppsats är inriktad på arvsfrågor och med fokus på arvsförordningen. Jag kommer däremot inte att gå in på frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden, såsom t.ex. bodelningsfrågor, även sådana frågor kan uppkomma i samband med arv.

1.5 Metod och material

Jag kommer i min uppsats huvudsakligen att använda mig av rättsdogmatisk metod..

Rättsdogmatik ska fastställa gällande rätt, och för att göra det använder den sig av

rättskälleläran. Med rättskällelära menas vilka rättskällor som ska användas, och hur de

(11)

11 ska användas. Rättskällorna är lag, förarbeten, prejudikat och doktrin.

⁷

Schweiz har en lik rättskällelära som Sverige, där den skrivna lagen har högst värde.

⁸

Jag kommer att använda mig av den rättsdogmatiska metoden för att fastställa vad som är gällande rätt i både Sverige och Schweiz.

Eftersom jag i min uppsats mycket kommer att utgå från EU:s arvsförordning kommer jag även att använda mig av den EU-rättsliga metoden och jag kommer därför också att gå igenom vad den EU-rättsliga metoden innebär.

EU-rätten är uppdelad i primärrätt och sekundärrätt. Till primärrätten hör fördrag och till sekundärrätten hör bl.a. förordningar och direktiv. Förordningar som antas av EU blir direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Med direkt tillämplighet menas att en förordning inte behöver implementeras genom nationell lag eller förordning, utan den börjar gälla direkt i alla medlemsstater.

⁹

Eftersom arvsförordningen är en förordning blev den direkt tillämplig i medlemsstaterna, och det behövdes ingen implementering genom lag. Direktiv måste däremot implementeras i den nationella rätten.

Principen om EU-rättens företräde innebär att vid en konflikt med nationell lag har EU-rätten företräde.

¹⁰

Det finns även ett antal EU-rättsliga principer som ska beaktas när det gäller hur långt EU-rättens företräde sträcker sig. I art. 4.3 FEU stadgas principen om lojalt samarbete. Den innebär bl.a. att medlemsstaterna har en positiv förpliktelse att se till att de fullgör sina skyldigheter de har enligt fördragen och sekundärrätten. Medlemsstaterna har också en negativ förpliktelse och får inte vidta sådana åtgärder som kan göra att skyldigheterna inte fullgörs. Principen om tilldelade befogenheter är stadgad i art. 5.2 FEU. Den innebär att EU inte får gå utanför de befogenheter som finns uppställda i fördragen.

¹¹

Doktrinen om effet utile innebär att åtgärder unionen har vidtagit och som faller inom EU:s kompetens ska tolkas ändamålsenligt.

¹²

Eftersom EU är en rättsordning med två nivåer, den gemensamma europeiska samt de nationella rättsordningarna, har det varit viktigt att det finns metoder

7 Kleinemann, Rättsdogmatisk metod, s. 21.

8 Voyame, Introduction to Swiss Law, s. 5.

9 Barnhard, European Union Law, s. 146.

10 Barnhard, European Union Law, s. 161.

11 Reichel, EU-rättslig metod, s. 112 – 113.

12 Reichel, EU-rättslig metod, s. 114.

(12)

12 så att EU-rätten får samma genomslag i alla medlemsstater.

¹³

EU-domstolen använder sig av flera olika metoder när de tolkar EU-rätten, men det är den teleologiska (ändamålsenliga) tolkningen som brukar anses ha störst betydelse.

¹⁴

Jag har även till viss del använt mig av en komparativ metod, eftersom jag har jämfört hur det ser ut i svensk rätt med schweizisk. Inom IP-rätten faller det sig naturligt att använda en komparativ metod, eftersom rättsområdet är internationellt.

¹⁵

Med en komparativ metod menas att man jämför två eller flera rättssystem. Det räcker inte enbart att beskriva ett annat rättssystem, utan man behöver jämföra likheter och skillnader i rättssystemen,

¹⁶

vilket är vad jag har gjort när jag har jämfört arvsrätten i Sverige och Schweiz.

Att jag har valt att göra en jämförelse med Schweiz beror mycket på att jag som en del av mitt examensarbete under vårterminen 2019 gjorde praktik på Sveriges ambassad i Schweiz. Jag har använt mig av många tyskspråkiga källor, eftersom tyska är ett av de officiella språken i Schweiz. Jag har i mitt arbete använt mig av den svenska, tyska och den engelska versionen av arvsförordningen.

Jag använder mig löpande av de schweiziska begreppen på tyska och har valt att förklara dem på svenska första gången jag använder dem och sedan låta det stå på tyska.

Det finns annars en risk att vissa begrepp skulle få en felaktig översättning, eftersom det inte finns någon bra motsvarighet på svenska som har samma juridiska innebörd som det schweiziska begreppet.

När det gäller materialet har jag använt mig av svenska rättskällor såsom lag, förarbeten och doktrin. Jag har använt mig mycket av schweizisk doktrin, bl.a. de s.k.

Kommentare vilka anses ha högst rättskällevärde inom den schweiziska doktrinen.¹⁷

Jag har använt mig av två rapporter från den schweiziska regeringen (förbundsrådet) om föreslagna ändringar av den schweiziska arvsrätten respektive den schweiziska internationella arvsrätten.

15 Jänterä-Jareborg, Partsautonomi, s. 39.

16 Valguarnera, Den komparativa metoden, s. 141.

17 Voyame, Introduction to Swiss Law, s. 8.

(13)

13 1.6 Disposition

I kapitel 1 ges en bakgrund till uppsatsen och ämnet, och även en beskrivning av de fiktiva fall som jag kommer att använda mig av. I kapitel 2 kommer jag att gå igenom hur den materiella arvsrätten ser ut i Sverige, och i kapitel 3 hur arvsrätten ser ut i Schweiz. I kapitel 4 kommer jag att presentera de viktigaste delarna ur arvsförordningen, inklusive en kortfattad bakgrund till den internationella arvsrätten inom EU. I kapitel 5 kommer jag att redogöra för konventionen om erkännande och verkställighet av domar som finns mellan Sverige och Schweiz. I kapitel 6 kommer jag att presentera den schweiziska internationella arvsrätten. I kapitel 7 kommer jag att kort diskutera likheter och skillnader mellan det svenska, det EU-rättsliga och det schweiziska hemvistbegreppet. Jag kommer att använda mig av både begreppet hemvist och Wohnsitz innan kapitel 7, men har valt att placera den där eftersom jag anser att det blir en mer logisk disposition om jag först presenterar arvsförordningen och den motsvarande schweiziska regleringen. I kapitel 8 kommer jag att jämföra hur det ser ut i Sverige och Schweiz, både IP-rättsligt och materiellt. Jag kommer löpande i uppsatsen att använda mig av ett antal fiktiva fall, särskilt vid jämförelserna mellan schweizisk och svensk rätt i kapitel 8. I kapitel 9 kommer jag med några avslutande reflektioner om skillnaderna mellan det svenska och det schweiziska systemet. I kapitel 9 kommer jag också att gå igenom några av de största problemen som kan uppstå vid gränsöverskridande arvssituationer mellan Sverige och Schweiz, och vilka eventuella lösningar som finns.

2 Arvsrätten i Sverige

2.1 Historisk bakgrund

Den nuvarande arvsregleringen, Ärvdabalken (ÄB) tillkom år 1958, men har sedan dess

genomgått ett antal revideringar. När ÄB kom ersatte den lagen om arv från 1928, lagen

om testamente från 1930, lagen om arvsavtal och lagen om boutredning och arvskifte

från 1933. ÄB är till stor del baserad på de lagarna, och många bestämmelser därifrån

behölls. Den senaste stora reformen av ÄB skedde år 1987, då en stor reform av hela

(14)

14 familjerätten skedde.

¹⁸

Att en efterlevande make skulle ha rätt till mer än sin giftorätt uttryckes första gången 1920. Om den avlidne maken saknade bröstarvingar gick hälften av boet till den kvarlevande maken pga. giftorätt. Av det som sedan var kvar i kvarlåtenskapen fick den efterlevande maken halva av och den andra hälften av kvarlåtenskapen fick makens släktingar i andra arvsklassen. 1928 stärktes makars arvsrätt, och den efterlevande maken fick från och med då också den andra halvan i arv med fri förfoganderätt och makens släktingar i andra arvsklassen fick rätt till efterarv.

¹⁹

Enligt 1928 års arvslag fick den efterlevande maken rätt till minst 3000 kronor, vilket 1952 höjdes till 6000 kronor och 1969 ändrades till en basbeloppsregel.

²⁰

Det dröjde till 1987 innan den efterlevande maken fick en legal arvsrätt före de gemensamma bröstarvingarna, vilka i och med förändringen istället fick en rätt till efterarv. Orsaken till det var att skydda den efterlevande maken. Syftet med regleringen av arvsrätten var tidigare att trygga den ekonomiska situationen för de gemensamma barnen, men med tiden har regleringarna ändrats för att istället ha mer fokus på rättvisa.

I och med att det offentliga skyddsnätet har växt under 1900-talet har arvsrättens betydelse för de efterlevande arvingarna minskat.

²¹

Att medellivslängden i samhället har ökat och att människor inte längre är lika beroende av sin familj för sin försörjning kan vara andra orsaker till det.

²²

2.2 Rätt att ärva

I kap. 1 ÄB finns de grundläggande förutsättningarna för vem som har rätt att ärva.

Arvsrätten uppstår genom att arvlåtaren avlider, och om flera personer avlider nära inpå varandra ska det avgöras vem som avled först för att man på så sätt ska kunna avgöra vem eller vilka som är de rätta arvingarna.

²³

Enligt 1 kap. 1§ ÄB får enbart den som lever vid arvlåtarens död ärva, men ett undantag görs enligt bestämmelsen för barn som är avlat innan dödstillfället och sedan är vid liv vid födseln.

Med parentelprincipen menas att arvet sker i tur och ordning och är baserat på

18 Lind & Wallin, Ärvdabalken: En kommentar, s. 21.

22 Brattström & Singer, Rätt Arv, s. 197.

23 Saldeen, Arvsrätt, s. 24.

(15)

15 blodsband, vilket innebär att närmast släkting ärver först osv. Med istadarätt menas att om en arvinge redan är avliden, träder istället dennes avkomlingar i dennes ställe och ärver dennes del.

²⁴

Stirpalgrundsatsen säger att varje gren inom en arvsklass ska ärva en lika stor del av kvarlåtenskapen, och syftet med det är att det ska vara rättvist för arvingarna.

²⁵

Om den avlidna inte efterlämnar arvsberättigade släktingar och inte heller har ett testamente är det Allmänna Arvsfonden som har rätt till kvarlåtenskapen enligt 5 kap.

1§ ÄB. Allmänna arvsfonden regleras i lag (1994:243) om allmänna arvsfonden

2.3 Laglottsskyddet

Arvslott är det som en arvinge har rätt att ärva enligt ÄB. Laglotten regleras i 7 kap.

ÄB. Enligt 7 kap. 1§ ÄB är laglotten hälften av arvslotten och går inte att testamentera bort. Om en kvinna har två barn (bröstarvingar) och inga andra arvingar eller testamente, är barnens arvslott 50% var av hennes kvarlåtenskap och deras laglott är 25% var av hennes kvarlåtenskap. De 25% går inte att testamentera bort. Systemet med laglotter som det ser ut idag infördes 1857, och då hade en bröstarvinge rätt till minst hälften av kvarlåtenskapen vilket inte fick testamenteras bort.

²⁶

I 7 kap. 2§ ÄB sägs att en bröstarvinge måste avräkna sådant från sin laglott som hen har fått som förskott på arv under arvlåtarens livstid, se även 6 kap. 1§ ÄB. Om en bröstarvinge anser att dennes laglott blivit kränkt i ett testamente ska bröstarvingen enligt 7 kap. 3§ ÄB begära jämkning av testamentet. En bröstarvinge ska begära jämkning inom sex månader från att hen blev delgiven testamentet. Laglottsanspråk framställs dock ofta redan i samband med bouppteckningen, och ska då tas med i bouppteckningen. Laglotten är individuell, därför spelar det ingen roll om en eller flera bröstarvingar struntar i att begära jämkning, den som begär jämkning har rätt till en lika stor del ändå.

²⁷

För att återkoppla till det fiktiva fallet 1 från avsnitt 1.4: Om den svenska medborgaren Anna avlider och att det genom ett lagval är svensk lag som är tillämplig

(16)

16 så kommer bröstarvingarnas Bengt och Cecilias respektive arvslotter att vara 50% var av kvarlåtenskapen. Deras laglott är 25% var av kvarlåtenskapen, och det är den som Anna inte får testamentera bort. Anna vill av någon anledning inte ge något alls till sina barn och gör istället ett testamente där 100% går till välgörenhet. I enlighet med 7 kap.

3§ ÄB har både Anna och Bengt rätt att begära jämkning av testamentet för att få ut sin laglott på 25%. Om båda begär jämkning kommer de tillsammans att få 50% av kvarlåtenskapen och välgörenhetsorganisationen dit Anna testamenterade allt kommer att få de resterande 50%.

2.4 Arvsklasser

Den svenska arvsordningen är baserad på en indelning i tre olika arvsklasser, där den första arvsklassen består av den närmaste släkten och det är den arvsklassen som ärver först. I den första arvsklassen finns bröstarvingarna, dvs. den avlidnes barn. Den första arvsklassen regleras i 2 kap. 1§ ÄB. I 2 kap. 1§ st. 2 ÄB stadgas att varje bröstarvinge har rätt till en lika stor del. Om en bröstarvinge redan är avliden gäller att dennes avkomlingar träder i dennes ställe, och då tar varje gren där lika lott.

²⁸

Den andra arvsklassen framgår av 2 kap. 2§ ÄB som säger att om det inte finns några bröstarvingar är det arvlåtarens föräldrar som tar hälften var av arvet. Om också föräldrarna är döda är det arvlåtarens syskon som tar föräldrarnas lott. För att man ska kunna gå vidare till nästa arvsklass krävs det att den första arvsklassen är helt uttömd, dvs. att det inte finns någon person kvar i den arvsklassen. Det innebär t.ex. att ett barnbarn till en bröstarvinge skulle ärva innan ett syskon till arvlåtaren.

²⁹

Tredje arvsklassen består av den avlidnes far- och morföräldrar. Om varken föräldrar, syskon, eller syskons avkomlingar lever, är det mor- och farföräldrar som ärver enligt 2 kap. 3§ ÄB.

2.5 Efterlevande makes arvsrätt

I 3 kap. ÄB regleras makars arvsrätt, och huvudregeln enligt 3 kap. 1§ ÄB är att den efterlevande maken ärver före bröstarvingarna, förutsatt att bröstarvingarna är gemensamma barn. Den efterlevande maken får fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen.

(17)

17 Att den efterlevande maken har fri förfoganderätt innebär att hen får göra vad hen vill med kvarlåtenskapen under sin levnadstid, men inte får testamentera bort kvarlåtenskapen. Bröstarvingarna har rätt att få ut arvet när den efterlevande maken avlider enligt 3 kap. 2§ st. 1 ÄB. Att bröstarvingarna har rätt att få ut sitt arv först när den andra maken avlider kallas för efterarv eller sekundosuccession.

³⁰

Särkullbarn, dvs.

barn från ett tidigare förhållande, har rätt att få ut sitt arv på en gång, och behöver inte vänta. Men de kan enligt 3 kap. 9§ ÄB avstå till förmån för den efterlevande maken, i så fall har särkullbarnet en rätt till efterarv likt gemensamma bröstarvingar.

³¹

Basbeloppsregeln regleras i 3 kap. 1§ 2 st. ÄB och innebär att den efterlevande maken alltid har rätt att ur kvarlåtenskapen få egendom till ett sådant värde att det motsvarar fyra gånger prisbasbeloppet

³²

som gällde vid dödsfallet, under förutsättning att det finns egendom i kvarlåtenskapen till ett sådant värde.

³³

När två personer är gifta med varandra är deras egendom som huvudregel enligt 7 kap. 1§ ÄktB giftorättsgods, och i 7 kap. 2§ ÄktB regleras vad som inte är giftorättsgods, utan istället är enskild egendom. Giftorättsgods är sådan egendom som vid äktenskapets upplösande (antingen pga. äktenskapsskillnad eller dödsfall) ska delas lika mellan makarna i en bodelning, medan enskild egendom inte ska vara med i en bodelning enligt 10 kap. 1§ ÄktB. Bodelning ser olika ut beroende på om det är pga.

dödsfall eller äktenskapsskillnad. Om det är pga. dödsfall är det den avlidnes bröstarvingar som tar den avlidnes ställe i bodelningen med den efterlevande maken.

Efterarvingar deltar dock inte i en sådan bodelning. Om det inte finns några andra arvingar än den efterlevande maken behöver det inte ske någon bodelning. I och med ett äktenskap blir makarnas egendom som huvudregel giftorättsgods och omfattas av giftorätten, se 7 kap. 1§ ÄktB.

³⁴

Den efterlevande maken faller inte under laglottsskyddet, vilket alltså innebär att den avlidna maken kan ha testamenterat bort den delen så att den efterlevande maken inte

30 Saldeen, Arvrätt, s. 71.

32 Prisbasbeloppet år 2019 låg på 46 500 kr, se Socialdepartementet, Prisbasbelopp för 2019 fastställt.

33 Saldeen, Arvsrätt, s. 62 – 63.

(18)

18 får något alls, med undantag för den s.k. basbeloppsregeln.

³⁵

Sambor ärver inte varandra, men det finns likt för den efterlevande maken en s.k.

basbeloppsregel för den efterlevande sambon. Regeln skiljer sig dock åt jämfört med för efterlevande make och enligt 18§ st. 2 SamboL har den efterlevande sambon rätt att vid fördelning av samboegendomen få behålla så mycket att det efter avdrag för skulder att beloppet motsvarar två basbelopp (hälften av vad den efterlevande maken har rätt till).

Om den efterlevande sambon begär det, ska en bodelning ske enligt 8§ SamboL.

2.6 Förskott på arv

Om en bröstarvinge har fått gåvor från arvlåtaren under arvlåtarens livstid, är huvudregeln att det ska avräknas som förskott på arvet, 6 kap. 1§ ÄB. Med gåva menas också t.ex. att sälja en bostad till arvingen till ett uppenbart underpris eller att betala en skuld som arvingen har.

³⁶

Alla gåvor ska dock inte ses som förskott på arv, och sådana som inte ses som förskott ska inte avräknas. Om arvlåtaren har föreskrivit att det inte ska avräknas gäller det. Om det är en bröstarvinge som har fått gåvan, är det en presumtion att det ska avräknas. Om det är en icke-bröstarvinge är presumtionen dock tvärtom, dvs. avräkning ska bara ske om det har föreskrivits, eller om det utifrån omständigheterna måste antas ha varit avsett att avräkning ska ske. När man ska räkna på hur avräkningen sker lägger man ihop värdet på förskottet tillsammans med det som finns kvar i boet, och räknar sedan ut arvslotten på den summan.

³⁷

Om en arvinge har fått ett förskott som är mer än vad hans arvslott är, behöver han enligt 6 kap. 4§ ÄB inte betala tillbaka förskottet. I 7 kap. 4§ ÄB finns en bestämmelse till skydd för arvingarnas laglott. Om arvlåtaren under sin livstid har gett en gåva under sådana omständigheter eller under sådana villkor att syftet är att likställa med testamente, till en annan person än en arvinge, kan gåvomottagaren vara tvungen att återge gåvan eller värdet av gåvan till boet.

³⁸

Om jag återgår till det fiktiva fallet 1 med Anna, Bengt och Cecilia. Genom ett lagval gjort av Anna är svensk lag tillämplig på arvet. Innan Anna avlider ger hon sitt hus värt

(19)

19 1 000 000 kr till Bengt, samtidigt som hon har 1 000 000 kr i övriga tillgångar kvar. Om Anna inte har föreskrivit att det är en gåva som inte ska avräknas, ska det avräknas från Bengts arv. I enlighet med hur man ska räkna ut vad som ska avräknas ska man då lägga ihop 1 000 000 (förskottet) + 1 000 000 (de övriga tillgångarna som är kvar i boet) och sedan dela det på två (Bengt och Cecilia). Eftersom det inte finns några övriga arvingar, kommer Bengts och Cecilias arvslott att vara 1 000 000 kr var ((huset för 1 000 000 + övriga tillgångar 1 000 000) delat på två). Eftersom Bengt redan har fått hela sin arvslott, kommer Cecilia då att ha rätt till allt som finns kvar i kvarlåtenskapen.

2.7 Arvsavtal och avstående av arv

I 17 kap. ÄB finns bestämmelser om arvsavtal. Enligt 17 kap. 1§ ÄB blir ett avtal som två personer träffat om arv efter någon som fortfarande lever ogiltigt. Även ett sådant avtal om arvet som arvlåtaren själv träffar med annan under sin livstid blir ogiltigt enligt 17 kap. 3§ ÄB. En arvinge kan dock i ett arvsavtal avsäga sig sitt arv. Det ska ske antingen genom ett godkännande av ett testamente eller skriftligen enligt 17 kap. 2§

ÄB. Det krävs enligt 17 kap. 2§ st. 2 ÄB att personen som avsäger sig sitt arv är myndig. Enligt 17 kap. 2§ st. 3 ÄB gäller arvsavsägelsen också mot arvingens avkomlingar om inget annat framkommer. Det är bara arvsavsägelser innan arvlåtarens död som är reglerade i lag, men det är möjligt för en arvinge att avstå sitt arv även efter att arvlåtaren har avlidit. Det användes mer innan arvsskatten avskaffades i Sverige för att på så sätt kunna minska hur stor arvsskatt varje arvinge skulle betala.

³⁹

Det går antingen att helt avstå från sin rätt till arvet eller att överlåta rätten till någon annan. Om en arvinge avstår från hela arvet slutar hen att vara dödsbodelägare. Det går också att bara avstå från en del av arvet, och då ska beloppet tas med i avståendet.

⁴⁰

2.8 Förverkande av arv

Enligt 15 kap. 1§ ÄB förlorar man rätten till arv från en viss person om man uppsåtligen har dödat den personen. Vidare krävs det enligt 15 kap. 1§ st. 2 ÄB inte uppsåt att döda,

39 Molin & Svensson, Bouppteckning & Arvskifte, s. 133.

40 Molin & Svensson, Bouppteckning & Arvskifte, s. 135.

(20)

20 men det krävs däremot att gärningen var uppsåtlig.

⁴¹

I 15 kap. 2§ st. 3 och st. 4 stadgas två undantag, att förverkande av arvsrätten inte sker om gärningsmannen var under 15 år eller om det förelåg synnerliga skäl däremot med hänsyn till gärningens beskaffenhet.

⁴²

Om en person genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning fått en person att upprätta eller återkalla testamente eller att avstå från att upprätta eller återkalla testamente, har den personen ingen rätt att taga arv efter den avlidne enligt 15 kap. 2§ ÄB. I 15 kap. 3§ ÄB utökas det som sagts i 15 kap. 1 - 2§§ ÄB till att även den som har medverkat till ett sådant brott förverkar sin rätt till arv. Om en person förverkar sin rätt till arv ska det enligt 15 kap. 4§ ÄB anses som att hen avled före arvlåtaren.

2.9 Boutredningsförfarandet och arvlåtarens skulder

I ÄB regleras även förfarandet för förberedelsen inför arvsskiftet. Dödsboet är en självständig juridisk person och företräds av dödsbodelägarna enligt 18 kap. 1§ ÄB.

Dödsbodelägare kan vara efterlevande make, sambo, arvingar och universella testamentstagare. Med universella testamentstagare menas personer som enligt testamente har rätt att få en viss del.

⁴³

Det är dödsbodelägarna eller t.ex. en boutredningsman som är ansvariga för att se till att boutredningen görs innan bouppteckningen.

⁴⁴

En bouppteckning innebär att den avlidnes tillgångar och skulder skrivs upp och sammanställs. Om det var så att den avlidne var gift ska även den efterlevande makens egendom som huvudregel inkluderas i bouppteckningen enligt 20 kap. 4§ st. 2 ÄB. Om den avlidne däremot efterlämnade en sambo som begär bodelning ska den efterlevande sambons samboegendom tas med i bouppteckningen enligt 20 kap.

4§ st. 3 ÄB.

En bouppteckning ska enligt 20 kap. 1§ ÄB förrättas senast tre månader efter dödsfallet. Tillgångarna som finns kvar efter en eventuell bodelning och efter att eventuella skulder har betalats är det som ska fördelas mellan arvingarna genom ett

(21)

21 arvskifte.

⁴⁵

Arvskiftet regleras i 23 kap. ÄB. Enligt 23 kap. 1§ ÄB ska arvskiftet förrättas av arvingarna och de universella testamentstagarna. Om den avlidne var gift ska en bodelning utifrån bestämmelserna i ÄktB ske först enligt 23 kap. 1§ st. 2 ÄB.

Om den avlidne var sambo ska en bodelning ske om den efterlevande sambon begär en bodelning i enlighet med 8§ SamboL begär bodelning.

I 21 kap. ÄB handlar det om den avlidnes skulder. Den avlidnes skulder ska betalas med det som finns kvar i boet, och arvingarna själva blir inte betalningsansvariga för den avlidnes skulder.

⁴⁶

I 21 kap. 4§ ÄB sägs att om bodelning eller arvskifte sker innan den avlidnes och boets skulder har betalats, ska bodelning och arvskiftet återgå och egendomen ska åter till boet.

3 Arvsrätten i Schweiz

3.1 Historisk bakgrund

All civilrätt är kodifierad i ZGB och fram till 1800-talet hade de schweiziska kantonerna (delstaterna) egna civilrättskodifikationer. Kantonerna närmare Frankrike var inspirerade av den franska Code Civil och kantonerna närmare Österrike var inspirerade av den österrikiska motsvarigheten. Samtidigt fanns det också lokala variationer i landet.

⁴⁷

Schweiz gick under andra halvan av 1800-talet mot att bli mer centraliserat, bl.a. tillät den nya författningen att den schweiziska staten lagstiftade om bl.a. personer, äktenskap, obligationsrätt och konkursrätt istället för att enbart låta kantonerna ha den rätten. 1904 fick den schweiziska staten befogenhet att lagstifta på alla civilrättens områden. 1912 infördes den schweiziska civilkoden, Zivilgesetzbuch (ZGB) med lagar och regler på alla civilrättens områden, inklusive arvsrätten.

⁴⁸

ZGB finns fortfarande kvar, även om den har genomgått ett antal ändringar de senaste åren. I motsats till de flesta andra rättsområden i ZGB, har de arvsrättsliga bestämmelserna bara genomgått

46 Saldeen, s. 150.

47 Karrer, Arnold, & Patocchi,Switzerland’s Private International Law, s. 2.

48 Karrer, Arnold, & Patocchi, Switzerland’s Private International Law, s. 6.

(22)

22 små förändringar sedan 1912.

⁴⁹

Bestämmelserna om arvsrätt finns i artiklarna 457 – 640 ZGB. I augusti 2018 släppte den schweiziska regeringen en rapport med förslag på en moderniserad arvsrätt, där de bl.a. vill öka arvlåtarens möjligheter att själv förfoga över sin egendom.

⁵⁰

3.2 Rätt att ärva

Precis som i Sverige är det bara personer som är vid liv vid dödsfallet som kan ärva, och även i Schweiz finns det ett undantag för barn som är avlade innan dödsfallet och föds levande.

⁵¹

Varje fysisk person kan ärva. Juridiska personer kan ärva via ett testamente, precis som det är i Sverige. För att någon ska få ärva krävs det också att en arvinge ska vara ”Erbfähig” och ”Erbwürdig”, vilket kan översättas med att vara kompetent att ärva respektive värdig att ärva. Enligt art. 539.1 ZGB är varje person Erbfähig så länge personen inte är opassande att ärva enligt ZGB, vilket bl.a. innebär att man ska vara Erbwürdig. I art. 540.1 ZGB finns en uteslutande uppräkning av när man inte anses vara Erbwürdig:

⁵²

Art. 540.1 ZGB

Unwürdig, Erbe zu sein oder aus einer Verfügung von Todes wegen irgendetwas zu erwerben, ist:

1. Wer vorsätzlich und rechtswidrig den Tod des Erblassers herbeigeführt oder herbeizuführen versucht hat;

2. Wer den Erblasser vorsätzlich und rechtswidrig in einen Zustand bleibender Verfügungsunfähigkeit gebracht hat;

3. Wer den Erblasser durch Arglist, Zwang oder Drohung dazu gebracht oder daran verhindert hat, eine Verfügung von Todes wegen zu errichten oder zu widerrufen;

4. Wer eine Verfügung von Todes wegen vorsätzlich und rechtswidrig unter Umständen, die dem Erblasser deren Erneuerung nicht mehr ermöglichten, beseitigt oder ungültig gemacht hat.⁵³

49 Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5818.

50 Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5814

51 Bürgi, Internationales Erbrecht Schweiz, s. 37.

53 Min översättning:

Ovärdig att ärva, eller ärva via ett testamente är:

(23)

23 Den som är ovärdig att ärva behandlas som om hen redan var avliden. I art. 540.2 ZGB sägs dock att om arvlåtaren förlåter arvingen bryts ovärdigheten och arvingen blir åter värdig att ärva. Bestämmelserna om Erbunwürdigkeit i ZGB påminner om de svenska bestämmelserna i 15 kap. ÄB om förverkande av arv.

Med ”Gesetzliche Erben” menas att arvanspråket kommer direkt från lagen, dvs.

legalt arv, och inte genom ett testamente eller arvsavtal. Som legala arvingar enligt lagen ses släktingar och efterlevande make eller efterlevande registrerad partner.

⁵⁴

Om det inte finns varken släktingar eller efterlevande make eller registrerad partner är det staten som ska ses som den subsidiära arvingen. Om en person avlider utan varken efterlevande släktingar, efterlevande make eller efterlevande registrerad partner, eller något testamente går 100% av kvarlåtenskapen enligt art. 466 ZGB till den schweiziska kanton, eller i vissa fall kommun, där hen hade sin Wohnsitz.

⁵⁵

”Eingesetzte Erben” är när arvsrätten sker genom en viljeförklaring av arvlåtaren, t.ex. via ett testamente.

⁵⁶

3.3 Arvsklasser

Den schweiziska arvsrätten har precis som den svenska arvsrätten en rangordning av de legala arvingarna genom arvsklasser, och det kallas på tyska för Parentelensystem. Det finns tre stycken olika parenteler.

⁵⁷

I den första parentelen ingår alla arvlåtarens avkomlingar, dvs. barn, barnbarn, och barnbarnsbarn, osv., vilket regleras i art. 457 ZGB. Utomäktenskapliga barn har sedan 1978 samma arvsrätt som inomäktenskapliga barn.

⁵⁸

Barn som adopterades efter 1 april 1973 har samma arvsrätt som icke-

1. Den som har orsakat arvlåtarens död eller försökt att orsaka arvlåtarens död

2. den som genom bedrägeri, tvång eller hot har påverkat arvlåtaren att förfoga över arvet på ett visst sätt, eller hindrat hen från att förfoga så som hen ville

3. den som förstör eller upphäver ett testamente av arvlåtaren, under omständigheter så att arvlåtaren inte längre kan förnya det.

4. den som avsiktligt och olagligt hindrar arvlåtaren att upprätta, förnya eller ogiltigförklara ett testamente.

54 Staehelin, Zivilgesetzbuch II, s. 3.

55 Wohnsitzbegreppet påminner om hemvist, och det finns en utförligare diskussion om det i kapitel

567. Druey, Grundriss des Erbrechts, s. 40.

57 Bürgi, Internationales Erbrecht Schweiz, i, s. 2 - 3.

58 Stober, Deutsch-Schweizerisches Erbfall s. 37.

(24)

24 adopterade barn.

⁵⁹

Den andra parentelen består av föräldrarna till arvlåtaren, deras gemensamma och icke-gemensamma avkomlingar, såsom syskon och syskonbarn och deras vidare avkomlingar, och regleras i art. 458 ZGB. I den tredje parentelen finns far- och morföräldrarna samt deras gemensamma och icke-gemensamma avkomlingar, och där ingår även far- och morbröder och fastrar och mostrar, art. 459 ZGB. Efter den tredje parentelen slutar den legala arvsrätten för släktingar, art. 460 ZGB.

Så länge som en avkomling som tillhör den första parentelen fortfarande är vid liv, har släktingar i andra och tredje parentelen ingen legal arvsrätt. Efterlevande make eller efterlevande registrerad partner står dock utanför parentelsystemet och ärver ändå.

⁶⁰

Om en person ur den äldsta generationen i en parentel inte kan ärva, t.ex. för att hen redan avlidit, så träder alla dennes efterkommande i alla ”grader och stammar” (”Graden und Stämmen”) i den personens ställe, vilket kallas för Eintrittsprinzip.

⁶¹

De i sin tur ärver den personens del i lika delar. Om personen däremot inte har några avkomlingar, så är det personerna i samma arvsklass som ärver och får dela på den personens arv.

⁶²

Om det exempelvis är en person som är gift och inte har några avkomlingar ärver den efterlevande maken 100%. Detsamma hade skett i en motsvarande situation i Sverige enligt 3 kap. 1§ ÄB. Om det däremot är en person som är gift och har barn så ärver den efterlevande maken 50% av kvarlåtenskapen och barnen får dela jämnt på 50%, vilket är en skillnad mot hur det är i Sverige. I Sverige är det bara särkullbarnen som får ut sitt arv på en gång, de övriga får vänta tills även den efterlevande maken avlider enligt 3 kap. 2§ st. 1 ÄB.

Om det är en person som är gift och utan barn, men vars föräldrar däremot är i livet så går 75% till den efterlevande maken och 25% till föräldrarna. Om personen är gift utan barn, och har syskon men inga föräldrar i livet får den efterlevande maken 75% och syskonen får dela på 25%. Släktingar har en mer långtgående legal arvsrätt i Schweiz än i Sverige, i Sverige ärver t.ex. inte kusiner.

61 Kan översättas till ”inträdesprincip” och motsvarar istadarätten som finns i den svenska arvsrätten.

(25)

25 3.4 Efterlevande makes arvsrätt

Den efterlevande makens legala arvsrätt regleras i art. 462 ZGB:

Art. 462 ZGB

Überlebende Ehegatten und überlebende eingetragene Partnerinnen oder Partner Überlebende Ehegatten und überlebende eingetragene Partnerinnen oder Partner erhalten:

1. wenn sie mit Nachkommen zu teilen haben, die Hälfte der Erbschaft;

2.wenn sie mit Erben des elterlichen Stammes zu teilen haben, drei Viertel der Erbschaft;

3. wenn auch keine Erben des elterlichen Stammes vorhanden sind, die ganze Erbschaft.⁶³

Bestämmelsen innebär att om det finns avkomlingar, har den efterlevande maken eller registrerade partnern rätt till hälften av kvarlåtenskapen. Om arvlåtaren inte har några avkomlingar, men arvlåtarens föräldrar lever har den efterlevande maken rätt till 75% av kvarlåtenskapen. Föräldrarna får dela på 25%. Om föräldrarna är döda träder föräldrarnas andra avkomlingar in. Om det varken finns några barn, föräldrar eller föräldrars avkomlingar kvar i livet ärver den efterlevande maken hela kvarlåtenskapen.

Den efterlevande maken har rätt till en slags bodelning likt hur det är i Sverige. Om det inte finns ett äktenskapsförord hamnar hela arvlåtarens Eigengut (enskilda egendom) samt hälften av Errungensschaft (egendom som omfattas av bodelningen) i kvarlåtenskapen. Den efterlevande maken har även ett skydd för sin Pflichtteil (se nedan i avsnitt 3.5) i enlighet med art. 471 ZGB. Det skiljer sig mot Sverige där den efterlevande maken inte har något laglottsskydd (utöver basbeloppsregeln). Den efterlevande maken har rätt att ärva så länge som äktenskapet består, dvs. rätten

63 Min översättning:

Efterlevande make och efterlevande registrerad partner får:

1. hälften av kvarlåtenskapen när den delas med avkomlingar

2. ¾ av kvarlåtenskapen när den delas med arvingar ur föräldrarnas stam 3. hela kvarlåtenskapen närs det inte finns några arvingar ur föräldrarnas stam

(26)

26 försvinner om eller när en skilsmässa har vunnit laga kraft.

⁶⁴

Samkönade äktenskap är inte tillåtna i Schweiz, men däremot är registrerade partnerskap mellan samkönade par tillåtna. En efterlevande registrerad partner har samma arvsrätt som en efterlevande make och jämställs med den efterlevande maken i de olika arvsrättsliga bestämmelserna i ZGB.

⁶⁵

Det finns i Schweiz ingen laglig reglering av något som motsvarar sambor i Sverige.

I schweizisk doktrin används begreppet ”Konkubinat” för att beskriva ett förhållande där ett par bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, men utan att vara gifta eller ha ingått registrerat partnerskap. I ett sådant förhållande finns det ingen legal arvsrätt.

⁶⁶

I förbundsrådets rapport från 2018 om en modernisering av arvsrätten avråder de från en ändring av arvsrätten till att även inkludera personer i sådana konkubinatförhållanden.

⁶⁷

Personer i sådana förhållanden kommer dock få en större möjlighet att själva förfoga över sitt arv, eftersom den förfogbara delen ökar i och med de föreslagna ändringarna i arvsrätten.

⁶⁸

Jag kommer vidare i uppsatsen att använda mig av begreppet sambor för personer som lever i ett sådant konkubinatförhållande som avses i schweizisk doktrin.

3.5 Pflichtteil

I den schweiziska arvsrätten finns en motsvarighet till det svenska laglottssystemet, och kallas på tyska för ”Pflichtteil”, vilket ordagrant kan översättas med ”pliktdel”.

Pflichtteil regleras i art. 471 ZGB. Med Pflichtteil menas att arvlåtaren inte fritt får förfoga över den delen, utan varje arvinge ska ha rätt att få ut sin Pflichtteil.

⁶⁹

För avkomlingar är deras Pflichtteil 75% av deras legala arv enligt art. 471.1 ZGB.

För varje förälder är deras Pflichtteil hälften av deras legala arv, se art. 471.2 ZGB, och för den efterlevande maken eller registrerade partnern är Pflichtteil också 50% av deras legala arv enligt art. 471.3 ZGB. Arvingar som anser att deras Pflichtteil har kränkts, kan göra en. s.k. Herabsetzungsklage (minskningsklagan) enligt art. 522 ZGB.

65 Bürgi, Internationales Erbrecht Schweiz, s.4 – 5.

66 Aebi-Müller, Geiser, & Hausheer, Das Familienrecht des Schweizerischen Zivilgesetzbuches, s.

6724. Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5825.

68 Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5861 – 5862.

69 Näf-Hofmann & Näf-Hofmann, Schweizerisches Ehe- und Erbrecht, s. 657.

(27)

27 Alla arvingar är inte skyddade, utan det är den efterlevande maken, bröstarvingar och bröstarvingarnas eventuella avkomlingar samt föräldrarna som har rätt till sin Pflichtteil.

Syskon kan ha en legal arvsrätt om de inträder i föräldrarnas ställe, men har till skillnad mot föräldrarna ingen Pflichtteil. Det innebär att syskonens eventuella arv går att testamentera bort.

⁷⁰

Föräldrarna har dock inte skydd för sin Pflichtteil om arvlåtaren hade egna avkomlingar, eftersom föräldrarna då inte har någon legal arvsrätt.

⁷¹

För Anders från det fiktiva fallet 2 kommer schweizisk lag att vara tillämplig eftersom han har Wohnsitz och hemvist i Schweiz och inte har gjort ett lagval. Anders är gift med Barbro och har ett vuxet barn, Carl. Han efterlämnar motsvarande 500 000 kr. Enligt art. 462.1 ZGB har hans efterlevande maka Barbro rätt till hälften av kvarlåtenskapen, dvs. 250 000 kr, och hans son Carl rätt till den andra hälften av kvarlåtenskapen, dvs. 250 000 kr. Det innebär att Barbros Pflichtteil enligt art. 471.3 ZGB är på hälften av 250 000 kr, dvs. 125 000 kr. Carls Pflichtteil är enligt 471.1 ZGB på 75% av hans legala arv, vilket innebär att den är på 187 500 kr. Den förfogbara delen av arvet som Anders själv kan bestämma över i ett testamente blir 187 500 kr. Eftersom Anders hade en son vid liv, spelar det ingen roll om Anders föräldrar eller eventuella syskon var vid liv, då de bara har arvsrätt om det inte finns någon avkomling.

Men i det fiktiva fallet 4 med Erik blir utfallet ett annat. Erik är svensk medborgare, gift med Lisa och har Wohnsitz och hemvist i Schweiz. Erik har inte heller gjort ett lagval vilket innebär att schweizisk rätt kommer att vara tillämplig. Erik och Lisa har inga barn, men Eriks föräldrar är båda två vid liv. Erik avlider och efterlämnar motsvarande 800 000 kr. I enlighet med art 462.2 ZGB är Lisas legala arv på 75% av 800 000 kr, dvs. 600 000 kr. Lisas Pflichtteil är enligt art. 471.3 ZGB på 50% av 600 000 kr, vilket innebär 300 000 kr. Eriks föräldrar har tillsammans rätt till 25% av 800 000, dvs. 200 000 kr. Föräldrarna har också skydd för sin Pflichtteil, vilken enligt art.

471.2 ZGB är på 50% av deras legala arv. Föräldrarnas Pflichtteil efter Erik är alltså på 100 000 kr. Sammanlagt är Eriks förfogbara del på 400 000 kr.

Den schweiziska regeringen föreslog i augusti 2018 att helt avskaffa föräldrarnas

(28)

28 Pflichtteil. Orsaken till förslaget är att öka möjligheterna för en arvlåtare att testamentera hela sin kvarlåtenskap till t.ex. en efterlevande sambo, som ofta kan vara närmare den avlidne än den avlidnes föräldrar.

⁷²

I rapporten föreslogs även att avkomlingarnas Pflichtteil skulle minska från ¾ till ½. Även här är syftet att öka förfogandefriheten för arvlåtaren.

⁷³

I båda fallen tas i beaktning att Pflichtteil för föräldrarna respektive avkomlingar är internationellt sett ovanligt hög i Schweiz, och att ett avskaffande respektive en minskning är en anpassning till hur det ser ut i andra länder.

⁷⁴

Den efterlevande makens och efterlevande registrerad partners Pflichtteil kommer däremot att behållas på 50%.

⁷⁵

3.6 Enterbung

Enligt den schweiziska lagstiftningen går det under vissa förutsättningar att göra en arvinge arvlös, vilket kallas för Enterbung. Det finns två olika sätt att göra någon arvlös, antingen helt (s.k. Voll-Enterbung) eller delvis (s.k. Teil-Enterbung). Det går dock inte att göra någon arvlös hur som helst, utan det finns vissa fördefinierade lagstadgade grunder i art. 477 ZGB.

⁷⁶

Att begå ett svårt brott gentemot arvlåtaren eller någon med en nära anknytning till arvlåtaren ses som ett sådant fall enligt art. 477.1 ZGB. Det går dock inte att göra någon arvlös om arvingen t.ex. har dödat någon annan som inte är arvlåtaren eller någon som arvlåtaren har en nära anknytning till.

⁷⁷

Även att bryta mot en familjerättslig förpliktelse som arvtagaren har gentemot arvlåtaren eller någon av arvlåtarens anhöriga räknas som det enligt art. 477.2 ZGB.

⁷⁸

Att t.ex. bryta mot den lagstadgade underhållsplikten i art. 328 ZGB kan vara ett sådant fall.

⁷⁹

För att få göra någon arvlös krävs det att arvlåtaren tydligt nämner vilken lagstadgad grund det är som är orsaken. Syftet med det är att det både vara klart varför någon har gjorts arvlös och också för att det ska vara möjligt att göra en rättslig prövning för att se

72Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5831.

73Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5832.

74 Botschaft zur Änderung des Schweizerischen Zivilgesetzbuches (Erbrecht), s. 5831 – 5833.

77 Druey, Grundriss des Erbrechts, s. 64.

(29)

29 huruvida arvlåtaren faktiskt hade den rätten.

⁸⁰

3.7 Förskott på arv

Att få ett s.k. Vorempfang motsvarar att få ett förskott på arvet, och såsom i Sverige ska det i vissa sammanhang avräknas från arvet. Det kallas på tyska för Ausgleichung (utjämning) och bestämmelserna om det finns i artiklarna 626 – 632 ZGB. I art. 626.1 ZGB stadgas arvingarnas avräkningsplikt som säger att arvingarna är förpliktade att avräkna från sitt arv sådant som de har fått från arvlåtaren under dennes livstid. Även den efterlevande maken omfattas av avräkningsplikten i art. 626.

⁸¹

Enligt art. 628.1 ZGB kan arvingen bli skyldig att betala tillbaka till arvet om vad hen har fått överstiger arvslotten. Syftet bakom Ausgleichung är att de legala arvingarna ska behandlas rättvist och likvärdigt.

⁸²

Enligt art. 632 ZGB undantas sådana gåvor som har getts vid t.ex. jul och födelsedagar från avräkningsplikten.

⁸³

3.8 Boutredningsförfarande

Ett s.k. Erbgang (arvgång) påbörjas genom arvlåtarens död enligt art. 537.1 ZGB.

Platsen för påbörjandet av Erbgang är där arvlåtaren hade sin sista Wohnsitz, art. 538.1 ZGB.

⁸⁴

Arvlåtarens sista Wohnsitz utgör domstolsort för alla arvsrättsliga klagomål som kan göras enligt art. 538.2 ZGB samt alla andra klagomål som har ett nära sammanband med arvet enligt art. 28 ZPO.

Enligt art. 560 ZGB går arvet över till arvingarna på en gång i och med arvlåtarens död enligt principen om eo ipso-erwerbs.

⁸⁵

Om det finns flera arvingar bildar de ett s.k.

Erbengemeinschaft (arvsgemenskap) enligt art. 602 ZGB. I ett Erbengemeinschaft har arvingarna en kollektiv rätt till kvarlåtenskapen. Varje arvinge har dock fortfarande rätt till sitt legala arv, men så länge som Erbengemeinschaft kvarstår har en enskild arvinge

81 Forni, & Piatti, Zivilgesetzbuch II, s. 802.

85 Schwander, Zivilgesetzbuch II, s. 546.

(30)

30 ingen förfoganderätt över arvet.

⁸⁶

I ett Erbengemeinschaft kan arvingarna enbart fatta beslut gemensamt om kvarlåtenskapen enligt Prinzip der Einstimmigkeit (principen om samstämmighet).

⁸⁷

För att Erbengemeinschaft ska upplösas och varje arvinge ska få ut sin del krävs det att en Teilung (delning) sker, vilket regleras i art. 604 ZGB. I och med en Teilung går kvarlåtenskapen över från att vara kollektivt ägd, till att bli varje enskild arvinges egendom. Om det däremot enbart finns en enda arvinge, behövs ingen sådan Teilung.

⁸⁸

3.9 Arvingarnas ansvar för skulderna

En grundläggande princip i den schweiziska arvsrätten är principen om Universalsuzkession, som stadgas i art. 560.1 ZGB. Principen om Universalsuzkession innebär att allt i arvlåtarens kvarlåtenskap ska ingå i kvarlåtenskapen, även arvlåtarens skulder. I enlighet med principen om Universalsuzkession intar arvingarna även arvlåtarens rättsliga position.

⁸⁹

I den schweiziska rätten görs det skillnad på Erbgangsschulden och Erbschaftsschulden. Erbgangsschulden är sådana skulder som Erbengemeinschaft drar på sig, t.ex. begravningskostnader och för de skulderna är kvarlåtenskapen ansvarig.

⁹⁰

Arvlåtarens skulder (Erbschaftsschulden) ingår i kvarlåtenskapen, men också det med vissa undantag, t.ex. omfattas inte skulder från underhållsskyldighet eller liknande.

Alla arvingar är solidariskt ansvariga för skulderna enligt art. 603.1 ZGB. Varje enskild arvinge kan alltså få krav på hela arvlåtarens skulder. Ansvaret för skulderna är en s.k. Vollhaftung, vilket innebär att arvsskulderna blir till personliga skulder för arvingarna, även när skulderna överstiger värdet av tillgångarna som finns i kvarlåtenskapen. Skatteskulder är exempel på sådana skulder som kan ingå i arvsskulderna.

⁹¹

I art. 566 ZGB regleras arvingarnas rätt att avstå arvet. Enligt art. 567 ZGB behöver det göras inom tre månader från att de legala arvingarna fick reda på dödsfallet. Både

(31)

31 legala och övriga arvingar har rätt att avstå arvet genom en s.k. Ausschlagungserklärung (avståendeförklaring). I art. 570 ZGB finns formkraven som måste uppfyllas för en sådan avståendeförklaring. Förklaringen kan ske antingen muntligt eller skriftligt till de behöriga myndigheterna. Vidare måste det enligt art. 570.2 ZGB vara ett ovillkorligt och förbehållslöst avstående, det går alltså inte att avstå från bara en del av arvet. Om en arvinge inte avsäger sig arvet under de tre månaderna som hen har på sig, anses hen ha accepterat arvet enligt art. 571.1 ZGB. En arvinge kan under vissa förutsättningar förlora rätten att avstå arvet. Om arvingen under tremånadersfristen handlar på ett sätt som inte bara är adekvat förvaltning av kvarlåtenskapen, eller tillägnar sig egendom från kvarlåtenskapen kan hen förlora avståenderätten enligt art. 571.2 ZGB. När en arvinge avstår från sitt arv går arvet vidare, och nästa arvinge i arvsförordningen har då ytterligare tre månader på sig att avstå arvet. Om alla legala arvingar avstår arvet går Erbengemeinschaft i konkurs och det blir det schweiziska motsvarigheten till Kronofogden (Konkursamt) som sköter det enligt art. 573 ZGB.