Hoppet användes, som vi sett, ofta för att beskriva en stark vilja att överleva kriget och återvända hem till sina anhöriga. Känslan kunde emellertid vara problematisk att uttrycka eftersom det var möjligt att tolka den som en längtan efter timlig välfärd. En sådan längtan innebar att man som människa tappat fokus på den eviga, andliga sfären. Vilket inte sällan hängde samman med trolöshet mot överhe-ten. I tidens dygdeläror betonades hur människan måste kämpa mot sina korrumperade begär efter världsliga ting med hjälp av förnuftet och den fria viljan. De som inte lyckades med detta blev lyckans sla-var och betraktades som dömda att förbli olyckliga. Denna tanke om människans korrumperade drag gick direkt tillbaka på syndafallet, vilket sågs som utgångspunkten för den konflikt mellan fri vilja och världsliga begär som utkämpades inom varje människa.246 I förhål-lande till detta aktualiserades att det var förenat med vissa mentala risker att hysa förhoppningar. Hoppet kunde vara bedrägligt. C. J. Kuylenstierna, kornett vid Östgöta kavalleriregemente formulerade i sin dagbok från fälttåget 1790 några tankar kring denna bedräglighet.
…menniskan blir oftast från det stilla lugnet förd på det mäst bru-sande haf ifrån de stilla Nöijena får hon ofta känna motgångens tyngd och tillika plågas af den ledsamma owissheten, om Någon
sin det förlorade kan återwinnas, hoppet wisar väl ibland en stråle af Dag på det ställe Nattens mörker inskränkt härskar, men detta smickrande hoppet är bedrägligt. Beständigheten hör ej till något dödeligit. Det voro derföre en dårskap at söka den inom desse. Om-byte är från mänskligheten en oskiljaktig sak, när framfarenheten af det onda ger det angenäma ock stilla nöijet ett nytt behag och lär sedan man försökt dem båda ett riktigt värde på det sednare.247
Dagboksförfattaren framhåller, i närmast poetiska ordalag, den timliga världens ombytlighet som problematisk i förhållande till hoppet. Hop-pet kunde lätt tolkas som fåfängt om det riktades mot dessa förgängliga ting. Kristiina Savin har pekat på ett viktigt motiv i den tidigmoderna världsbilden, vilket hon benämner ”medvetenhet om nåden”. Tankar om livets osäkerhet grundade sig på en slags force majeure-mentalitet som betonade människornas brist på kontroll över tillvaron. Makten över den timliga världen tillskrevs Guds försyn och lyckans oförutsäg-bara vändningar. Detta friskrev visserligen inte människan från ansvar för sin egen situation.248 Likväl utgör en sådan världsbild en tydlig implementering av tanken om att hoppet om världslig lycka var fåfängt och rimmade illa med en medvetenhet om nåden.
Hoppet kunde alltså ses som en vansklig strategi att ta sig an krigets verklighet med. Ett förespråkat alternativ var en mer resignerad håll-ning där världens skifthåll-ningar bemöttes med ståndaktighet och förnöj-samhet. Detta ska diskuteras mer i nästa avsnitt. Men likväl användes hoppet, som vi sett, i olika utsagor för att orientera sig i krigstillvaron. Hur var det möjligt att tillämpa hoppet som emotionell strategi och
247 KrA. Krigshandlingar 1788-90, vol LXXVII.29: journal hållen af cornetten wid Östgötha cavallerie C. J. Kuylenstierna under 1790 års campagne.
248 Savin, 2011, s. 375f. Det bör betonas att denna föreställning anses ha tappat i genomslagskraft under 1800-talet i takt med att lyckobegreppet individualise-rades. För diskussioner om detta se Nilsson [Hammar], 2012, s. 221-223; Savin, 2011, s. 375, 382; Nils Arvid Bringeus, Lyckan kommer lyckan går: tankar, ord
samtidigt uttrycka tanken på den världsliga tillvarons oförutsägbarhet? Hoppet ansågs kunna skänka en viss tröst om man samtidigt var medveten om att det sällan infriades. Över detta reflekterar G. A. Dalström i sin dagbok.
Det är i phantasiens verld som man är lycklig, hvartill ordsaken måtte vara, att föreställningen som upgöras af kommande händel-ser beledsagas af hoppet. Som man i inbillningen sjelf är skapare, blir äfven skapelsen öfverensstämmande med hvad tillfället, belä-genheten, humeuret och hjertat tillsammans frambringar såsom skönt. Det måtte likväl aldrig framsöka det sannaste, eftersom ald-rig realisation följer, utan nya händelser skapa ett nytt förhållande, som förut man aldrig kunnat ana. – – En reflexion på min lefnad vid åtankan af den besynnerliga bana som ödet alltid utvisat mig.249
Man kan tolka Dalström på det viset att så länge hoppet komplettera-des med ett visst mått av realism kunde det bringa lycka åtminstone på ett mentalt plan. På så vis tillmäter han hoppet en potential att fungera emotionsstrategiskt, trots världens oförutsägbarhet. Av allt att döma kan Dalströms filosoferande förstås i termer av ett slags optimism eller positivt tänkande.
I major Sten Stures föreställningar om hoppet fanns en påtaglig religiös dimension, vilket blir tydligt i ett av hans senare brev. Den 17 oktober 1808 hade han precis tagit nattvarden när han satte sig att skriva. Att stå framför altaret utan hustrun vid sin sida påminde ho-nom om hur mycket han saknade henne. Det var vid tillfället mer än elva år sedan han tagit nattvarden ensam.
…min saknad var då som vid alla andra tillfällen stor men ändå större mitt hopp att denna svåra skilgsmässa snart skall nå sitt slut
249 KrA, Dalström, Gustaf Jacob af, arkiv, vol. 1: krigsdagbok från fälttågen 1813-1814, den 23/2 1814.
och jag då återigen få med dig träda fram för den Gode Guden och Tacka honom för sina otaliga välgärningar bedia honom om nåd och förmåga att med ärkänsamma hjärtan rätt kunna Dyrka och tillbedja honom.250
Sture beskriver hur han riktade sitt hopp mot att Gud skulle ställa allt tillrätta, vilket skulle ge honom anledning att uttrycka tacksamhet. De livsfaror som Sture överlevt, allt lidande han faktiskt besparats var enligt honom resultat av Guds välgärningar. På så vis riktades hoppet mot Guds påverkan på det världsliga snarare än det världsliga i sig. Den väsentliga skillnaden ligger i att det på detta vis blev möjligt att uttrycka hopp samtidigt som människans bristande kontroll över till-varon erkändes. Hoppet kunde därmed kopplas till religiös spiritua-litet, vilket kan ses som ett sätt att lösa fåfängans ekvation. För Sture innebar hoppet om fred och återförening med hustrun ett hopp om att få tacka för Guds godhet. Samma betydelse hos känslan uttrycks av Carl Johan Adlercreutz då han i juli 1808 deklarerar hur han ”önskar och hoppas att Gud snart skall giöra slut på detta Elände.”251 Ett tredje exempel står att finna hos fänrik Carl Ludvig Daevel vilken klädde sitt hopp i orden: ”Jag påminner mig visst med tacksamhet om försynen de många glada dagar jag haft hemma och hoppas at om det är Dess vilja, än en gång få passera roliga och glada ögonblick i min hederliga fars och systrars sällskap.”252
250 KrA, Krigshandlingar 1808-1809, vol 261: Sture till Ingelotz, Ojala den 17/10 1808.
251 KrA. Adlercreutzka arkivet, vol. 1: Carl Johan Adlercreutz till Margareta Beata von Engeström, Nykarleby 5/7 1808.
252 KrA, Daevelska släktarkivet, vol 1: Carl Ludvig Daevel till Fredrik Ludvig Dae-vel, Fredriksborg den 13/5 1808.