Denna studie riktar fokus mot medias beskrivningar av gruppen äldre samt psykisk ohälsa i form av depression. I detta kapitel ges läsaren relevant bakgrund för studien och dess kontext. Här redogörs för områdena äldre som grupp i samhället, psykisk ohälsa bland äldre samt synen på psykisk sjukdom i samhället och media. Det redogörs även för begrepp relevanta för studien.
Den äldre befolkningen
Denna uppsats tar fasta på medias skildringar av gruppen äldre, vilket är en svårdefinierad åldersgrupp. Gränsen för när en person betraktas som ’gammal’ eller ’äldre’ är diffus. Den tenderar även att variera beroende på vem du frågar. En definition av äldre som är vanligt förekommande inom forskning och demografiska studier är att äldre delas in i olika kategorier. Dessa är inte skrivna i sten men brukar se ut på följande sätt.
• yngre äldre, personer från 60–65 år upp till 75–80 år,
• äldre äldre, från 75–85 år
• de allra äldsta, från 85 års ålder och uppåt (Ernsth Bravell, 2020).
För många går en naturlig gräns för när en anses tillhöra gruppen äldre vid uppnådd allmän pensionsålder (Ernsth Bravell, 2020). Den allmänna pensionsåldern tycks dock vara under ständig översyn. I och med att vi idag lever längre så har pensionsåldern blivit en debatterad fråga och den 1 januari år 2020 höjdes riktåldern i Sverige. Det vill säga, den lägsta åldern för att ta ut allmän pension ändrades från 61 till 62 år. Även rätten att vara kvar på sitt arbete höjdes från 67 till 68 års ålder och från och med år 2023 har den enskilde rätt att jobba kvar till 69 års ålder (Pensionsmyndigheten, 2021).
I denna uppsats definieras de äldre som personer som är 65 år eller äldre. Denna definition är den vanligaste och används av exempelvis svenska myndigheter (Folkhälsomyndigheten, 2021a; Socialstyrelsen, 2018).
Sverige står idag inför en åldrande befolkning där invånarna lever allt längre. Det går att se en markant förändring i befolkningsstrukturen i form av ökat antal invånare i de äldre åldrarna. Detta är ett resultat utav en långsiktig trend av att medellivslängden i Sverige ökar.
År 1960 uppgick befolkningen över 65 år till knappt 888 000, för att år 2021 vara drygt 2,1 miljoner. Även i relation till befolkningen i stort har denna grupp ökat från 11,8 procent till 20,6 procent sedan 1960 (SCB, 2021). Det är främst männens medellivslängd som ökar
och männen i Sverige hade år 2017 en medellivslängd som uppgick till 81 år, medan kvinnornas medellivslängd uppgick till strax över 84 år (SCB, 2018). Under tidsperioden 2018 till 2070 förväntas medellivslängden för män öka med drygt sex år och beräknas år 2070 uppgå till 87 år. Bland kvinnor förväntas medellivslängden öka till 89 år, vilket är en ökning med fem år. Livslängden antas även fortsätta öka med genomsnitt ett år för varje decennium fram till år 2070. En ökning som antas gälla för båda könen och som innebär att befolkningens åldersstruktur förändras (SCB, 2018).
I en demografisk rapport som SCB (2018) gett ut redovisas deras prognos över befolkningsutvecklingen på 45 års sikt (år 2018–2070). De ponerar att befolkningen under den givna tidsperioden kommer att öka med 2,7 miljoner personer, vilket innebär att den svenska befolkningen uppgår till 12,8 miljoner individer år 2070. Störst förväntas befolkningsökningen vara i gruppen över 65 år (SCB, 2018). Anledningarna till det ökande antalet invånare i åldrarna 65–79 år de senaste åren är de större barnkullarna som föddes på 1940-talet i kombination med minskad dödlighet och medicinska framsteg (Folkhälsomyndigheten, 2019). Det är inom denna åldersgrupp som dödligheten minskat mest, trots att antalet invånare i åldersgruppen ökar och denna trend förväntas gälla även i framtiden (SCB, 2018).
Sett till demografi går det även att se att andelen äldre är större på landsbygden än inne i städerna (Abramsson, et al., 2018). Medelåldern ute på landsbygden tenderar att öka till följd av att de yngre i allt högre utsträckning flyttar ifrån landsbygden in till städerna samtidigt som den förväntade livslängden bland äldre ökar. Detta resulterar i en förändrad demografisk struktur där de äldres behov blir allt viktigare i dessa områden (Abramsson, et al., 2018).
Socialt åldrande och stigmatisering
Att utläsa av föregående avsnitt är gruppen äldre en växande samhällsgrupp. Att bli äldre handlar dock inte bara om biologisk ålder. Det finns också ett socialt åldrande, vilket handlar om värderingar, roller och normer som är kulturellt förknippade med en viss biologisk ålder. Synen på äldre och idéerna om social ålder är inte universella eller beständiga utan tenderar att variera från samhälle till samhälle och över tid. I flertalet västerländska samhällen associeras ålderdom med något negativt och det är inte ovanligt att de äldre ses som improduktiva, en börda för samhället och att de inte följer nutidens högteknologiska utveckling. Något som kan tänkas bero på västvärldens kulturella besatthet av ungdomlighet. I samhällen som Kina och Japan så är synen på äldre av positiv
karaktär och enligt tradition skall vördnad visas för de äldre medborgarna. I dessa samhällen anses de äldre vara en viktig källa till visdom och kunskap (Giddens & Sutton, 2021).
Förväntningar kopplat till individers roller i samhället är betydande för den personliga identiteten. Precis som synen på äldre varierar mellan olika samhällen så tenderar även människors rollförväntningar att variera från samhälle till samhälle. Vilka roller som förknippas med åldrande kan vara av både positiv och negativ karaktär. Positiva roller som förknippas med åldrande kan vara de kärleksfulla mor- eller farföräldrarna eller någon en person vänder sig till för visdom och kloka råd. Det finns även flera stereotypa och mycket stigmatiserande roller för äldre personer, så som en ”sur gammal”, ”snuskig gammal”, ”trist gammal” kvinna eller man. Dessa negativa syner på äldre människor kan ha en mycket negativ påverkan på dessa människor, vilket kan resultera i dåligt självförtroende och isolering (Giddens & Sutton, 2021). Giddens och Sutton (2021) menar dock att det inte är så att äldre individer likgiltigt väljer att acceptera de roller de tilldelats, faktum är att de skapar och omdefinierar dessa roller aktivt. Ett exempel på det sociala åldrandet är pensionsdagen, menar Torgé et al. (2020). Det är inte ovanligt att pensioneringen påverkar det psykiska måendet hos äldre då den för många innebär förlust av status, ett socialt sammanhang, kontakten med arbetskamrater och inkomst. Ett ytterligare skeende är förlusten av sin livskamrat samt av vänner. En realitet som bidrar till ökad ensamhet och påverkar välbefinnandet (Torgé, et al., 2020).
Psykisk ohälsa och äldre
Vilket tidigare konstaterats tar denna uppsats fasta på medias skildringar av äldre. Mer specifikt undersöks skildringarna av äldre med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är, precis som begreppet psykisk hälsa, ett mångfacetterat begrepp som innebär stor komplexitet då de innefattar många olika dimensioner. Att leva med psykisk ohälsa är inte synonymt med psykisk sjukdom som är definierat utifrån särskilda diagnostiska kriterier. En individ kan uppleva perioder av psykisk ohälsa utan att symtomen är av sådan långvarig karaktär och svårighetsgrad att de uppfyller symtombilden för psykisk sjukdom. Psykisk ohälsa blir därför ett mer flytande begrepp. Definitionen av psykisk hälsa är inte lika med avsaknad av psykisk sjukdom, utan snarare ett tillstånd av välmående och välbefinnande, där individen fungerar i sin omgivning och känner att hen har kontroll över förmågan att uppnå sina egna mål i livet (Torgé, et al., 2020).
När en person blir äldre sker ofta saker, så som förändrade kroppsliga förmågor och förluster av närstående. Kontrollen över sitt eget välbefinnande minskar därmed ofta (Folkhälsomyndigheten, 2021a). Äldre är samtidigt inte en homogen grupp relaterat till mående, utan åldrandet ser annorlunda ut för alla. Det är inte heller så att psykisk ohälsa är något som drabbar vissa individer vid en viss ålder. Trots detta är en vanlig uppfattning att det är en naturlig del av åldrandet att må dåligt. Så är inte fallet menar författaren Rolfner Suvanto (2018). Äldre kan däremot erfara liknande saker, saker som kan påverka dessa individers psykiska hälsa negativt (Rolfner Suvanto, 2018). Till stigande ålder hör även en ökad risk att drabbas av fysiska funktionsnedsättningar. Exempel på detta är förändringar av syn, hörsel, mobilitet eller minne. Dessa faktorer har visat sig ha ett samband med ökad risk för psykisk ohälsa (SAMHSA, 2019; Alexopoulos, 2005). Den nedsatta funktionsförmågan kan för många innebära sociala förluster då det försvårar möjligheten till aktivt deltagande i samhället, kontakten med andra människor och fysisk aktivitet. Detta kan delvis vara en förklaring till att förekomsten av psykisk ohälsa är hög bland äldre (Alexopoulos, 2005; Folkhälsomyndigheten, 2021a).
Psykiska besvär så som oro, ångest och sömnsvårigheter är vanliga inom gruppen äldre och psykisk sjukdom så som depression och ångestsymtom är vanligare bland personer 65 år och äldre än i övriga befolkningen enligt Socialstyrelsen (2018). Uppskattningsvis lever 34 procent av befolkningen 65 år och äldre med någon typ av psykisk ohälsa. Samtidigt är det är svårt att uppskatta hur stor andelen äldre som lider av psykisk ohälsa faktiskt är. Dels då äldre tenderar att undvika att söka hjälp (Torgé, et. Al., 2020) och dels då statistiken baseras på olika mätinstrument med olika parametrar (Socialstyrelsen, 2013). Enligt Folkhälsomyndigheten (2019) är många av de studier som gjorts inte heller generaliserbara, utan har gjorts på lokala populationer. Detta innebär att det är svårt att ringa in förekomsten.
Enligt Socialstyrelsen (2018) diagnostiseras äldre i lägre utsträckning med någon typ av psykiatrisk diagnos än övriga vuxna i samhället. Förekomsten tros dock vara högre.
Socialstyrelsen pekar på att en möjlig orsak till att äldre diagnostiseras i lägre grad är att de mätinstrument som finns för att upptäcka depression är anpassade för yngre personer (Socialstyrelsen, 2018). Något annat som tyder på underdiagnostisering är att äldre är den grupp i samhället som ordineras mest psykofarmaka (Folkhälsomyndigheten, 2021b).
Rolfner Suvanto (2014) hävdar att äldres psykiska hälsa och ohälsa under en lång tid varit ett eftersatt område. Författaren menar att statliga utredningar, Socialstyrelsens rapporter och flertalet organisationer och föreningar bekräftar att så är fallet.
Torgé et al. (2020) menar att den huvudsakliga problematiken inte är att psykisk ohälsa är vanligt bland äldre, då psykisk ohälsa verkar vara vanligt förekommande i alla åldersgrupper. Istället ligger problematiken i att många äldre inte får den hjälp de är i behov av. Dagens äldre pratar inte gärna om hur de mår, då de levt i en tid där psykisk ohälsa varit förenat med skam och har varit något en håller för sig själv (Rolfner Suvanto, 2018).
Således är psykisk ohälsa bland äldre i stor utsträckning dold eller riskerar att negligeras.
Det finns indikationer på att skillnader förekommer i vilka insatser inom psykiatrin den enskilde erbjuds beroende på hur gammal hen är. Äldre med psykisk ohälsa får ofta inte samma hjälp som en ung person som har samma tillstånd (Torgé, et al., 2020).
Äldre och depression
Då psykisk ohälsa är väldigt brett har denna studie avgränsats till medias skildringar av äldre med depression. Sjukdomstillståndet depression är så pass vanligt bland äldre att det kan ses som ett folkhälsoproblem (Folkhälsomyndigheten, 2019). Diagnosen depression kännetecknas av nedstämdhet, ångest, sömnsvårigheter, minskad aptit, irritabilitet, brist på energi, nedsatt tanke- och koncentrationsförmåga samt tankar på döden och suicid.
Kriterierna för den kliniska diagnosen depression är att symtomen funnits där under en tvåveckorsperiod, att personen upplevt ett flertal olika symtom som kännetecknar sjukdomen samt att det inneburit en förändring av den enskildes tidigare funktionsnivå (American Psyciatric Association, 2020). Depressiva tillstånd är vanligast av de sjukdomar som påverkar de psykiska funktionerna bland äldre. Det uppskattas att cirka 12–15 procent av personer 65 år och äldre har depressiva symtom. En frekvens som stiger med ökad ålder (Rolfner Suvanto, 2018).
I Sverige har forskningen kring psykisk ohälsa bland äldre huvudsakligen fokuserat på depression och depressiva symtom. I två studier, varav en är på regional nivå och den andra på nationell nivå beräknas förekomsten av självrapporterad ångest och depression uppgå till mellan 15–40 procent (Molarius, et al., 2009; Stefansson, 2006). Resultaten i de olika studier som publicerats på området är dock inte samstämmiga. Utifrån ett flertal andra svenska undersökningar uppskattats förekomsten av depression vara mellan 1–29 procent i åldersgruppen 60 år och äldre, enligt en sammanställning som Folkhälsomyndigheten (2019) gjort. I studier som gjorts på olika lokala populationer i Sverige där det undersökts huruvida individerna har fått en depressionsdiagnos så uppskattats förekomsten av svår depression till upp emot 4 procent bland individer 60 år och äldre och dryga 1 procent bland 70-–75 åringar. Förekomsten av lindrigare former av depression bland gruppen äldre
tycks vara högre. I olika mätningar varierar det mellan 5 och drygt 13 procent (Peterson &
Åsberg, 2014). Hos äldre personer, främst äldre män är det vanligt att symtomen på depression saknas eller är mycket subtila, vilket gör det svårt att fånga upp. Depressionen kan istället visa sig i ilska eller att den enskilde drar sig tillbaka. Det är viktigt att vara uppmärksam på detta, inte minst med anledning av självmordsrisk. Äldre män är den grupp i samhället där suicid är vanligast förekommande (Peterson & Åsberg, 2014).
Ett osynligt folkhälsoproblem
Trots att depression är den vanligaste psykiatriska diagnosen bland äldre har det blivit tydligt att de äldre är underrepresenterade i den svenska psykiatrins specialiserade öppen- och slutenvård (Folkhälsomyndigheten, 2019). Det finns många olika orsaker till att äldres psykiska ohälsa är dold och förbises. Exempelvis är de mätinstrument som finns sämre på att fånga upp de symtom som är vanliga bland äldre (Socialstyrelsen, 2018). Äldre tenderar dessutom att inte söka hjälp för sin psykiska ohälsa och denna ovilja menar Torgé et al.
(2020) kan grunda sig i skam och rädsla. Dessa känslor grundar sig till stor del i attityden till psykisk ohälsa som rådde då denna åldersgrupp växte upp. Ännu en faktor är bristande samverkan mellan primärvård, specialiserad psykiatrisk vård, geriatrisk vård och socialtjänst. Något som får konsekvensen att äldre som söker stöd med anledning av psykisk ohälsa riskerar att falla mellan stolarna, (Torgé et al., 2020)
Liknande situationer kan uppstå i kommunernas sociala omsorg, vilka har ansvaret för en stor andel av de med psykiatriska problem. Personer under 65 år kan beviljas stöd enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) (SFS 1993:387) och få insatser i form av boendestöd eller liknande. Medborgare över 65 år hänvisas till äldreomsorgen, som enligt Rolfner Suvanto (2018) generellt saknar kompetens och förutsättningar för att på ett adekvat sätt kunna hantera psykiska åkommor bland äldre på det sätt socialpsykiatrin gör, dit yngre personer hänvisas.
Som tidigare skrivet kan depressiva symtom bland äldre komma i samband med livhändelser så som pension eller förluster av närstående. Det kan också ske i samband med att den enskilde börjar få insatser av hemtjänst eller att anhöriga hjälper till med allt mer praktiska saker. Att behöva hjälp med allt fler saker kan skapa en känsla av oduglighet och att inte vara behövd, särskilt om hemtjänstpersonalen inte stöttar upp socialt utöver de praktiska insatserna (Rolfner Suvanto, 2018).
Den föränderliga synen på psykiska sjukdomar
Precis som fysiska åkommor och skador alltid existerat har också psykiska sjukdomar förekommit genom historien. Synen på, och uppfattningen av dessa har däremot varierat mycket. Åsberg och Agerberg (2016) menar att det går att dela in hur människor ser på psykisk sjukdom i åtminstone sex olika kategorier. Långt bak i tiden var det religiösa synsättet och det magiska synsättet dominanta. Gemensamt för dessa är att de dels bygger på någon typ av övernaturlig iblandning och dels att de enbart innefattar en liten del av vad som ses på som psykisk sjukdom idag. Ett annat synsätt som idag är ovanligt är den biologiska synen på psykiska sjukdomar. Den grundar sig i en biologisk modell där all sjukdom anses bero på en obalans av den enskildes kroppsvätskor, överskott av en viss kroppsvätska ansågs leda till ett visst sinnestillstånd. En behandling som var vanlig mot såväl psykiska, som fysiska åkommor var åderlåtning, att patienten tappades på en viss kroppsvätska för att eftersträva balans. En annan aspekt av det biologiska synsättet är att det skulle vara ärftligt. Detta ledde till fruktansvärda övergrepp mot psykiskt sjuka, kanske kändast i Tyskland där nazisterna mördade psykiskt sjuka i hundratusental (Åsberg &
Agerberg, 2016). Också i Sverige förekom övergrepp då många tusen steriliserades mot sin vilja fram till slutet av 1900-talet (Boberg, 2000).
Den psykologiska synen på psykiatri bygger mycket på filosofiska tankar om att såväl fysiska som psykiska sjukdomar kan bero på att en person känner starka känslor som behöver bearbetas för att den enskilde ska kunna leva obehindrat. Detta synsätt präglar än idag synen på psykisk ohälsa då behandlingsmetoden psykoanalys till stora delar bygger på detta tankesätt (Åsberg & Agerberg, 2016). Idag är också de sociala synsätten vanliga. De har i olika form existerat länge, men aktualiserades under 1970-talet då filosofen Michel Foucault och ett antal framstående läkare menade att ”psykisk sjukdom var en frisk reaktion på ett sjukt samhälle” (Åsberg & Agerberg, 2016, s. 46). Trots att det idag existerar inslag av ovan nämnda synsätt, främst det sociala och det psykologiska, är det den medicinska förklaringsmodellen som dominerar. Den innefattar en bredare bild av psykisk sjukdom och tar faktorer från de biologiska, sociala och psykologiska synsätten i beaktande (Åsberg & Agerberg, 2016). Den psykiska ohälsan ses som en sjukdom som har både biologiska och sociala orsaker. Det kan vara både genetik och trauma, och för att råda bot kan såväl läkemedel som terapi vara aktuellt (Åsberg & Agerberg, 2016).
Psykiatrins utveckling i Sverige
Liksom synen på psykisk ohälsa förändrats har de insatser som erbjuds för drabbade av psykisk sjukdom förändrats. Under slutet av 1700-talet öppnades så kallade hospital i flera svenska städer. På dessa levde psykiskt sjuka, eller sinnesslöa tillsammans med funktionsnedsatta och de som inte kunde försörja sig själva. Inte mycket omvårdnad skedde, utan många levde stora delar av sina liv på dessa hospital med små möjligheter att bli utskrivna. Det fanns en uppfattning av att de som levde på dessa institutioner att behövde skyddas från samhället. Lika mycket behövde samhället skyddas från dem (Åsberg
& Agerberg, 2016). År 1902 presenterades en utredning för regeringen i vilken det hävdades att fler vårdplatser behövdes för psykiskt sjuka. Detta ledde till att mentalsjukhus öppnades runt om i landet. Som mest fanns det cirka 36 000 platser i slutenvård av psykiskt sjuka (Åsberg & Agerberg, 2016). Dessa var belagda på stora institutioner som under 1980- och 90-talet drog ner på sina verksamheter, bland annat för att fler effektiva läkemedel kommit fram och för att institutionalisering för många inte var en effektiv vårdform (Markström, 2003). Ansvar flyttades från landsting till kommuner och allt mer psykiatri skulle ske genom kommunernas socialtjänster. Denna utveckling kulminerade i psykiatrireformen som genomfördes 1995, en reform som var ämnad att göra livet bättre för de psykiskt sjuka. I retrospektiv har reformen både kritiserats och berömts. Kritiker menar att det gick för fort och att många förlorat det sammanhang de levde i, medan förespråkare menar att det var en nödvändig reform för att skapa ett inkluderande samhälle (Markström, 2003).