I detta kapitel kommer en diskussion föras kring studiens resultat i relation till de teoretiska begreppen stigma och ålderism. Utöver detta kommer en diskussion föras kring vårt val av metod och studiens tillförlitlighet. Avslutningsvis ges förslag på vidare forskning.
Resultatdiskussion
Syftet med denna uppsats var att undersöka och jämföra förekomsten av stigma i svenska mediers beskrivningar av äldre med depression år 1995–1999 samt 2015–2019. I nedanstående avsnitt kommer studiens resultat att beskrivas och diskuteras utifrån uppsatsens teoretiska ramverk och tidigare forskning
Studiens första frågeställning handlar om hur äldre med depression skildras i svenska medier. Resultatet visar två övergripande teman i medias skildringar; missgynnande med anledning av ålder och skildringar med negativa attribut. Missgynnande med anledning av ålder kommer till uttryck genom att media skildrar depression hos äldre som något naturligt samt utifrån feldiagnostisering och att de nekas effektiv behandling. Skildringar med negativa attribut kommer istället till uttryck i att de äldre framställdes som ensamma, skamfyllda och/eller suicidala. I följande avsnitt diskuteras resultatet utifrån studiens teoretiska utgångspunkter, stigma och ålderism. Avslutningsvis diskuteras den utveckling som skett över tid.
Medias skildringar av äldre med depression: om stigmatisering
Studiens resultat påvisar att äldre med depression på flertalet sätt skildras på ett stigmatiserande sätt i svensk media. Framförallt förekommer skildringar av äldre med depression på ett stigmatiserande sätt inom temat skildringar med negativa attribut. I artiklar från svenska medier skildras dessa äldre då i relation till ensamhet, skam och/eller suicid.
Samtliga dessa attribut kan förstås som stigmatiserande. Sett till de tre typer av stigma som Goffman (2020) beskriver kan framförallt två av dessa identifieras i medias skildringar med negativa attribut. Dels relaterar attributen till gruppstigma då attributen tillskrivs gruppen äldre med depression. Och dels stigma i form av fläckar på den personliga karaktären, alltså egenskaper som ses som icke önskvärda eller något att skämmas över.
I resultatet framkommer stigmatisering på gruppnivå exempelvis i deltemat den skamfyllda äldre. Exempelvis visar detta sig på följande sätt: ”det är en generationsfråga”
situationer där det beskrivs att deprimerade äldre låter bli att söka hjälp i händelse av depression. Äldre skildras i dessa exempel som en homogen grupp med den icke önskvärda egenskapen skam. Skam och stigma är begrepp som liknar varandra i definition, så pass mycket att Chan och Yanos (2018) använder sig av skam som mått för huruvida en persons syn på psykisk ohälsa är stigmatiserande eller inte. Även i detta fall liknar begreppen varandra.
Gruppstigma går också att relatera till deltemat den suicidala äldre. Detta sker på ett par olika sätt. Det görs i artiklar där den ökade risken för suicid bland äldre beskrivs.
Exempelvis då skribenten skriver: ”Suicidrisken ökar med stigande ålder” (SVD9).
Attributet i detta fall är en ökad risk för suicid och tillskrivs äldre personer. I artikeln (SVD9) rapporteras det att suicid är vanligare förekommande bland äldre än i övriga befolkningen, och särskilt bland äldre män. Skildringar sker också i relation till ovan nämna deltema, att äldre personer med depression undviker att prata om sitt mående. Exempelvis i SVD13 där skribenten skriver: ”Många män saknar språk för känslor . . . Män begår i större utsträckning självmord” (SVD13). Skildringen som framkommer i detta citat är intressant på ett par olika sätt. Citatet kommer från en artikel i vilken en rapport om höga suicidantal bland äldre presenteras. Gruppen äldre har i denna delats in i subgrupper baserat på kön. Män skildras som en homogen grupp som inte talar om hur de mår. Utöver att äldre i dessa artiklar skildras på ett sätt som går att relatera till gruppstigma (Goffman, 2020) är detta deltema enda gången i studien då äldre med depression skildras på ett sätt där kön lyfts fram som en faktor. Gruppen äldre män skildras som en grupp där depression ofta får allvarliga följder. Detta skiljer sig åt gentemot tidigare forskning (Ma, 2017) i vilken det framkommer att depression vanligen skildras som en feminin sjukdom. Studien där detta presenteras kan dock inte helt jämföras med vår då de inkluderade andra medier och främst såg könsaspekten i skildringar som förekom i fiktion och reklamfilmer på TV (Ma, 2017).
I relation till gruppstigma är det viktigt att belysa att skildringarna ofta förekommer i artiklar där det för läsaren framstår tydligt att skribenten önskar förändra synen på åldrande och mående. Skildringarna framkommer i artiklar där det både direkt och underförstått framgår att skribenten är missnöjd med att ålderdom kopplas samman med skam, suicid, eller andra attribut som omskrivs i relation till depression. Det är troligt att dessa artiklar är skrivna med avsikt att göra gott och uppmärksamma en problematik för allmänheten.
Utifrån tidigare forskning kan det dock vara kontraproduktivt. Skildringarna som framkommer i tidningsartiklarna riskerar att reproducera de synsätt som artikeln är skriven
med syfte att belysa och bekämpa. Detta då skildringar som framkommer i media enligt Jorm (2000) och Lecheler & de Vreese (2019) påverkar allmänhetens syn på psykisk ohälsa, både i allmänhet och i relation till stigmatisering. Samtidigt hävdar Corrigan et al. (2013) att tidningsartiklar som skriver om depression på ett sätt som går att uppfatta som hoppfullt kan leda till minskat stigma.
Stigmatisering av typen Goffman (2020) beskriver som fläckar på den personliga karaktären förekommer även den på olika sätt. I resultatet blir stigmatisering av denna typ mest tydlig i relation till deltemana Den ensamma äldre i temat Skildringar med negativa attribut och Feldiagnostisering i temat Missgynnande med anledning av ålder. I artiklar som skildrar den ensamma äldre framställs ensamhet snarare än ålderdom vara anledningen till att äldre är deprimerade. Ytterligare en skiljelinje dras mellan frivillig och ofrivillig ensamhet. Med anledning av detta relaterar deltemat främst till stigmatypen fläckar på den personliga karaktären snarare än gruppstigma. Utifrån resultatet visar sig detta exempelvis då en skribent skriver ”Att vara ensam behöver inte vara ett problem om den är självvald”
(EXP2). Läsaren förstår detta som att ensamhet som inte är självvald är ett problem. I artikeln (EXP2) pekas också ensamhet ut som den enskilt största anledningen till att äldre personer är deprimerade. Ofrivillig ensamhet skildras som något icke önskvärt och därmed stigmatiserande (EXP2).
Typen av stigma Goffman (2020) benämner som fläckar på den personliga karaktären förekommer också då depression bland äldre skildras utifrån att det helt missas av professionella, eller misstas för en annan sjukdom så som Alzheimers. Exempelvis i en artikel med rubriken ”Luriga tecknen som kan förväxlas med Alzheimer” (EXP12). I artikeln (EXP12) listas nedstämdhet och andra symptom på depression som ett av dessa tecken. Läsaren tolkar detta som att depression bland äldre kan vara Alzheimer och vice versa. Det skapar en otydlighet. Otydlighet i mediers rapportering är enligt Jorms (2000) arbete med att ta fram Mental Health Literacy, en stor orsak till stigma i relation till psykisk ohälsa. Det går dessutom att se som fläckar på den personliga karaktären att ha inte enbart en, utan två möjliga diagnoser (Goffman, 2020).
Utifrån Goffmans stigmatiseringsteori går det också att hävda att samtliga skildringar av äldre med depression är stigmatiserande då Goffman (2020) skriver att psykisk ohälsa är ett exempel på en egenskap då denna typ av stigma är applicerbar.
Klin och Lemich (2008) beskriver stigma på ett sätt som mer öppnar för att läsaren kan tolka vad som är eller inte är stigmatiserande. Stigmatisering ses enligt dem som en huvudsaklig orsak till att personer som på olika sätt lever med psykisk ohälsa inte söker
stöd eller talar om detta. Även utifrån detta synsätt relaterar en stor del av det som framgår i resultatet till stigmatisering (Klin & Lemish, 2008). Resultatet visar hur medias skildringar av äldre med depression kopplas samman med negativa attribut, så som ensamhet, skam och suicid.
Medias skildringar ur ett ålderistiskt perspektiv
I följande avsnitt kommer resultatet att tolkas i ljuset av ålderism. Ålderism är studiens andra teoretiska begrepp och definieras som ett samlingsbegrepp av förtryck eller diskriminering människor utsätts för med anledning av ålder (Andersson, 1997; Jönsson, 2021a). Ålderism är ett begrepp som står stigma nära då hög ålder ses som en klandervärd egenskap. På så sätt relaterar det till båda de typer av stigma som diskuteras i föregående avsnitt (Goffman, 2020; Jönsson, 2021a).
I resultatet förekommer ålderistiska skildringar i svenska medier främst i temat Missgynnande med anledning av ålder i vilket tre delteman framkommer. Dessa delteman, Depression som en del av åldrandet, Feldiagnostisering och Nekade effektiv behandling inkluderar artiklar där äldre personer på olika sätt missgynnas med anledning av hög ålder. Nämnas bör i sammanhanget att skildringar av personer yngre än 65 år inte har studerats, vilket öppnar för möjligheten att skildringar även av yngre sker på liknande sätt. Utifrån resultatet i denna studie går det dock slå fast att ålderistiska skildringar är vanligt förekommande.
Ålderism visar sig exempelvis i att depression beskrivs som en naturlig del av att bli gammal. Exempelvis då en skribent skildrar att denna föreställning förekommer både bland äldre och i samhället i stort: ”Många har en bild av att det är naturligt att må dåligt som gammal, även äldre själva” (SVD10). Enligt (Atanasova et al., 2019) finns det en risk att skildringar som dessa leder till en reproducering av föreställningen snarare än att uppmärksamma det, vilket utifrån vår förståelse är skribentens syfte.
Att framställa depression som någonting som hör ålderdomen till går också att tolka som ett sätt för yngre personer att distansera sig från äldre. Detta är en grundbult i den ålderistiska paradoxen (Jönsson, 2021b). Paradoxen ligger i att ålderdom ses som något främmande och farligt trots att alla personer själva ska bli äldre. Logiskt vore därmed att det fanns ett allmänmänskligt intresse i att förbättra situationen för äldre och framställa åldrande som något positivt (Jönsson, 2021b). Utifrån resultaten i studien som presenteras i denna uppsats är så inte fallet. Exempelvis i skildringar av äldre med depression i relation till att de inte får tillgång till effektiv behandling i händelse av depression. Så som i artikeln EXP7 där deltemat framställs på följande sätt: ”…äldre får dessutom antidepressiva
läkemedel i stället … Detta trots att äldre har sämre effekt av antidepressiva än yngre”
(EXP7). Denna skildring är ett exempel på hur den ålderistiska paradoxen framkommer.
Det är inte den enskilda skribenten eller artikeln hen skrivit som är ålderistisk. Utan ett synliggörande av att äldre personer missgynnas på ett sätt som enligt oss uppfattas som ologiskt eftersom vi alla själva en dag kommer tillhöra gruppen äldre. Enligt Jönsson (2021b) är det inte något nytt att yngre personer distanserar sig från äldre, utan något som alltid förekommit. Genom att yngre personer distanserar sig undviks en konfrontation av allt det som ses som negativt med åldrande så som pension, försämrade förmågor och slutligen död (Jönsson, 2021b).
I tidigare forskning har ålder sällan vägts in som en faktor. I arbetet med denna uppsats har enbart en artikel funnits (Slopen et al., 2007) i vilken mediers rapportering kring psykisk ohälsa studerats utifrån ålder. I studien Slopen et al. (2007) presenterar kategoriseras artiklar om äldre tillsammans med artiklar om övriga vuxna. I artikeln framkommer att detta beror på att det skrevs för få artiklar om psykisk ohälsa bland äldre för att kunna studera dem som en egen kategori. Enligt författarna skildrades vuxna och äldre på ett dramatiskt sätt med inslag av faktafel, till skillnad från hur psykisk ohälsa bland barn och unga rapporterades. Informationen i artiklar om barn hölls oftare saklig och innehöll uttalanden från experter (Slopen et al., 2007). Att antalet artiklar som berörde äldre var få går att tolka som att äldres psykiska ohälsa är ett underprioriterat område, vilket även detta går att förstå som ålderistiskt. Resultatet i vår studie relaterar till detta på så sätt att dramatiska skildringar tycks förekomma i låg utsträckning i svenska medier.
Medias skildringar och utvecklingen över tid
Studiens andra frågeställning handlar om utveckling över tid. Resultatet visar att stigmatisering, på olika sätt, är vanligt förekommande i båda de tidsperioder som avhandlas i studien. Tidigare forskning (Atanasova et al., 2019; Chan & Yanos, 2018; Jorm, 2000) pekar på att dramatiska skildringar av personer med psykisk ohälsa, eller skildringar som beskriver dem som våldsamma en huvudsaklig orsak till att allmänheten får en stigmatiserande bild av psykisk ohälsa så som depression. Utifrån resultatet förekom dramatiska skildringar vid enstaka tillfällen 1995–1999, men inte under 2015–2019. Detta oaktat att det publicerades fler artiklar under den senare tidsperioden. Det tyder dock på att en förändring skett i hur äldre med depression skildras.
Den mest tydliga skillnaden i medias skildringar handlar om ensamhet, vilket är ett vanligt attribut under den senare tidsperioden men sällsynt under åren 1995–1999.
Utifrån denna uppsats anser vi att förekomsten av hur ensamhet framställs som orsak till depression är den enskilt största utvecklingen i hur äldre med depression skildras i medierna.
Ålderistiska skildringar förekommer i artiklar under såväl åren 1995–1999 som 2015–
2019. Ett exempel på hur det belyses att äldre missgynnas på ett sätt som uttrycks vara med anledning av ålder är hur äldre med depression får behandling. Vid den tidiga tidsperioden antyds det att äldre får del av antidepressiva läkemedel i lägre grad än övriga (SVD4), medan det 2015–2019 förekommer rapportering av att äldre tycks ordineras antidepressiva på ett närmast slentrianmässigt sätt (EXP7). Trots att sakfrågan har förändrats skildras äldre med depression i båda fallen som utsatt, i den tidigare tidsperioden fick de för lite stöd i form av läkemedelsbehandling och i den andra tidsperioden, för mycket. Dessutom förekommer skildringar som relaterar till den ålderistiska paradoxen på liknande sätt över tid. År 1999 respektive 2017 publicerades artiklar innehållande följande citat: ”… deras problem är en del av det normala åldrandet” (DN4) och ”…normalt att äldre personer blir trötta på livet när de kommer upp i hög ålder” (AB11). Bägge dessa exempel skildrar hur depression bland äldre ses som något naturligt som drabbar äldre personer. Yngre kan i och med detta skapa distans till dagens äldre och leva enligt föreställningen om att ålderdom kommer se annorlunda ut i framtiden (Jönsson, 2021b).
Metoddiskussion
I retrospektiv är vi i huvudsakligen nöjda med valet av metod, en dokumentstudie av massmediedokument. Något vi eventuellt hade gjort annorlunda idag är att göra ett snävare urval. I studien inkluderades 63 artiklar, i stort sett samtliga innehöll sådant som i analysen tematiserades i ett eller flera delteman. Att inkludera en stor mängd artiklar vilket innebär många beskrivningar av verkligheten påverkade studiens trovärdighet (Bryman, 2018).
Positivt för trovärdigheten då så mycket material som möjligt, utifrån studiens syfte, inkluderades. Negativt på så sätt att det fanns nyanser i skildringar som inte kunde utgöra teman. Då vårt fokus riktats på att identifiera stigma har alltså skildringar som inte varit stigmatiserande inte inkluderats på samma sätt som om vi gått in mer förutsättningslöst.
Något vi reflekterat över är huruvida vi bidrar till ålderistiska strukturer genom att samla samtliga över 65 år under begreppet äldre. I teorin kan detta vara tre generationer (Jönsson, 2021a). Att göra detta beslutades utifrån en vilja att fokusera på äldre personer, myndigheternas definition (Folkhälsomyndigheten, 2021a) var då lämplig. Trots att
beslutet går att motivera är detta en etisk fråga vi handskats med. Att tillskriva någon en identitet de ej är bekväm med kan upplevas förminskande (Sandman & Kjellström, 2018).
Studiens trovärdighet påverkades med stor sannolikhet av urvalsprocessen. De medier som inkluderades, rikstäckande dagstidningar, är inte nödvändigtvis representativa för all svensk media. Detta urval anses dock motiverat utifrån studiens omfattning och att tidigare forskning tyder på att dagstidningar har stor påverkan på allmänhetens inställning till psykisk ohälsa och de som lever med detta (Corrigan et al., 2013). De medier som inkluderades är de största dagstidningarna (Kantar Sifo, 2021). Dessutom kan det finnas sökord vi inte använde oss av som hade lett till att fler artiklar hade inkluderats. Med stor sannolikhet var sökorden dock bra då vi i de sista sökningarna inte fann mer än enskilda artiklar som inte fångats upp av tidigare sökningar.
Artiklar från åren 2020 och 2021 inkluderades inte med anledning av att skildringar dessa år helt präglades av Covid-19-pandemin. Detta val påverkar studiens trovärdighet på så sätt att helt aktuella skildringar inte inkluderas. Även ifall dessa artiklar hade inkluderats i studien hade trovärdigheten påverkats då mångfalden i perspektiv med stor sannolikhet hade blivit lidande.
Sandman och Kjellström (2018) skriver att den vanligast förekommande etiska utmaningen i studier av befintligt material är att material tolkas på ett felaktigt sätt. Utifrån att båda de teman som identifierades är negativt laddade väcks frågan om vi gått i denna fälla. För att minimera denna risk har vi utöver att analysera artiklarna i en tabell presenterat resultatet utifrån citat, det är alltså direkt från källan och inte våra tolkningar.
Vår förhoppning är att detta skapar förutsättningar för god överförbarhet och konfirmerbarhet (Bryman, 2018).
Förslag på vidare forskning
Som tidigare skrivet är äldre i allmänhet och äldre med psykisk ohälsa i synnerhet ett i forskningen eftersatt område. Under arbetet med denna uppsats har ett flertal idéer uppkommit på hur vidare forskning skulle kunna ske. Att angripa frågan med en kvantitativ ansats hade skapat andra förutsättningar och kompletterat denna studie på ett sätt där perspektiv som ej kunnat tematiseras i denna studie synliggörs. Intressant vore också att studera hur anhöriga till äldre personer skildras. Hur anhöriga lyfts fram – eller inte lyfts fram är något som noterats under arbetet med studien.
Avslutningsvis vore det för att pröva denna studies tillförlitlighet intressant med en liknande studie av andra medier eller i en annan tidsperiod eller i annan nationell kontext.