Tidigt i juli 1807 slöts det avtal mellan Ryssland och Frankrike som kom att kallas Tilsitalliansen. Dess kontenta var att de båda stormak-terna gemensamt lade upp en politisk plan för hur Storbritannien skulle tvingas till nederlag i det pågående kriget. En av punkterna på denna agenda var att Sverige skulle tvingas med i Napoleons kontinental-system, vilket utgjorde en omfattande handelsblockad mot Storbritan-nien. När Gustav IV Adolf vägrade gå med på detta blev det naturligt för Ryssland, såsom fransk allierad, att anfalla Sverige. Möjligheten att erövra Finland föreföll dessutom lockande för tsar Alexander I.138
Redan i slutet av år 1807 varnades Gustav IV Adolf av den svenske ambassadören i St Petersburg, Curt von Stedingk, att ryssarna höll på att rusta vid finska gränsen. Men trots att den ryska invasionen inte inleddes förrän den 21 februari 1808 var försvaret av Finland då-ligt förberett. Trupptransporter till havs mellan Sverige och Finland var omöjliga då Bottenviken frusit i den kalla vintern.Till sitt förfo-gande hade den tillförordnade befälhavaren i Finland Carl Nathanael af Klercker 20 000 man varav omkring 8 000 var garnisonerade på fästningarna Sveaborg och Svartholm. Krigsplanen gick initialt ut på att köpa tid för att förstärkningar skulle kunna anlända från Sverige. Ryssarna förutsattes vara långt överlägsna till sin numerär varför de svenska styrkorna successivt retirerade när ryssarna avancerade in i landet. Garnisonerna i Sveaborg och Svartholm utgjorde trumfkor-tet genom att ständigt kunna hota ryssarna i ryggen om de valde att avancera för långt. I själva verket bestod den ryska fältarmén bara av 20 000 man anförda av general Fredrik Wilhelm von Buxhoevden. Emellertid utnumrerade dessa den svenska fältarmén, det vill säga de 12 000 soldater som inte bemannade fästningarna, dessutom var de ryska soldaterna långt mer erfarna och väldrillade än de svenska.139
138 Martin Hårdstedt, Finska kriget 1808-1809, Stockholm 2006, s. 11-13. 139 Hårdstedt, 2006, s. 25-28, 34, 37-40.
Det intiala målet för den svenska reträtten var att samla styrkorna i Tavastehus. I början av mars fanns en möjlighet att ta strid mot rys-sarna. Men den nu återvände ordinarie befälhavaren Wilhelm Mauritz Klingspor beslutade om fortsatt reträtt norrut, förvissad om att man inte skulle ha en chans mot ryssarna. Inom loppet av mars månad 1808 hade ryssarna ryckt fram till Åbo samt ockuperat Åland. Den svenska förhoppningen var fortfarande att förstärkningar skulle komma från Sverige och att man senare under våren skulle kunna inleda en motof-fensiv från två håll, dels från huvudarmén i norr och dels från Sveaborgs garnison i söder. Dessutom skulle den ryska styrkan behöva sprida ut sig alltmer för att bibehålla ockupationen av södra Finland.140
Den 14 mars 1808 tvingades Gustav IV Adolf att också rikta upp-märksamheten åt annat håll när Danmark förklarade krig mot Sverige. Således bands trupper som skulle skickats till Finland upp för att för-svara rikets syd- och västgräns. Den danska aggressionen vilade dock tungt på stöd från Frankrike. Napoleons krav för att bidra med trupper var att en invasion av Skåne skulle ske under franskt befäl. För ändå-målet skickade han ingen mindre än Jean Baptiste Bernadotte. Med sig hade Bernadotte 12 500 franska soldater, en armékår om 14 000 spanjo-rer samt 6 000 man i en nederländsk division. Storbritanniens sjömakt satte emellertid käppar i hjulet för invasionsplanerna. Redan i mitten av mars samlades brittiska fartyg i närområdet vilket omöjliggjorde en överfart via sjövägen. Denna utveckling gjorde invasionen betydligt mindre intressant för fransmännen och Danmark tappade därigenom stödet. Danmarks handlingsutrymme begränsades således till vad styr-korna i Norge kunde uträtta. Dessa truppers förutsättningar var dock inte heller särskilt goda. Även om 36 000 man fanns att tillgå så var dessa dåligt utbildade och led stor brist på materiel. Dessutom var man tvungna att fördela en stor del av armén till de norska kuststäderna
140 Sundberg, 2010, s. 321f.
Till vänster: Samtida karta över Finland, hämtad ur major Gripenbergs journal. Krigsarkivet.
som skydd mot eventuella brittiska sjöanfall. Kommunikationen med regeringen i Danmark var även kraftigt försvårad genom den brittiska sjödominansen. Den dansk-norska handlingsförlamning som det brit-tiska hotet orsakade gjorde att initiativet gled över till Sverige som i början av maj inledde en offensiv in i södra Norge. Kriget fördes med väldigt låg intensitet och redan den 19 maj 1808 fick Armfelt order om att endast försvara de norska gränsposteringar man dittills tagit.141
Under tiden som det norska fälttåget pågick retirerade den svenska armén i Finland allt längre norrut. Mindre stridigheter utspelade sig
141 Hårdstedt, 2006, s. 58f.; Sundberg, 2010, s. 342-348.
vid Pyhäjoki och Siikajoki men resulterade inte i några större förluster på någondera sidan. Men de gav en känsla av att ryssarna trots allt inte var så överlägsna, vilket förbättrade den sargade moralen bland svenskarna. Icke desto mindre fortsatte den svenska armén att retirera. I slutet av april gick man emellertid till motangrepp mot ryssarnas fortsatta offensiv och vann ännu en seger i slaget vid Revolax. Denna seger medförde att den ryska offensiven bedarrade något, von Buxhoev- den fokuserade istället på att försvara de områden man redan tagit.142
Segern vid Revolax och den nya defensiva attityden skapade ett nytt strategiskt läge där svenskarna faktiskt hade goda möjligheter att slå tillbaka ryssarna ytterligare. Klingspor valde emellertid att inte göra detta.143 Den 6 april 1808 inträffade den avgörande händelse som skul-le kasta om maktrelationen mellan parterna ännu en gång. Carl Olof Cronstedt, kommendanten på det belägrade Sveaborg, undertecknade en konvention som stipulerade att om inte svensk undsättning i form av minst fem linjeskepp anlände innan den 3 maj så skulle fästningen ges upp. Sveaborg utgjorde nyckeln i den svenska krigsplanen och var i själva verket ett mycket starkt och svårintagligt fäste. Många histo-riker har spekulerat kring vad som föranledde Cronstedt att gå med på ett så till synes obegripligt avtal.144 Att svenska skepp skulle kunna undsätta Sveaborg var föga sannolikt då isen fortfarande låg. En för-klaring som förts fram var att ryssarna lyckades bryta ned motstånds-viljan på fästningen genom psykologisk krigföring. Man spred rykten om svenska motgångar och desinformation som kraftigt överdrev den ryska arméns styrka i Finland. Cronstedts agerande visar i alla händel-ser på att han övertygats om att motstånd var lönlöst.145
Mindre än en vecka efters Sveaborgs kapitulation lyckades
emel-142 Hårdstedt, 2006, s. 64-68; Sundberg, 2010, s. 322f. 143 Sundberg, 2010, s. 323.
144 För en diskussion kring Cronstedts motiv till kapitulationen se Anders Persson, ”C. O. Cronstedt och Sveaborgs kapitulation 1808”, Personhistorisk tidskrift, 1984.
lertid svenskarna återta kontrollen över Åland genom en folkresning. Således kunde man hota ryssarna genom att landsätta styrkor på den finska västkusten. Ett sådant försök genomfördes i slutet av juni 1808. Men landstigningsstyrkan var alltför svag för att åstadkomma något och efter bara två dagar tvingades man dra sig tillbaka.146
I juli inledde den svenska huvudarmén sin sommaroffensiv söderut. Den 14 juli år 1808 skedde slaget vid Lappo, där 5 000 svenskar segrade mot 6 000 ryssar. Efter detta fortsatte den svenska sommaroffensiven under ledning av Carl Johan Adlercreutz och Georg Karl von Döbeln. Man kom så långt som till några mil norr om Tammerfors. Emellertid erhöll ryssarna omfattande förstärkningar från hemlandet medan inga skickades från Sverige. Mot slutet av sommaren bestod den svenska fältarmén av 11 700 man medan den totala ryska styrkan växt till över 50 000. Många behövdes dock för att bevaka tagna besittningar vid kusten samt underhållslinjerna. Den ryska huvudarmén kunde således mönstra 21 200 man. Vidare hade det svenska underhållsläget förvär-rats betänkligt under sommaren. Mot slutet av augusti var läget hor-ribelt. De svenska trupperna led stora brister på både materiel och förnödenheter. September 1808 kom att bli ödesmånaden för Finlands framtid.147
Den 1 september led svenskarna nederlag i slaget vid Ruona. Detta föranledde en förnyad successiv reträtt genom de områden man nyli-gen återtagit. Den 14 september 1808 stod så det avgörande och ödes-digra slaget vid Oravais. Carl Johan Adlercreutz hade fått order om att med sina omkring 5 500 man försöka hejda den ryska framfarten. Mot honom ryckte general Nikolaj Kamenskij an med mellan 6 000 och 7 000 man. Till en början lyckades svenskarna slå ifrån sig rys-sarna genom effektiv beskjutning. I detta läge beslöt emellertid
Ad-146 Hårdstedt, 2006, s. 71-73, 104-107.
147 Hårdstedt, 2006, s. 121-123, 143f. För en ingående studie av det svenska under-hållssystemet under finska kriget 1808-1809 se Martin Hårdstedt, Om krigets
förutsättningar: den militära underhållsproblematiken och det civila samhäl-let i norra Sverige och Finland under Finska kriget 1808-09, Umeå 2002.
lercreutz att beordra motanfall, ett ödesdigert beslut som historiker haft svårt att förklara i efterhand. Till en början såg dock anfallet ut att lyckas. Ryssarna började retirera men svenskarna förföljde dem för långt och hamnade i oordning. Så småningom möttes man av ryska förstärkningar samtidigt som den svenska stridslinjen var allt-för upplöst allt-för att bjuda motstånd. Det var som att man fångats i en fälla. Adlercreutz blev tvungen att retirera men förlusterna blev stora. Slaget vid Oravais var det blodigaste under finska kriget, 740 svenskar stupade och 900 ryssar, därutöver fanns åtskilliga sårade. Ett sista försök att på allvar hejda den ryska offensiven hade misslyckats.148
I slutet av september 1808 var svenskarna verkligen i brygga. När det ryska erbjudandet om vapenvila kom var man benägen att accep-tera, trots kravet att svenskarna skulle dra sig tillbaka till en ställning 35 km norr om Gamla Karleby. Den 29 september slöts stilleståndet i Lochteå. Den 19 november slöts sedermera ännu ett avtal, den så kall-lade konventionen i Olkijoki. Den här gången accepterades vapenvila mot att svenskarna helt utrymde Finland. 1808 års krigsrörelser slutade alltså med att Finland gavs upp.149
I början av mars inleddes ett nytt ryskt anfall mot Åland. Georg Karl von Döbeln lyckades emellertid förhandla sig till en rysk reträtt genom att göra Åland till en demilitariserad zon. Mars 1809 var också den månad då tålamodet med Gustav IV Adolf tog slut helt. Under hösten 1808 hade missnöjet vuxit sig så stort att olika grupper börjat konspirera på allvar mot kungen. Den som skred till avgörande hand-ling i början på mars 1809 var Georg Adlersparre. Han mobiliserade en insurgentstyrka bestående av 3 000 man ur västra armén och inledde en marsch mot Stockholm. När kungen fick nys om upproret började han planera för en flykt till Skåne, där var hans popularitet större och där fanns södra armén under befäl av den kungalojale Johan Chris-topher Toll. I syfte att förhindra flykten gick Carl Johan Adlercreutz
148 Hårdstedt, 2006, s. 157-174.
tillsammans med sex andra officerare in i kungens rum på slottet den 13 mars och arresterade honom. Dagen efter kallades till riksdag. Gus-tav IV Adolf tvingades den 29 mars 1809 att abdikera till förmån för sin farbror hertig Karl, vilken nu kröntes som Karl XIII.150
Under de följande månaderna växte uppgivenheten och frustratio-nen i den svenska armén. Ryssarna avancerade norrifrån och svensk-arna förmådde inte bjuda hårt motstånd. Den 15 maj nådde rysssvensk-arna Skellefteå. Ju längre in i det svenska inlandet man avancerade desto större blev emellertid underhållsproblemen. I augusti gjorde svensk-arna en sista kraftansträngning i form av att en styrka på 7 500 man som transporterades sjövägen och landsattes norr om Umeå. Ryssarna måste nu ilmarschera norrut för att möta det nya hotet. Den 19 au-gusti lyckades man slå ifrån sig vid Sävar, men dagen efter stod ännu en strid vid Ratan där svenskarna segrade. Ryssarna drog sig tillbaka till Piteå. Parallellt med denna utveckling hade redan fredsförhand-lingar inletts. Även om man lyckats hejda den ryska offensiven mot slutet av kriget tvingades Sverige att lämna ifrån sig Finland i freden i Fredrikshamn, som undertecknades den 19 september 1809. Dessutom tvingades man till sist in i Napoleons kontinentalsystem.151