I detta kapitel redogörs för bakgrunden kopplat till forskningsområdet. En samlad bild kommer ges av hur det ser ut gällande barns generella behov av stöd, hur samtalsstödet ser ut i praktiken samt hur kuratorn som profession har möjlighet att bidra till stödet utifrån förutsättningar och begränsningar. För att ge texten struktur och överskådlighet kommer texten att presenteras i fem huvudrubriker.
2.1 Elevhälsans utformning - lag och reglering 2.1.1 Den nya skollagen
Den nya skollagen (SFS 2010:800) trädde i kraft 1 juli 2011 och innebär bland annat att skolhälsovården, den särskilda elevvården och de specialpedagogiska insatserna förenas i en samlad elevhälsa. Utgångspunkten i beslutet om en samlad elevhälsa som presenteras i regeringens proposition (2009/10:165) är att lärande och hälsa påverkas av samma generella faktorer och på så sätt hänger samman. I den nya skollagen (SFS 2010:800) beskrivs elevhälsan omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser för att
tillsammans verka hälsofrämjande och förebyggande. Detta ska leda till att elevernas utveckling mot utbildningens mål stöds. Elevhälsan ska finnas för elever i förskoleklass, grundskola, sameskolan, specialskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan. Vidare förmedlar lagen att skolsköterska, skolläkare, psykolog och kurator ska finnas tillgängliga för det medicinska, psykologiska samt psykosociala insatserna. Ett skäl till att kurator specificeras i lagen är att elevhälsan bygger på tillgången till vissa yrkeskategorier för att säkerställa att eleverna får det stöd de behöver, vilket presenteras i propositionen (2009/10:165).
Skolväsendet har sedan den nya skollagens tillträde genomfört stora förändringar. Den stärkta rättssäkerheten var en av de utgångspunkterna som låg bakom den nya skollagen (Fransson, 2016). Detta går att utläsa i propositionen (2009/10:165) där ett moment var att tydliggöra ansvarsfördelningen och göra det möjligt att överklaga fler beslut däribland rätten till särskilt stöd. Samtidigt var en annan utgångspunkt att minska detaljstyrningen och istället ha en
gemensam reglering i så stor utsträckning som möjligt. De målinriktade krav och rättigheter som beskrivs i skollagen menar Fransson (2016) inte innehåller någon beskrivning om hur de ska genomföras utan denna beskrivning ska ske på myndighetsnivå. På så sätt ökar
handlingsutrymmet, samtidigt som konflikter kan uppstå mellan individens rätt till likabehandling och kravet på att uppnå lagens syfte.
2.1.2 Skolkuratorn i en samlad elevhälsa
Byström, Grahm och Sjunnesson (2019) skriver att elevhälsan omfattas av flera regelverk så som skollagen, förordningar, föreskrifter och skolans styrdokument. Även Skolverket och
Socialstyrelsen ger vägledning och information om vad arbetet med elevhälsa ska innefatta och hur det kan utföras. Den samlade elevhälsan förklaras av Socialstyrelsen (2016) syfta till att skapa förutsättningar för ökad samverkan mellan personalgrupperna inom skolan. Genom att ta tillvara de olika yrkeskategoriernas synsätt så förväntas man främja elevernas hälsa, utveckling
och lärande. Byström et al. (2019) lyfter däremot fram att samverkan mellan personalgrupperna också kan riskera att leda till en uppluckring av gränserna mellan sjukvård, socialt arbete och utbildning. Denna gränsöverskridande hållning mellan personalgrupperna kan därför resultera i svårigheter att uppnå konsensus mellan vilket behov som ska prioriteras, vilket kan ge
konsekvenser för såväl det pedagogiska uppdraget som för den enskilde eleven.
Socialstyrelsen (2016) skriver att i och med den nya skollagen (SFS 2010:800) och den nya elevhälsans utformning ska det psykosociala arbetet bedrivas av en skolkurator. Tidigare fanns det inte några bestämmelser på tillgång till en skolkurator men i och med lagändringen skulle kompetensen inom elevhälsan öka och därmed möjliggöra för att ge eleverna det stöd de behöver. Isaksson (2014) menar på att de arbetsuppgifter som en skolkurator har inte är detaljerade och därför vagt formulerade i den nya skollagen. I regeringens proposition (2001/02:14) klargörs hur det övergripande sociala arbetet i skolan ska förstås. Det sociala arbetet i skolan ska förstås utifrån en helhetssyn på individen och dess svårigheter inom sociala processer och problem på individ, grupp och organisationsnivå. Det skolan behöver för att bedriva det sociala arbetet förklaras närmare vara kompetens inom stödsamtal, psykosocial behandling för elever och föräldrar samt handledning och konsultation för lärare. Några av de mål som Akademikerförbundet SSR (2015) beskriver för skolkuratorns arbete är att skolkuratorn ska verka för att alla elever utvecklas socialt och emotionellt i en miljö som främjar deras
lärande, bidra till insatser i psykosocialt och socialt arbete på individ, grupp och
organisationsnivå samt uppmärksamma elever som kan visa tecken på psykisk ohälsa eller lever i socialt utsatta sammanhang. De beskriver vidare att skolkuratorn bland annat ska medverka till att skolan arbetar förebyggande mot mobbning, kränkande behandling, diskriminering och psykisk ohälsa.
2.2 Skolkuratorns roll och betydelse
Sveriges Kommuner och Landsting (2018) skriver att det under år 2017 fanns det omkring tvåtusen skolkuratorer i Sverige och att antalet skolkuratorer successivt har ökat de senaste åren.
Isaksson (2016) lyfter i sin avhandling fram att skolkuratorn har varit en given yrkeskategori inom skolan redan från 1960-talet. Däremot poängterar författaren att det inte var förrän den nya skollagen år 2011 som det lagstadgades att det var obligatoriskt med en tillgänglig kurator vid varje skola. Enligt en kartläggning gjord av Novus (2017) för Akademikerförbundet SSR:s räkning, framkommer det att drygt sju av tio skolkuratorer är nöjda med sin nuvarande
arbetssituation samtidigt som sju av tio skolkuratorer upplever att arbetsbelastningen har ökat de senaste åren. Detta menar skolkuratorerna beror på en ökning av elever som är i behov av särskilt stöd. Enligt kartläggningen framkommer det även att skolkuratorer upplever att det är tveksamt om skolorna lever upp till det som framkommer i lagen, att varje elev ska ha tillgång till en skolkurator.
Isaksson och Larsson (2017) skriver att samarbetet mellan lärare och skolkuratorer kan fungera bra men det kan också vara högst problematiskt. Lärare menar på att de behöver skolkuratorerna för att tillföra legitimitet för det sociala arbetet i skolan, däremot har socialarbetare och lärare
motstridiga åsikter när det kommer till hur de handskas med problem kopplade till elever.
Isaksson och Larsson (2017) skriver vidare att skolkuratorer till skillnad från skolpsykologer inte har några specifika tekniker eller metoder som kan ge dem en professionell legitimitet och grund.
Författarna framför att detta kan förklara varför skolkuratorn inte äger de sociala aspekterna av skolan, vilket i sin tur kan leda till en oklar ansvar- och arbetsfördelning av arbetsuppgifter i relation till lärare, skolpsykologer samt skolsköterskor. Isaksson (2014) förklarar även att kuratorns uppdrag är vagt formulerat och att handlingsutrymmet därigenom är beroende av formella resurser i form av utbildning, organisering och ekonomiska resurser men även informella resurser såsom relationsskapande. När kuratorns uppdrag är vagt formulerat menar Isaksson (2014) att handlingsutrymmet blir större för den enskilde kuratorn samtidigt som det skolkurativa arbetet begränsas och behörigheten att fatta beslut inskränks till fördel för de andra professionerna inom skolan.
Alvarez, Bye, Bryant och Mumm (2013) skriver att tillgången till skolkuratorer på skolan kan komma att påverka elevernas studieresultat positivt. Författarna menar vidare att i de skoldistrikt som haft hög tillgång till skolkuratorer har det också fått en mer positiv påverkan på eleverna än i distrikt med lägre tillgång till skolkuratorer. Man har också sett samband mellan god tillgång till skolkuratorer och hög andel elever som går ut gymnasiet med fullständiga betyg. Studien undersöker inte vilka specifika insatser skolkuratorn utförde och som därmed bidrog till dessa positiva effekter. Författarna reflekterar dock kring att det kan tänkas att skolkuratorn hjälper till med att förbättra skolklimatet, engagera föräldrar och finnas som stöd till elever med särskilda behov. I en artikel skriven av Bye, Shepard, Patridge och Alvarez (2009) framkommer det även att den disciplinära ordningen och elevers närvaro på skolan kan påverkas positivt av en ökad tillgång på skolkurativa insatser. Författarna menar vidare precis som Alvarez et al. (2013), att en ökad närvaro av skolkuratorer bidrar till ökat föräldraengagemang, förbättrat skolklimat men även minskat skolvåld.
Isaksson (2016) redogör för vilka insatser en skolkurator tillsätter för att arbeta med olika problemområden. Den insatsen som är den mest framträdande är samtal med enskild individ på skolan, vilket används inom alla problemområden som kan komma att bli aktuella för en
skolkurator att arbeta med. Detta kan relateras till det som Socialstyrelsen (2016) skriver om att skolkuratorns individuellt riktade arbete som bland annat handlar om att ta vara på elevernas sociala situation och psykosociala hälsa. Det arbetet sker huvudsakligen genom olika typer av stödjande samtal, vilket inrymmer allt från motivation, kris, utredande och rådgivande samtal till bearbetande samtal. Isaksson (2016) framhäver att insatsen –samtal med enskild elev, omfattar 61 procent av arbetet som en skolkurator utför. Insatsen –samtal med flera, framkommer även men omfattar dock endast nio procent av arbetet. Definitionen –samtal med flera, omfattar samtal som berör flera parter, oftast elev och lärare eller elev och förälder. En vanlig insats som skolkuratorn utför när det handlar om framförallt elever med social problematik är –samtal med verksamhet utom skolan, vilket omfattar åtta procent av arbetet. Verksamheter utom skolan definieras framförallt som hälsovården, BUP samt socialtjänst.
2.3 Ett stort behov av stöd bland unga
Bris (2019) skriver att psykisk ohälsa länge har varit det vanligaste ämnet när barn tar kontakt med dem. Bris lyfter fram det faktum att Sverige utmärker sig bland de nordiska länderna, då forskning visar på att den psykiska ohälsan bland svenska barn är mer utbredd än bland barn i Norge, Finland, Danmark och Island. Bor, Dean, Najman och Hayatbakhsh (2014) poängterar att ett antal stora sociala förändringar har skett under 2000-talet som tycks ha betydelse för den psykiska ohälsans uppgång bland den yngre generationen. Författarna lyfter bland annat fram internets framväxt, exponering för sociala medier, ökad skärmtid samt en ökad press av att prestera bra i skolan. Bris (2019) framhäver att barn som hör av sig upplever att det är svårt att få tillräckligt med stöd från elevhälsan. Detta handlar bland annat om att skolkuratorer och
skolsköterskor är fullbokade eller inte tillräckligt ofta finns tillgängliga på skolan. Vissa barn som hör av sig till Bris upplever också att det är svårt att söka stöd hos elevhälsan ifall den är lokaliserad synligt för alla på skolan.
Bris (2019) skriver att ett stort problem som barnen ofta lyfter är det faktum att tillgången till stöd från elevhälsan försvinner under lov. Detta resulterar i en tydlig trend av att fler barn söker stöd hos Bris i frågor som rör skolan även under jul- och sommarlov, barnen har svårt för att släppa skolan även under sin lediga tid. Samtalen präglas då av känslor av att inte trivas i skolan, kränkningar i skolan men även om stress och prestationsångest. Skolan påverkar därmed barnens mående, samtidigt är det tydligt att hur barnen mår påverkar hur de presterar i skolan. Barnen kan ha svårt att avgöra vad som kom först, det dåliga måendet eller sämre prestationer i skolan och kan därmed uppleva att problemen i skolan leder till att vardagslivet påverkas negativt och därmed skapas en ond spiral (Bris, 2019).
Bris (2019) skriver vidare att samtalen som kommer in till deras stödlinje till stor del präglas av ämnen som berör tankar om ångest, känslor av att inte orka leva längre samt destruktiva tankar på att vilja skada sig själv. Något annat som är gemensamt för samtalen är den uttryckta
svårigheten i att få hjälp, bli tagen på allvar, bli lyssnad på och få rätt stöd. Barnen vittnar om att samhällets stöd inte är tillräckligt eller att de upplever att det inte fungerar och därmed blir lämnade ensamma med sitt dåliga mående. Vidare lyfter Bris (2019) att barnen har gått med sina känslor och tankar för sig själv alldeles för länge och inte fångats upp för att kunnat få de stöd som behövts i tid. Att barnen inte fångats upp beror till stor del på samhällets bristfälliga stöd till barn med psykiska besvär och under de senaste åren har läget blivit mer ansträngt på grund av långa köer till hjälp via hälso- och sjukvården. Även Barnombudsmannen (2018) riktar skarp kritik mot de långa väntetider som finns inom vården idag samt bristen på samverkan mellan olika aktörer.
Såväl Bris (2019) som Socialstyrelsen (2016) framför att skolan har en central roll när det kommer till att främja en god psykisk hälsa för barn. Akademikerförbundet SSR (2015) menar på att det sociala arbetet lägger grunden för skolkuratorns arbetssätt, förhållningssätt och synsätt och därmed även arbetet som skolkuratorn bidrar med till elevhälsan. Skolkuratorn vill skapa utveckling och förändring genom att se eleven utifrån en helhetssyn i deras kartläggningsarbete
av eleven. Därmed läggs ett stort fokus på det sociala sammanhang som eleven befinner sig i.
Samtidigt skriver Bris (2019) i sin rapport att barn vittnar om att elevhälsan har ett stort fokus på hur skolgången fungerar och att det inte lämnas utrymme till att prata om hur man faktiskt mår.
2.4 Samtalsstöd i praktiken 2.4.1 Kuratorns stödjande samtal
Ek, Eriksson och Schnelzer (2015) skriver att som kurator på BUP finns inte mandat att bedriva psykoterapi, vilket gör att det stödjande samtalet får en betydande roll. Stödjande samtal beskrivs inte ha något fast upplägg som terapisamtal utan upplägget för stödjande samtal kan exempelvis vara ett flertal samtal under kort tid eller samtal med längre tids mellanrum. Detta beskrivs handla om att kärnan i stödjande samtal är fokus på det som är centralt och problematiskt i nuet.
Författarna skriver vidare att det stödjande samtalet handlar om att inge hopp och stärka klientens förmåga av att hantera vardag, skola, familjeliv. Kuratorerna har en viktig roll att i samtalet stärka självkänsla och självförtroende, vilket kan handla om att lyfta fram det positiva som fungerar samt försöka hitta praktiska lösningar på problem för att underlätta klientens livssituation (Ek et al., 2015).
Ek et al. (2015) skriver att enligt den svenska definitionen kategoriseras stödjande samtal som en psykologisk och psykosocial behandling, vilket enligt Socialstyrelsen (2016) omfattar
skolkuratorns arbetssätt med elever. Ek et al. (2015) beskriver i sin studie vad kuratorer på BUP i praktiken gör när de har stödjande samtal samt vilka egenskaper som anses viktigt för det
stödjande samtalets praxis. Resultatet visar på att det mest framträdande är vikten av att
ungdomarna i det stödjande samtalet känner sig lyssnade på. Detta genom att bli tagen på allvar, få prata till punkt och inte bli värderad eller kritiserad. Samtidigt skriver författarna att kuratorns lyssnande förhållningssätt även handlar om att läsa av ungdomens situation samt uppmärksamma det som händer i det fysiska rummet och det som förmedlas genom kroppsspråk och tonfall. Det stödjande samtalet beskrivs handla om att ge plats och framhäva känslan av att det är accepterat att visa och uttrycka känslor. Det beskrivs således vara kuratorns fysiska närvaro men med ett passivt förhållningssätt som bidrar till att patienten känner sig lyssnad på. Författarna menar på att patienten i huvudsak bör föra samtalet och vara drivande till interaktion men att kuratorn förmedlar att hen ser och hör det ungdomen säger samt ger plats till reflektion och eftertanke.
Ek et al. (2015) lyfter även fram en annan framträdande egenskap i stödjande samtal, vilket handlar om samtalets anpassning och kartläggning av behov. Att det stödjande samtalet inte behöver ha någon fast form, utan bör anpassas och analyseras utifrån centrala behov av det som förmedlas här och nu. För att kunna kartlägga den nuvarande situationen handlar detta till stor del om att utforska det som individen själv definierar som problematiskt och således kan kuratorn genom sin förståelse förmedla kunskap till individen relaterat till det som sägs.
För att överhuvudtaget lyckas med stödjande samtal och uppnå lyssnandet som stimuleras av berättandet, kuratorns anpassning och kartläggning av behov menar Ek et al. (2015) på att det viktigaste är att skapa förtroende. För att ungdomen ska känna förtroende för kuratorn krävs det
att kuratorn stimulerar en bekväm situation. Här lyfts likaså vikten av att individanpassa samtalen och kunna vara kreativ eftersom människor känner sig bekväma på olika sätt.
Bekvämligheten anses starkt vara relaterad till känslan av lugn, harmoni, tillit och respekt.
2.4.2 Det digitaliserade samtalet
Svensson och Larsson (2017) lyfter i sin studie fram olika förhållningssätt som präglas av det sociala arbetets digitalisering, vilket rymmer både utmaningar och möjligheter. De framhäver att inom det sociala arbetets professionella praktik finns en föreställning om att mötet med klienter och brukare bör ske ansikte-mot-ansikte. Det poängteras att det sociala arbetet som organisation anses vara direkt relaterat till samhällets förändringar där det sociala arbetet måste anpassas utifrån förändringarna. Det allt mer digitaliserade samhället kan ses som en sådan typ av förändring. Byrne och Kirwan (2019) lyfter likaväl i sin studie fram vikten av att det sociala arbetet måste förändras och anpassas i takt med att samhället förändras. Detta kan kopplas till det som Lopez Peláez, Erro-Garcés och Gómez-Ciriano (2020) poängterar om det faktum att det framförallt finns en klyfta mellan dagens unga och yrkesverksamma socialarbetare vad gäller nivå på digital kompetens. Byrne och Kirwan (2019) framhäver således att det är omöjligt att förneka inflytandet av sociala medier och teknikens utveckling i det sociala arbetets praktik eftersom det präglar vårt idag digitaliserade samhälle.
Svensson och Larsson (2017) skriver att det finns både för och nackdelar med att det sociala arbetet på många sätt digitaliseras. Fördelen präglas av en ökad tillgänglighet som genom digital kommunikation, exempelvis bemannade stödchattar, öppnar upp för möjligheten till att fler behövande söker kontakt för att få hjälp och stöd. Att öppna upp tillgängligheten för
kommunikation med socialarbetare digitalt, framhävs kunna bidra till att maktaspekten
subtraheras, då det finns ett rådande motstånd att ta kontakt med den traditionella socialtjänsten.
Att inneha kunskap om samhällets digitalisering i relation till utformandet av socialt arbete, menas möjliggöra tänkandet för nya former av delaktighet, produktivitet, förståelse och kritiskt förhållningssätt till information (Svensson & Larsson, 2017).
Svensson och Larsson (2017) framhäver dock att socialt arbete över internet inte är helt
oproblematiskt. Ett dilemma som lyfts fram handlar om det faktum att socialarbetarens kontakt över internet innebär mindre information om vem den möter på andra sidan skärmen. Detta kan problematiseras i relation till socialtjänstens lagstadgade anmälningsskyldighet, vilket försvåras utifrån brist på information om klienten. Frågan om effektivitet lyfts utifrån att de tekniska tjänsterna inte alltid är anpassade och implementerade i verksamheterna utifrån verksamheternas förutsättningar beträffande kunskap och utbildning i att hantera tekniska hjälpmedel, vilket snarare kan innebära en upplevd ökad arbetsbelastning (Svensson & Larsson, 2017).
Byrne och Kirwan (2019) framhäver att det råder delade meningar kring teknikens påverkan på relationsbaserat praktiskt socialt arbete. Detta relaterat till frågan om ifall teknisk
kommunikationsteknik möjliggör eller hindrar upprätthållandet av relation mellan socialarbetare och klient. Van de Luitgaarden och Van der Tier (2016) undersökning framhäver problematiken
av att socialarbetares stödsamtal över internet snabbt tenderar att bli lösningsfokuserade. Detta genom att fokus riktas mot att utforska problem, åtgärder och komma med råd snarare än att bygga upp tillit och försöka få en helhetsbild av klientens situation. Författarna menar således på att socialarbetare saknar tilltro till att skapa en relationsbaserad kontakt över internet och
upplever det svårt att nå likvärdig interaktion som i samtal ansikte-mot-ansikte. De betonar
upplever det svårt att nå likvärdig interaktion som i samtal ansikte-mot-ansikte. De betonar