Den Andre/a och nya begynnelser

För att få en djupare förståelse för och analysera hur den globala journalistiken framställer Becks (2010) kosmopolitiska vision och den nya modernitet som världen rör sig mot i Becks

22

risksamhälle (1989) har den här studien ställt upp ytterligare två kognitiva kategorier: den Andre/a och nya begynnelser. I studien representerar dessa kategorier den kosmopolitiska utblicken.

Den Andre/a

Globala risker medför enligt Beck (2010) också att man konfronteras med den Andre/a. Det globala hotet från klimatkrisen river ner nationella gränser, blandar det nationella med det globala och skapar en frivillig eller ofrivillig gemenskap med andra. Inför hotet om klimatförändringen sitter vi alla i samma båt, men med olika förutsättningar. På sikt går vi dock ett gemensamt öde till mötes (ibid).

”To the extent that a world public becomes aware of the fact that the nation-state is undermined by global risks (…), which bind underdeveloped and developed nations to one another, then something historically new can emerge, namely a cosmopolitan vision (…)”

(Beck 2010, s. 259)

Det vardagliga livet blir kosmopolitiskt, människor måste förstå sina liv i relation till andra världsmedborgare och inte som tidigare mestadels i interaktion och samröre med sina egna (Beck 2010). En viktig del i Becks teori om kosmopolitism är att han talar för möjligheten att se ”både-och”, istället för att kategorisera världen i motsatser. Becks (ibid) kosmopolitism lyfter möjligheten att se och respektera den Andre/a som varandes annorlunda, men ändå jämlik. Becks ”både-och” är också ett sätt att inkludera de mest utsatta i klimatkrisen och att inte utmåla fiender i omställningen. Det påminner oss om att klimatkrisen i termer av

fattigdom och energitillgång är en rättvisefråga och att till exempel människor med

försörjning inom fossilindustrin måste beredas nya uppgifter i en värld efter omställningen. Vi måste skapa förståelse för att det måste finnas en framtid för alla – bortom nationalism och egoism.

Klimatkrisen har två sidor, argumenterar Beck (2016), den traumatiska sårbarheten hos alla, och med den, det gemensamma ansvaret för alla. Drivkraften är individens egen

överlevnad. I omställningens diskurs handlar den kosmopolitiska utblicken inte om att känna medlidande med andra, som i ett vi och dom, utan om en gemensam omsorg om varandra och planeten (ibid). Under det direkta hotet från klimatförändringarnas effekter på våra samhällen är Becks kosmopolitism inte länge självuppoffring, utan drivs av ett egenintresse. Beck (ibid) understryker att man här måste skilja på nyliberalismens egenintresse och egenintresset hos

23

mänsklighetens överlevnad. Risksamhället öppnar enligt Beck (ibid) upp ett moraliskt utrymme med potential att skapa samhällskulturer som slår broar mellan gamla fiender och skapar nya allianser. Utkomsten är dock osäker och risksamhället skapar också nya

konfliktlinjer.

Beck ser också andra identiteter förändras i skuggan av klimathotet – till exempel natur och samhälle. Natur och samhälle är inte längre antagonister, utan medvetandet om naturen och dess gränser måste införlivas i samhället, i oss, för att vi ska kunna överleva (Beck 1989).

Beck får medhåll av Crutzen, den forskare som först föreslog att människan inte längre lever i Holocen, utan i Antropocen:

”The long-held barriers between nature and culture are breaking down. It’s no longer us against ”Nature”. Instead it’s we who decide what nature is and what it will be.” (Crutzen &

Schwägerl 2011)

Nya begynnelser

Omställningen handlar också till stor del om makten över berättelsen. Beck (2010) anser att klimatkrisen är ett stort hot mot mänskligheten, men att den också banar väg för nya och kosmopolitiska narrativ om att agera tillsammans och skapa en gemensam god framtid, istället för berättelsen om apokalypsen. De globala riskerna och kriserna som följer kan medföra fruktbara ögonblick för progressiv, strukturell förändring. Beck (2015, s. 79) kallar detta för ”emancipatory catastroph” – fritt översatt: frigörande katastrof. Kriser tar oss av vägen och bort från ”business-as-usual”. Den globala katastrofen skapar det som Beck kallar en ”anthropological shock”, som sedan leder till ”social catharsis” och ett ”cosmopolitan moment”.

“In this moment of catharsis the mind-walls of institutionally constructed side effects are breaking down and we can empirically study the cultural fact of how cosmopolitan horizons are emerging and being globalized.” (Beck 2015, s. 81)

Detta är vad Becks metamorfos handlar om. I ett risksamhälle utvecklas inte längre samhället linjärt, utan disruptivt och oplanerat, på sätt som vi inte har kunnat föreställa oss (Beck 2016), vilket inte minst 2020 års covid-19 pandemi har visat. Under våren 2020 har regeringar i Europa och världen fattat beslut som vi vid tiden före pandemin inte trodde var möjliga, som till exempel enorma sociala räddningspaket värda flera miljarder.

24

Men, varnar Beck, den goda utkomsten av hans metamorfos är osäker. Enligt Beck (2010) är den underliggande faran med kolonialism som en reaktion på klimatkrisen ett verkligt hot. För att återkoppla till World Economic Forums grundare, Schwab – är människans enklaste och snabbaste reaktion egoism? Omställningen av världen är inte självklar och Beck (ibid) argumenterar för att vi inte ska underskatta det återkommande nationella perspektivet och den apokalyptiska framtidsvisionen i medierapporteringen. Vi måste, argumenterar Beck, ha en kosmopolitisk utblick där vi gör den mänskliga sårbarheten synlig och konkret, och frågar oss vilka konsekvenser den har för hur vi tänker och agerar.

Hur kan vi ge dessa ”sårbarheter” en röst i den klimatpolitiska processen? Vi måste rikta ljuset mot och teckna en bild av de nya normer, de framtida strukturer och de nya begynnelser som växer fram i klimathotets skugga. Denna insikt, hävdar Beck, kräver en omdefiniering av nationens intresse.