Några motiv som ofta kom på tal i sammanhang där hemlängtan behövde hanteras var plikt, ära och manlighet. Hemlängtan var en känsla vars uttryck inte tycks ha varit gångbara hos dem som ville betraktas som plikttrogna män med ära. Viljan att lämna det militära uppdraget och återvända hem under brinnande krig innebar i prak-tiken att bryta sin militära ed. I ett brev till hustrun Maria Charlotta argumenterar Joachim Zachris Duncker för varför han trots längtan efter att få återförenas med familjen kände sig tvungen att fortsätta sin tjänstgöring.
Någre af kamraterne torde snart komma hem; jag har icke samma hopp. Först och främst är jag icke så sjuk att jag täcks begära af-sked, så länge fäderneslandet behöfver min tjenst och jag finner mig i stånd att tjena det, och till det andra kan jag ej subsistera utan min lön, som den enda egendom jag har; och att gå i Rysk tjenst har jag satt i litanian. Med hvad är sviten af allt detta? Jo, jag måste allt längre och längre vara skild från dig, men det kan icke heller räcka i evighet, och det är icke någon merit att vare hederlig karl, då man icke blir frestad att bli filur.”216
Duncker anför i det ovanstående fyra argument för varför det inte låg för honom att begära avsked. För det första var hans hälsa så pass god att den inte utgjorde ett hinder för honom att utöva officerstjänsten. Detta bottnar i en pliktetik som tydligt stipulerade att fäderneslandet behov var överordnade individens och att den senare alltid måste stå till tjänst så långt förmågan räckte. Denna plikt var sanktionerad genom officerens ämbetsed. Nästa argument är av ekonomisk art då Duncker nämner hur officerslönen var en förutsättning för hans överlevnad och utkomst. För det tredje avfärdar Duncker att gå över till rysk tjänst som alternativ för att slippa ifrån den rådande tillvaron. Han uttrycker det som att han satt alterativet i litanian. Uttrycket rymmer en liturgisk mening. En litania var ett slags bön som vanligen brukades för att be om nåd i svåra tider. Att sätta något i litanian kan med andra ord tol-kas som att man bad Gud bevara en från detsamma. Slutligen betonar Duncker vikten av att vara en ”hederlig karl” genom att beskriva fres-telsen att begära avsked eller på annat sätt avvika från sin plikt som en förstärkande omständighet för denna status. Att motstå frestelsen att bli ”filur”, alltså en skälmaktig, slug och opålitlig person,217 var enligt Duncker något som intygade hans manliga ära. Sålunda sätts längtan att få återförenas med hustrun i motsats till en osjälvisk offermoral.
Uttryckt hemlängtan var svår att förena med officerens självbild som en man med ära. Så slog överstelöjtnant Carl Leonard Lode fast i ett brev till sin hustru att ”ingen som är i krigs tjänst får täncka på hem elr afsked för än härarnes Gud nedlägger våra fienders wapn, och skaffar oss den ädla Freden.”218 I augusti 1808 förklarade dåvarande fänriken Carl Ludvig Daevel brevledes för sin far att han avstått från att åka på permission då ”många skulle undra derpå och tycka att det skulle se altför hemsjukt ut”.219 Daevel oroade sig bevisligen för
217 SAOB, sökord: ”filur”.
218 RA, Carl Leonard Lodes från Livland arkiv, vol. E4680: Carl Leonard Lode till Sofia Tavast, Lapp den 17/7 1808.
219 KrA, Daevelska släktarkivet, vol 1: Carl Ludvig Daevel till Fredrik Ludvig Dae-vel, Bertby den 24/8 1808.
hur han skulle komma att betraktas om han uppvisade symptom på hemlängtan. Dessa exempel går på tvärs med vad Karin Johannisson menat om att synen på sjukdomen kom att präglas av ett tämligen stort mått av acceptans. När soldater och officerare uppvisade symp-tom togs inte detta som en förevändning att ifrågasätta vederbörandes manlighet. Johannisson menar att det fanns en tolerans inför visad sårbarhet.220 Måhända fanns en sådan tolerans, men exemplen ovan antyder att uttryckt hemlängtan likväl uppfattades som en svaghet.
Att den hemlängtandes manlighet sågs som problematisk visas inte minst genom föreställningar om hemmet som kvinnligt kodat. Detta befäste föreställning om kriget som en manlig verksamhet varför of-ficerarna såg det som opassande att uttrycka hemlängtan. Dåvarande majoren Sten Sture skrev i ett brev till sin fru:
En karl är en karl och bör ej som en käringer sitta hemma sin werld igenom för att knyta myggpäll och slå ihjäl flugor så länge man orkar något anat som är nyttigare och kan gangna sitt Fädernes-land på en odäckad skuta uti en dålig skeppares hand, på sjelfva spanska sjön det värsta af alla stormiga haf.”221
Med manlighet associerades att lämna hemmet för att riskera livet till fäderneslandets nytta. Särskilt offermoralen och att utifrån ett högre syfte exponera sin person för krigets faror framhålls här genom att kontrasteras mot att ”som en käringer sitta hemma”. Intressant är hur Sture här konstruerar en hierarki bland mannens ansvarsområden. Husbondeämbetet, vilket associerades med hus och hem, underord-nades den ”nyttigare” plikten att gagna sitt fädernesland. I början av 1800-talet betraktades hushållet ännu huvudsakligen som mannens ansvarsområde. Det var han som skulle stå för dess beskydd samt ordningen inom det. Historikern Andreas Marklund har emellertid
220 Johannisson, 2001, s. 84.
221 KrA, Krigshandlingar 1808-1809, vol 261: Sture till Ingelotz, Skutan ”Gustaf-va” den 25/8 1808.
pekat på hur matmodern, under det tidiga 1800-talet, trädde fram som dess moraliska ansvarstagare. Hustrun började alltså tillmätas ett komplementärt ansvar för hushållets ordning. Hennes uppdrag blev att med sin tillgivenhet bilda mannen moraliskt, göra honom mindre hetlevrad och ruffig. I takt med att hustruns roll på så vis betonades som allt viktigare inom hushållet betonades mannens roll utanför det, som del av en framväxande borgerlig offentlighet, som en samhälls-nyttig medborgare.222 Det är framför allt det tydliga betonandet av en samhällelig nyttomoral som gör hemlängtan problematisk hos Sture. Sett till den övergripande nyttomoral som redan var förknippad med officersidealet är detta logiskt. Detta då hemlängtan i praktiken kunde tolkas som en vilja att undvika det goda offret.
Denna värdering av hemlängtan gällde framför allt i den offentlig-het som officerarna var en del av. Därmed måste brevväxlingar med hemmavarande inte ha ansetts ingå i en sådan offentlighet. Breven var en mer privat arena där utförliga och känslosamma beskrivningar av brevskrivarens egen hemsjuka bevisligen kunde förekomma. Snarare är det troligt att hemsjukan i privata brev kunde förstås positivt. Kanske kunde den rentav uppskattas som ett sätt att betona kärleken till famil-jen därhemma. Vad som i ett sammanhang innebar att uppvisa symp-tom på en sjukdom och avvika från officersidealet kunde i ett annat innebära att förstärka bilden av sig själv som kärleksfull make och far.