Bakgrund

Behovet av en global berättelse om omställningen

Klimatrapporteringen i svenska medier har ökat avsevärt de senaste fem åren. Under 2019 publicerades över 150 000 artiklar om klimatet, som därmed blev den största frågan i svenska medier, alla kategorier (Vi-skogen 2020). Den här studien undersöker hur ofta och hur

svenska medier i sin klimatrapportering skriver om omställningen. Medier spelar en viktig roll för att öka allmänhetens kunskap om klimatkrisen och omställningen, förklara dess konsekvenser inom till exempel energi, säkerhet och resurshantering, främja ett genomtänkt, icke polariserande samtal, samt öka trycket på politiker och andra beslutsfattare att göra de djärva, stora och snabba samhällsförändringar som är nödvändiga (Carvalho 2010; Gibson, Craig, Harper & Alpert 2016).

Journalistiken har utvecklats i takt med nationalstaten och behandlar följaktligen olika problem som att de kan lösas och förhandlas främst inom nationalstatens identitet och geografiska gränser. I en globaliserad värld med globala kriser ökar behovet av en global journalistik (Beck 2016; Berglez 2013; Cottle 2009). Den här studiens utgångspunkt är att nationalstatsperspektivet skapar ett journalistiskt narrativ om omställningen som är

domesticerat och fragmenterat. Begränsningen av världen i nyheterna, till små bitar av händelsecentrerad information, leder till berättelser som ser ut som ett lapptäcke och som förlorar i både komplexitet och kontext (Hafez 2011).

I klimatkrisens spår växer också en etisk aspekt fram. De industrialiserade länderna har historiskt sett släppt ut mest koldioxid och byggt sina rikedomar och sitt välstånd med hjälp av en fossildriven ekonomi. Men det är i fattiga utvecklingsländer som klimatförändringens negativa effekter slår som hårdast samtidigt som de har rätt till ekonomisk utveckling och samma välstånd som utvecklade länder. Vems ansvar är det att göra vad? I den här frågan finns flera inbyggda konflikter om framtiden: mellan fattiga och rika länder i Nord och Syd, mellan nationer med gott om fossila resurser och nationer utan, och mellan konsumenter i olika samhällsklasser med olika köpkraft och olika syn på sitt personliga ansvar (Andersson

3

& Westholm 2019; Beck 2016). Vi lever i en globaliserad värld, men journalistiken lever i stor utsträckning kvar i nationalstatens (och de rikas) berättelse om världen (Hafez 2007, 2011).

Becks (2006) kosmopolitiska vision betonar att alla människor tillhör en enda gemenskap med ett delat moraliskt ansvar. Ett av kosmopolitismens särdrag är erkännandet av ”den Andre/a”. Becks ”kosmopolitiska blick” ser, istället för ett vi och dom, en möjlighet för aktörer att samverka över nationsgränser för att politiskt påverka och motverka klimatkrisen. I skuggan av de globala kriserna växer en riskgemenskap fram som manar till samarbete och som kan framtvinga gränsöverskridande politiskt agerande (Beck 2008).

Klimatförändringarnas effekter är gränslösa och när det gäller att lösa klimatkrisen finns en insikt om att ingen nationalstat ensam kan lösa den globala utmaning som omställningen är, utan vi måste göra detta tillsammans. Den globala journalistiken är därför ett

kompletterande och nödvändigt journalistiskt narrativ, trots att det står i bjärt kontrast mot den individanpassade journalistik som vuxit fram idag i takt med mediernas kommersialisering och digitalisering (Gillberg 2014). Det finns många frågor idag som behöver förståelse ur ett globalt narrativ: pandemier, migration, finanskriser, terrorism, informationskrig, med mera. I en globaliserad värld är nationalstatsperspektivet för snävt, eftersom det inte ger oss

sambanden och helheten (Berglez 2013). Klimatkrisens gränslöshet tänjer också på

journalistikens invanda nationalistiska berättarperspektiv och kräver nya berättelser (Berglez 2011; Christensen 2013; Eide & Kunelius 2016)

När det gäller klimatfrågan är det viktigt, och enligt Beck (2016) ett journalistiskt ansvar, att skapa ett mer gemensamhetskapande globalt narrativ. Klimatfrågan är en geopolitisk bomb, som kan resultera i att alla stater tänker på sitt, utan att inkludera dem som är mest utsatta. Som författaren Naomi Klein (2020, s. 50) beskriver det i sin senaste bok I lågor: ”I en osäker framtid, som redan har börjat, vilka människor kommer vi att bli? Kommer vi att dela resurser och försöka att ta hand om varandra eller kommer vi att se om vårt eget hus och stänga alla andra ute?” Eller när grundaren av World Economic Forum, Klaus Schwab, i en intervju med CNN i filmen The Forum (2018) blir ombedd att nämna den kris i världen som oroar honom mest och han svarar egoism. Schwab förklarar att när världen förändras snabbt och tiden är knapp hemfaller människor till bunkermentalitet: ”Bunkermentalitet gör att vi tenderar att i första hand tänka på oss själva och skydda det vi har. Det är egoism, och egoism leder till populism, och en massa annat.” I coronakrisens spår konstaterade

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen: ”När EU verkligen behövde en ’alla för en’-anda, svarade allt för många med ett ’bara för mig’” (Agenda 29 mars, 2020).

4

Ett grundläggande problem med omställningen är att den måste genomföras innan klimatförändringarnas effekter blir akuta (Andersson & Westholm 2019). Att länder och städer försvinner på grund av havsnivåhöjningen, att världens dricksvattenreserver inte kommer att räcka till på grund av smältande glaciärer, att världens matförsörjning kommer att kollapsa på grund av uteblivet regn är risker och effekter som alla ligger i framtiden och som vi nu försöker att värdera. Klimatförändringarnas och omställningens till viss del osäkra prognoser innebär ett antal utmaningar för mediernas rapportering. Till skillnad från andra frågor, där det är viktigt att veta hur saker och ting är, är det med klimatkrisen och

omställningen viktigt att förstå hur saker och ting kommer att bli. Dessutom är

orsakssambanden – orsak och verkan – inte alltid så enkla och linjära i berättelsen om klimatkrisen som mediediskursen normalt kräver (Carvalho 2010).

För att värdera en risk måste den först synliggöras. Enligt Beck (1989) är globala risker osynliga till sin natur och mediernas roll är att göra riskerna synliga (Beck 2016). Om riskerna definieras, lyfts fram, debatteras och sätts högst upp på mediernas agendor kan det motivera världen till att ställa om snabbare. Man ska dock inte underskatta de politiska och ekonomiska intressen som hotas i och med omställningen och som därmed skapar en kamp om det

pågående narrativet. ”Den som får gehör för sin bild av framtiden får också makt i nuet”

(Andersson & Westholm, s. 27). Klimatförändringarna är en global kris och i

omställningsfasen kommer konflikter mellan länder, företag och medborgare med all sannolikhet att öka. Världen kommer att uppleva stridigheter om ansvarsområden,

ansvarsfördelning och om vem som ska betala för omställningen, både i reda pengar och i termer av utsatthet. Den apokalyptiska framtidsvisionen är en vanlig ingrediens i berättelsen om klimatkrisen (Beck 2016).

Men klimatkrisen måste inte oundvikligen leda till apokalyps. Enligt Beck (2010) ger den oss en möjlighet att övervinna nationalstatens snäva syn på världen och utveckla en

kosmopolitisk klimatpolitik i nationens intresse. I stället för fokus på apokalypsen bör vi synliggöra det som växer fram mot klimatkrisens fond: framtida strukturer, nya normer och nya begynnelser. Om då journalistiken väljer att rapportera om omställningen ur ett nationellt perspektiv kommer det att motverka Becks kosmopolitiska vision och de nya berättelser om världen – den nya moderniteten – som framträder. Samtidigt som krisen föder en global publik och en insikt om att vi i omställningen är inbördes beroende av varandra, sätter det nationella perspektivet krokben för den globala berättelse som världen behöver (Cottle 2009).

Det finns dock lite forskning om hur medier rapporterar om omställningen. Vi skulle kunna kalla det klimatjournalistik kontra omställningsjournalistik. Mot bakgrund av att vi har

5

tio år på oss att ställa om och göra ”aldrig tidigare skådade” samhällsförändringar (IPCC 2018) är det av stor vikt att journalistiken inte bara skildrar klimatförändringarnas påverkan på natur, människor, ekonomi och samhällen – det vill säga det som händer här och nu – utan också skildrar olika vägar framåt och rapporterar om hur den globala omställningen kan genomföras.