Genomförandet av samtalsstöd på distans

Kategorin tillkom genom att samtliga kuratorer beskrev hur samtalsstödet hade förändrats till följd av distansundervisningen. Samtliga kuratorer beskrev både för och nackdelar med genomförandet av samtalsstöd på distans.

Utifrån det Svensson och Larsson (2017) skriver om föreställning som finns om att

socialarbetare och klient möts ansikte-mot-ansikte, upplevde kuratorerna att deras genomförande av samtal blev en stor omställning under distansundervisningen. Detta kan relateras till det som Svensson et al. (2008) förklarar om att inom det relationella perspektivet ses mötet mellan parter

vara relaterat till de institutionaliserade förväntningarna som finns på hur mötet ska ske utifrån organisationens regler och gränser. För både kuratorer och elever påverkade skolans omställning till distans därför båda parternas förväntningar.

För kuratorerna handlade det om att från en dag till en annan försöka tänka om och tänka nytt, när det inte i samma utsträckning gick att möta eleverna fysiskt. Under distansundervisningen beskrev kuratorerna att de därför behövde hitta alternativa sätt att genomföra samtalsstödet till eleverna på, så som via telefon, sms och videolänk. Det beskrevs utmanande för sin egen

kompetens med tanke på att bedriva samtal på distans inte var något samtliga kuratorer kände sig vana med. Samtidigt såg kuratorerna inte genomförandet av samtal på distans som något

omöjligt och ett flertal kuratorer lyfte bland annat ungdomshälsan som förebild av att väl lyckas genomföra samtal med ungdomar digitalt.

Ungdomshälsan till exempel dom har ju en funktion där man kan där du kan via webben få hjälp och stöd alltså samtalsstöd via webben och jag tänker att vi har ju också mydoctor och allting jag tänker att det är ju en ny vad ska man säga ja det finns ju ett nytt sätt att jobba på (intervjuperson 1)

Det beskrevs av samtliga kuratorer dock vara en utmärkande skillnad igenomförandet av samtalsstöd på distans i jämförelse med samtalsstödet genom det fysiska mötet, främst på grund av deras ovana. Alla kuratorer upplevde att många aspekter försvann i samtal på distans. De lyfte aspekter som att kunna se varandra i ögonen, att se elevernas kroppsspråk, att kunna hålla om en elev som är ledsen samt att kunna läsa mellan raderna och uppfatta signaler som inte uttryckligen förmedlades. Samtalsstödet utifrån det fysiska mötet beskrevs som mer nyanserat där även reflektion och tystnad får ta plats på ett helt annat sätt än i samtal på distans.

Ett samtal när man är van att träffas så är ju ett samtal så mycket mer liksom än alltså det handlar ju inte bara om det som sägs utan det är ju kroppsspråk och liksom … och dom nyanserna tycker jag är svårare, alltså det är ju en träningssak också vi är ju ovana att ha ett telefonsamtal eller i skrift (intervjuperson 4)

Ek et al. (2015) skriver att en framträdande egenskap i stödjande samtal handlar om samtalets anpassning och kartläggning av behov. Att det stödjande samtalet inte behöver ha någon fast form, utan bör anpassas och analyseras utifrån centrala behov. Samtliga kuratorer menade på att det i samtalen på distans försvårade att kunna analysera elevernas behov i och med att det upplevdes svårt att få en helhetsbild av eleven och dennes beteende, när de inte sågs fysiskt. En kurator beskrev att det i samtalen på distans kändes svårt att genuint kunna visa sin välvilja av att hjälpa och kunna konkretisera elevens behov. Samtliga kuratorer upplevde att den fysiska

tillgängligheten av att som kurator kunna ge tillbaka sitt empatiska bemötande hämmas i samtal på distans.

Att man får en bredare bild plus att jag tänker att för oss är det ju också så ibland att man läser av mellan raderna jag kan ju ha elever som säger att ja det är jättebra men man känner

någonstans att nej det tror jag inte att det är (…) man ser liksom på beteendet att ja man behöver liksom se hela individen och det är klart att det försvåras ju när man inte ska träffa en elev (intervjuperson 1)

Man vill att dom ska känna, att jag är intresserad av dig eller att du ska känna att jag vill hjälpa dig, här ska vi på nått vis här ska vi hitta de du behöver hjälp med, de dära varma och genuina omhändertagandet som kan mynna ut i att man kan ställa krav och att man kan utmana. Jag tänker de här början på nå vis och den kanske man inte får fatt i. Dom kanske också upplever att det blir lite så här stolpigt (intervjuperson 2)

Precis som intervjuperson två beskriver i ovanstående citat nämner alla kuratorer att de istället upplever samtalet på distans som mer stolpigt och fyrkantigt. De beskrev det också som att något saknades i samtalen och att de kändes mer forcerade. Van de Luitgaarden och Van der Tier (2016) poängterar problematiken av att socialarbetares stödsamtal över internet snabbt tenderar att bli lösningsfokuserat. Detta genom att fokus inriktas på att utforska problem, åtgärder och komma med råd snarare än att bygga upp tillit och försöka få en helhetsbild av klientens situation. Deras beskrivning liknar det som en kurator belyste av hennes upplevelse av att det i samtal på distans var lätt hänt att samtalet mer blev formade likt ett förhör, präglat av frågor och svar.

Ek et al. (2015) skriver att det många gånger är kuratorns fysiska närvaro men med ett passivt förhållningssätt som bidrar till att patienten känner sig lyssnad på. Detta var något en kurator problematiserade med samtal på distans. Hon framhävde att tystnaden i vanliga fall ses som något positivt och något som man i det fysiska mötet kan se behövas, men att det däremot i samtal på telefon var svårt att avgöra vad tystnaden innebar när parterna inte kan se varandra.

Ett flertal av kuratorerna beskrev att det kändes svårare att låta elevens känslor få ta plats, dels eftersom känslorna var svårare att uppfatta genom distanserade samtalsformer men även för att samtalen på telefon beskrevs bli kortare och inte innehöll samma djupa dynamik. En av

kuratorerna poängterade starkt vikten av att fysiskt få möta eleven. Hon menar på att det inte alla gånger är vad som sägs som är av störst betydelse utan att det för elever som inte har ett stort socialt nätverk, är det den personliga kontakten som är av betydelse. Att fysiskt få träffa en person som bryr sig och vill lyssna.

Det blir inte det här lugna samtalet där man kan fundera kring saker och det får ta lite tid och ibland kanske man blir lite ledsen och sen får det ledsna gå över eller man blir lite arg och så får det arga gå över och sen kan man fortsätta (…) det blir inte riktigt såna typer av samtal i telefon kan jag uppleva (intervjuperson 3)

En del har inte ett stort socialt nätverk en del har nästans inget socialt nätverk alls … och då fyller ju skolan och samtalet en helt annan funktion alltså det är inte det man pratar om som är det viktiga utan det är liksom den personliga kontakten som är den viktiga egentligen inte vad man pratar om (intervjuperson 3)

Gällande hur eleverna har upplevt att samtalsstödet har fungerat genom distanserade samtalsformer, tyckte alla kuratorerna var svårt att avgöra. Lopez Peláez, Erro-Garcés och Gómez-Ciriano (2020) lyfter det faktum att det finns en klyfta mellan dagens unga och yrkesverksamma socialarbetare avseende nivå på digital kompetens. Ett flertal av kuratorerna lyfte likaså generationsskillnad i relation till samtalsstödet på distans. Att kuratorerna inte var säkra på att eleverna har samma upplevelse som dem i fråga om att samtalet på distans blir svårare och mer utmanande. De menar på att dagens generation är mer vana att använda sig av sociala medier och digitala verktyg som ett sätt att kommunicera. Van de Luitgaarden och Van der Tier (2016) menar att det krävs utbildning i samtalsfärdigheter över skrift för att lyckas med bra samtal över internet. Likaså lyfte samtliga intervjupersoner att deras upplevelse av att samtal på distans känts svårare, bottnar sig i deras ovana men att deras osäkerhet säkerligen skulle kunna förändras om de fick träna på det mer.

För att vi är vana att jobba så, det är väl också det, vi har som utarbetat ett hantverk som utgår ifrån att man ses att man kan läsa av att man är van det här (…) den skulle säkert kunna bli bättre på distansen också (intervjuperson 4)

Även om själva genomförandet av samtalsstöd på distans och omställningen till det upplevdes som svår, beskrevs det ha fört med sig mycket positivt. Utmärkande var att ett flertal kuratorer lyfte att elevhälsan har blivit mer flexibel i att kunna möta eleven på det sättet hen vill bli bemött, vilket de upplevde gynnar eleven. Detta kan kopplas till förklaringar inom det relationella perspektivet som Svensson et al. (2008) framhäver. Inom det relationella perspektivet beskrivs vikten av att i relationen mellan socialarbetare och klient måste båda parterna förhålla sig lika mycket i samspelet till varandra som till annat i omvärlden. Under distansundervisningen blev det tydligt att kuratorerna var tvungna att förhålla sig till

restriktionerna och samtidigt förhålla sig till eleverna genom att individanpassa samtalen, utifrån hur eleven föredrog att träffas.

Ja men vanligtvis säger man såhär att ja men kom förbi mig vi bokar tid kom till mitt rum, men ja man kanske lika gärna kan säga vill du ses irl eller vill du ses via länk eller ska vi ta det på telefon eller hur vill du att vi möts? (intervjuperson 3)

Svensson och Larsson (2017) beskriver att en stark positiv fördel av det digitaliserade samtalet är en ökad tillgänglighet som genom digital kommunikation öppnar upp för möjligheten till att fler behövande söker kontakt för att få hjälp och stöd. Alla kuratorer såg det digitala samtalet som positivt utifrån tanken av det som ett nytt arbetsverktyg att använda sig av. En intervjuperson beskriver även att hon upplever sig mer tillgänglig nu med ytterligare ett arbetsverktyg för att kunna möta eleverna, än hon gjort innan.

Det positiva med distansstudierna är ju att nu även när vi inte haft det har man ändå kunnat använda det alltså man har som fått ett till verktyg att använda som kurator som man inte har tänkt på förut (intervjuperson 3)

Att kuratorerna upplevde att de fått ett nytt arbetsverktyg att använda sig av i form av det digitala samtalet, kan kopplas till det Lipsky (1980) skriver om begreppet handlingsutrymme. Enligt Lipsky har gräsrotsbyråkraten en stor frihet när det kommer till utformandet av sitt arbete, men är samtidigt styrda av bland annat organisationens regler och traditioner inom de olika

domänerna. Samtliga kuratorer menade att organisationen utvecklat möjligheterna och

arbetssätten att kommunicera med eleverna. Det i sin tur bidrog till att kuratorn i sitt utförande fick ett större handlingsutrymme i att själv välja och anpassa på vilket sätt man ville möta och kommunicera med den enskilda eleven.

Samtliga kuratorer beskrev att samtalsstödet på distans kan effektivisera deras arbete på så vis att även om man är hemma krasslig, har man nu fått ett till verktyg att använda sig av för att ändå kunna ge elever stöd om det behövs. En kurator beskrev det som att omställningen till

distansundervisningen för henne bidrog till att våga tänka utanför boxen, att vara mer flexibel i lösningar och kasta sig ut i det som till en början känns obekvämt. Även om samtliga kuratorer var överens om att de föredrog att träffa eleverna fysiskt, upplevde de att det digitala samtalet kunde vara ett bra komplement. En kurator menade på att ett bra komplement till deras fysiska möten hade kunnat vara att eleverna kunde boka drop in tider på nätet för digitala möten också.

Men sen tänker jag när man jobbar dom yrken som vi jobbar med där det handlar om att vara nära människor så vill man ju inte helt komma bort ifrån det men jag tänker att det är väl fantastiskt att ha alternativen (intervjuperson 1)