Sammanfattande slutsatser

Det viktigaste resultatet från den här studien är insikten att det i liten utsträckning produceras journalistik om klimatomställningen i allmänhet och om den globala omställningen i

synnerhet. Svenska nyhetsmedier bidrar inte till att sätta klimatomställningen på

nyhetsagendan i en tid då världen har tio år på sig att genomföra ”aldrig tidigare skådade systemförändringar” (IPCC 2018). När det gäller klimatfrågan producerar medierna i mycket högre grad berättelser om de pågående klimatförändringarna: skogsbränder i Australien, värmeböljor i Europa och smältande isar i Arktis, än ifrågasätter det som sker, pekar på konsekvenser och risker och utforskar vilka vägar som finns för att ta oss ur klimatkrisen.

Att medierna inte rapporterar om klimatomställningen i någon större omfattning verkar ha flera orsaker. Dels har medierna svårt att ta sig ur nationalstatens berättelse om världen, dels verkar berättelsen om den globala omställningen vara för komplex för att 1) produceras av journalister 2) ta plats i nyhetsflödet. Den globala utblicken som innefattar kategorierna rum, makt och identitet förfaller vara mer känd terräng för journalister, än den kosmopolitiska utblicken, som i den här studien innefattar den Andre/a och klimatomställningens nya

begynnelser. Den globala utblicken produceras till viss del som nyhet, medan den

kosmopolitiska utblicken och de båda utblickarna kombinerade istället finner sin plats på främst kultursidorna. Att den globala omställningen lättare låter sig fångas på kultursidorna – av i huvudsak andra än journalister – kan vara ett uttryck för att den globala omställningen inte låter sig gestaltas genom att ställa nyhetsjournalistikens främsta frågor: när? var? och hur? för att ringa in och beskriva en händelse i nuet. Orsak och verkan i klimatkrisen är inte så linjära som den traditionella mediediskursen kräver (Carvalho 2010). Berättelsen om

omställningen är betydligt mer sammansatt än så. För att formulera den existentiella kris som klimatfrågan är och den radikala omställning som krävs, med klargörande av orsaker,

processer och konsekvenser i dåtid, nuet och framtiden måste berättelsen snarare svara på frågorna varifrån? varför? och varthän? Kulturjournalistiken tillåter här en friare form, utan

53

nyhetsjournalistikens krav på objektivitet. Produktionen av nyheter är också snabb till sin karaktär, medan kulturjournalistiken kan tillåta mer eftertänksamhet och reflektion.

Medierna förefaller dock sammantaget stå handfallna inför uppgiften att bevaka klimatomställningen. Och till deras försvar: de har aldrig haft som uppgift att bevaka och rapportera om framtiden, deras uppgift är att bevaka och rapportera om nuet. För att förstå vilken roll eller vilket ansvar medierna har i berättelsen om klimatomställningen måste vi fråga oss om medierna har någon föreställningsförmåga (Beck 2016) eller ens något ansvar att förmedla olika konflikter om framtiden och deras inneboende risker?

Samhället rör sig i snabb takt mot olika samhälleliga brytpunkter: en globalisering av miljö- och klimatfrågan, ständigt ökande koldioxidutsläpp, vatten- och resursbrist (för att nämna några), och i och med det ett växande ifrågasättande av nationens och

industrisamhällets framstegstanke. Journalistikens grundläggande metoder har dock inte förändrats nämnvärt sedan de tog form och utvecklades i takt med nationalstatens och industrisamhällets framväxt. Det förefaller som att mediernas metoder för att bevaka sin samtid inte hänger med. Klimatomställningen kräver att journalistiken bryter sig loss från idén om sig själv och hittar alternativa metoder för att gestalta vår tids ödesfråga och formulera den nya modernitet som världen rör sig mot? Journalistiken kan inte stå utanför omvandlingen, utan är en del av den.

I studiens texter om den globala omställningen finns flera pågående konflikter om den framtid vi rör oss mot (Andersson och Westholm 2019; Beck 2016). Mellan en oreglerad marknadskapitalism och politiska styrmedel för att hejda de mest katastrofala effekterna av klimatförändringarna, mellan människor som vill behålla sin livsstil och de som vill ta ett personligt ansvar, mellan rika människor med makt i Nord och fattiga människor utan makt i Syd, mellan stater med stora oljereserver och önationer som i framtiden kommer att slukas av havet. Om inte medierna, med sin räckvidd och möjlighet att nå en bred allmänhet, tar ett ansvar för berättelsen om klimatsomställningen, vem ska då göra det? Medierna bör ta sitt ansvar för att synliggöra de konflikter och risker som klimatomställningen innebär, innan det är för sent.

Becks kosmopolitism – den kosmopolitiska utblicken – hjälper journalistiken att se bortom det nationalistiska och även de koloniala strukturer som finns inbäddade i

klimatkrisen och som speglas i mediernas berättelse om omställningen. Klimaträttvisa handlar i grunden om social rättvisa och som Johan Rockström skriver i en av de analyserade

artiklarna, att skapa välfärd för 10 miljarder människor på jorden. För att verkligen se detta och formulera ett inkluderande och konstruktivt narrativ kan journalistiken ta hjälp av Becks

54

kosmopolitiska vision. Men som Berglez (2013) argumenterar, om vardagens nyheter bestod av global journalistik kopplat till politik, kultur och sociala orättvisor skulle den blottlägga världens återstående koloniala strukturer. Frågan är om världens mediamarknader och journalistiken är mogna för det. Hafez (2011, s. 494) anser att journalistiken i vårt

globaliserade tidevarv behöver reformera sin utrikesrapportering. Han kallar det en ”political reform approach” och anser att eftersom globala mediamarknader tenderar att sälja det som konsumenterna vill ha, måste public service-bolagen leda en sådan förändring. Ett stort problem är dock att public service-bolagen i allt högre grad agerar och tänker som

kommersiella mediabolag (ibid). Skattefinansierade public service har en särställning bland medierna och ett särskilt uppdrag och ansvar att verka i allmänhetens tjänst. När det gäller att på nyhetsplats informera en bred allmänhet om omställningen – ur både ett nationellt och globalt perspektiv – visar studien att SVT inte tar sitt ansvar. Studien mäter dock inte andra program där SVT eventuellt behandlar omställningen eller andra public servicemedier som Sveriges Radio och UR.

I väntan på eventuella förändringar av nyhetsmediernas utrikesrapportering och den globala journalistikens intåg kan dock enskilda journalister konstruera berättelser med hjälp av de kognitiva kategorierna rum, makt, identitet, den Andre/a och nya begynnelser och skapa relevanta, komplexa och konkreta berättelser om omställningen som motverkar

snuttifieringen, det nationalistiska berättarperspektivet och faran i att inte sätta den globala omställningen i dess rätta kontext.

Becks kosmopolitiska vision kan addera det som idag saknas i berättelsen om omställningen: det globala perspektivet bortom nationalstaten, sårbarheten hos oss alla i klimatkrisen och nödvändigheten av att agera inkluderande och använda vår

föreställningsförmåga på vägen mot en ny modernitet. I bästa fall kan den kosmopolitiska blicken fungera som ett vaccin mot den egoism som World Economic Forums grundare Klaus Schwab räds och som med tydlighet har visat sig under pågående coronapandemi.

Men, vilket kunde skönjas i analysen, journalistiken måste addera kategorin tid. Utan tidsaspekten blir all rapportering om omställningen meningslös. För att klara 1,5-gradersmålet har världen tio år på sig att göra aldrig tidigare skådade systemförändringar (IPCC 2018). Om klimatomställningen inte görs i tid kommer de ekologiska och samhälleliga förändringarna att överrumpla oss, bli skenande, svåra att planera och kontrollera och med konsekvenser som vi förmodligen inte ens kan föreställa oss. Vi har att välja mellan Becks (2016) hoppfulla eller apokalyptiska metamorfos, mellan en planerad och gemensam eller en kaosartad och

55

splittrande, resa in i en ny modernitet. Om medierna inte snabbt får bukt på berättelsen om klimatomställningen, kanske inget annat kommer att spela någon roll.