Ett tydligt inslag i föreställningarna om militär kamratskap var att den syftade mot ett högre mål, eller åtminstone fick positiva konse-kvenser utanför individer. Som 34-årig löjtnant skrev Karl Adolf Bra-kel till sin bror den 25 maj 1808 att trots att man nyligen nåtts av den nedslående nyheten om Sveaborgs kapitulation kunde han konstatera att ”[s]ällan har vid någon armée varit bättre esprit hos befalland eoch lydande, än den som varit hos oss, hvar och en söker efter bästa för-stånd att uppfylla sina skyldigheter.”361 Brakel låter alltså den ”esprit” som rådde mellan soldater och officerare utgöra förklaring till en stark pliktkänsla.
Kamratanda var något som enligt officerare odlades uppifrån. Detta visas i sammanhang där föresatsen betonades att ingjuta rätt anda hos de underordnade. Generalmajor Johan Fredrik Aminoff för-säkrade i sina anteckningar om sommarfälttåget 1808 att han ”bildat
mationen till nutid, Lund 2009, s. 20f., 53-55, 126-128.
361 KrA, krigshandlingar 1808-1809, vol. 255: Karl Adolf Brakel till Gustaf Anton Brakel, Pattjocki den 25/5 1808.
och underhållit, den ägta spriten, den ägta känslan för sine skyldig-heter upfyllande emot kong och fädernesland hos detta Regmt”.362 Officerarna hade alltså att disciplinera fram och reproducera en anda med förväntat positiva konsekvenser för såväl stridsvärde som moral. I denna bemärkelse kopplades espriten tätt samman med uppfyllandet av plikterna mot konung och fädernesland. Att en kamratlig anda rådde i förbandet tycktes befordra dess tjänstvillighet.
Kamratskapen föreställdes bevisligen kunna få individer att handla med gemenskapens bästa för ögonen, men den föreställdes också ska-pa starka band kamraterna sinsemellan. Inte minst visade detta sig via ett ideal om att dela öde med sina kamrater. Under de första måna-derna av Gustav III:s ryska krig 1788–1790 cirkulerade det så kallade Anjalaförbundet bland regementena i Finland. Det var ett dokument som deklararerade att man misstänkte att det pågående kriget startats genom provokationer från den svenske kungen (vilket också var fallet) varför man inte ville lyda några order om att rycka in på ryskt terri-torium förrän fredsförhandlingar prövats eller kriget sanktionerats av rikets ständer. Så småningom nådde dokumentet Nylands regemente vars officerare erbjöds att skriva under det. Regementschefen överste Robert Montgomery avvisade till en början propåerna och hänvisade till att han inte ville skriva under då han inte varit delaktig i att for-mulera dokumentet. Efter ett par timmar fick han se dokumentet igen och upptäckte nu att större delen av officerarna vid hans regemente tillfogat det sina namnteckningar. Montgomery fortsatte dock att un-danhålla sin underskrift och bad överste Wilhelm Leijonstedt, som var den som kommit med dokumentet, att ”hälsa Herrarne och försäkra dem på min heder, at jag aldrig skulle skilja mig wid Finska Arméen och mina kamerater med hvilka jag gorde mig en ära at dela lika öde, men at jag ej skref under emedan en hederlig Officers ord vore mer än tilräckeligt.”363 Överste Montgomery blev på nytt lämnad ifred
362 KrA, krigshandlingar 1808-1809, vol 254: ”Anteckningar om sommarfälttåget, Norra finska arméen, år 1808 af Johan Fredric Aminoff.
men började nu kontemplera implikationerna av valet att inte skriva under. En oro väcktes hos honom att avsaknaden av hans underskrift skulle skada hans förtroende vid regementet. ”Hvad skulle Officers Corpsen tro, om icke at jag i hemlighet desaprouverade hvad de gjort? At jag vore rädd, ville skilja mig och ej dela lika öde med dem. Detta fant jag mig aldeles owärdigt.”364 Montgomery bekymrade sig alltså över att valet att, till skillnad från sina officerare, inte skriva under dokumentet skulle utgöra ett hårt slag mot gemenskapen och hans förtroende som regementschef. Han bestämde sig sålunda för att trots allt ratificera Anjalaförbundet, ”sedan jag sedt mina Cameraters un-derskrift, ifrån hvilka jag aldrig ville vara eller bli skiljaktig.”365 Den 17 mars befann sig löjtnant Adam Gustav Weissman von Weissenstein på permission tillsammans med sin familj. De var på resande fot, på väg mot Kjällfjärd i Österbotten när de hörde kanon- och musköt-skott. ”mån om uppfyllandet af mina pligter och att med kamrater få dela öden”366 lämnade löjtnanten sin familj på stället och skyn-dade i riktning mot ljudet av skottlossning. Den 17 april 1813 bröt den bataljon upp från Karlstad där löjtnant Gustav Adolf Ramsay förordnats till adjutant. Ramsay skrev att ”[v]åra kamrater af 2:dra Bataillon skiljas från oss med saknad, och beklaga sig öfver att ej få dela med oss öden.”367 Kamratskapen definierade till synes ett slags ödesgemenskap som inte tog hänsyn till hierarkier och som hänvisade till en inre jämlikhet via det faktum att man delade upplevelser, ut-maningar och hot. Att tillsammans vara utsatta för krigets prövningar blev i sig något gemenskapsformerande och eftersträvansvärt bland kamrater.
Att kamratandan hade ett högre syfte blir än tydligare i och med att den faktiskt kunde dömas ut som onödig. I sin berättelse om fälttåget i Savolax 1789 omnämner dåvarande kaptenen Georg Karl von Döbeln
364 ”Öfverste R. Montgomery’s berättelse”, 1861, s. 353. 365 ”Öfverste R. Montgomery’s berättelse”, 1861, s. 353. 366 Weissman von Weissenstein, 1887, s. 26.
en fältväbel vid namn Karl Magnus Kumblander, vilken utmärkte sig i slaget vid Porrassalmi 1789, så till den grad att von Döbeln rekommen-derade att Kumblander skulle befordras till officer. Emellertid ville inte de andra officerarna vid Björneborgs regemente acceptera Kum-blander i sin gemenskap då han kom från en alltför enkel bakgrund.
Kumblander fick riddaremedaillen: För tapperhet i fält. Jag bad brigadechefen nämna honom til officer, men Biörneborgs office-rare ville ej ha honom til camerat, emedan han varit dräng. Det är ganska väl, att officerare äro måne att bibehålla en esprit de corps sins emellan, men i dessa tider är den ej nödvändig, sen Kongl. Maij:t nämner till fricorpsofficerare nationens mäst utskummade pack.368
Citatet implicerar två intressanta förhållanden. För det första antyds en förståelse för att den kommenterade officersgemenskapen såg sin ”esprit de corps” hotad av en utomståendes förestående inträde i ge-menskapen. Kårandan framstår därmed som en relativt skör kon-struktion så tillvida att den kunde rubbas av en förändrad gruppsam-mansättning. Vidare visar von Döbelns uttalande att en ”esprit de corps” kunde ses som alldeles onödig om den inte ansågs fylla ett högre syfte, detta eftersom kungen redan tagit för vana att utse ”til fricorpsofficerare nationens mäst utskummade pack.”
Sammanfattning
I det här kapitlet har jag undersökt hur känslomässiga relationer inom armén kunde fungera emotionsstrategiskt. Tre relationstyper blev be-tydelsefulla utifrån en sådan synvinkel: personlig vänskap, faderlig kärlek och kamratskap. Personlig vänskap hade framförallt betydelse
mellan officerare. Hur soldaternas vänskapsrelationer fungerade till-låts vi enbart spekulera kring utifrån det tillgängliga materialet. Dä-remot aktualiserade relationen mellan soldater och officerare ett fa-derligt kärleksbegrepp som beskrev det eftersträvansvärda förtroende som man önskade skulle prägla varje militärt förband. Likaså när det gällde den så kallade kamratandan som var en slags benämning på en annan generellt önskvärd stämning.
Det är viktigt att poängtera att personliga relationer inte kan be-traktas utifrån ett renodlat strategiskt perspektiv. Exempelvis den personliga och sensibla vänskapskultens genomslag vid denna tid, vilket forskare som Charlotta Wolff och Eva Österberg diskuterat, talar för att många relationer framförallt motiverades existentiellt. Däremot kan man tala om hur relationerna kunde fylla en proaktiv funktion för att hantera lidande. Existensen av god vänskap, faderlig kärlek och kamratanda medförde att olika lidanden betraktades som lindrigare när de medvetandegjordes. Detta har föranlett mer djup-gående analyser av de olika relationstypernas beskaffenhet och för- utsättningar.
Goda vänskapsrelationer, som ansågs ha en lindrande effekt på krigets psykiska och fysiska lidanden, behäftades med en expressiv känslosamhet. Denna expressivitet tjänade till att bekräfta vänskapen vilket det tycks ha förelegat behov att göra med jämna mellanrum. Som konsekvens fanns en associerad känslorepertoar som utgjorde vänskapens markörer. Glädjen och ömheten gavs här framskjutna po-sitioner. Att dela vänners glädje och känna sant och djupt för dem i svåra situationer kännetecknade en god vän. Till denna känsloreper-toar kopplades även en rad praktiker som utgjorde en slags vänska-pens uppförandekod. Att skåla tillsammans kunde exempelvis vara en viktig markör för att erkänna den andres vänskap liksom att ut-byta djupt personliga brev. Detta belyser både en sensibelt orienterad beteendekod och en holistisk individuppfattning genom att krigets lidanden kunde lindras av något så känslosamt som vänskapen. Bilden som framträder visar inte en kamp mellan lidandets känslor och ett
rationellt förnuft. Istället förefaller lidandets lindring varit baserad på hur djupa och sensibla vänskaper som individen hade möjlighet att leva ut under kriget.
Men vänskapen hade också sina konventioner och gränser. Det fanns en klar uppfattning om att parterna i vänskapsrelation företrä-desvis skulle stå relativt nära varandra vad gällde hierarkisk position. Emellertid tyder materialet på att dessa gränser lätt kunde förbises beroende på omständigheter. Krigsmiljön tycks ha erbjudit en hel del sådana omständigheter och det är möjligt att vänskapens lindrande ef-fekt på krigets lidanden fungerade som incitament för att rucka på en del sociala gränsdragningar. Så blir det möjligt att förstå de vänskaper som beskrevs mellan personer som stod långt ifrån varandra på den militära rangskalan.
Idealet för relationer mellan över- och underordnade centrerades kring faderlig kärlek och förtroende. Mot detta ställdes kadaverdis-ciplin och att skrämma de underordnade till lydnad genom bestraff-ningar. Ett sådant klimat undergrävde den lindrande effekten och ris-kerade att i sig utvecklas till ett lidande. Detta märks inte minst i den hårda kritik mot kroppsstraff inom militär rättsskipning vid denna tid. Kärleken föreställdes alltså vara det kitt som band samman över- och underordnade i ett militärt förband. Enligt Sten Högnäs var kär-leksbegreppet under tidigmodern tid associerat med mer stabila och långsiktiga relationsformer. Exempelvis äktenskapet saknade vänska-pens nyckfullhet, vilken kunde leda till tvära kast och känslostormar. Kärleken var, till skillnad från vänskapen, hierarkisk och förnuftig, det vill säga den kopplades till högre samhälleliga syften.369 På samma sätt som hustru och barn var underordnade i hushållet var soldaterna underordnade sina officerare. Magnus Perlestam har, i linje med in-ternationell forskning, påpekat att den militära lydnaden även under svensk stormaktstid var betingad av relationen mellan officeren och
369 Sten Högnäs, ”Lidelsefull vänskap och förnuftig kärlek”. I Valborg Lingärde & Elisabeth Mansén (red.), Ljuva möten och ömma samtal: om kärlek och
hans underordnade. Den makt och auktoritet som förlänades befälet i kraft av dess ämbete ansågs inte räcka, lydnaden var villkorad.370 Det bör nämnas att detta förhållande gällde specifikt för armén. Inom flottan var förväntningarna på institutionaliserad lydnad hårdare.371 Även om föreliggande studie inte undersökt flottan antyder resulta-ten i detta kapitel att den stormaktstida föreställningen om lydna-dens villkorlighet ännu var intakt under gustaviansk tid, dock med en tydligare koppling till expressiv känslosamhet. Till detta kopplades kärleksidealet vilket manifesterades tydligt genom den metafor som pekade ut befälhavaren som fadersgestalt och de underlydande som hans barn. Många av officerarnas plikter gentemot sina underhavande påminner om dem som beföll en husbonde och familjefar såsom An-dreas Marklund och Thomas Berglund beskrivit dem. Det är lätt att se treståndslärans inflytande över denna militära hushållsmetaforik, vilket också David Gudmundsson tidigare påpekat. Faktum är att den militära organisationen utgjorde den samhällssfär där trestånds-läran kunde finna sin tydligaste tillämpbarhet.372 Jag vill emellertid hävda att hushållsmetaforiken medförde en emotionalisering och en personifiering av den militära hierarkin. Genom att beskriva befäls-rollen som en fadersroll och dessutom tillskriva den husbondens om-sorgsideal legitimerade man den militära hierarkin framför allt utifrån känslomässiga relationer och personliga egenskaper snarare än institu-tionaliserade ämbeten och positionalitet.
När det gäller kamratandan ansågs den kunna ha mycket positiva konsekvenser för såväl sammanhållningen som stridsvärdet inom en militär enhet. Detta lade ett väldigt tydligt ansvar på officerarnas axlar att på olika sätt försöka reproducera en sådan anda inom sina förband och enheter. En av de intressantare aspekterna här är alltså att office-rarna ansåg det vara deras uppgift att utveckla emotionella strategier för att hjälpa soldaterna hantera krigets lidanden och därmed reglera
370 Perlestam, 2008, s. 155. 371 Hammar, 2014, s. 154-156. 372 Gudmundsson, 2014, s. 196.
deras beteende i önskvärd riktning. Uppenbart baserades detta på en uppfattning om att underlydande kunde vara i behov av emotionell vägledning och att det ingick i befälets ansvar att bidra med sådan.
6
Striden
I detta kapitel kommer lidanden och emotionella strategier i förhål-lande till strid att analyseras. I själva verket utgjorde faktiska strider ett tämligen perifert inslag i krigstillvaron. Blott några få dagar per år utkämpades strider och fältslag. Likväl upptog tankar och före-ställningar om strid en mycket stor del av skrivandet om upplevel-ser av krig och sannolikt även tänkandet kring detsamma. Det visar sig att emotionella strategier för att hantera strid ofta kom att handla om uppbådandet av positiva motkänslor mot de lidanden som striden ofrånkomligen förknippades med.
Kapitlet består av tre delar. Den första omfattar en form av ana-lytisk bakgrundsteckning där olika förutsättningar skisseras för hur striderna tolkades. Här kommer jag både lyfta fram populära motiv som förekommer i dagböcker, brev och memoarer samt mer filosofiska resonemang ur samtida krigsvetenskapliga skrifter. Den andra delen tecknar en bild av de lidanden som var behäftade med stridens verk-lighet. Utgångspunkten tas i de olika känslomässiga upplevelser som eldstrid respektive närstrid innebar. Därtill diskuteras hur officerarna påverkades av att uppleva och bevittna stridens fysiska lidanden, det vill säga sår, blessyrer och dödens ständiga närvaro. I den tredje delen tecknas en bild av de emotionella strategier som i materialet formule-ras i förhållande till de med striden förknippade lidandena.