Det ekologiska perspektivet

Försöken till överbryggande perspektiv, modeller och forskningsansatser för att ställa frågor kring den fysiska miljöns betydelse för hälsan blir allt fler (Björklund & Pellergrini 2002, Winkel et al. 2009, Hartig 2004). Idag tillskrivs det ekologiska perspektivet återigen en vital betydelse och har fått en bitvis förnyad roll som avstamp för teoretiska, metodologiska och analytiska utmaningar inom miljö- psykologin.

I en forskning som måste envisas med att betrakta människans samspel med den fysiska miljön i molära enheter, bestående av både subjektivt upplevd och objektiv fysisk miljö, kan det ekologiska perspektivet bidra till vetenskaplig reflektion kring sådant som tidsfaktorn, självselektionen av individer, urvalet och renodlingen av verksamma processer och även den analytiska och statistiska bearbetningen av ett sådant material (Winkel et al. 2009). En utvecklingsvetenskap i ett bio-ekologiskt sammanhang som kan behandla kontinuitet och förändring över tid och rum under individens livslopp har också föreslagits (Bronfenbrenner & Evans 2000, Winkel et al. 2009). För att begripliggöra naturkontaktens roll i barns vardag behövs också en förståelse för de olika utvecklingsvägar barn kan ta i en föränderlig, rörlig och mångkulturell samtid. Miljöupplevandet behöver förstås både i förhållande till rummet och till tiden. Möjligen kan det ekologiska perspektivet också erbjuda bryggor mellan humanvetenskapliga och naturvetenskapliga ansatser.

Egenartat med all miljörelaterad forskning är också att det inte finns en självklar avgränsning i rummet av studieobjektet ”miljö”, då vi inte på förhand kan känna till räckvidden för en individs relation till eller reaktion på omgivande faktorer. Uri Bronfenbrenners utvecklingsekologi beskriver barnets utveckling i samspel med människor i omgivningen på nivåer som lagras i varandra likt ryska dockor. I denna modell består mikronivån av de direkta kontakterna ”ansikte mot ansikte”, mesonivån av relationen mellan olika sociala arenor till exempel hem och skola, exosystemet av platser med mer indirekt påverkan, så som föräldrarnas arbets- platser, samt ett omgivande makrosystem av olika samhällsfaktorer. I detta perspektiv är det avgörande för barnets utveckling att dessa olika nivåer samspelar på ett bra sätt.

Den ekologiska modellen beskriver den komplexitet som följer med miljö-

begreppet i forskningen, mer som en tankefigur för att skapa överblick och genere- ra hypoteser, än för regelrätt användning i analysen. Det var Roger Barker med den ekologiska psykologin som tog klivet ut från laboratoriet för att kartlägga männi- skors beteende som en del av mer eller mindre medvetna handlingar. Laboratorie- forskningens ideal av standardiserade situationer följde här med ut i fält och blev till krav på exakt dokumentation av de faktiska betingelserna på en plats. Det teore- tiska arbetet med att definiera verksamma miljöbetingelser inom utvecklingsekolo- gin ledde fram till begreppet ”behavior setting”. En viss typ av behavior setting kännetecknas av att det på sådana platser uppstår vissa bestämda, varaktiga och återkommande mönster i människors sätt att interagera med sin omgivning (West-

lander 1999). Begreppet har följt med in i en mer allmän miljöpsykologisk fack- vokabulär för att ange hur platser och delområden av dessa (subsettings) fungerar för människor.

På mikronivå kompletteras det ekologiska panoramat av den ekologiska

perceptionspsykologin utvecklad av James J. Gibson (Gibson & Pick 2000), som beskriver människans välutvecklade förmåga att uppfatta och använda sig av sin omedelbara fysiska omgivning. Till skillnad från traditionell perceptionspsykologi menar den att människan långt innan språket har en välutvecklad förmåga att be- gripa och använda sig av den fysiska omgivningens möjligheter, så kallade miljö- erbjudanden eller affordances. Denna utgångspunkt för att beskriva den fysiska miljöns användbarhet i relation till kroppen har genererat många försök att detaljerat beskriva och kategorisera barns lekfulla miljöanvändning på olika typer av platser (Heft 2001, Kyttä 2004, Sandseter 2010).

Miljöerbjudanden och behavior setting är exempel på begrepp från den klassiska ekologiska psykologin, som hittat in i den mer tillämpade miljöpsykologiskt inriktade arkitektur- och landskapsforskningen (se Ward-Thompson et al. 2010). Det ekologiska perspektivet möjliggör också ett teoretiskt brobyggande mellan miljöpsykologin och en barnforskning som talar om barndomar i plural och intresserar sig för vad de specifika förhållandena på en plats innebär för barnet.

8.2.3 Barndomsperspektivet

Intresset för olika typer av barnperspektiv och det specifika för olika barns barn- dom är två utvecklingstendenser i barnforskningen som inneburit att intresset för deras vardagsmiljöer och konkreta omgivningsbetingelser ökat och i högre grad blir beskrivna i forskningen. Det handlar både om den omgivning som intresserar barnen själva, vilket i sig brukar ge den fysiska miljön en framträdande roll, och den vidare materiella och sociala kontext som forskaren anser sig behöva för att tolka sitt material.

Dion Sommer skissar i boken Barndomspsykologi (2003/2005) på en mer kontex- tuell utvecklingspsykologi som ska göra barnets socio-emotionella utveckling och ofta framgångsrika anpassning i det senmoderna och föränderliga samhället begriplig. Han beskriver hur barn idag ger prov på en mängd olika utvecklings- vägar som är svåra att förklara utifrån befintliga teorier om barns utveckling. Det finns ett antal teman i dagens barndom som han menar att forskningen behöver förhålla sig till, såsom synen på barnets kompetens, omsorg och fostran, barnets integration i omgivande kultur och samvaroformerna i familjen.

Daniel Sterns teori om ”självets” utveckling kan enligt Sommer fungera som en grundpelare i en sådan kontextuell barndomspsykologi. Enligt denna teori är allt görande och låtande i vardagen ackompanjerat av känslor som tonsätter tillvaron. I detta perspektiv inte bara möjliggör eller hindrar den fysiska omgivningen olika aktiviteter, utan tar plats i identiteten via detta estetiskt-emotionella upplevande.

Med tanke på den roll naturens ”poetiska” sidor brukar tillskrivas, och som vi återkommer till i nästa avsnitt, ter sig dess applicering på barnets miljöupplevande utomhus särskilt intressant.

I forskningen kring natur och barns hälsa finns ofta implicita antaganden om naturens generellt positiva betydelse för individen. Ofta saknas det relativa i perspektivet som sätter ”en bra barndom” i relation till lokala förhållanden i tid och rum Vi riskerar därmed att förmedla ett förenklat perspektiv där naturkontakt på en plats likställs med naturkontakten på helt andra plaster och i helt andra situationer. Samtidigt riskerar vi att missa viktig kunskap hur hälsofrämjande former för natur- kontakt utvecklats till vardagspraktiker i samspel med lokala miljöförutsättningar över lång tid. Dion Sommer påpekar att det finns en mängd olika ”uppväxtrum” för barn, som skola och närmiljö till boendet. Det är centrala arenor i barnets socio- emotionella utveckling, som det knappast finns någon forskning kring alls, och ännu mindre teorier för att beskriva. Kunskap om vad utevistelsen betyder för barn inom ramen för olika typer av verksamheter och miljöer i vardagen kan bli viktiga miljöpsykologiska bidrag till den bredare barnforskningen.

Vilka möjligheter det finns att begripliggöra verkligheten ur barns egna perspektiv, att se världen med deras ögon, är flitigt diskuterat bland forskare. I ambitionen att se barnet som aktör i sin egen utveckling används ibland begreppet utvecklings- uppgift för att beskriva hur barn intar en aktiv roll när det gäller att definiera och anta olika utmaningar i sin omgivning (Qvarsell 1996). Den fysiska miljön kan ur det perspektivet studeras inom ramen för situationer där den konkreta omgivning- ens bidrag till samspelet kan urskiljas, till exempel genom att dokumentera vad barnet uppmärksammar eller vilken funktion olika naturelement fyller i det sociala samspelet.

I forskning kring barns interpersonelle kommunikation (Lökken 1996) och inter- subjektivitet (Jensen & Harvard 2009, sidan 19-27) utvecklas strategier för att studera barns samspel i förhållande till den fysiska miljön på mikronivå. Den fysiska miljön visar sig vara en viktig resurs i barnets samordning av uppmärksam- het sins-emellan, med hjälp av rörelser, mimik och ljud. I samspelet med vuxna pågår liknande processer, där vuxna gör barn uppmärksamma mot specifika aspek- ter av tillvaron. Det kan vara på så sätt att barn på landsbygden blir mer kunniga om sin fysiska omgivning än stadsbarn och barn i svensk förskola kommer att ägna sig mer åt grovmotorisk fysisk aktivitet som utomhuslek, än barn i en del andra västeuropeiska länder.

Sammanfattningsvis innebär ett barndomsperspektiv på naturkontakten att dess roll i barns utveckling ställs i relation till specifika barndomar. Platsers konkreta natur- kvaliteter kan spela en viktig roll i barnets socio-emotionella utveckling under förutsättning att den socio-kulturella miljön understödjer detta. Barndoms- forskningen bidrar också med teman för att bättre förstå nutida barns vardags-

villkor, teman mot vilka barns faktiska möjligheter till naturkontakt bättre kan värderas.