Det är officerarnas brevväxlingar med familjer och anhöriga som utgör våra främsta källor till att få ett grepp om det känslomässiga lidandets uttryck. Här går det att hitta utförliga reflektioner och målande be-skrivningar av lidanden. Det verkar alltså ha upplevts som relativt
opro-blematiskt att blotta sitt lidande för dem som stod en närmast. Desto ovanligare är beskrivningar av eget lidande i dagböcker. Undantagna är några berättelser om avskedstagande där författare gärna framhåller sin kontroll över de påfrestande känslor som situationen gav upphov till. I det genomgångna materialet finns tre sådana berättelser och ett genom-gående tema bland dessa episoder är att de omvittnar ett implicit krav på officerarna att lägga band på sina känslor. Den 12 mars 1808 skiljdes kapten Johan von Feilitzen från familjen i Åbäcksnäs i Östergötland.
Vagnen rullade fram för porten. Jag slet mig ur armarna på min maka och min familj, som bävade för de öden och de faror, som de föreställde sig kunde stå i min väg. Skilsmässan från en lika älskad som innerligt beundrad hustru och en dotter, mitt enda barn, som jag älskade gränslöst, upprörde alla mina känslor, då jag såg deras tårdränkta ögon. Min egen hållning var mera ansträngd än naturlig.162
Feilitzens berättelse låter antyda att han vid tillfället inte ville visa de känslor som väcktes i honom vid åsynen av hustruns och dotterns tårar, varför han beskriver sin hållning som ”ansträngd”, vilken här kontras-teras mot en ”naturlig”. Intressant nog impliceras därmed att en natur-lig hållning gav ett friare spelrum åt känslouttryck. Det natur-ligger nära till hands att tänka sig att både Feilitzens beskrivna hållning och berättelsen som sådan svarar mot ett yttre ideal, en tanke om att genom en sansad uppsyn vid dessa tillfällen visa på fasthet i karaktären. Detta vid sidan av en vilja att söka göra avskedet lättare för hustru och barn genom att vara självbehärskad. Inför det tyska fälttåget 1813-1814 beskriver ryttmästare Kjell Christoffer Barnekow i sin dagbok hur han avstod från att träffa sin fader och ta adjö innan avresan. Den 28:e maj 1813 skrev han att ”känslan af att kanske för sista gången se min far upprörde mig, par
162 Johan von Feilitzen, Journal hållen under 1808-1809 års fälttåg, Stockholm 1955, s. 13.
resonnement sökte jag att döfva alla känslor. Sandeberg blef qvar efter mig och tog afsked i mitt ställe.” 163 Anledningen till att Barnekow sökte döva sina upprörda känslor sammanfattas med det franska uttrycket ”par resonnement”. Det vill säga han tog till ett förnuftsresonemang i form av att han borde göra sin plikt och följa med skvadronen och där-för slog bort sina känslor indär-för tanken på att träffa fadern. Liksom hos von Feilitzen kan man här ana ett bakomliggande ideal att inte uppvisa starka känslor i avskedssituationer. En alternativ tolkning skulle visserli-gen kunna vara att Barnekow sökte döva sina känslor för att undvika det lidande som de förde med sig. Det vill säga ett slags förnekelse. Detta är dock svårt att utläsa utifrån den korta dagboksanteckningen.
Dessa beskrivningar av dolt lidande utgör ett tämligen ovanligt in-slag i officerares dagböcker. Överlag är skildringar av egna lidanden sällsynta i dagboksgenren. Beskrivningar av, förväntningar på samt reflektioner kring andra individers lidanden är desto vanligare. De skildringar av egna lidanden jag funnit bland dagböckerna är kopp-lade till olika avskedssituationer.
I exemplen ovan läggs visserligen betoningen på familjens käns-louttryck. Men såväl von Feilitzen som Barnekow bekräftar egna känslostormar och hur detta var ansträngande för dem. Likväl var det viktigt att betona den egna förmågan att kontrollera stormarna i av-skedsstunden. Det är troligt att den kontrollerade hållningen i sig sågs som en form av självuppoffrande handling gentemot familjen. Av allt att döma ansågs en tydligt uttryckt sorg och nedslagenhet i samband med avsked vara en försvårande omständighet för familjen. Samtidigt betonas känsloaspekten i avskedsbeskrivningar genom att utgöra ett slags motstånd mot självkontrollen. På så vis betonades känslornas inflytande över människan samtidigt som man lyfte fram den egna förmågan att förhålla sig till dem.
Det tredje exemplet på implicita krav att dölja sina känslor i samband
163 Henrik Schück, Oscar Levertin, Kjell Christoffer Barnekow & Augusta Berg (red.), Svenska memoarer och bref. N.S., 1, Kjell Christoffer Barnekows
med avsked hittar vi hos major Sten Sture. Den 14 augusti 1808 skrev han: ”Gårdagen var svår men den fasliga brådskan och inquietuden hjelpte mig; att se dig åka förbi och ej omfamna dig var värre än alt an-nat i synnerhet som jag fick lof att dölia mina känslor och tårar”.164 En intressant skillnad som här föreligger gentemot von Feilitzens och Bar-nekows skildringar är att Stures inte återfinns som dagboksanteckning utan i ett brev till hustrun. Majoren berättade alltså brevledes om sina känslor och tårar men likväl omtalar han hur han känt sig tvingad att dölja dem, vilket i sin tur framstår som förvärrande av lidandet. Detta betonade han ytterligare en gång i ett senare brev daterat den 18 septem-ber 1808. ”Din sorg vid min skilgs mässa skar mig i hjärtat”165 skrev han till hustrun den gången. I Stures sätt att avslöja sitt inre lidande för hus-trun ligger en intressant motsägelse. Varför dölja känslorna och tårarna i samband med avskedet för att sedan beskriva dem öppet i ett brev.