Kampen om framtiden. Svenska nyhetsmediers berättelser om den globala omställningen. Anna Löfdahl

Kampen om framtiden

Svenska nyhetsmediers berättelser om den globala omställningen Anna Löfdahl

Institutionen för mediestudier Examensarbete 30 hp Journalistik

Masterprogram i journalistik 120 hp Vårterminen 2020

Handledare: Christian Christensen Examinator: Andreas Widholm

”Vi genomför en intensiv, gemensam insats

för att finna en väg – där en väg aldrig har funnits.”

”Climate change is a failure in imagination, both in understanding how bad it is going to be, and in finding

innovative and creative solutions.”

Sagt under Chatham House Rule

Kampen om framtiden

Svenska nyhetsmediers berättelser om den globala omställningen

Anna Löfdahl

Sammanfattning

Klimatrapporteringen i svensk press har ökat markant sedan Parisavtalet undertecknades 2015. Samtidigt har de globala koldioxidutsläppen fortsatt att öka, med undantag för

nedgången under 2020 års coronapandemi. Enligt FN:s klimatpanel har världen tio år på sig att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader och detta kräver snabba och

långtgående omställningar av våra samhällen.

Syftet med den här studien är att undersöka hur ofta svenska nyhetsmedier rapporterar om klimatomställningen samt vilken berättelse om omställningen som förmedlas. I en

globaliserad värld med globala kriser ökar behovet av en global berättelse. Studien söker förståelse för om journalistiken kan ta sig ur nationalstatens berättelse om världen och skapa ett inkluderande och konstruktivt globalt narrativ för att öka omställningstakten.

Studien är en kombinerad kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys. Materialet består av artiklar och inslag som rapporterar om omställningen från Dagens Nyheter, Svenska

Dagbladet, Expressen, Dagens Industri, Nerikes Allehanda samt SVT:s Aktuellt och Agenda.

Inledningsvis kartlägger studien förekomsten av artiklar och inslag om omställningen och fastställer hur frekvent det globala perspektivet används för att berätta om omställningen.

Studiens andra del undersöker hur den globala omställningen framställs genom att tillämpa Berglez teori om global journalistik och Becks teorier om kosmopolitism och risksamhället.

Resultatet visar på att svenska nyhetsmedier i liten utsträckning rapporterar om klimatomställningen. När man rapporterar framställs omställningen främst ur ett svenskt perspektiv. Medierna har svårt att ta sig ur nationalstatens berättelse om världen och den globala omställningen ter sig för komplex för att få sin rättmätiga plats i nyhetsflödet.

Journalistiken om den globala omställningen publiceras på kultur- och debattsidor och produceras av andra än journalister.

Nyckelord

Omställning, klimatjournalistik, global journalistik, kosmopolitism, risksamhället, klimatomställning, global omställning, den Andre/a.

Innehållsförteckning

1 Introduktion ... 1

1.1 Bakgrund ... 2

1.2 Syfte och frågeställningar... 5

1.3 Studiens relevans ... 6

1.4 Disposition ... 7

2 Tidigare forskning och teori ... 8

2.1 Tidigare forskning ... 8

2.2 Teoretiska utgångspunkter ... 12

2.2.1 Risksamhället och globala kriser ... 13

2.2.2 Klimatkrisen upplöser nationalstatens gränser ... 14

2.2.3 Från nationalstat till globalisering ... 15

2.2.4 Global journalistik ... 15

2.2.5 Global kontra kosmopolitisk utblick ... 17

2.2.6 Rum, makt och identitet ... 18

2.2.7 Den Andre/a och nya begynnelser ... 21

2.2.8 Mediernas roll och ansvar i risksamhället ... 24

2.3 Teoretisk summering ... 25

3 Metod och material ... 27

3.1 Kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys som metod ... 27

3.2 Material och urval ... 28

3.3 Avgränsningar ... 29

3.4 Tillvägagångssätt ... 29

3.5 Metoddiskussion ... 33

4 Resultat och analys ... 35

4.1 Omställningen är sällsynt och nationell ... 35

4.2 Den globala och kosmopolitiska utblicken ... 38

4.3 Kategorierna rum och makt lättast att uppfylla ... 40

4.3.1 Rum – Sverige, EU, Nord och Syd och planetära gränser ... 40

4.3.2 Makt – demokrati versus global despoti ... 42

4.3.3 Identitet – gula västar och Fridays for Future ... 43

4.3.4 Den Andre/a – utsatta människor och naturen ... 45

4.3.5 Nya begynnelser – hjärtats omställning och planetförvaltare ... 47

4.4 Vilken roll och vilket ansvar tar medierna i klimatomställningen? ... 50

5 Slutsatser ... 52

5.1 Sammanfattande slutsatser ... 52

5.2 Förslag till vidare forskning ... 55

6 Referenser ... 57 6.1 Litteraturlista ... 57 6.2 Bilaga ... 62

1

1 Introduktion

Omställningen är det ord som används i klimatsammanhang för att beskriva den omvälvande samhällsförändring som vi måste genomföra för att nå Parisavtalets klimatmål. Världens länder lovade i Parisavtalet att begränsa uppvärmningen till väl under 2 grader, med

ambitionen att inte överstiga 1,5 grader (United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) 2015). I FN:s klimatpanels specialrapport om 1,5 graders global

uppvärmning konstaterar forskarna att det för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader krävs ”snabba och långtgående” omställningar vad gäller markanvändning, energi, industri, byggnader, transporter och städer (Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2018, s. 17). För närvarande är den globala uppvärmningen på väg mot 3°C eller mer och FN:s klimatforskare meddelade i rapporten 2018 att världen har 12 år på sig att genomföra dessa

”aldrig tidigare skådade” förändringar om civilisationen ska undvika katastrof.

Nu skriver vi 2020 och vi har tio år på oss att genomföra betydande delar av omställningen. Sedan Parisavtalet undertecknades har koldioxidutsläppen ökat varje år (Global Carbon Project 2020). I FN:s rapport Emissions Gap Report (2019) klargörs att världen, för att nå 1,5-gradersmålet, måste sänka koldioxidutsläppen med 7,6 procent varje år från 2020 fram till 2030. Världen fortsätter trots detta att prokrastinera och rapporten belyser att den stora omställningen av våra samhällen inte har hänt, utan ligger framför oss.

Coronapandemin, med betydande nedstängningar av städer, transporter och industrier runt om i världen, beräknas sänka 2020 års globala koldioxidutsläpp med 7 procent jämfört med föregående år (Global Carbon Project 2020). Om nedgången håller i sig beror i hög grad på hur världens länder väljer att stimulera ekonomin som ett svar på pandemin. En

sammanställning i brittiska The Guardian (Harvey 2020) visar dock att världens regeringar – trots mycket tal om en grön återhämtning – hittills i huvudsak investerat i den fossila

ekonomin för att avvärja lågkonjunktur.

Inför FN:s klimatmöte i Paris 2015 deklarerade dåvarande generalsekreteraren att

”klimatförändringarna inte har något pass och inte känner till några nationella gränser”. Han sa vidare att länder måste arbeta i ett gemensamt intresse, utöver snäva nationella intressen (UN News Centre 2015). I rapporten Nödplan för planeten där Romklubben och

Potsdaminstitutet presenterar ett åtgärdspaket med en ny tillväxtstrategi – en ny grön giv – för människor, natur och klimat står att ”det övergripande målet för en snabb minskning av koldioxidutsläppen och ett återställande av naturen bör vara ett gemensamt mål under det

2

kommande decenniet” (Dixson-Declève, Gaffney, Rockström & Wijkman 2019, s. 7). Dessa gemensamma åtgärder är förvisso landspecifika, regionala eller lokala till sin natur, men vi behöver en tillhörande berättelse – ett globalt narrativ – som hjälper oss att samordna de storskaliga och decentraliserade åtgärder som krävs för att öka omställningstakten, och minska klyftan mellan vad länder i nuläget gör och vad som enligt forskningen behöver göras för att nå 1,5-gradersmålet (Bushell, Buisson, Workman & Colley 2016).

1.1 Bakgrund

Behovet av en global berättelse om omställningen

Klimatrapporteringen i svenska medier har ökat avsevärt de senaste fem åren. Under 2019 publicerades över 150 000 artiklar om klimatet, som därmed blev den största frågan i svenska medier, alla kategorier (Vi-skogen 2020). Den här studien undersöker hur ofta och hur

svenska medier i sin klimatrapportering skriver om omställningen. Medier spelar en viktig roll för att öka allmänhetens kunskap om klimatkrisen och omställningen, förklara dess konsekvenser inom till exempel energi, säkerhet och resurshantering, främja ett genomtänkt, icke polariserande samtal, samt öka trycket på politiker och andra beslutsfattare att göra de djärva, stora och snabba samhällsförändringar som är nödvändiga (Carvalho 2010; Gibson, Craig, Harper & Alpert 2016).

Journalistiken har utvecklats i takt med nationalstaten och behandlar följaktligen olika problem som att de kan lösas och förhandlas främst inom nationalstatens identitet och geografiska gränser. I en globaliserad värld med globala kriser ökar behovet av en global journalistik (Beck 2016; Berglez 2013; Cottle 2009). Den här studiens utgångspunkt är att nationalstatsperspektivet skapar ett journalistiskt narrativ om omställningen som är

domesticerat och fragmenterat. Begränsningen av världen i nyheterna, till små bitar av händelsecentrerad information, leder till berättelser som ser ut som ett lapptäcke och som förlorar i både komplexitet och kontext (Hafez 2011).

I klimatkrisens spår växer också en etisk aspekt fram. De industrialiserade länderna har historiskt sett släppt ut mest koldioxid och byggt sina rikedomar och sitt välstånd med hjälp av en fossildriven ekonomi. Men det är i fattiga utvecklingsländer som klimatförändringens negativa effekter slår som hårdast samtidigt som de har rätt till ekonomisk utveckling och samma välstånd som utvecklade länder. Vems ansvar är det att göra vad? I den här frågan finns flera inbyggda konflikter om framtiden: mellan fattiga och rika länder i Nord och Syd, mellan nationer med gott om fossila resurser och nationer utan, och mellan konsumenter i olika samhällsklasser med olika köpkraft och olika syn på sitt personliga ansvar (Andersson

3

& Westholm 2019; Beck 2016). Vi lever i en globaliserad värld, men journalistiken lever i stor utsträckning kvar i nationalstatens (och de rikas) berättelse om världen (Hafez 2007, 2011).

Becks (2006) kosmopolitiska vision betonar att alla människor tillhör en enda gemenskap med ett delat moraliskt ansvar. Ett av kosmopolitismens särdrag är erkännandet av ”den Andre/a”. Becks ”kosmopolitiska blick” ser, istället för ett vi och dom, en möjlighet för aktörer att samverka över nationsgränser för att politiskt påverka och motverka klimatkrisen. I skuggan av de globala kriserna växer en riskgemenskap fram som manar till samarbete och som kan framtvinga gränsöverskridande politiskt agerande (Beck 2008).

Klimatförändringarnas effekter är gränslösa och när det gäller att lösa klimatkrisen finns en insikt om att ingen nationalstat ensam kan lösa den globala utmaning som omställningen är, utan vi måste göra detta tillsammans. Den globala journalistiken är därför ett

kompletterande och nödvändigt journalistiskt narrativ, trots att det står i bjärt kontrast mot den individanpassade journalistik som vuxit fram idag i takt med mediernas kommersialisering och digitalisering (Gillberg 2014). Det finns många frågor idag som behöver förståelse ur ett globalt narrativ: pandemier, migration, finanskriser, terrorism, informationskrig, med mera. I en globaliserad värld är nationalstatsperspektivet för snävt, eftersom det inte ger oss

sambanden och helheten (Berglez 2013). Klimatkrisens gränslöshet tänjer också på

journalistikens invanda nationalistiska berättarperspektiv och kräver nya berättelser (Berglez 2011; Christensen 2013; Eide & Kunelius 2016)

När det gäller klimatfrågan är det viktigt, och enligt Beck (2016) ett journalistiskt ansvar, att skapa ett mer gemensamhetskapande globalt narrativ. Klimatfrågan är en geopolitisk bomb, som kan resultera i att alla stater tänker på sitt, utan att inkludera dem som är mest utsatta. Som författaren Naomi Klein (2020, s. 50) beskriver det i sin senaste bok I lågor: ”I en osäker framtid, som redan har börjat, vilka människor kommer vi att bli? Kommer vi att dela resurser och försöka att ta hand om varandra eller kommer vi att se om vårt eget hus och stänga alla andra ute?” Eller när grundaren av World Economic Forum, Klaus Schwab, i en intervju med CNN i filmen The Forum (2018) blir ombedd att nämna den kris i världen som oroar honom mest och han svarar egoism. Schwab förklarar att när världen förändras snabbt och tiden är knapp hemfaller människor till bunkermentalitet: ”Bunkermentalitet gör att vi tenderar att i första hand tänka på oss själva och skydda det vi har. Det är egoism, och egoism leder till populism, och en massa annat.” I coronakrisens spår konstaterade EU-

kommissionens ordförande Ursula von der Leyen: ”När EU verkligen behövde en ’alla för en’-anda, svarade allt för många med ett ’bara för mig’” (Agenda 29 mars, 2020).

4

Ett grundläggande problem med omställningen är att den måste genomföras innan klimatförändringarnas effekter blir akuta (Andersson & Westholm 2019). Att länder och städer försvinner på grund av havsnivåhöjningen, att världens dricksvattenreserver inte kommer att räcka till på grund av smältande glaciärer, att världens matförsörjning kommer att kollapsa på grund av uteblivet regn är risker och effekter som alla ligger i framtiden och som vi nu försöker att värdera. Klimatförändringarnas och omställningens till viss del osäkra prognoser innebär ett antal utmaningar för mediernas rapportering. Till skillnad från andra frågor, där det är viktigt att veta hur saker och ting är, är det med klimatkrisen och

omställningen viktigt att förstå hur saker och ting kommer att bli. Dessutom är

orsakssambanden – orsak och verkan – inte alltid så enkla och linjära i berättelsen om klimatkrisen som mediediskursen normalt kräver (Carvalho 2010).

För att värdera en risk måste den först synliggöras. Enligt Beck (1989) är globala risker osynliga till sin natur och mediernas roll är att göra riskerna synliga (Beck 2016). Om riskerna definieras, lyfts fram, debatteras och sätts högst upp på mediernas agendor kan det motivera världen till att ställa om snabbare. Man ska dock inte underskatta de politiska och ekonomiska intressen som hotas i och med omställningen och som därmed skapar en kamp om det

pågående narrativet. ”Den som får gehör för sin bild av framtiden får också makt i nuet”

(Andersson & Westholm, s. 27). Klimatförändringarna är en global kris och i

omställningsfasen kommer konflikter mellan länder, företag och medborgare med all sannolikhet att öka. Världen kommer att uppleva stridigheter om ansvarsområden,

ansvarsfördelning och om vem som ska betala för omställningen, både i reda pengar och i termer av utsatthet. Den apokalyptiska framtidsvisionen är en vanlig ingrediens i berättelsen om klimatkrisen (Beck 2016).

Men klimatkrisen måste inte oundvikligen leda till apokalyps. Enligt Beck (2010) ger den oss en möjlighet att övervinna nationalstatens snäva syn på världen och utveckla en

kosmopolitisk klimatpolitik i nationens intresse. I stället för fokus på apokalypsen bör vi synliggöra det som växer fram mot klimatkrisens fond: framtida strukturer, nya normer och nya begynnelser. Om då journalistiken väljer att rapportera om omställningen ur ett nationellt perspektiv kommer det att motverka Becks kosmopolitiska vision och de nya berättelser om världen – den nya moderniteten – som framträder. Samtidigt som krisen föder en global publik och en insikt om att vi i omställningen är inbördes beroende av varandra, sätter det nationella perspektivet krokben för den globala berättelse som världen behöver (Cottle 2009).

Det finns dock lite forskning om hur medier rapporterar om omställningen. Vi skulle kunna kalla det klimatjournalistik kontra omställningsjournalistik. Mot bakgrund av att vi har

5

tio år på oss att ställa om och göra ”aldrig tidigare skådade” samhällsförändringar (IPCC 2018) är det av stor vikt att journalistiken inte bara skildrar klimatförändringarnas påverkan på natur, människor, ekonomi och samhällen – det vill säga det som händer här och nu – utan också skildrar olika vägar framåt och rapporterar om hur den globala omställningen kan genomföras.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här studien är att undersöka hur ofta svenska nyhetsmedier rapporterar om omställningen till ett fossilfritt samhälle, samt vilken berättelse om omställningen som förmedlas. Studien söker svar på om omställningen framställs ur ett nationalstats- eller ett globalt perspektiv. Ett särskilt fokus läggs på att undersöka om och hur globala processer, Becks kosmopolitiska vision och Becks nya modernitet reflekteras i texterna.

Studien gör två undersökningar: först en mindre kvantitativ analys som kartlägger förekomsten av artiklar och inslag om omställningen i svenska nyhetsmedier samt fastställer hur frekvent det globala perspektivet används i berättelsen om omställningen. De första forskningsfrågorna är följaktligen:

1. Producerar svenska nyhetsmedier journalistik om omställningen i en sådan omfattning att den hamnar på mediernas ”agenda”?

2. Placerar medierna omställningen i dess globala kontext eller sitter de fast i nationalstatens berättelse om världen?

Den andra delen av studien fokuserar på hur den globala omställningen framställs. Genom en kvalitativ innehållsanalys undersöker studien i vilken utsträckning kategorier för en global respektive en kosmopolitisk utblick förekommer i texterna om omställningen (här utesluts inslagen från SVT). Studien tillämpar Berglez (2013) teorier om global journalistik, Becks (2006) kosmopolitiska vision om den Andre/a samt Becks (2016) teori, mot bakgrund av det framväxande risksamhället, att världen är i behov av berättelser om den nya modernitet som växer fram i klimatkrisens skugga. Eftersom Berglez (2013) teorier om global journalistik refererar specifikt till nyhetsjournalistik kommer studien även att undersöka i vilken utsträckning texterna om den globala omställningen framställs i genren nyheter. Studien baseras på teorin om global journalistik som gränsöverskridande praktik, det vill säga det som en journalist eller redaktör konkret gör när hen rapporterar om olika händelser eller

6

producerar nyheter. Därför undersöks också vem som har producerat texterna, är det en journalist? Studien ställer följande forskningsfrågor:

3. Hur och i vilken omfattning reflekteras globala processer, kosmopolitiska visioner, och klimatomställningens nya begynnelser i texterna om den globala omställningen?

4. Publiceras berättelsen om den globala omställningen på nyhetsplats?

5. Vem producerar journalistik om den globala omställningen?

Den övergripande fråga som denna studie vill svara på är om berättelsen om den globala omställningen förekommer i svenska nyhetsmedier och hur berättelsen ser ut.

1.3 Studiens relevans

Sveriges utsläpp av koldioxid uppgick år 2019 till 44,7 miljoner ton år (Emissions Database for Global Atmospheric Research (EDGAR) 2020). EU:s andel av de globala utsläppen var 3,3 miljarder ton (ibid). Världens totala koldioxidutsläpp år 2019 var 38 miljarder ton (ibid).

Dessa siffror visar tydligt att det som Sverige gör för att minska sina koldioxidutsläpp inom industri, energi och transporter är en försvinnande liten del av omställningen. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 1,2 promille (ibid). För att ge användarna en tydligare bild av omställningens omfattning och dess globala, sammankopplade och komplexa

dimensioner, måste användaren få tillgång till andra berättelser än den om hur nationalstaten Sverige minskar sina utsläpp.

I vardagligt tal säger man att medierna sätter agendan för vad som är viktigt att diskutera i samhället. Inom journalistikforskningen kallas detta för dagordningsteorin och dess

huvudtes är att journalistiken påverkar vilka frågor människor anser vara viktiga

samhällsproblem (Shehata 2019). Om studien visar att svenska nyhetsmedier inte rapporterar i någon större omfattning om varken den svenska eller den globala omställningen är det ett problem, eftersom världen har 10 år på sig att lösa denna ödesfråga. Sett till omställningens ovan nämnda omfattning och dess etiska rättviseaspekter är det också ett problem om lösningen på klimatfrågan främst framställs ur ett nationalstatsperspektiv utan att inlemma

”den Andre/a”.

Det har gjorts både kvantitativa och kvalitativa studier om hur och i vilken omfattning svenska medier rapporterar om klimatförändringarna (Djerf-Pierre & Olausson 2019). Det har dock inte studerats närmare hur svenska medier framställer den nödvändiga globala

omställningen till ett hållbart samhälle. Berglez (2019) konstaterar vidare att forskare inte är

7

överens om i vilken mån den globala utblicken faktiskt förekommer i våra vardagsmedier och att fler empiriska studier behövs.

1.4 Disposition

Studien är indelad i sex kapitel och inleds med en introduktion till begreppet omställningen.

Här presenteras också aktuell klimatforskning om omställningens omfattning och

tidsperspektiv. Därefter följer ett resonemang om klimatjournalistikens behov av en global berättelse.

I följande kapitel presenteras tidigare forskning och de teorier och begrepp som ligger till grund för analysen, med tyngdpunkt på global journalistik, kosmopolitism och risksamhället.

Genomgången av tidigare forskning gör nedslag i studier med relevans för ämnet och i teoridelen beskrivs de kognitiva kategorier som används i analysen: rum, makt, identitet, den Andre/a och nya begynnelser. Sedan följer en beskrivning av valet av metod: en mindre kvantitativ och en större kvalitativ innehållsanalys. Därefter presenteras material och urval, tillvägagångsätt, samt studiens avgränsningar. I metodavsnittet presenteras de kodscheman som används för att analysera materialet. Kapitlet avslutas med en diskussion kring valet av metod.

I kapitel fyra presenteras studiens resultat – med exempel från de analyserade texterna – och olika slutsatser som kan dras av resultatet diskuteras. Därnäst förs en diskussion med fokus på mediernas förmåga att producera relevant innehåll om den globala omställningen, och avslutningsvis följer förslag till vidare forskning.

8

2 Tidigare forskning och teori

Det här kapitlet inleds med att presentera aktuell forskning om klimatjournalistik. Sedan följer en beskrivning av studiens teoretiska utgångspunkter som består av Berglez teorier om global journalistik som gränsöverskridande praktik samt Becks teorier om kosmopolitism och risksamhället. I teoridelen beskrivs även studiens mest centrala begrepp: den globala

respektive den kosmopolitiska utblicken och de kognitiva kategorierna rum, makt, identitet, den Andre/a och nya begynnelser.

2.1 Tidigare forskning

Klimatfrågan är, tillsammans med kärnkraftsfrågan, den miljöfråga som troligtvis fått mest uppmärksamhet i världens medier. Höjdpunkten ägde rum mellan åren 2007–2009, både i svenska medier och internationellt (Djerf-Pierre & Olausson 2019). Åren inleddes med Al Gores film An Inconvenient Truth och avslutades med FN:s klimatpanels möte i Köpenhamn.

Drygt tio år senare är klimatfrågan fortfarande en av de mest bevakade miljöfrågorna i medierna (ibid). Medierna har lyckats ge klimatfrågan uppmärksamhet och sätta den på nyhetsagendan. Teorin om mediernas ”agenda” eller ”dagordning” går i huvudsak ut på att journalistiken har makt att påverka vilka frågor som människor anser är viktiga

samhällsproblem (Shehata 2019). Genom att låta vissa nyheter ta upp en stor del av flödet signalerar medierna till medborgarna vad som är brännande samhällsfrågor (ibid).

Den mediala uppmärksamhet som ges till klimatfrågan beror dock också på konkurrens från andra samhällsfrågor som ekonomiska kriser, flyktingkriser, krig och nu nyligen:

pandemier (Djerf-Pierre 2012). I svenska medier publicerades över 360 000 artiklar eller inslag om covid-19 fram till mitten av april 2020. Det är mer än dubbelt så många artiklar som skrevs om klimatet under hela 2019 (Vi-skogen 2020). Att klimatrapporteringen inte är linjär, utan går i uppmärksamhetscykler och fokuserar på särskilda händelser, har konstaterats av flera forskare. Rapporteringen ökar vid globala klimatmöten och vid naturkatastrofer där man kan konstatera en koppling till den globala uppvärmningen (Christensen 2013; Cottle 2009; Djerf-Pierre & Olausson 2019).

En av de mest använda teorierna i forskningen om klimatjournalistik är

gestaltningsteorin, även kallad framing (ibid). Framing, eller på svenska inramning, är ett begrepp som beskriver hur journalister för att begripliggöra verkligheten gör vissa urval och väljer en inramning för sin berättelse (Strömbäck 2014). Nisbet (2009) och Nisbet och

9

Newman (2015) som främst har studerat klimatjournalistik i en amerikansk kontext,

konstaterar att journalistikens inramningar av klimatfrågan i USA har delat landet i två läger.

Samtidigt har rapporteringen misslyckats med att engagera en bred allmänhet. För att minska åsiktsklyftan och mobilisera kollektiv handling föreslår Nisbet (2009) nya inramningar och att journalister medvetet använder inramningar som tilltalar en bredare publik. Han anser att nya berättelser om klimatet behövs för att kunna skapa politiska förändringar (ibid).

Ytterligare ett angreppssätt i forskningen om klimatjournalistik är diskursteori. Här står maktfrågan i fokus och man liknar klimatrapporteringen vid ett slagfält där olika aktörer försöker få sina åsikter hörda (Carvalho 2010). Carvalho anser att medierna i den pågående kampen om klimatkrisens problemdefiniering har gjort sig till ett forum för olika

beslutsfattare där de får synlighet och legitimitet för sina argument. Istället för att ifrågasätta de olika problemdefinieringarna, anser Carvalho att medierna hjälper till att skapa och institutionalisera dominerande diskurser, så kallade ”hegemonic views” (Carvalho 2010, s.

499). I vissa länders medier förekommer dock ingen strid alls mellan olika diskurser. Som ett exempel på detta nämner Carvalho Sverige. Konstruktionen av klimatkrisen i svenska tryckta medier ”sker i en i stort sett obestridd diskursiv miljö”, där mediediskursen allt som oftast återger och legitimerar den politiska diskursen (Carvalho 2010 se Olausson 2009, s. 432).

Carvalho uppmärksammar också ett grundläggande problem i klimatrapporteringen som handlar om tid. Journalistikens uppgift är att förklara hur saker och ting är, medan berättelsen om klimatomställningen bör förklara och väga hur saker och ting kommer att bli. Carvalho (2010) anser att det är ett stort ansvar hos journalister att tolka och förklara dessa ofta

komplexa samband i dåtid, nutid och framtid. Det är också av vikt att iaktta hur journalistiken själv utvecklas för att hantera klimatfrågans komplexitet (ibid).

Christensen (2013) har studerat utvecklingen i mediernas attityd gentemot klimatförändringarna genom den krympande arktiska isens lins. Christensens studie analyserar hur internationell och svensk press ramar in berättelsen om Arktis krympande istäcke mellan åren 2003 och 2010. Studiens slutsats är att berättelsen med åren utvecklas från att vara lokal och regional, till att bli global och transnationell. Den utvecklade journalistiken om hur klimatförändringarna drabbar Arktis förenar det lokala med det globala, kombinerar den vetenskapliga inramningen med sociala inramningar, som allmänhetens olika intressen, moraliskt ansvar och säkerhetsfrågor, samt lyfter den etiska dimensionen av västerländska nationers globala dominans (ibid). Christensen (ibid) konstaterar att nyhetsmedier förbättrat sin rapportering om klimatfrågan med hjälp av miljöjournalister med god förståelse för frågan och en specifik förmåga att förmedla klimatkrisens intrikata utmaningar.

10

Ett komplicerat inslag i bevakningen av klimatfrågan har varit journalistikens krav på objektivitet och balans mellan olika röster. Detta resulterade länge i att medierna målade upp en vetenskaplig konflikt mellan de forskare som anser att klimatförändringarna äger rum och är orsakade av mänsklig aktivitet och så kallade klimatförnekare. Denna konflikt reflekterar inte det aktuella forskningsläget och har av forskare (Boykoff & Boykoff 2004) kallats

”balance as bias”. Senare forskning (Brüggermann & Engesser 2017) visar att journalistiken har förflyttat sig från den falska balansen, men att kraften i medielogikens skildringar av konflikt resulterar i att klimatrapporteringen fortsatt ofta citerar motsatta röster. Brüggermann och Engesser (ibid) anser att fixeringen vid åsiktskonflikter förbiser och tränger ut mer

relevanta diskurser och att ett mer konstruktivt förhållningssätt skulle vara att ignorera konflikterna och leta efter nya berättelser (ibid).

Mediernas försämrade ekonomiska villkor, med minskade annonsintäkter och konkurrens från digitala plattformar, utgör också ett hot mot både miljö- och klimatjournalistik (Djerf- Pierre & Olausson 2019). Gibson et al. (2016) har studerat hur det snabbt förändrade medielandskapet i USA har påverkat klimat- och miljöjournalisters möjlighet att producera relevant innehåll. Deras slutsats mynnar ut i en paradox. I tider av besparingar och

omstruktureringar är klimatjournalistiken en förlorare, då många redaktioner offrar reportrar med spetskompetens till förmån för allmänreportrar som ska täcka fler och fler

nyhetsområden. Samtidigt har de journalister som länge rapporterat om klimatfrågan äntligen hittat sätt att gestalta frågan och engagera en bredare publik, genom att belysa sambanden mellan den globala uppvärmningen och sociala och politiska frågor (ibid).

Klimatförändringarna har också studerats i globaliseringsteoretiska perspektiv. Forskning argumenterar för att en alltmer globaliserad värld kräver att journalistiken förnyar sig och tillägnar sig ett mer globalt perspektiv i sin rapportering. För att vara relevant måste journalistiken följa med i utvecklingen och spegla den ekonomiska, sociala och kulturella verklighet vi lever i, där nationer både är sammankopplade och inbördes beroende av varandra (Berglez 2008; Cottle 2009; Hafez 2011).

Det innebär i praktiken att journalister förväntas jobba med globala gränsöverskridande frågor, koppla ihop publiken med en global offentlig sfär samt främja en icke-provinsiell förståelse (Lindell & Karlsson 2016). I en studie har Lindell och Karlsson (2016) undersökt i vilken omfattning det rent praktiskt sker på svenska redaktioner. Resultatet visar att de flesta journalisters vardagliga arbete består i att rapportera om nationella ämnen för en nationell publik. De konstaterar att det inom journalistiken finns en världsbild som utgår från nationalstaten och att den sannolikt inte kommer att förändras inom en snar framtid (ibid).

11

Berglez (2013) argumenterar dock för att medierna, för att kunna rapportera om globala kriser som klimatförändringarna, behöver lämna det dominerande nationella

nyhetsperspektivet och ge plats för en mer integrerad global journalistik. Berglez (2011) har undersökt hur det är för miljöjournalister att rapportera om klimatförändringarna. Analysen är baserad på intervjuer med 14 svenska miljöjournalister från olika nyhetsmedier som

rapporterat om klimatnyheter. Studien visar att miljöjournalister i sitt dagliga arbete kämpar för att anpassa klimatförändringarna till befintlig medielogik. Medielogiken består enkelt sammanfattat av olika journalistiska berättartekniker, strukturella arbetsmetoder och kommersiella faktorer (Altheide & Snow 1979). Berglez konstaterar att dagens medielogik inte är anpassad för att rapportera om klimatförändringarna och föreslår därför att

journalistisk kreativitet i relation till klimatkrisen är att se och tänka bortom medielogiken. Av central betydelse är hans uppfattning att klimatfrågan visar behovet av att förnya

nyhetskommunikationen. Detta är betydelsefullt, eftersom det berättar för oss, att för att få berättelsen om omställningen rätt, måste reportrar anstränga sig att röra sig utanför och bortom medielogiken och berättelsen om nationalstaten.

En liknande slutsats görs av Eide och Kunelius (2016) som tittar på hur

klimatförändringarna medialiseras runt om i världen. De antyder att berättelsen om

klimatkrisen utmanar journalistikens grundläggande sammanhang. Modern journalistik har utvecklats inom nationalstaten och har som sådan verktygen att fokusera på och

problematisera frågor som uppstår inom nationalstatens geografi och identitet. Eftersom klimatförändringarna är en transnationell fråga hävdar emellertid Eide och Kunelius att det är avgörande för journalistiken att föreställa sig nya berättelser och utveckla nya metoder. Mer specifikt säger Eide och Kunelius (2016, s. 348) att ”genom att möta klimatet möter

globaliseringen av journalistiken också sig själv”, och betonar återigen den transnationella sidan av klimatfrågan.

Detsamma har också observerats av sociolog Ulrich Beck. Klimatförändringarna följer inte nationalstatens begränsningar. Dess effekter är gränslösa och i relation till klimatkrisen är vi globala medborgare med ett gemensamt moraliskt ansvar. Han hävdar att ”vi ramar in nästan varje fråga, oavsett om det rör klass, konflikt eller politik, utifrån perspektivet nationalstater organiserade inom den internationella sfären. Men när vi ser på världen från klimatförändringsperspektivet passar inte denna inramning” (Beck 2016, s 38).

Beck föreslår att för att observera klimatkrisen och omställningen måste vi gå utanför nationalstatsperspektivet och ta det han kallar ett ”kosmopolitiskt perspektiv”. Det

kännetecknande för Becks ”kosmopolitism” är möjligheten att föreställa sig den Andre/a. Vår

12

nästa, naturen, framtiden och andra verkligheter – till exempel en framtid utöver BNP-tillväxt eller människans inbördes beroende av naturen och varandra. Dessa berättelser är viktiga byggstenar om vi ska bredda och fördjupa historien om omställningen.

Inför hotet från dagens globala kriser och förhöjda risker, som till exempel finanskriser, pandemier och klimatkrisen, suddas gränserna mellan det nationella och globala ut. Hur vi kollektivt känner igen och svarar på dessa olika hot mot mänskligheten beror i stor

utsträckning på hur de definieras och diskuteras, konstrueras och ifrågasätts i dagens nyhetsmedier (Cottle 2009). Medierna har en nyckelroll i att definiera de risker som det moderna samhället står inför (Beck 2014).

Sammanfattningsvis visar forskningen att klimatfrågan ges uppmärksamhet i medierna och att klimatjournalistiken har gjort framsteg genom åren. Det finns dock lite forskning om hur medier rapporterar om omställningen. Vidare har journalister som skriver om

klimatfrågan svårt att foga in sin berättelse i den befintliga medielogiken. De journalistiska berättartekniker som står i vägen för berättelsen om klimatkrisen och omställningen är journalistikens ofta använda nationalstatsperspektiv, journalistikens inramningar,

journalistikens förkärlek för konflikter och journalistikens fokus på händelser här och nu.

Forskningen visar också att berättelsen om klimatkrisen har svårt att nå och engagera en bredare publik, samt att klimatjournalistiken inte gynnas av mediernas försämrade

ekonomiska villkor. Gemensamt för flera av studierna är att de uttrycker ett behov av nya sätt att berätta om klimatkrisen. På grund av krisens transnationella och sammansatta karaktär och den tidshorisont som världen står inför är det nödvändigt att hitta nya sätt att berätta om omställningen – vår tids ödesfråga.

2.2 Teoretiska utgångspunkter

I den här sektionen presenteras uppsatsens teoretiska ramverk. Inledningsvis introduceras Becks risksamhälle och hans kosmopolitiska vision. Vidare beskrivs hur klimatkrisen påverkar nationalstaten och journalistiken, samt hur teorin om global journalistik kan appliceras på berättelsen om den globala omställningen. Därnäst beskrivs skillnaden mellan en global och en kosmopolitisk utblick och hur de bör samspela i teorin om global journalistik som gränsöverskridande praktik. Sedan följer en presentation av de kognitiva kategorier som studien använder och slutligen diskuteras vilket ansvar medierna har i Becks risksamhälle.

13 2.2.1 Risksamhället och globala kriser

Den tyske sociologen Ulrich Beck (1989) anser att vi håller på att lämna industrisamhället för en ny modernitet som han kallar risksamhället. Han hävdar att den pågående omvandlingen av samhället är lika omfattande som förändringen från feodal- till industrisamhälle. Under industrisamhällets era, från cirka 1750 och framåt, har en moderniseringsprocess pågått, vars mål har varit att skapa materiell tillväxt, lyfta människor ur fattigdom samt fördela rikedom.

Tillväxten har kommit de fattiga till del, även om samhällen fortfarande är ojämlika.

Välfärden som industrisamhället skapar har dock en sidoeffekt: en succesiv och ibland irreversibel förstörelse av miljön. Människan påverkar inte planeten negativt avsiktligt, men som en sidoeffekt av moderniseringsprocessen (ibid).

Industrisamhället, som hittills producerat och fördelat rikedom, har blivit ett risksamhälle som nu producerar och fördelar risker. Beck (ibid) hävdar att riskerna produceras

systematiskt och att vi därför delvis lämnat den tidigare rikedomsackumuleringen och

fattigdomsbekämpningen, för att istället fokusera på att undvika olika framtida riskscenarier. I risksamhället utsätts vi inte längre, som tidigare, för oförutsägbara risker, utan vi skapar dem medvetet. Beck (ibid) uppmärksammar flera risker: internationell terrorism, finansiella och ekologiska risker. De ekologiska riskerna, varav en är klimatkrisen som den här studien fokuserar på, är enligt Beck (ibid) sammanflätade med varandra på ett sådant sätt att det skapas en överproduktion av risker.

Nu har Becks risksamhälle hunnit ifatt oss och blivit en del av den globala agendan.

Insikten att det är människan som är den drivande ekologiska kraften i en ny ekologisk era, som fått namnet Antropocen – människans epok – påverkar enligt Beck (2016) samhällen, politik och ekonomi på ett omvälvande sätt; en metamorfos. Det Beck menar med metamorfos är att det som var otänkbart igår, kan hända idag, i skuggan av de upptornande kriserna, som till exempel att tilldela naturen juridiska rättigheter eller att införa en global koldioxidskatt.

Klimatkrisen har försatt mänskligheten i ett tillstånd där det inte finns något prejudikat. Det finns inga exempel eller någon guide som kan tala om för oss vad vi ska göra baserat på erfarenheter från en tidigare situation (ibid). Fokus bör vara, enligt Beck, på det som sakta framträder mot klimatkrisens fond. Vilka framtida strukturer, nya normer och nya

begynnelser kan vi skönja? Under ytan av resandet till olika klimatkonferenser, nyheter om skogsbränder, smältande glaciärer, volatila finansmarknader och samhällens och individers utsatthet i klimatkrisens spår, pågår en metamorfos av våra samhällen som behöver

synliggöras (ibid).

14

Människan i risksamhället har enligt Beck (2008) det han kallar en kosmopolitisk blick.

Kriserna ger människan en insikt om att alla på något sätt är involverade i, påverkade och beroende av de globala processerna. I detta skapas olika kosmopolitiska identiteter som inte skär genom klasstillhörighet, utan mellan olika grupper som har mer eller mindre makt. Ett exempel på en sådan gränsöverskridande, kosmopolitisk identitet är de klimatstrejkande ungdomarna i Fridays for Future med klimataktivisten Greta Thunberg i spetsen. Den

kosmopolitiska blicken skapar enligt Beck (ibid) en kosmopolitisk referensram, snarare än en nationell. Becks kosmopolitism är inte utopisk, utan är istället en kosmopolitisk realism (ibid) som drivs fram av riskerna och den gemensamma förståelsen hos världens medborgare om att de står inför samma globala risker. Vi måste alla förhålla oss till klimatkrisen och den

förestående omställningen. Nationer och individer bildar olika riskgemenskaper som sträcker sig över tidigare gränser.

2.2.2 Klimatkrisen upplöser nationalstatens gränser

Koldioxid som färdas över nationsgränserna, smältande glaciärer, stigande havsnivåer och de allt varmare och försurade världshaven ritar nya gränser vars linjer inte följer nationalstatens (Beck 2016). Havsnivåhöjningen, som beräknas bli mellan 10–100 cm fram till 2100 riskerar att sluka hela önationer, som till exempel Maldiverna (Världsbanken 2010). Beck får medhåll av forskare. För att undvika kritiska tröskeleffekter och för att kunna navigera säkert i

Antropocen pratar forskare om behovet av att förvalta jordsystemets olika processer (Steffen et al. 2011). De allvarliga risker som klimatförändringarna för med sig: politisk instabilitet, försämrad hälsa, volatila ekonomier, och i slutändan en allt svårare livsmiljö för människor i en snabbt värmande värld, har resulterat i krav på ökad övervakning och förvaltning av klimatsystemet. En sådan övervakning och förvaltning är svår att genomföra på enbart nationell nivå.

För att ytterligare synliggöra omfattningen av de globala miljörisker som världen står inför bör begreppet Antropocen – människans tidsålder – som Beck använder, förklaras.

Begreppet Antropocen har myntats av forskare (Crutzen 2002) och antyder att människans olika aktiviteter påverkar planeten i så hög grad att vi håller på att lämna Holocen, den senaste geologiska tidsåldern som varat i drygt 10 000 år. Människan har blivit en egen geologisk kraft som riskerar att förändra de globala jordsystem som vi är beroende av för vår

överlevnad. För att synliggöra detta pratar forskarna om planetära gränsvärden (Rockström et al. 2009). Dessa planetära gränser är nio till antalet: klimatförändring, påverkan på

ozonskiktet i stratosfären, havsförsurning, påverkan på kväve- och fosforcykler, förlust av

15

biologisk mångfald, förändrad mark- och sötvattenanvändning, aerosoler i atmosfären och kemiska föroreningar. Människan har med sin påverkan överskridit fyra av dessa gränsvärden (Steffen et al. 2015).

2.2.3 Från nationalstat till globalisering

Nationalstatens födelse sägs ofta gå tillbaka till den westfaliska freden 1648, där flera europeiska stater skrev under ett avtal om att ömsesidigt respektera varandras territoriella integritet. Den europeiska idén om nationalstaten spred sig sedan till andra delar av världen.

Berglez (2013) argumenterar för att den ”Westfaliska ordningen” skapade en utblick på världen ur nationalstatens perspektiv. Han menar också att journalistiken omvänt användes för att förstärka nationalstatens identitet. I takt med framväxandet av det moderna samhället anser forskare (Beck m fl. 2006) att nationalstaten har försvagats, främst under påverkan av

globaliseringen. Idag samspelar världens nationer i mycket högre grad med varandra och med olika globala processer än för 50, 100 eller 150 år sedan (Berglez 2013).

Globalisering är ett begrepp som främst används för att beteckna en ekonomisk

integration av nationella ekonomier, men begreppet rymmer också en social, kulturell, politisk och miljömässig process som för världens länder närmare varandra. Det är omdiskuterat huruvida globaliseringen har varit negativ eller positiv för samhällets utveckling. Istället för att prata om ”globaliseringen av samhället” har vi nu övergått till att konstatera att vi lever i ett globalt samhälle (Stúr 2004). Globaliseringen är inte längre en process utan ett tillstånd som vi befinner oss i. Hand i hand med globaliseringen har en ”post-Westfalisk ordning”

(Beck 2006) vuxit fram som till sin natur är global, jämfört med den ”Westfaliska ordningen”

som är nationell. Dessa båda ordningar är sammanflätade och reproduceras oavbrutet av nationer, institutioner och individer (Berglez 2013). Enligt Beck (2006) står vi inför ett paradigmskifte, där den ”post-Westfaliska ordningen” (globala) inte längre kommer att kunna ignoreras av majoriteten av världens befolkning.

2.2.4 Global journalistik

I takt med globaliseringen har en teoribildning om global journalistik vuxit fram. De forskare som intresserar sig för och förespråkar en global journalistik anser att nyhetsjournalistiken för att vara fortsatt relevant, måste utvecklas, omfamna och beskriva den globala verklighet som vi lever i. De vill se en journalistik som synliggör globala processer, gör dem konkreta och visar på hur de och människor är globalt sammankopplade och inbördes beroende av varandra

16

(Berglez 2013; Cottle 2009; Olausson 2014). Den globala verkligheten behöver en ny berättelse.

Den globala journalistiken observeras bland annat i klimatrapporteringen, eftersom klimatkrisens gränslöshet tvingar journalistiken att vidga sitt nationella perspektiv (Berglez 2011). På samma sätt som nationalstaten upplöses av klimatförändringarnas effekter kan man säga att journalistikens gränser upplöses av klimatförändringarnas allomfattande narrativ.

Forskning visar dock att den globala journalistiken inte har gjort sitt inträde i mainstream media, utan att medierna i stor utsträckning lever kvar i nationalstatens berättelse om världen (Berglez 2011; Hafez 2007, 2011; Lindell & Karlsson 2016). Trots att vår verklighet blir alltmer sammankopplad, alltmer komplex, alltmer påverkad och beroende av vad som händer på andra platser än den vi bor och verkar på, pågår i medierna en ständig reproduktion av nationalstatsperspektivet. På världens nyhetsredaktioner och i berättelserna om världen bryts den Westfaliska (nationella) och den post-Westfaliska (globala) ordningen mot varandra och nationalstatens överlevnad är beroende av att undertrycka den globala verklighet som vi också lever i (Berglez 2013). Det pågår en konflikt mellan det som människor faktiskt upplever och det dominerande nyhetsnarrativet. Hur ska vi tolka världen och hur ska vi agera i den? Det finns ett glapp i hur vi upplever världen och berättelsen om den.

Inom forskningen om global journalistik finns två olika teoribildningar: global

journalistik som gränsöverskridande offentligt rum, det vill säga medierna som en gemensam offentlig plats som alla kan ta del av, och global journalistik som gränsöverskridande praktik, det vill säga det som en journalist eller redaktör gör när hen rapporterar om olika händelser eller producerar nyheter (Berglez 2019). Den här studien fokuserar på den senare.

Essensen av den globala journalistikens praktik beskrivs enligt Berglez bäst genom att ställa dessa frågor:

“In what ways and to what extent does news journalism shed light on the

interconnectedness of social reality? Is the particular news event narrowly defined as a domestic matter, solely explained by domestic factors, or is the journalist also bringing in transnational and global aspects?” (Berglez 2013, s. 2)

På en nyhetsredaktion finns ständigt nyheter som behöver rapporteras och förklaras med hjälp av en global utblick, men både kognitiva och diskursiva barriärer förhindrar att så sker

(Berglez 2013). Det kognitiva hindret består i att nyhetsjournalistiken fortfarande förlitar sig på en sedan tidigare fast etablerad ”pre-global” uppfattning av världen. Den globala utblicken

17

är inte lika väl etablerad som den nationella, varken bland journalister eller publik. Därför pågår en ständig friktion mellan nationell nyhetsjournalistik och den globala verkligheten (ibid). Det diskursiva hindret består i svårigheten att konstruera nyhetsberättelser som samtidigt presenterar det lokala, nationella, regionala, internationella, transnationella och globala och binder det samman till en komplex, men förståelig väv. Utmaningen för att producera global journalistik består i att skifta från den dominerande gränsbestämda journalistiken till en ny slags gränsreflexiv journalistik som utmanar och förändrar den dominerande nationella utblicken (ibid).

2.2.5 Global kontra kosmopolitisk utblick

Inom teorin om den globala journalistiken som gränsöverskridande praktik skiljer man på två olika utblickar i medierna: den globala utblicken respektive den kosmopolitiska (Berglez 2019). Den globala utblicken handlar om journalistikens förmåga att visa hur den globala världen hänger samman. Den kosmopolitiska utblicken framhäver istället en särskild etik i rapporteringen. Den globala utblicken är en slags kritik mot den kosmopolitiska utblicken, som man anser inte vara tillräcklig för att uppnå en global journalistik. Det bör finnas andra sätt att överbrygga avstånd mellan nationer och kulturer än bara genom en ”etisk

medlidandediskurs” (ibid).

Den globala utblicken är användbar i rapporteringen av omställningen, eftersom

klimatkrisens gränslöshet tvingar journalister att luckra upp distinktionen mellan inrikes- och utrikesrapportering (Berglez 2011) och eftersom klimatkrisen skapar nya maktstrukturer, blottar klyftan mellan fattiga och rika och skapar nya gränsöverskridande riskgemenskaper (Beck 2014). Beck (2006) anser att den nationella inramningen av globala kriser skapar ett provinsiellt tänkande som hämmar den globala dialog som omställningen behöver. Forskare som förespråkar en global journalistik som en utväg ur det provinsiella (Berglez 2013;

Olausson 2014) betonar dock att det nationella perspektivet inte ska överges, utan sammanflätas med det globala.

Den globala utblicken handlar om journalistikens förmåga att spegla hur processer, beslut och händelser, hänger samman på en lokal, nationell, regional och global nivå och påverkar varandra (Berglez 2019). Den globala journalistikens praktik har dock framförallt studerats som kosmopolitisk utblick, det vill säga den etiska identifikationen med den Andre/a som utgångspunkt för förståelsen och förklarandet av mänskliga relationer över nations- och kontinentgränser. Idealt sett bör dock dessa två utblickar samspela i praktiserandet av global

18

journalistik (ibid). Den här studien sammanför därför dessa två utblickar i sin undersökning av hur svenska nyhetsmedier framställer den globala omställningen.

Sedan nationalstatens födelse och journalistikens parallella framväxt har det funnits en global ekonomisk journalistik (Berglez 2013). Det ekonomiska globala narrativet är ofta kyligt, abstrakt och avpersonaliserat och riktar sig till en elit av människor. Den tänkta globala journalistiken om omställningen bör informera och engagera läsaren och levandegöra

människors livssituationer och sociala förhållanden i spåren av klimatkrisen och omställningen. Den bör engagera fler än den ekonomiska eliten och möjliggöra för en

majoritet att känna sig delaktiga och kunna ta del av en global, kosmopolitisk identitet (ibid).

2.2.6 Rum, makt och identitet

För att få en djupare förståelse för och analysera den globala journalistiken i medierna fokuserar Berglez (2013) på tre kognitiva kategorier: rum, makt och identitet. Berglez menar att ett globalt journalistiskt narrativ består av en förändring av hur journalisten rapporterar om rum, makt och identitet. I studien representerar dessa kategorier den globala utblicken.

Rum

I traditionell utrikesrapportering berättar journalisten om händelser som har ägt rum någon annanstans, på en annan plats. Journalisten skildrar en händelse i utlandet och svarar på frågorna när, var, hur, vem och varför? I rapporteringen finns en tydlig skiljelinje mellan det inhemska och det utländska, mellan inrikes och utrikes (Berglez 2013). Ibland domesticeras utrikesnyheten, det vill säga berättas utifrån ett nationellt perspektiv, för att göra den mer angelägen för en svensk publik (Olausson 2014).

Den globala journalistikens uppgift är att förklara hur en händelse som äger rum utanför nationens gränser påverkar platsen där man befinner sig. Journalistiken ska tydliggöra hur platser är sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra kring en specifik fråga eller ett specifikt problem:

”(…) the distant space is simultaneously here too, and what goes on in Swedish home space potentially affects Tanzanian space as well.” (Berglez 2013, s. 35)

Detta sätt att förklara världen på – som en sammankopplad enhet – är särskilt giltig och användbar för att beskriva den förestående omställningen. Att undkomma klimatkrisen och

19

ställa om våra samhällen är en global process där världens länder är inbördes beroende av varandra:

”The insight that no nation-state can cope alone with the global risk of climate change has become common sense.” (Beck 2016, s. 38)

Beck (2016) skriver fram en helt ny typ av inbördes beroende mellan världens länder. Under hotet av klimatkrisen är nationalstatens suveränitet, oberoende och autonomi ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Beck (ibid) uppmanar att nationalstaternas deklarationer om självständighet, måste omvandlas till deklarationer om inbördes beroende. Han går så långt som att säga: ”samarbeta eller dö!” (Beck 2016, s 38). Beck målar upp en rumslig bild av nationalstaternas förändrade roll. Från att ha varit nationer som tittar ut på varandra inifrån, och där allt utgår från nationalstaten, är vi nu nationer som alla tillsammans betraktar och cirkulerar runt ”a world at risk”, och där vi istället borde utgå från ”världen” och

”mänskligheten” (Beck 2016, s. 6).

Makt

Den globala journalistikens sätt att beskriva makt involverar diskurser på mikro- och makronivå och framställningar av ”multimaktnyhetsdiskurser”. Journalisten bör belysa komplicerade maktrelationer, som till exempel politiska maktrelationer mellan individer och grupper, på nationell, regional, transnationell och global nivå. Ju större representation av maktförhållanden i olika delar av världen och ju tydligare demonstration av deras inbördes relationer, desto mer globaliserad är nyheten (Berglez 2013).

Världsekonomin drivs av fossila bränslen och i grunden är omställningen ett ekonomiskt dilemma (Ducret & Scolan 2017), det vill säga en fråga om makt. De förändringar som krävs är systemförändringar (IPCC 2018). Att ställa om till en fossilfri värld, i den skala som omställningen kräver, kommer att rubba och förändra dagens geopolitiska maktförhållanden.

De som förlorar makt och inflytande, kommer att kämpa emot.

Utöver frågan om ekonomisk och geopolitisk makt finns frågan om vems ansvar det är att göra vad i den kommande omställningen. I FN:s klimatkonvention (UNFCCC 1992) är

principen om delat, men olika ansvar, inskriven. Principen handlar om att alla länder har ett ansvar att ställa om, men att ansvaret är olika stort. Ansvarsfördelningen bygger på hur mycket ett land historiskt sett har bidragit till klimatförändringarna genom sina utsläpp av växthusgaser, samt hur mycket landet kan bidra till omställningen, i termer av pengar,

20

kunskap och teknik. De fattiga länderna anser det rimligt att de rika länderna gör mest, medan de rika länderna anser att de fattiga länderna också bör bidra stort. Principen om delat, men olika ansvar, är en av de svåraste frågorna att lösa i klimatförhandlingarna (Friman 2013).

När det gäller frågor om makt och social rättvisa – läs klimaträttvisa – ser Berglez (2013) den globala journalistiken som en möjlig agent för att utveckla ett globalt medborgarskap och skapa kommunikation och broar mellan det rika Nord och det fattiga Syd. Beck (2010) argumenterar att klimatkrisens effekter samtidigt är både hierarkiska och demokratiska.

Klimatkrisen förvärrar de redan existerande ojämlikheterna mellan fattiga och rika, mellan centrum och periferi, samtidigt som krisen upplöser ojämlikheterna. Ju längre

klimatförändringarna fortskrider, desto svårare kommer det att bli även för de allra rikaste att undfly dem (ibid). Beck (2016) ser också en imperialistisk maktstruktur inbäddad i

klimatriskernas logik. De som har makten och fattar besluten kan inte ställas till svars ur de drabbades perspektiv och de drabbade har ingen verklig möjlighet att vara delaktiga i eller påverka beslutsprocesserna. Beck kallar tillståndet ”organized irresponsibility” (2015, s. 63).

”When we talk about risks, we have to relate it to decision-making and decision-makers, and we have to make a fundamental distinction between those who generate risks and those who are affected by it.” (Beck 2016, s. 38-39)

“Social inequalities and climate change are two sides of the same coin. (…) one cannot conceptualize climate change without taking its impacts on social inequalities and power into account.” (Beck 2010, s. 257)

För att synliggöra den inbyggda imperialistiska maktstrukturen anser Beck (2016) att vi måste kliva ut ur nationalstatsperspektivet och anta ett kosmopolitiskt perspektiv. Först då får vi syn på det och dem som nationalstaten exkluderar och först då förstår vi konsekvenserna av vår makt och våra beslut genom tid och rum. Men även om vi väljer att se utanför

nationalstatsperspektivet har nationalstaten fortfarande den lagstiftande makten. Beck (ibid) ser dock kollektiva sociala rörelser som rör sig över nationsgränserna och antar ett

kosmopolitiskt perspektiv som potentiella nya maktstrukturer. Som exempel nämner Beck (ibid) världens städer, som han ser som transnationella aktörer med möjlighet att prata med en kollektiv röst och i förlängningen förändra lagar.

21 Identitet

En viktig aspekt av global journalistik är dess förmåga att bryta mot lokala eller nationella idéer om identitet och istället framställa en transnationell identitet i en globaliserad värld (Berglez 2013), ibland kallad en kosmopolitisk identitet. Berglez visar på tre sätt att framställa identiteter i linje med en global journalistik:

 Nyhetsjournalistik om pågående globala identitetskamper, som till exempel marknadskrafter mot politiska styrmedel.

 Nyhetsjournalistik som bidrar till en känsla av en global identitet eller röst, som till exempel att vi bara har en planet som vi måste värna om.

 Nyhetsjournalistik som i sin berättelse förenar människor med liknande identiteter över nations- och kontinentgränser, baserat på deras politiska tillhörighet, kön, klass eller olika subkulturer, som till exempel klimataktivisterna i Extinction Rebellion.

För att genomföra en aldrig tidigare skådad omställning efterlyser Beck (2010) en politisk identitet och en kosmopolitisk solidaritet som agerar ”underifrån”. Omställningen behöver stöd från en majoritet av allmänheten som agerar och röstar för en lösning: människor från olika klasser, olika nationer, olika politiska ideologier i olika länder, som alla påverkas olika av och uppfattar klimatkrisen och omställningen annorlunda utifrån sin givna situation (Beck 2010). Samtidigt som Beck efterlyser denna politiska identitet frågar han sig var och om den finns:

”Where is the support for ecological changes supposed to come from, the support which in many cases would undermine their lifestyles, their consumption habits, their life conditions in what are already truly very uncertain times? (Beck 2010, s. 255)

Beck (2010) anser alltjämt att vi måste skapa en kosmopolitisk solidaritet över

nationsgränserna och klimatpolitiken måste bli transnationell. Vi måste ta oss an klimatfrågan som ett kollektiv och nationerna är ett hinder.

2.2.7 Den Andre/a och nya begynnelser

För att få en djupare förståelse för och analysera hur den globala journalistiken framställer Becks (2010) kosmopolitiska vision och den nya modernitet som världen rör sig mot i Becks

22

risksamhälle (1989) har den här studien ställt upp ytterligare två kognitiva kategorier: den Andre/a och nya begynnelser. I studien representerar dessa kategorier den kosmopolitiska utblicken.

Den Andre/a

Globala risker medför enligt Beck (2010) också att man konfronteras med den Andre/a. Det globala hotet från klimatkrisen river ner nationella gränser, blandar det nationella med det globala och skapar en frivillig eller ofrivillig gemenskap med andra. Inför hotet om klimatförändringen sitter vi alla i samma båt, men med olika förutsättningar. På sikt går vi dock ett gemensamt öde till mötes (ibid).

”To the extent that a world public becomes aware of the fact that the nation-state is undermined by global risks (…), which bind underdeveloped and developed nations to one another, then something historically new can emerge, namely a cosmopolitan vision (…)”

(Beck 2010, s. 259)

Det vardagliga livet blir kosmopolitiskt, människor måste förstå sina liv i relation till andra världsmedborgare och inte som tidigare mestadels i interaktion och samröre med sina egna (Beck 2010). En viktig del i Becks teori om kosmopolitism är att han talar för möjligheten att se ”både-och”, istället för att kategorisera världen i motsatser. Becks (ibid) kosmopolitism lyfter möjligheten att se och respektera den Andre/a som varandes annorlunda, men ändå jämlik. Becks ”både-och” är också ett sätt att inkludera de mest utsatta i klimatkrisen och att inte utmåla fiender i omställningen. Det påminner oss om att klimatkrisen i termer av

fattigdom och energitillgång är en rättvisefråga och att till exempel människor med

försörjning inom fossilindustrin måste beredas nya uppgifter i en värld efter omställningen. Vi måste skapa förståelse för att det måste finnas en framtid för alla – bortom nationalism och egoism.

Klimatkrisen har två sidor, argumenterar Beck (2016), den traumatiska sårbarheten hos alla, och med den, det gemensamma ansvaret för alla. Drivkraften är individens egen

överlevnad. I omställningens diskurs handlar den kosmopolitiska utblicken inte om att känna medlidande med andra, som i ett vi och dom, utan om en gemensam omsorg om varandra och planeten (ibid). Under det direkta hotet från klimatförändringarnas effekter på våra samhällen är Becks kosmopolitism inte länge självuppoffring, utan drivs av ett egenintresse. Beck (ibid) understryker att man här måste skilja på nyliberalismens egenintresse och egenintresset hos

23

mänsklighetens överlevnad. Risksamhället öppnar enligt Beck (ibid) upp ett moraliskt utrymme med potential att skapa samhällskulturer som slår broar mellan gamla fiender och skapar nya allianser. Utkomsten är dock osäker och risksamhället skapar också nya

konfliktlinjer.

Beck ser också andra identiteter förändras i skuggan av klimathotet – till exempel natur och samhälle. Natur och samhälle är inte längre antagonister, utan medvetandet om naturen och dess gränser måste införlivas i samhället, i oss, för att vi ska kunna överleva (Beck 1989).

Beck får medhåll av Crutzen, den forskare som först föreslog att människan inte längre lever i Holocen, utan i Antropocen:

”The long-held barriers between nature and culture are breaking down. It’s no longer us against ”Nature”. Instead it’s we who decide what nature is and what it will be.” (Crutzen &

Schwägerl 2011)

Nya begynnelser

Omställningen handlar också till stor del om makten över berättelsen. Beck (2010) anser att klimatkrisen är ett stort hot mot mänskligheten, men att den också banar väg för nya och kosmopolitiska narrativ om att agera tillsammans och skapa en gemensam god framtid, istället för berättelsen om apokalypsen. De globala riskerna och kriserna som följer kan medföra fruktbara ögonblick för progressiv, strukturell förändring. Beck (2015, s. 79) kallar detta för ”emancipatory catastroph” – fritt översatt: frigörande katastrof. Kriser tar oss av vägen och bort från ”business-as-usual”. Den globala katastrofen skapar det som Beck kallar en ”anthropological shock”, som sedan leder till ”social catharsis” och ett ”cosmopolitan moment”.

“In this moment of catharsis the mind-walls of institutionally constructed side effects are breaking down and we can empirically study the cultural fact of how cosmopolitan horizons are emerging and being globalized.” (Beck 2015, s. 81)

Detta är vad Becks metamorfos handlar om. I ett risksamhälle utvecklas inte längre samhället linjärt, utan disruptivt och oplanerat, på sätt som vi inte har kunnat föreställa oss (Beck 2016), vilket inte minst 2020 års covid-19 pandemi har visat. Under våren 2020 har regeringar i Europa och världen fattat beslut som vi vid tiden före pandemin inte trodde var möjliga, som till exempel enorma sociala räddningspaket värda flera miljarder.

24

Men, varnar Beck, den goda utkomsten av hans metamorfos är osäker. Enligt Beck (2010) är den underliggande faran med kolonialism som en reaktion på klimatkrisen ett verkligt hot. För att återkoppla till World Economic Forums grundare, Schwab – är människans enklaste och snabbaste reaktion egoism? Omställningen av världen är inte självklar och Beck (ibid) argumenterar för att vi inte ska underskatta det återkommande nationella perspektivet och den apokalyptiska framtidsvisionen i medierapporteringen. Vi måste, argumenterar Beck, ha en kosmopolitisk utblick där vi gör den mänskliga sårbarheten synlig och konkret, och frågar oss vilka konsekvenser den har för hur vi tänker och agerar.

Hur kan vi ge dessa ”sårbarheter” en röst i den klimatpolitiska processen? Vi måste rikta ljuset mot och teckna en bild av de nya normer, de framtida strukturer och de nya begynnelser som växer fram i klimathotets skugga. Denna insikt, hävdar Beck, kräver en omdefiniering av nationens intresse.

2.2.8 Mediernas roll och ansvar i risksamhället

Globala risker är till sin natur osynliga och mediernas roll är enligt Beck (2016) att göra dem synliga. Att definiera en risk handlar om vad vi väljer att se som just en risk. Globala risker har potentialen att förändra politik och samhälle, men bara om de når ut i offentligheten.

Globala risker kan skapa en globaliserad offentlighet, och den globaliserade offentligheten kan göra globala risker synliga och politiska (Beck 2010). Världen reagerar dock först när riskerna blir synliga, och då kan det vara försent. Vad är relevant? frågar sig Beck (1989). Att rapportera om rikedomsproduktionens logik eller att rapportera om riskproduktionens logik? I det offentliga samtalet tävlar synliga framgångar som tillväxt och BNP, med de osynliga risker som klimatkrisen och omställningen skapar. Det osynliga kan inte tävla med det synliga. Att säkra den ekonomiska utvecklingen och tillväxten är fortfarande prioritet, anser Beck (ibid).

Det finns också skillnader i hur människor upplever risker på individnivå och risker på global nivå (Beck 1989). Att förlora sitt jobb och sin inkomst är en reell och påtaglig risk som man på individnivå kan relatera till och förstå, oavsett utbildning och kunskap. Att förstå riskerna med klimatförändringarna och konsekvenserna av omställningen kräver dock kunskapsinhämtning och tillgång till information, eftersom en majoritet av oss inte kan förhålla oss till den globala uppvärmningens konsekvenser genom egna kognitiva upplevelser eller erfarenheter (ibid). Här har medierna ett stort ansvar.

I ett alltmer globaliserat samhälle behövs en genomgripande förskjutning i traditionell nyhetsproduktion, från en nationalstatscentrerad journalistik, till en ”nationalstaten-i-en-

25

global-värld-journalistik” (Berglez 2013, s. 60). Vi behöver lämna nyhetsproduktionen i McLuhans (McLuhan & Powers 1992) globala by, det vill säga att producera lokala,

nationella, regionala, utländska och globala nyheter som separata nyhetsområden, och flytta in i en ny era med nyheter för den globala byn, där nyheter i dessa olika nyhetskategorier närmar sig varandra och strålar samman (Berglez 2013).

Västerländska mediers rapportering om klimatförändringarna har bidragit till att erkänna den globala uppvärmningen som en global risk och en omfattande utmaning (Djerf-Pierre &

Olausson 2019). Nästa steg, om man ska följa Becks resonemang, är att synliggöra hur omställningen ska genomföras och börja teckna konturerna av en möjlig och förhoppningsvis god framtid. Eftersom omställningen fortfarande ligger i framtiden (Emissions Gap Report 2019), inte har hänt och inte är konkret, är den lika svårfångad som berättelsen om

klimatförändringarna, som fram tills ganska nyligen var en osynlig kris. Det ligger i riskens natur att den är immateriell och att vi inte vet hur stor risken är förrän den har inträffat (Beck 2010).

Världen har tio år på sig (IPCC 2018) att genomföra den förestående omställningen.

Enligt Beck (2010) handlar det om förväntningar och föreställningsförmåga, en berättelse om att drömma annorlunda. Hans önskan är att viljan att lösa klimatfrågan ska bli en lika kraftfull drivkraft som hungern efter moderniseringen av våra samhällen en gång var, på väg in i industrisamhället. Beck (ibid) anser att människor måste göras medvetna om de globala riskerna och att vi måste öppna upp för en global dialog om hur vi ska omdefiniera det moderna samhället och synliggöra definieringskonflikterna om framtiden. Det är utanför nationalstatens gränser som frigörelsen och kraften att skapa en ”ny grön modernitet”, en hållbar framtid finns (ibid). Att göra oss medvetna om riskerna och öppna upp för en global dialog kräver en ny global berättelse som visar hur sammankopplade och inbördes beroende vi är av varandra i omställningen.

2.3 Teoretisk summering

Journalistiken har genom sin genomslagskraft möjlighet att sätta viktiga samhällsfrågor på agendan (Shehata 2019; Strömbäck 2014). Vi har tio år på oss att undvika

klimatförändringarnas mest katastrofala effekter (IPCC 2018) och omställningen är en fråga som bör hamna högt på mediernas dagordning. I Becks (1989) risksamhälle är det mediernas ansvar att göra osynliga risker synliga, förmedla klimatkrisens definieringskonflikter om framtiden och om möjligt berätta en annan historia än den om apokalypsen.