En mycket tydlig tendens i de europeiska officerskårernas demografi under sent 1700-tal var att de flesta tjänsterna innehades av män ur adeln. Sverige utgjorde inget undantag. Bland unga adelsmän var of-ficersyrket en vanlig karriärväg. Detta har kopplats till den traditio-nella föreställningen att det fanns ett särskilt krigarstånd, vilket under tidigmodern tid representerades av adeln. Något som åtminstone går tillbaka till Alsnö stadga 1280. Men officerskapet var även förknippat med hög status, vilken också reproducerades genom att officerskåren befolkades av män ur samhällets elit.109
107 Larsson, 2005, s. 329. 108 Larsson, 2005, s. 329.
Historikern Gunnar Artéus har lyft fram adelskapet som en av tre viktiga kvalifikationer för att ha en god möjlighet att bli officer un-der fredstid i 1700-talets Sverige. De två andra kvalifikationerna var sociala eller ekonomiska förbindelser med någon inflytelserik person inom krigsmakten samt ekonomiskt kapital för att kunna täcka of-ficersrollens sociala krav på utgifter.110 Som synes var utsikterna för-hållandevis dåliga för män utanför adeln som aspirerade på att göra karriär inom den svenska officerskåren. För detta talar även de ofrälse officerarnas numerär under perioden. 1793 utgjorde de endast 35 % av arméns officerare, bland officerare över kaptens grad var 13,8 % ofrälse. År 1805 gällde ännu liknande siffror, 36,7 % av den totala officerskåren var ofrälse men 18,1 % bland officerare med majors grad och uppåt. En ökning av andelen ofrälse i arméns officerskår kan iakttas 1810 då siff-ran uppgick till 40,3 % av helheten och 24,4 % av de högre officerarna. 1813 hade andelen ofrälse ökat ytterligare till 46,7 % av helheten och 26,2 % av de högre officerarna. Denna förskjutning har förklarats uti-från de svenska krigsföretag som ägde rum kring dessa år. Dödsfall i krig ledde till vakanser som ökade möjligheten för de ofrälse att slå sig fram. Trenden är tydlig att den adliga dominansen över officerskåren var som störst under perioder av långvarig fred.111
Kaarlo Wirilander, som undersökt den finska officerskåren under 1700-talet, har beskrivit hur krigarståndet var en mycket rörlig be-folkningsgrupp. Då den militära hierarkin omfattade ett flertal olika grader utmålades en mycket tydlig karriärtrappa. Varje ny befattning innebar ett steg mot nästa. Rangens sociala betydelse i 1700-talets samhälle födde enligt Wirilander en hunger bland många att ständigt avancera i den militära hierarkin. Detta gjorde att principerna för be-fordran omgärdades av en debatt som fortlöpte under större delen av 1700-talet. Debatten centrerades kring vilken princip som skulle gälla
110 Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige, Stockholm 1982, s. 313.
111 Sten Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865: studier rörande
i utnämningsfrågor, förtjänst eller anciennitet. Med anciennitet me-nades en persons tjänsteår. Längre tjänstgöringstid kom alltid att väga tyngre under perioder då anciennitetsprincipen dominerade. 1756 års tjänstebetänkande bekräftade anciennitetsprincipen som vägledande. En konsekvens av detta var att regementscheferna fråntogs möjlighe-ten att själv kunna välja ut sina officerare, om anciennitetsprincipen tillämpades mekaniskt. Visserligen avskaffades tjänstebetänkandet re-dan 1766 men säger ändå något om synen på meritokrati.112
Något som gjorde karriärmöjligheterna inom officerskåren ytterli-gare invecklade var det så kallade ackordsystemet, vilket florerat i den svenska officerskåren sedan 1600-talet och som fortsatte trots att det officiellt förbjöds år 1757. Detta innebar i praktiken att en officer, i samband med att denne tog avsked, kunde sälja sin tjänstebefattning. Betalningen (ackordet) fungerade därmed i praktiken som ett slags pension. Ackordsummorna utgjorde stora belopp. Antingen var man tvungen att från början vara kapitalstark eller skuldsätta sig för att ha råd att avancera. Ett kryphål i systemet var emellertid om någon överordnad dog på sin post. I så fall tillsattes den vakanta tjänsten utan att dess förre innehavare hade möjlighet att sälja befattningen, vilket naturligtvis blev mycket gynnsamt för de karriärlystna office-rare som stod på tur. Inte nog med att man slapp betala en ny och högre ackordsumma än den man betalt för sin dåvarande tjänst, man fick också möjlighet att göra vinst då man en dag kunde sälja den nya befattningen.113
De stora ekonomiska investeringar som ackordsystemet tvingade officerare till födde en ökad rädsla för att dö på sin post. Ett sådant scenario innebar att officerens familj försattes i en mycket svår
situa-112 Kaarlo Wirilander, Officerskåren i Finland under 1700-talet: en
socialhisto-risk avhandling om den finska arméns officerare, Stockholm 1964, s. 163-172.
113 Wirilander, 1964, s. 195ff.; Artéus, 1982, s. 318. För en ingående analys av ack-ordsystemet se Fredrik Thisner, Militärstatens arvegods: Officerstjänstens
soci-alreproduktiva funktion i Sverige och Danmark, ca 1720-1800, Uppsala 2007,
tion, dels utgick ingen pension till de efterlevande, dels kunde ingen ackordsumma inkasseras. Däremot var det sannolikt att mannen hade skuldsatt sig för att kunna betala ett ackord, en skuld som hans efter-levande tvingades betala av.114
Historikern Fredrik Thisner har tillmätt hela den svenska krigsmak-ten en liknande socialreproduktiv funktion som den Esbjörn Larsson tillskrivit Krigsakademien på Karlberg. Han hävdar till och med att ”krigsmaktens viktigaste betydelse var att överföra hierarkiska positio-ner mellan gepositio-neratiopositio-nerna och på så sätt tillförsäkra en domipositio-nerande ställning för de grupper inom de övre skikten som var militärt engage-rade.” 115 De materiella inkomster som officerstjänsten inbringade var små vilket, enligt Thisner, innebär att officerssysslan knappast räckte som levebröd under det sena 1700-talet. Man var i behov av rejäl sido-inkomst från exempelvis jordägande eller ett ekonomiskt fördelaktigt äktenskap. Mot bakgrund av detta hävdar Thisner att officerstjänstens huvudsakliga dragningskraft utgjordes av den sociala prestigen. Soci-alt var officerare en högt ansedd grupp i det sena 1700-talets och det begynnande 1800-talets Sverige.116
Mycket av den forskning som refererats ovan bär en starkt materia-listisk prägel. I samma ljus kan man förstå Gunnar Artéus slutsatser om hur de adliga officerarna i svenska armén präglades av en påtaglig stridsovilja i samband krigsutbrottet 1788. Då adelsmännen gynnades av det rådande befordringssystemet hade de lite eller inget att vinna på kriget. Det erbjöd dem inga ökade möjligheter att stiga i rang i för-hållande till vad de ofta redan hade, via privilegier, eget kapital och inflytelserika kontakter. Annat var det, enligt Artéus, med de ofrälse officerarna. För dem utgjorde kriget en möjlighet att stiga i graderna tack vare de vakanser som skulle uppstå.117 Dessa resonemang är na-turligtvis tydligt situerade i en materialistisk historiesyn, där
ekono-114 Artéus, 1982, s. 364. 115 Thisner, 2007, s. 321. 116 Thisner, 2007, s. 322f. 117 Artéus, 1982, s. 364-366.
miska vinstkalkyler anses utgöra drivkraften framför andra. Likväl har historievetenskapen på senare år alltmer kommit att intressera sig för just värdegemenskaper och moraluppfattningar som grund för mänskligt handlande i olika tidsepoker, ett intresse som även spelar central roll i denna avhandling. Det finns därför anledning att också betrakta vad forskning kring ideal och värderingar kan säga oss om officerarnas situation.