Inledningsvis kan konstateras att principen om barnets bästa är avgörande för domstolens bedömning i vårdnadstvister. Domstolen kan anses ha en uppgift när det kommer till avgörandet i vårdnadsfrågan, och det är att hitta den lösning som är bäst för barnet. Framställningen visar att den vid varje tid rådande synen på barnet blir av betydelse för hur barnets bästa ska förstås.
I och med barnkonventionen och den moderna reformeringen av föräldrabalken får barnet idag ses som en enskild person med rättigheter och behov som vårdnadshavarna är skyldiga att tillgodose.
Samtidigt har varje barn en egen åsikt som ska tillmätas betydelse i den mån det är lämpligt.
Att barnets åsikt tillmäts betydelse får av uppsatsens utredning anses som avgörande för att målsättningen om ett barnrättsperspektiv efterlevs. Risken är annars att domstolens bedömning sker ur ett vuxenperspektiv, eftersom det blir domstolens uppfattning om vad de anser vara ett barns bästa som då blir bedömningsmaterialet. Detta står även i led med 2021 års lagändring där lagstiftaren har belyst barnets rätt att få sin vilja beaktad som omständighet i vårdnadstvisten. Samtidigt är barnets egen åsikt inte i alla lägen lätt att urskilja och barnet kan lätt bli påverkat av personer i sin omgivning. Den beskrivna uppfattningen av att barnets bästa måste ses ur både ett subjektivt och ett objektivt perspektiv torde därmed vara gällande. En bedömning bör inkludera dels vad som enligt sakkunskap anses vara ett barns bästa, dels det berörda barnets egen uppfattning om dennes bästa men med reservation för att barnet måste vistas i en stabil miljö och utan påverkan av en vuxen i för hög grad.
Vad som utgör barnets bästa har inte närmare preciserats i lagen men kan av uppsatsens redogörelse närmare beskrivas som det som vårdnaden ska tillgodose, nämligen barnets fysiska och psykiska behov. Barnets grundläggande behov och rättigheter är därför en utgångspunkt för vad barnets bästa innebär. Däremot har lagstiftaren inte heller klarlagt vilka behov som avses och hur de ska fastställas. Begreppet barnets bästa förblir därmed opreciserat i en närmare innebörd. Detta torde delvis bero på att alla barn har individuella behov som måste tillgodoses.
Av uppsatsens utredning kan det emellertid anses som att en precisering av de behov ett barn har rätt att få tillgodosedda skulle vara möjlig. Vilka behov ett barn har varierar givetvis i det enskilda fallet men det bör ändå vara möjligt att identifiera generella behov som alla barn nödvändigtvis måste få tillgodosedda. Det viktiga är att lagstiftningen är tydlig med att behoven alltid måste ses ur den enskilda barnets perspektiv och att behoven således kan variera från barn till barn. Ett sådant förtydligande skulle kunna leda till att domstolen i vårdnadstvister enklare kan avgöra vad principen om barnets bästa verkligen innebär.
Det kan dessutom konstateras att det råder en enighet i vilka bedömningsfaktorer som generellt ska beaktas vid avgörandet av barnets bästa i vårdnadstvisten. Dessa omständigheter utgör inte bara bedömningsfaktorer för vad som kan anses vara barnets bästa i en vårdnadstvist, utan även bedömningsfaktorer för den mer specifika frågan; vilken av föräldrarna som ska förordnas ensam vårdnad då båda föräldrarna kan anses som lämpliga. Domstolarna har i närmaste mån konstruerat en ordning över vilken betydelse olika bedömningsfaktorer ska tillmätas. En utgångspunkt är att det är till barnets bästa att ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Om det finns en risk för att barnet far illa hos en av föräldrarna så kan domstolen komma fram till att barnet inte har ett behov av en sådan kontakt.
Om domstolen har konstaterat att barnet har ett behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar går domstolen vidare med att undersöka om det finns några andra omständigheter i målet som talar emot en ordning där barnet bäst kan få detta behov tillgodosett. Det blir då vanligtvis en bedömning av huruvida barnets egen åsikt ska tillmätas betydelse i den mån att den förälder som inte bäst kan främja en nära och god kontakt med båda föräldrarna ändå ska
få vårdnaden om barnet. Om barnet uppnått en ålder om tolv år med mogenhet för dess ålder torde barnets åsikt väga så tungt att dess vilja ensamt kan avgöra utfallet i vårdnadstvisten. En annan bedömningsfaktor som beaktas av domstolen är huruvida barnet kan ta sådan skada att tas ifrån dess invanda miljö att det inte kan anses vara barnets bästa att bo hos den förälder som bäst kan främja en nära och god kontakt med båda föräldrarna. På samma vis går det att konstatera att barnets bästa alltid måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och att andra omständigheter än de ovan nämnda därmed kan få betydelse. En granskning av praxis antyder att andra omständigheter sällan kommer i fråga. Vad domstolarna snarare gör är att de tillmäter de redan uppställda bedömningsfaktorerna olika betydelse med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Uppsatsens framställning antyder att det råder en viss osäkerhet kring hur barnets egen vilja och kontinuitetsprincipen ska tillmätas betydelse i en vårdnadstvist då båda föräldrarna kan anses som lämpliga. Av framställningen har framgått att särskilt yngre barns vilja inte har kommit till uttryck i ändamålsenlig omfattning i domstolarnas domskäl. Detta torde visa på att domstolarna har svårighet att avgöra huruvida särskilt yngre barns vilja ska uppfattas och beaktas för utfallet i vårdnadstvisten. Vad gäller kontinuitetsprincipen har JustR haft olika uppfattning om principens vikt vid domstolens ställningstagande. Detta kan anses problematiskt eftersom utgångspunkten är att barnets bästa alltid ska vara avgörande för utgången i målet, och frågan kan då ställas vad som är barnets bästa om kontinuitetsprincipens betydelse som omständighet i ett mål inte är klargjord. Det leder även till en försvårad förutsebarhet av utfallet i en vårdnadstvist. Dessa osäkerheter antyder att principen om barnets bästa inte är tillräckligt klargjord då domstolen har olika uppfattning om vad som verkligen utgör barnets bästa i en sådan vårdnadstvist.
Huruvida utformningen av regleringen vid vårdnadstvister i enlighet med barnets bästa är ändamålsenlig kan diskuteras. Av uppsatsens utredning framgår att domstolarna i sitt ställningstagande om vilken förälder som ska förordnas vårdnaden lägger stor vikt vid de olika bedömningsfaktorer som utvecklats i lagstiftningen och praxis. I ett de lege ferenda perspektiv kan därför Ryrstedts perspektiv beaktas som mer lämpligt. Om domstolarna ges en tydligare vägledning för hur de olika bedömningsfaktorerna ska tolkas och tillämpas minskar risken för att utfallet i vårdnadstvisten inte blir till barnets bästa.
En tydligare vägledning torde särskilt vara nödvändig vad gäller barnets egen åsikt och kontinuitetsprincipen. Barnets egen åsikt har diskuterats i förarbeten. Vad som efter uppsatsens utredning emellertid kan identifieras som ett problem är att förarbeten inte ger någon tydlig vägledning för hur domstolarna ska gå till väga när de ska beakta ett barns åsikter. Förarbeten ger endast uttryck för att barnets åsikter faktiskt ska tillmätas betydelse, även när barnet är yngre och åsikten som kommer till uttryck inte är särskilt tydlig. Med beaktande av hur domstolen i praxis har hanterat barnets åsikt i vårdnadstvisten torde en precisering av hur bedömningen ska gå till vara på sin plats. Vad gäller kontinuitetsprincipen har denna knappt diskuterats i förarbeten. Det kan å ena sidan anses tala för att lagstiftaren är till freds med domstolens behandling av bedömningsfaktorn. Å andra sidan visar praxis att JustR har haft olika uppfattningar om principens vikt. En precisering från lagstiftaren skulle således vara på sin plats för att förtydliga hur kontinuitetsprincipen ska tillämpas av domstolarna. Detta skulle öka förutsebarheten för utfallet i vårdnadstvister.
Som tidigare framgått har principen om barnets bästa ansetts behöva vara opreciserad för att inte förlora onödig flexibilitet. Tydligare vägledning skulle kunna riskera att principen om barnets bästa inte anpassas efter dess tidsmässiga sammanhang och barnet i det enskilda fallet.
Som tidigare antytts har synen på vad som är barnets bästa förändrats med tiden utifrån den syn
som finns på barn vid det aktuella tillfället. Om principen preciseras riskerar därmed rättsläget att låsas och anpassningen av synen på barnet vid det rådande tillfället att försvåras. Det går därför att konstatera att det finns både för-och nackdelar med de olika synsätten. Vilka avgränsningar som ska göras kan inte annat än beskrivas som komplext.
Uppsatsen ansluter sig emellertid till Ryrstedts tanke om att tydligare vägledning inte behöver innebära att prövningen i det enskilda fallet fortfarande ska ske individuellt och att barnets bästa som rättslig målsättning fortfarande bör granskas kontinuerligt för att spegla samhällsutvecklingen. Att det är det enskilda barnets bästa som ska avgöra utfallet i vårdnadstvisten råder det inga tvivel om, men om innebörden av principen är så pass opreciserad att det inom domstolen råder olika uppfattningar om vad som verkligen utgör barnets bästa då båda föräldrarna kan anses som lämpliga måste slutsatsen bli att principen i detta hänseende måste preciseras och domstolen måste få tydligare vägledning för hur de ska göra sin bedömning.
Källförteckning
Offentligt tryck
Propositioner
Prop. 1973:32 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, m.m.
Prop. 1975/76:170 om ändring i föräldrabalken, m.m.
Prop. 1978/79:67 om förbud mot aga
Prop. 1981/82:168 om Vårdnad och umgänge m.m.
Prop. 1990/91:8 om vårdnad och umgänge Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals Prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge Prop. 2005/06:99 Nya vårdnadsregler
Prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter Prop. 2020/21:150 Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister
Prop. 2020/21:170 Barn som bevittnar brott Statens offentliga utredningar
SOU 1979:63 Barnets rätt 2 – Om föräldraansvar m.m.
Ds 1989:52 Vårdnad och umgänge
SOU 1997:116 Barnets Bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige
SOU 2000:77 Omhändertaganden – samhällets ansvar för utsatta barn och unga SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag
SOU 2017:6 Se barnet!
Ds 2019:23 Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter
SOU 2020:63 Barnkonventionen och svensk rätt Betänkanden
Bet. LU 1973:20 Lagutskottets betänkande nr 20 år Nr 20 Bet. LU 1982:83:17 om vårdnad och umgänge m.m.
Bet. 2005/06:LU27 Nya vårdnadsregler
Bet. 2017/18:SoU25 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter
Direktiv
Dir. 1977:25 för utredning av förstärkning av barns rättsliga ställning Dir. 2013:35 Översyn av barnets rättigheter i svensk rätt
Dir. 2014:84 En utvärdering av 2006 års vårdnadsreform Dir. 2015:17 Tilläggsdirektiv till Barnrättighetsutredningen Motioner
Mot. 1975/76:1111 av fru Lindquist om barns rättsliga ställning FN:s barnrättskommitté
FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 7 (2005), Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom, CRC/C/GC/2005/7
FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 12 (2009), Barnets rätt att bli hörd, CRC/C/GC/2009/12
FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 14 (2013), Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet, CRC/C/GC/2013/14
FN:s barnrättskommittés rapport angående Sveriges femte periodiska rapport, 2015, CRC/C/SWE/CO/5
Rättsfall
Avgöranden från Högsta domstolen NJA 1951 s. 821
NJA 1952 A 55 NJA 1971 A 19 NJA 1980 s. 709 NJA 1986 s. 338 NJA 1988 s. 448 NJA 1989 s. 335 NJA 1992 s. 93 NJA 1992 s. 666 NJA 1995 s. 398 NJA 1998 s. 675 NJA 1999 s. 451 NJA 2000 s. 345
NJA 2006 s. 26 NJA 2007 s. 382 Hovrättsavgöranden RH 180:81
RH 1986:148 RH 1987:60 RH 1999:74 RH 1999:100
Svea hovrätts dom den 24 maj 2005 i målet T 3507-04
Hovrättens för Västra Sverige dom den 15 november 2005 i målet T 2885-05 Svea hovrätts dom den 6 oktober 2008 i målet T 2237-08
Svea hovrätts dom den 11 juni 2011 i målet T 1943-11
Hovrättens för Övre Norrland dom den 6 september 2011 i målet T 276-11 Svea hovrätts dom den 26 september 2011 i målet T 2973-10
Hovrätten för Övre Norrland dom den 19 oktober 2011 i målet T 629-10 Hovrätten för Övre Norrland dom den 16 november 2011 i målet T 891-09 Hovrätten för Västra Sverige dom den 14 december 2011 i målet T 3161-11 Svea hovrätts dom den 21 december 2011 i målet T 8909-11
Hovrättens för Västra Sverige dom den 30 januari 2012 i målet T 3639-11 Göta hovrätts dom den 6 februari 2012 i målet T 2860-11
Svea hovrätts dom den 24 februari 2012 i målet T 6318-11 Svea hovrätts dom den 6 november 2012 i målet T 8380-11 Svea hovrätts dom den 20 februari 2013 i målet T 1888-12 Svea hovrätts dom den 21 februari 2013 i målet T 4649-12 Svea hovrätts dom den 8 maj 2013 i målet T 10355-12
Hovrätten över Skåne och Blekinge dom den 21 oktober i målet T 2976-12 Hovrättens för Nedre Norrland dom den 13 december 2013 i målet T 929-13 Hovrättens för Övre Norrland dom den 29 januari 2014 i målet B 849-13
Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 12 februari 2014 i målet B 1951-13
Göta hovrätts dom den 10 mars 2014 i målet T 2886-13
Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 november 2014 i målet T 246-14 Svea hovrätts dom den 27 april 2015 i målet T 4700-14
Svea hovrätts dom den 22 september 2015 i målet T 3395-15
Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 29 september 2016 i målet T 1184-16 Svea hovrätts dom den 17 november 2016 i målet T 5569-16
Hovrättens för Nedre Norrland dom den 24 februari 2017 i målet T 489-16 Hovrättens för Västra Sverige dom den 21 november 2017 i målet T 3252-17 Svea hovrätts dom den 22 december 2017 i målet T 6958-17
Svea hovrätts dom den 27 mars 2018 i målet T 7258-17
Hovrättens för Övre Norrland dom den 12 september 2018 i målet T 147-18 Hovrättens för Västra Sverige dom den 20 september 2018 i målet T 2547-18 Svea hovrätts dom den 25 september 2018 i målet T 11796-17
Hovrättens för Nedre Norrland dom den 9 oktober 2018 i målet T 1386-17 Svea hovrätts dom den 1 februari 2019 i målet T 11396-17
Svea hovrätts dom den 6 februari 2019 i målet T 3972-18 Litteratur
Böcker
Bernitz, Ulf, Carlsson, Mia, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Medeleine, Magnusson, Sjöberg, Cecilia, Seipel, Peter, Warnling, Conradson, Wiweka, Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt, 15:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2020.
Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande, Studentlitteratur, Lund, 2011.
Ewerlöf, Göran, Sverne, Tor, Singer, Anna, Barnets bästa, 5:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2004 [cit. Ewerlöf].
Kaldal, Anna, Parallella processer, Jure, Lund, 2010 [cit. Kaldal].
Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, 13:e uppl., Iusté, Uppsala 2021 [cit. Lehrberg].
Nääv, Maria, Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 2:a uppl., Studentlitteratur, Lund, 2018 [cit. Nääv och Zamboni].
Peczenik, Aleksander, Juridikens metod och teori, Norstedts juridik, Stockholm, 1995 [cit.
Peczenik].
Saldeen, Åke, Barn- och föräldrarätt, 7:e uppl., Iustus, Uppsala, 2013 [cit. Saldeen].
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 5:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2020 [cit. Sandgren].
Schiratzki, Johanna, Barnets bästa i ett mångkulturellt Sverige, 2:a uppl., Iustus, Uppsala, 2005 [cit. Schiratzki, Barnets bästa i ett mångkulturellt Sverige].
Schiratzki, Johanna, Barnrättens grunder, 7:e uppl., Studentlitteratur, Lund, 2019 [cit.
Schiratzki, Barnrättens grunder].
Schiratzki, Johanna, Föräldraansvar i välfärdsrätten, Norstedts juridik, Stockholm, 2013.
Schiratzki, Johanna, Vårdnad och vårdnadstvister, Norstedts juridik, Stockholm, 1997 [cit.
Schiratzki, Vårdnad och vårdnadstvister].
Singer, Anna, Barnets bästa, 7:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2019 [cit. Singer, Barnets bästa].
Singer, Anna, Föräldraskap i rättslig belysning, Iustus, Uppsala, 2000 [cit. Singer, Föräldraskap i rättslig belysning].
Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, 5:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2020 [cit. Sjösten].
Strömholm, Stig, Lyles, Max, Valguarnera, Filippo, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 6:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2020 [cit. Strömholm].
Wallin, Gösta, Vängby, Staffan, Föräldrabalken – En kommentar, Del 1, Norstedts juridik, Stockholm, 2010 [cit. Wallin].
Åhman, Karin, Leviner, Pernilla, Kavot, Zillén (red.), Barnkonventionen i praktiken, Norstedts juridik, Stockholm, 2020 [cit. Åhman].
Artiklar
Croon, Adam, Rättshistoria, rättsdogmatik och rättens föränderlighet, SvJT 2021, s. 750–765.
Heuman, Lars, Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis, SvJT 2020, s. 453–512.
Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004, s. 1–10.
Rejmer, Anna, Barnperspektiv och barnets bästa i tingsrättshandläggning av vårdnadstvister, SvJT 2002, s. 138–156.
Ryrstedt, Eva, Barnets bästa och vilja i domstol, SvJT 2009, s. 1013–1037.
Saldeen, Åke, Betydelsen av umgängessabotage vid val av vårdare, JT 1989/90, s. 340–345.
Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 2005, s. 648–656.
Singer, Anna, Gemensam vårdnad för alla föräldrar – Barnets bästa eller social ingenjörskonst?, SvJT 2014, s. 348–356.
Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, JT 1999/00, s. 337–355 [cit. Sjösten, Vårdnad, boende och umgänge].
Wickström, Anita, Nyare rättspraxis om vårdnad om barn, SvJT 2001, s. 666–706.