Kontinuitetsprincipen

4.3.1 Innebörden av bedömningsfaktorn

I praxis går det att identifiera ytterligare en omständighet som domstolarna i vissa fall beaktar vid ställningstagandet av vårdnadsfrågan, nämligen barnets behov av stabilitet och kontinuitet.³⁴³ Detta behov kallas med ett annat ord för kontinuitetsprincipen och innebär att domstolen försöker undvika att ta ett barn ifrån dess invanda miljö.³⁴⁴ Det medför att det kan anses vara barnets bästa att barnet ska fortsätta att bo hos den förälder som barnet tidigare har bott hos.³⁴⁵ Principen bygger på idén att en förflyttning av ett barn till en ny miljö kan vara till skada för dennes utveckling.³⁴⁶ I de vårdnadstvister där vårdnadsfrågan rör syskon kan domstolen beakta intresset av att inte skilja syskonen åt som ett led i kontinuitetsprincipen.³⁴⁷ Kontinuitetsprincipen kommer inte till uttryck som en bedömningsfaktor i 6 kap. FB, den betonas däremot i barnkonventionen.³⁴⁸

4.3.2 Bedömningsfaktorns ställning som omständighet i en vårdnadstvist

Kontinuitetsprincipen har i avgöranden kommit att vägas mot andra bedömningsfaktorer. I NJA 1998 s. 675 vägdes kontinuitetsprincipen mot barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna. I rättsfallet NJA 1988 s. 448 där en 13-årig pojke inte hade gjort ett tydligt ställningstagande i vårdnadsfrågan lät domstolen vikten av kontinuitet för barnet i stället få avgöra vårdnadsfrågan. Detta med stöd av att det inte fanns något som talade för att det hade blivit bättre av att barnet fick flytta. I Prop. 1990/91:8 poängteras att det är viktigt att kontinuitetsprincipen inte slentrianmässigt ges företräde framför barnets behov av en god relation med båda föräldrarna.³⁴⁹ Omställningsproblem som en överflyttning medför kan få ge vika för att få till stånd en fungerande relation med båda föräldrarna. En prövning i det enskilda fallet ska avgöra vilken lösning som är bäst för barnet.³⁵⁰

342 Se b.la. HovR dom 2005 i målet T 3507-04 och HovR dom 2005 i målet T 2885-05. I båda målen anförtroddes den förälder som utfört umgängessabotage vårdanden om barnet i och med att domstolen beaktade barnets uttryckliga vilja att få bo hos den umgängessaboterande föräldern.

343 Singer, Barnets bästa, s. 155 f.; Åhman, s. 153.; Kaldal, s. 227.

344 A.a.

345 Sjösten, vårdnad boende och umgänge, s. 339.

346 Sjösten, s. 95.

347 Ewerlöf, s. 79.

348 Åhman, s. 169.; CRC/C/GC/2005/7, p. 6 a och b, p. 18 och p. 36.

349 Prop. 1990/91:8 s. 61.

350 A.a. Se även NJA 1989 s. 335 och NJA 1986 s. 338 samt Saldeen, Å., Betydelsen av umgängessabotage vid val av vårdare, JT 1989/90, s. 344.

Vid en granskning av rättspraxis går det att urskilja situationer då kontinuitetsprincipen inte har beaktats på grund av att starkare skäl för en flytt har förelegat. I NJA 1989 s. 335 beslutade domstolen om förflyttning av barnet, som levt tillsammans med den ena föräldern i tre år.

Eftersom barnet bedömdes vara trygg och stabil samt hade en god relation till fadern ansåg HD att barnet skulle klara en flytt av boende på ett bra sätt. Domstolen ansåg att betydelsen av ett fungerande umgänge skulle väga tyngre än kontinuitetsprincipen i målet.³⁵¹ I RH 1999:74 ansågs en flytt av barnet inte föranleda särskilt stora problem eftersom föräldrarna bodde nära varandra och barnet därför inte skulle behöva slitas upp från sin invanda miljö. Barnet skulle ha möjlighet att gå kvar i samma skola och behålla sitt umgänge. Domstolen beaktade även faderns positiva inställning till att medverka vid sociala myndigheters arrangemang för att underlätta övergången av vårdnaden.³⁵²

Ytterligare ett fall där kontinuitetsprincipen fick ge vika för andra omständigheter var i HovR dom T 3252-17.³⁵³ I målet förflyttades vårdnaden från modern till fadern då det inte stod klart hur barnets förhållanden var hos modern. Modern hade undanhållit barnet i den mån att det inte hade fått gå i förskoleklass och det fanns ingen insyn från utomstående som kunde informera hur barnet mådde. Med anledning av kontinuitetsprincipen konstaterade HovR att det i många fall är barnets bästa att stanna i den miljö som barnet är van vid. Eftersom barnet bott med fadern under sitt första levnadsår och därefter haft umgänge med barnet ansåg emellertid domstolen att barnet inom en rimlig tid borde kunna återskapa en god relation med fadern.

Domstolen beaktade dessutom att fadern var väl medveten om de svårigheter en överflyttning kan innebära.³⁵⁴

Domstolspraxis antyder att barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar i vissa situationer får ge vika för kontinuitetsprincipen. I rättsfallet NJA 1998 s. 675 framgår det av domskälen att fadern skulle ha förordnats vårdnaden om det inte var för att kontinuitetsprincipen talade emot ett sådant utfall.³⁵⁵ Omständigheterna i målet var sådana att modern hindrat fadern från att utöva sin umgängesrätt med barnet. Fadern å sin sida uttryckte en avsikt att låta modern och barnet få en bra kontakt med varandra om han förordnades vårdnaden. Domstolen konstaterade att både modern och fadern kunde anses som lämpliga vårdnadshavare och att vårdnaden följaktligen borde anförtros fadern om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. HD kom fram till att modern skulle anförtros vårdnaden i och med att barnet bara var tre och ett halvt år gammalt och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. En överflyttning skulle innebära en fullständig omvälvning av hans liv i och med ett barns behov av stabilitet och kontinuitet i den åldern.³⁵⁶

351 Se även NJA 1980 s. 709 där liknande resonemang fördes. Barnet hade i rättsfallet levt med den ena föräldern i tre år. HD fäste vikt vid att barnet hade en djup och regelbunden kontakt med den förälder som barnet inte tidigare hade bott med och det faktum att barnet inte börjat i skolan ännu, vilket ansågs tala för att en överflyttning kunde anses vara till barnets bästa.

352 Se HovR dom 2013 i målet T 929-13 där domstolen förde ett snarlikt resonemang. Se även HovR dom 2019 i målet T 11396-17 och HovR dom 2017 i målet T 489-16 där domstolarna beaktade förälderns positiva inställning till att ta emot stöd och hjälp av sociala myndigheter.

353 HovR dom 2017 i målet T 3252-17. Se även HovR dom 2017 i målet T 489-16.

354 Se även HovR dom 2017 i målet T 489-16 och HovR dom 2016 i målet T 1184-16.

355 Se även NJA 1992 s. 666 där samma typ av avvägning och ställningstagande gjordes för vårdnaden om ett nio år gammalt barn som varit frånskilt från den andra föräldern under nio år.

356 JustR Munck och Håstad var skiljaktiga i vårdnadsfrågan. De ansåg att större vikt borde läggas vid det faktum att fadern inte skulle få träffa barnet om modern förordnades vårdnaden. De ansåg att moderns inställning att vägra låta fadern träffa barnet kunde ifrågasätta hennes lämplighet att sörja för barnet på ett ändamålsenligt vis i framtiden. JustR poängterade de risker som finns med en överflyttning av vårdnaden till fadern men ansåg att faderns medvetenhet om svårigheterna i en sådan omställning talade för att skadan för barnet inte borde bli stor. I och med faderns goda förhållanden och lämplighet som vårdnadshavare ansåg JustR därmed att vårdnaden borde

Kontinuitetsprincipens ställning förstärks ytterligare då det finns avgöranden där principen har resulterat i att en förälder som egenmäktigt har fört ut ett barn ur landet ändå har förordnats vårdnaden, trots att ett sådant bortförande anses vara en omständighet som talar för att den andra föräldern är lämpligare som vårdnadshavare.³⁵⁷ I NJA 1992 s. 93 hade fadern egenmäktigt fört ut ett barn ur Sverige. Fadern hade dessutom överlämnat den faktiska vårdnaden till sina föräldrar i Tunisien. HD konstaterade att faderns lämplighet som vårdnadshavare därmed starkt kunde ifrågasättas. Domstolen kom ändå fram till att fadern skulle tillerkännas vårdnaden. Till stöd för sitt domslut anförde domstolen att barnet själv uttryckt en vilja att få stanna i Tunisien och hade uppnått en ålder om tolv år, barnet hade haft en god uppväxt hos farföräldrarna och kunde inte svenska då han bott i Tunisien i tio år. ³⁵⁸ Domstolen ansåg därför att det fanns en risk för anpassningssvårigheter att förflytta barnet till Sverige.³⁵⁹

Ytterligare ett avgörande av samma karaktär är NJA 1986 s. 338 där modern hade egenmäktigt fört barnet ur landet och hindrat fadern från umgänge. Modern och barnet hade inför HD:s avgörande bott tillsammans i Ungern i mer än två år. Domstolen konstaterade att båda föräldrarna kunde anses lämpliga som vårdnadshavare men att moderns agerande talade emot att barnets bästa var att få bo med modern. Vidare poängterade HD att barnet funnit sig väl till rätta i det nya landet och att en flytt tillbaka till fadern troligtvis skulle medföra betydande anpassningssvårigheter för barnet. Till följd därav anförtroddes modern vårdnaden.³⁶⁰

Vad gäller intresset av att inte skilja syskon åt har omständigheten haft viss betydelse i praxis.

I rättsfallen NJA 1952 A 55 och NJA 1971 A 19 beaktades barnens intresse av att fostras tillsammans med sitt syskon i domstolens ställningstagande om vem av föräldrarna som skulle anförtros vårdnaden.³⁶¹ Av domskälen framgår att ett åtskiljande av syskon helst bör undvikas.

Den omständighet att syskon inte bör skiljas åt torde sällan ha en avgörande betydelse i domstolens ställningstagande. Detta framgår exempelvis i HovR dom T 3161-11 där domstolen konstaterade att relationen mellan syskonen i vårdnadstvisten inte var avgörande för vart barnen skulle bo, trots att det av utredningen framgick att syskonen hade en god relation. Eftersom barnen uttryckt en vilja att bo med varsin förälder ansåg domstolen att det var barnens bästa att skilja syskonen åt.³⁶² I RH 180:81 framgår av HovR domskäl att ett åtskiljande av syskonen till varsin förälder inte skulle medföra en olägenhet då föräldrarna bodde i samma kommun.

Domstolen beslutade därmed att dela upp vårdnaden om barnen.

anförtros fadern. JustR Håstad menade att det i vårdnadstvisten fanns en ovisshet i vad som utgjorde barnets bästa, och att vårdnaden i ett sådant fall borde ges till den förälder som eftersträvar att ge barnet en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

357 Sjösten, s. 82 f.

358 I bedömningen beaktades dessutom det faktum att en dom där vårdnaden tillerkändes modern inte skulle bli verkställbar i Tunisien. Genom att tillerkänna fadern vårdnaden skulle modern ha större möjlighet att utverka åtgärder för verkställighet av umgängesrätt.

359 JustR Gad och Palm var skiljaktiga i vårdnadsfrågan och ansåg att barnets bästa var att vårdnaden skulle anförtros modern. Till stöd för sin skiljaktighet anförde de att modern visade att hon kommer arbeta för att barnet ska få en så nära relation som möjligt till båda sina föräldrar. Därefter anförde de att barnet snart skulle komma in i puberteten och att det inte var känt hur farföräldrarna skulle kunna hantera de krav som ställs på de som har ansvaret för barnet vid ett sådant skede i livet. Eftersom farföräldrarna uppnått en hög ålder ansåg JustR att det var osäkert i vad mån farföräldrarna skulle kunna tillgodose barnets behov i framtiden.

360 En omständighet som kan antas ha spelat roll för utfallet i målet är det faktum att en dom där vårdnaden tillerkändes fadern inte hade blivit verkställbar i Ungern på samma vis som i rättsfallet NJA 1992 s. 93. Det framgår däremot inte i domskälen att ett sådant resonemang har förekommit.

361 I HovR dom 2011 i målet T 891-09 uppmärksammades även att det är positivt för ett barn att bo tillsammans med sina syskon. Se även HovR dom 2011 i målet T 8909-11 där domskälen visar att ett barns goda relation med halvsyskon även kan ha betydelse för domstolens ställningstagande.

362 HovR dom 2011 i målet T 3161-11. Se även HovR dom 2011 i målet T 629-10 där barnens vilja att bo med varsin förälder fick avgörande betydelse för domstolens bedömning.