Gustav III var en man med ambitioner. Mån om att utöka sin egen och rikets ära samt som ett försök att ena de alltmer motsträviga politiska krafterna inom riket började han under 1780-talet umgås med tankar på ett krig mot grannen i öster. Krigets orsaker har varit föremål för ett flertal analyser och spekulationer. Men klart står att mycket av utvecklingen har sin förklaring i Gustav III:s personliga ageranden. Under kriget använde sig kungen av revanschistisk retorik, något som även de uppsatta krigsmålen var en illustration av, nämligen att återta de landområden i sydöstra Finland som Sverige tvingats avträda i och med freden i Nystad 1721 och Åbo 1743.122
När Ryssland 1787 förklarade krig mot Osmanska riket såg den svenske kungen ett tillfälle att agera. Då han enligt 1772 års reger-ingsform var förbjuden att starta anfallskrig utan samtycke från ri-kets ständer försökte han provocera fram ett. Han lät då iscensätta en mindre skärmytsling vid finska gränsen genom att låta klä ut svenska soldater till kosacker och anfalla sin egen gränspostering vid Puumala socken den 27 juni 1788. Incidenten gav Gustav III vad han behövde för att beskriva Sverige som angripet.123
Två dagar efter skotten vid Puumala korsades den ryska gränsen av svenska trupper. Krigsplanen, som utformats av general Johan Chris-topher Toll, gick ut på att via sjövägen landsätta en större styrka i när-heten av St Petersburg och snabbt sätta press på Katarina den stora att kapitulera. För detta krävdes ett etablerande av sjöherravälde i Finska viken. Denna plan gick dock om intet redan tre veckor in i kriget, när den svenska örloggsflottan misslyckades med att slå den ryska i slaget vid Hogland den 17 juli 1788.124
122 Göran Rystad, ”1788: Varför krig? Något om bakgrund och ’orsaker’ till Gustav III:s ryska krig”. I Gunnar Artéus (red.), Gustav III:s ryska krig, Stockholm 1992, s. 9-22.
123 Nils Erik Forsgård, Maktbalans och stormaktskrig 1722-1814, Helsingfors 2008, s. 167, 172.
Efter en misslyckad belägring av den starka fästningen Fredrikshamn jäste missnöjet bland Gustav III:s officerare. Ryktet hade dessutom spritt sig om att kriget kunde vara framprovocerat av den svenske kungen. Den 7 augusti författar en grupp officerare den så kallade Liikalanoten, vilken ställdes till den ryska kejsarinnan och utgjorde ett försök till fredsförhandlingar på eget bevåg. Några dagar senare undertecknades även det så kallade Anjalaförbundet av inte mindre än 112 officerare. Med förbundet deklarerade man till den svenske kungen att man ansåg kriget vara olagligt samt att man inte ämnade lyda fler anfallsorder förrän försök gjorts att få till stånd fred.125
Beskedet torde ha varit omskakande för Gustav III. Han ska ini-tialt ha drabbats av så långt gången förtvivlan att han övervägt att abdikera. Men så inträffade det för honom gynnsamma att Danmark förklarade krig mot Sverige. Detta gav honom en anledning att lämna krigsskådeplatsen i Finland utan att det sågs som flykt. Befälet över armén lämnades åt hertig Karl medan kungen på svensk mark inledde en mobiliserande politisk kampanj där Anjalamännen utmålades som landsförrädare. Under vintern 1788–1789 arresterades de en efter en.126
Med anjalamännen ute ur bilden var det politiska läget något sta-biliserat och krigsoperationerna kunde fortsätta så snart vintern lät-tade i början av år 1789. Den 13 juni samma år utkämpades slaget vid Porrassalmi vilket blev en lika osannolik som symboliskt viktig seger för svenskarna. Omkring 750 svenskar lyckades här, mycket tack vare gynnsam terräng, hindra 5 000 ryssars anryckning. Segern vid Porras-salmi var första gången sedan stormaktstiden som en svensk trupp till lands betvingade en rysk.127 Den ryska offensiven i Savolax bedarrade
ryska krig, Stockholm 1992, s. 74f.; Jan Glete, ”Kriget till sjöss 1788-1790”. I
Gunnar Artéus (red.), Gustav III:s ryska krig, Stockholm 1992, s. 141-146. 125 Forsgård, 2008, s. 172f.
126 Forsgård, 2008, s. 173f.
127 För en utförlig skildring av slaget se Lars Ericson [Wolke], Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius, Svenska slagfält, Stockholm 2003, s. 382-387
emellertid inte, varpå befälhavaren över de svenska styrkorna i Savolax, generalmajor Curt von Stedingk, drevs till att successivt retirera. I syfte att lätta på det ryska trycket i Savolax beslöt Gustav III om en offensiv i söder. Han tog själv befälet över en styrka på 6 000 man och tågade med dem över Kymmene älv. Den 28 juni mötte han en överlägsen rysk styrka vid Uttismalm men gick oväntat till anfall. Detta var Gustav III:s första slag som fältherre och han lyckades trots allt besegra ryssarna. Segern vid Uttismalm följdes emellertid inte upp av vare sig fortsatt offensiv eller undsättning av von Stedingk i Savolax. Den 15 juli sändes general Lars Fredrik von Kaulbars att attackera ryssarna vid Kaipiais, men resultatet blev nederlag. Trots detta upprätthölls den svenska frontlinjen genom att von Stedingk lyckades besegra ryssarna i slaget vid Parkumäki.128
När stridandet återupptogs efter vinterkvarter i april 1790 hade krigsmålen omdefinierats. Utifrån insikten om att armén till lands saknade tillräckliga resurser för att avgöra kriget började Gustav III söka ett avgörande till sjöss. Om den ryska flottan kunde fås i brygga kunde det erbjuda en tillräckligt god förhandlingsposition för att få till ett gynnsamt fredsslut. Sjöoffensiven kompletterades dock av ännu en landoffensiv i framför allt Savolax. Man lyckas genom två snabba segrar ta kontroll över passen vid Partakoski och Kärnäkoski. Längre söderut korsades än en gång Kymmene älv och den 29 april slutade slaget vid Valkeala med svensk seger. Den södra offensiven drevs emel-lertid tillbaka via en rysk motoffensiv. Ett sista svenskt anfallsförsök anfördes av general Gustav Mauritz Armfelt. Men i slaget vid Savita-paile den 4 juni 1790 sårades han själv allvarligt under ett kavallerian-fall samtidigt som striden slutade med svenskt nederlag.129
Kriget avslutades efter att den svenska skärgårdsflottan lyckats åstadkomma en förkrossande seger i slaget vid Svensksund den 9–10 juli. Här erhölls det efterlängtade förhandlingsläget och fred utan landavträdelser kunde slutas vid Värälä den 14 augusti 1790.130
128 Ericson, 1992, s. 83f. 129 Ericson, 1992, s. 85f. 130 Forsgård, 2008, s. 183.