Rum, makt och identitet

För att få en djupare förståelse för och analysera den globala journalistiken i medierna fokuserar Berglez (2013) på tre kognitiva kategorier: rum, makt och identitet. Berglez menar att ett globalt journalistiskt narrativ består av en förändring av hur journalisten rapporterar om rum, makt och identitet. I studien representerar dessa kategorier den globala utblicken.

Rum

I traditionell utrikesrapportering berättar journalisten om händelser som har ägt rum någon annanstans, på en annan plats. Journalisten skildrar en händelse i utlandet och svarar på frågorna när, var, hur, vem och varför? I rapporteringen finns en tydlig skiljelinje mellan det inhemska och det utländska, mellan inrikes och utrikes (Berglez 2013). Ibland domesticeras utrikesnyheten, det vill säga berättas utifrån ett nationellt perspektiv, för att göra den mer angelägen för en svensk publik (Olausson 2014).

Den globala journalistikens uppgift är att förklara hur en händelse som äger rum utanför nationens gränser påverkar platsen där man befinner sig. Journalistiken ska tydliggöra hur platser är sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra kring en specifik fråga eller ett specifikt problem:

”(…) the distant space is simultaneously here too, and what goes on in Swedish home space potentially affects Tanzanian space as well.” (Berglez 2013, s. 35)

Detta sätt att förklara världen på – som en sammankopplad enhet – är särskilt giltig och användbar för att beskriva den förestående omställningen. Att undkomma klimatkrisen och

19

ställa om våra samhällen är en global process där världens länder är inbördes beroende av varandra:

”The insight that no nation-state can cope alone with the global risk of climate change has become common sense.” (Beck 2016, s. 38)

Beck (2016) skriver fram en helt ny typ av inbördes beroende mellan världens länder. Under hotet av klimatkrisen är nationalstatens suveränitet, oberoende och autonomi ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Beck (ibid) uppmanar att nationalstaternas deklarationer om självständighet, måste omvandlas till deklarationer om inbördes beroende. Han går så långt som att säga: ”samarbeta eller dö!” (Beck 2016, s 38). Beck målar upp en rumslig bild av nationalstaternas förändrade roll. Från att ha varit nationer som tittar ut på varandra inifrån, och där allt utgår från nationalstaten, är vi nu nationer som alla tillsammans betraktar och cirkulerar runt ”a world at risk”, och där vi istället borde utgå från ”världen” och

”mänskligheten” (Beck 2016, s. 6).

Makt

Den globala journalistikens sätt att beskriva makt involverar diskurser på mikro- och makronivå och framställningar av ”multimaktnyhetsdiskurser”. Journalisten bör belysa komplicerade maktrelationer, som till exempel politiska maktrelationer mellan individer och grupper, på nationell, regional, transnationell och global nivå. Ju större representation av maktförhållanden i olika delar av världen och ju tydligare demonstration av deras inbördes relationer, desto mer globaliserad är nyheten (Berglez 2013).

Världsekonomin drivs av fossila bränslen och i grunden är omställningen ett ekonomiskt dilemma (Ducret & Scolan 2017), det vill säga en fråga om makt. De förändringar som krävs är systemförändringar (IPCC 2018). Att ställa om till en fossilfri värld, i den skala som omställningen kräver, kommer att rubba och förändra dagens geopolitiska maktförhållanden.

De som förlorar makt och inflytande, kommer att kämpa emot.

Utöver frågan om ekonomisk och geopolitisk makt finns frågan om vems ansvar det är att göra vad i den kommande omställningen. I FN:s klimatkonvention (UNFCCC 1992) är

principen om delat, men olika ansvar, inskriven. Principen handlar om att alla länder har ett ansvar att ställa om, men att ansvaret är olika stort. Ansvarsfördelningen bygger på hur mycket ett land historiskt sett har bidragit till klimatförändringarna genom sina utsläpp av växthusgaser, samt hur mycket landet kan bidra till omställningen, i termer av pengar,

20

kunskap och teknik. De fattiga länderna anser det rimligt att de rika länderna gör mest, medan de rika länderna anser att de fattiga länderna också bör bidra stort. Principen om delat, men olika ansvar, är en av de svåraste frågorna att lösa i klimatförhandlingarna (Friman 2013).

När det gäller frågor om makt och social rättvisa – läs klimaträttvisa – ser Berglez (2013) den globala journalistiken som en möjlig agent för att utveckla ett globalt medborgarskap och skapa kommunikation och broar mellan det rika Nord och det fattiga Syd. Beck (2010) argumenterar att klimatkrisens effekter samtidigt är både hierarkiska och demokratiska.

Klimatkrisen förvärrar de redan existerande ojämlikheterna mellan fattiga och rika, mellan centrum och periferi, samtidigt som krisen upplöser ojämlikheterna. Ju längre

klimatförändringarna fortskrider, desto svårare kommer det att bli även för de allra rikaste att undfly dem (ibid). Beck (2016) ser också en imperialistisk maktstruktur inbäddad i

klimatriskernas logik. De som har makten och fattar besluten kan inte ställas till svars ur de drabbades perspektiv och de drabbade har ingen verklig möjlighet att vara delaktiga i eller påverka beslutsprocesserna. Beck kallar tillståndet ”organized irresponsibility” (2015, s. 63).

”When we talk about risks, we have to relate it to decision-making and decision-makers, and we have to make a fundamental distinction between those who generate risks and those who are affected by it.” (Beck 2016, s. 38-39)

“Social inequalities and climate change are two sides of the same coin. (…) one cannot conceptualize climate change without taking its impacts on social inequalities and power into account.” (Beck 2010, s. 257)

För att synliggöra den inbyggda imperialistiska maktstrukturen anser Beck (2016) att vi måste kliva ut ur nationalstatsperspektivet och anta ett kosmopolitiskt perspektiv. Först då får vi syn på det och dem som nationalstaten exkluderar och först då förstår vi konsekvenserna av vår makt och våra beslut genom tid och rum. Men även om vi väljer att se utanför

nationalstatsperspektivet har nationalstaten fortfarande den lagstiftande makten. Beck (ibid) ser dock kollektiva sociala rörelser som rör sig över nationsgränserna och antar ett

kosmopolitiskt perspektiv som potentiella nya maktstrukturer. Som exempel nämner Beck (ibid) världens städer, som han ser som transnationella aktörer med möjlighet att prata med en kollektiv röst och i förlängningen förändra lagar.

21 Identitet

En viktig aspekt av global journalistik är dess förmåga att bryta mot lokala eller nationella idéer om identitet och istället framställa en transnationell identitet i en globaliserad värld (Berglez 2013), ibland kallad en kosmopolitisk identitet. Berglez visar på tre sätt att framställa identiteter i linje med en global journalistik:

 Nyhetsjournalistik om pågående globala identitetskamper, som till exempel marknadskrafter mot politiska styrmedel.

 Nyhetsjournalistik som bidrar till en känsla av en global identitet eller röst, som till exempel att vi bara har en planet som vi måste värna om.

 Nyhetsjournalistik som i sin berättelse förenar människor med liknande identiteter över nations- och kontinentgränser, baserat på deras politiska tillhörighet, kön, klass eller olika subkulturer, som till exempel klimataktivisterna i Extinction Rebellion.

För att genomföra en aldrig tidigare skådad omställning efterlyser Beck (2010) en politisk identitet och en kosmopolitisk solidaritet som agerar ”underifrån”. Omställningen behöver stöd från en majoritet av allmänheten som agerar och röstar för en lösning: människor från olika klasser, olika nationer, olika politiska ideologier i olika länder, som alla påverkas olika av och uppfattar klimatkrisen och omställningen annorlunda utifrån sin givna situation (Beck 2010). Samtidigt som Beck efterlyser denna politiska identitet frågar han sig var och om den finns:

”Where is the support for ecological changes supposed to come from, the support which in many cases would undermine their lifestyles, their consumption habits, their life conditions in what are already truly very uncertain times? (Beck 2010, s. 255)

Beck (2010) anser alltjämt att vi måste skapa en kosmopolitisk solidaritet över

nationsgränserna och klimatpolitiken måste bli transnationell. Vi måste ta oss an klimatfrågan som ett kollektiv och nationerna är ett hinder.