Barns utevistelse från vardagspraktik till forskning

Naturkontakt i vardagen har varit något självklart för de flesta barn i Norden. Generellt har det funnits en god tillgång till naturliknande miljöer i bebyggelsen och utevistelsen har haft en given plats i vardagen (Berglund, 1996). Samtidigt finns det en hel del som tyder på att barn generellt spenderar mindre tid utomhus nu, än för några decennier sedan. En rad förändringar i familjers vardagsliv brukar användas för att förklara detta. Förändringar som brukar nämnas är att familjer har fått rymligare bostäder, att det finns så många attraktiva inomhusaktiviteter och att vuxna generellt har en restriktivare hållning till barns rörelsefrihet kopplad till rädslor för trafik och främlingar. Det finns siffror på att fler barn skjutsas till skolan nu än tidigare, även om minskningen är betydligt mer modest här än i exempelvis England (Björklid 2005a).

Utomhus får barn mer fysisk aktivitet än inomhus och de mätningar som finns antyder också att många barn i Sverige får tillräckligt med fysisk aktivitet

(Raus-torp 2005). Vid tonårens inträde slår däremot den mer generella trenden mot en stillasittande livsstil igenom hos de som inte satsar särskilt på idrott. Informella former för lek, transport och umgänge i vardagens utemiljöer spelar troligen en viktig roll för den generellt höga aktivitetsnivån. Kan det vara så att den för Norden tidigare rådande stadsplaneringen med många lekplatser och andra trafikfria ute- miljöer (Wilhjelm 2002), fortfarande bidrar till att upprätthålla aktivitetsnivån bland barn i vår region?

I den amerikanska bestsellern ”Last child in the woods” av Richard Louv (2008/2005) pläderas för barns rätt till naturkontakt. Samtidigt ifrågasätts barns reella chanser till och vuxnas ansträngningar för att möjliggöra sådan naturkontakt. Liknande tendenser går att skönja även här. Idealet är täta stadsrum med ett levande gatuliv. Problemet är att bilarna räknas in i gatulivet och bilars närvaro undergräver barns möjligheter till självständigt uteliv. Anmärkningsvärt är också att man i säkerhetsarbete utgår från att barns lek utspelar sig vid lekredskap, trots

att vi vet att vegetationen intill lekplatserna och annan tätortsnära natur är lika viktig.

I takt med att grönstrukturen i städerna minskar och livsstilar förändras kan ett oreflekterat beroendeförhållande till naturen snabbt förvandlas från en styrka till en sårbarhet. Generellt ökar förväntningarna på våra utemiljöers kapacitet att ge utrymme för rekreation, men när det gäller barns naturkontakt behöver denna idé bli betydligt mer utmejslad för att kunna hävda sig i diskussionen kring den håll- bara staden. Det är ingen livskraftig strategi att låta naturkontakten fortleva som en informell aktivitet i marginalen utan att synliggöra dess betydelse, men också even- tuella risker för barn. Varför skulle man i den hårda konkurrensen om mark i en urban miljö bevara naturpartier vid lekplatser som inte uttryckligen är till nytta? Hur kan samhällets ansvar för barns säkerhet plötsligt ta slut där naturen tar vid när nollvisionen för olyckor är en självklarhet på andra samhällsområden? Våra lek- platstäta boendemiljöer är resultatet av planeringsideal och -strategier som nu övergivits, men ännu utgör en viktig infrastruktur som många barnfamiljer tar för given. Om vi även framöver vill ge barn chans till naturkontakt måste vi på motsvarande sätt aktivt planera för att göra natur tillgänglig för barn i deras vardagsmiljö.

En svårighet när det gäller planeringen av utemiljön är att barn ofta får sin natur- kontakt i omgivningar som de vuxna tar för givna finns där, och samtidigt inte är förtrogna med. Barns favoritplatser är typiskt sett något som de skapar på egen hand tillsammans med kompisar i omgivningarna till boendet; i skogar, träddungar, buskage och gröningar (Korpela 2002, Kylin 2004). Vuxna tycks uppfatta naturen som något av en medfostrare, vilket innebär att de gärna tar ett steg tillbaka och låter barnen själva råda mer utomhus (Mårtensson 2004). För nordbor kan ute- vistelse under barndomen framstå som något allmängiltigt och självklart. Det visade en jämförande studie mellan norrmän och amerikaner, där norrmännen tog utelivet under barndomen så för givet att de hade svårt att berätta om det (Chawla 2006).

När det gäller forskningen kring barns utomhusrekreation finns ännu bara ett embryo till teoriutveckling, om man jämför med det som finns för vuxna. Barn måste få komma ut, få frisk luft och möjlighet att springa av sig! Så tänker många vuxna och förknippar utevistelse med friska och glada barn. Det är sådana vardags- föreställningar om samband mellan att vara ute i naturen och barns hälsa som genererat mycket av forskningen hittills. I en första pilotstudie av två svenska förskolor visade det sig att de barn som vistades på en naturrik förskolegård var friskare, mer motoriskt utvecklade och hade bättre förmåga att koncentrera sig än de barn som vistades på en enklare och mer naturfattig innerstadsgård (Grahn et.al.1997). För-skolepersonal nickade igenkännande åt de lekflöden i naturrika omgivningar som projektet dokumenterade. Äntligen fanns det svart på vitt, det som många redan ansåg sig veta, nämligen att uteleken har en specifik kvalitet och är viktig för bar-nens hälsa. Barn bedöms både som ”gladare” och ”piggare”, men

också ”lugnare”, efter en period av utevistelse i förskolan (Söderström et al. 2004). Ibland möter vi bland pedagoger en tveksamhet till påståenden om den fysiska miljöns bidrag till lekens kvalitet. Pedagoger betonar med rätta sin egen roll i sammanhanget; hur de med sin kompetens aktivt kan stimulera och utveckla leken i en barngrupp. Hälsa uppfattas lätt som en reaktion på en fysisk omgivning, i det här fallet naturmiljön, medan leken betraktas som en kulturell praktik som ”står över” sådan materielitet. Som Margareta Söderström och Ebba Lisbeg Jensen tydliggör i sina kapitel är sambanden mellan kultur och natur mer komplexa än så. I våra försök att förstå vilken betydelse lek i naturmiljö kan ha för fysisk och mental hälsa utmanas vår förmåga att greppa människan som en meningsskapande kulturvarelse och samtidigt en biologisk varelse med evolutionärt förankrade beteenden. Den fysiskt aktiva lek som är typisk för utomhusmiljöer är förvånans- värt litet beforskad (Power 2000), liksom de ofta påstådda sambanden mellan motorisk och kognitiv utveckling (Gärdenfors 2009). Nyligen beskrevs i en studie av flera generationer 18-åriga män samband mellan testvärden på kondition och intelligens samt prestationer i yrkeslivet. Forskarna drog slutsatsen att tonåringars omfattande stillasittande kommer att få konsekvenser för deras framtida hälsa och prestationer (Rörbeck 2009). Fysisk aktivitet är i sig en viktig friskfaktor associe- rad med utevistelse som förebygger en rad välfärdssjukdomar, till exempel diabetes och hjärt- och kärlsjukdom (Telford 2007). Sannolikt var det i olika utemiljöer som dessa generationer av pojkar i 1940-70-talets Sverige fick mycket av sin vitala motion och man kan ställa sig frågan vilken betydelse själva naturkontakten hade i sammanhanget.

Framför allt är det kring naturkontaktens betydelse för mental kapacitet och psykiskt välbefinnande som det finns teorier och studier. Därutöver kan man tänka sig att utevistelse med naturkontakt under uppväxten har betydelse för den vuxna individens drivkraft till en fysiskt aktiv livsstil, men studierna är få. Därutöver föreslår Margareta Söderström en lång rad andra potentiella frisk- och riskfaktorer för barn som kan tänkas vara associerade med utevistelse. I en kunskapsöversikt kring den fysiska miljön i skolanknuten verksamhet konstaterar Pia Björklid (2005b) att forskningen kring inomhusmiljön ofta behandlar olika brister, medan forskning kring utomhusmiljön behandlar dess potential, till exempel för lärandet och hälsan. Det pekar mot en föreställning om att våra utemiljöer är en resurs som vi kunde använda oss av bättre, eller utan att reflektera närmare över det, redan drar stor nytta av.

Forskningen kring natur och hälsa har vuxit fram ur den mer generella ambitionen att skapa attraktiva livsmiljöer för människor och ofta är det olika arkitektur- och landskapsinstitutioner som varit pådrivande. Forskning kring människors miljö- preferenser har varit viktig för områdets utveckling (för en översikt se Cold, 1998). Ett tema har varit huruvida det finns en överensstämmelse mellan de miljö-

karaktäristika människor föredrar och de kvaliteter på en plats som ger åter-

idag differentierar man mer och utvecklar instrument för miljövärdering av olika typer av platser, till exempel parker, bostadsområden och förskolegårdar. Studier med foton av miljö-erna har dominerat i preferensforskningen. I Storbritannien och stora delar av Eu-ropa forskas det kring levnadsvillkoren i den urbana miljön, medan forskning mer specifikt kring relationen mellan natur och barns hälsa fram- för allt bedrivs i länder med tillgång till stora naturområden, i Norden: (Boldemann et al. 2006, Grahn et al. 1997, Fjörtoft 2001, Korpela 2002, Mårtensson 2009, Blennow & Söderström 1998) och i USA (Cosco 2009, Faber-Taylor & Kuo 2006, Kuo & Faber-Taylor 2004, Wells 2009).

Miljöpsykologin är ett mångvetenskapligt forskningsfält som ägnar sig åt studier av människan och den fysiska miljön och som internationellt även går under beteck- ningarna People & Environment eller Environment & Behavior studies. De senare beteckningarna beskriver bättre den ofta uttalade ambitionen att fungera som en tvärvetenskaplig arena för personer med bakgrund såväl i olika miljöämnen (kulturgeografi, arkitektur och så vidare) som olika beteendevetenskaper. Det ”psy- kologiska” i sammanhanget är framför allt att det handlar om att förstå samspelet med den fysiska miljön på en individuell nivå, snarare än på grupp- eller samhälls- nivå. I Sverige finns det miljöpsykologiskt inriktade forskargrupper vid psykolo- giska och pedagogiska institutioner (till exempel i Stockholm, Göteborg och Upp- sala) samt vid arkitekt- och landskapsarkitektmiljöer (Luleå, Lund och SLU Aln- arp), med skiftande disciplinär bakgrund bland forskarna. Områdesgruppen för miljöpsykolo-gi är ett årligt forum för kunskapsutbyte, finansierat av forskningsrå- det FORMAS, som samlar forskare från hela landet. I nätverket Barn, Unga och Byggd miljö (BUB), ett annat forum där miljöpsykologin är väl representerad, samlas forskare och praktiker för att diskutera aktuella frågor som rör planeringen av utemiljöer för barn.

Idag är det inte bara miljöpsykologin och arkitekter och forskare från andra miljö- inriktade vetenskaper som intresserar sig för naturens potentiella roll för barn, utan även professioner med mer allmänt intresse för barns välfärd; pedagogerna som konfronteras med de direkta effekterna av rasternas kvalitet på barnens möjligheter att koncentrera sig i klassrummet. Folkhälsovetaren som vet det salutogena med en aktiv vardag och kan vara intresserad av hur kvaliteter i den fysiska miljön främjar en sådan livsstil. Barnhälsovården iakttar symptom, men kan misstänka att lösning- arna ligger i barnets vardagsmiljö och utom räckhåll för ordinarie stödinsatser. Ibland uppstår det allianser mellan samhällsplaneringen och den sociala sektorn. En för dagen typisk individualiserande strategi för att lösa folkhälsoproblem skulle göra utelek på recept till ett naturligt förslag, men kanske ligger den sociala ingenjörskonsten närmare till hands för en kollektiv nyttighet som utemiljön. Att barn är medborgare med egna intressen och egna perspektiv på tillvaron är något som har visat sig vara en tacksam utgångspunkt när det gäller studier av utemiljön. Inom ramen för projektet ”Growing up in cities” har forskare i olika delar av världen involverat barn i undersökandet av deras egen närmiljö, ofta med

tekniker utvecklade inom forskningen såsom gåtur och modellbyggen (Chawla 2002). I Sverige utvecklas idag olika strategier för att hämta in kunskap om barns användning och värdering av sina nära omgivningar både av planerare och av forskare, bland annat med stöd av geografiska informationssystem (Berglund 2008).

Frågan är kanske inte framför allt om naturen har någon betydelse för barns hälsa, utan på vilka sätt och i vilken omfattning. Det finns också viktiga följdfrågor som vilken roll naturen skulle kunna ha för barns lek och lärande, utveckling och hälsa och för en hållbar samhällsutveckling i stort. Barns förmåga att upprätta intima relationer till sin fysiska omgivning kan vara en nyckelprocess på individnivå för att bättre förstå människans möjligheter att finna sig till rätta i sitt ekologiska sammanhang (Chawla 2006). Ett framåtsyftande perspektiv på hur barns kapacitet till fruktbara relationer med naturen kan komma till användning kräver troligen mindre av utvärdering och tillbakablickande och mer av teoretiskt och praktiskt utvecklingsarbete. Det kan vara fruktbart att fundera kring olika scenarios för hur naturkontakten kan utvecklas och hur barnets tendens till ett estetiskt-etiskt- emotionellt förhållningssätt till sin fysiska omgivning bättre kan tas tillvara.

Något som bidragit till den miljöpsykologiska forskningen kring natur och hälsa är att medicinen som primärt ägnar sig åt sjukdomar, idag också intresserar sig för hälsans utveckling, det vill säga salutogenes. Sjukdomspanoramat i välfärden har sin tyngdpunkt mot livsstilsrelaterade sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdom, diabetes, cancer och psykisk ohälsa. Folkhälsan har blivit beroende av omgivnings- faktorer, så som individens tillgång till sociala nätverk, meningsfull sysselsättning och förmåga att skapa sammanhang och mening i sin tillvaro (Rydén & Stenström 2008). Den fysiska miljön i vardagen kan fungera stödjande för hälsan genom att underlätta olika aktiviteter och möten mellan människor, som i sin tur är hälso- främjande. Den fysiska miljön ska underlätta de kloka valen i många av vardagens mindre beslut, så att vi lättare håller oss fysiskt aktiva, får det dagsljus vi behöver, lätt hittar den kost vi mår bra av och så vidare. Ur ett medicinskt perspektiv finns det en lång rad komplementära antaganden kring de verksamma mekanismerna vid utevistelse, som förtjänar att prövas och som Margareta Söderströms beskriver närmare i sitt kapitel.

Populationsstudier på den vuxna befolkningen i Holland och Storbritannien har visat att upplevd hälsa är korrelerad med närhet till grönområden (Maas et al. 2006, Mitchell och Popham 2008) och särskilt uttalat i områden med lägre socio-

ekonomi. I Sverige har det genomförts liknande mindre studier (Björk et al. 2008, Grahn & Stigsdotter 2003) och fler är också på gång inom forskningsprojektet METLA i Finland. Vad sambanden mellan grönområde och hälsa beror på kan dessa epidemiologiska studier inte svara på. Barn ingår överhuvud taget inte i studierna. Hur en bättre planering av den fysiska miljön kan främja fysisk aktivitet och motverka övervikt är ett annat forskningsintensivt spår. En internationell kunskapsöversikt pekar på att det är andra faktorer i den urbana miljön som är

avgörande för barn än för den vuxna befolkningen (se till exempel Krahnstoever et al. 2006). Det skulle kunna innebära att faktorer i utemiljön som bidrar till folk- hälsovinster i den vuxna befolkningen, som en tät stadsstruktur, samtidigt kan undergräva barns hälsa och därmed också folkhälsan på lite sikt. Det handlar om att en indi-vids hälsa och hälsorelaterade vardagsvanor grundläggs redan i tidiga år och att positiva miljöminnen från naturen gör det lättare för en individ att återhäm- ta sig med hjälp av natur i vuxen ålder.

Barn från fattigare familjer är i högre grad hänvisade till de kvaliteter som finns i deras närmiljö (Harju 2008) och det tycks också som om naturens effekter får ett större genomslag på hälsan när utgångsläget är sämre, både bland vuxna (Mitchell & Popham 2008, Ottosson & Grahn 2005) och barn (Mårtensson 2009). I USA har det gjorts särskilda studier inriktade på om natur i omgivningar till fattiga bostads- områden kan påverka mekanismer som rör våldsnivån i familjer och själv-

disciplinen i skolarbete (Evans 2006). Idag pågår ett antal utvecklingsprojekt i Sverige, där barns miljöanvändning lokalt undersöks och kopplas till hälsofräm- jande interven-tioner via lokala aktörer som skola, förskola, barnhälsovård och bostadsföretag, till exempel i projektet Medborgare i välfärdssamhället Landskro- na, SALUT i Umeå och SPRING-projektet i Södertälje. Folkhälsoinstitutet har gjort en kartläggning av kunskap och insatser när det gäller grönområden som po- tentiell friskfaktor för barn (Faskunger 2009).

När det gäller naturkontaktens betydelse för barn kan vi dra nytta av den långa tradition för undersökningar av barns miljöanvändning som finns i Norden (se Wilhjelm 2002, för en resumé). Kunskap från kvalitativa undersökningar av specifika platser (av pedagoger, landskapsarkitekter, miljöpsykologer, kultur- geografer med flera) skulle få ett större genomslag i samhällsplaneringen om den sattes i relation till mer generell kunskap om barns levnadsvillkor, hälsa och väl- färd. Idéerna kring verksamma processer/mekanismer i naturkontakt skulle också må väl av att prövas mot mer specialiserad kunskap om salutogena processer. Samtidigt är det avgörande att den fysiska miljön, naturkontaktens konkreta förut- sättning, hittar sin plats i modeller och teorier och att de specifika kvaliteterna på platsen dokumenteras.

Den miljöpsykologiska forskningen kring sambanden mellan naturkontakt och barns välbefinnande befinner sig i sin linda. Samtidigt finns det utvecklings- psykologiska antaganden som implicerar att barn har en tendens att tycka om naturen, då som ett resultat av den medfödda driften att utforska och göra sig hemma i sin fysiska omgivning. Epidemiologiskt inriktade studier av närnaturens betydelse för hälsan i olika geografiska områden har hittills bara gjorts på vuxna, men det finns ett antal tvärsnittsstudier av barn som har tillgång till utemiljöer med olika kvalitet.

Utifrån några exempel i forskningen ska jag beskriva hur miljöpsykologin närmat sig frågan om naturens betydelse för människans välfärd och hanterat det faktum att ”miljö” är ett komplext studieobjekt utan en självklar avgränsning i rummet.

Framförallt är det vuxnas behov av återhämtning i vardagen och möjligheten att använda natur för att komma till rätta med olika kristillstånd och stressrelaterad mental ohälsa som varit i fokus. Man kan fråga sig om stressperspektivet är tilllämpligt på den typ av utmaningar som barn ställs inför i vardagen. Här följer en problematisering kring förklaringsvärdet när det gäller barn för de två vanligaste teorierna om naturens roll vid utomhusrekreation. Förslag ges på mer specialiserat studium av utomhusrekreationens mekanismer, och mer tvärvetenskap.