Den internationella behörigheten att inleda ett huvudförfarande inom EU regleras som nämnts i insolvensförordningen art 3.1. Där framgår att det är domstolarna i det medlemsland där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns som är behöriga att inleda ett huvud-förfarande.
En nationell domstol som har fått in en ansökan om ett huvud-förfarande ska pröva om den är behörig att inleda huvud-förfarandet på eget initiativ, ex officio, enligt insolvensförordningen art 4.1.270 Domstolen måste således ta ställning till om anknytningskraven i insolvens-förordningen art 3.1 är uppfyllda i landet och ska dessutom ange i sitt beslut att förfarandet, i förekommande fall, är ett huvudförfarande
270 Motsvarande reglering saknas i 2000 års version av förordningen. Enligt en rap-port från Kommissionen verkar inte samtliga nationella domstolar i medlemsländerna vara medvetna om att de även enligt 2000 års förordning är skyldiga att undersöka sin behörighet ex officio och att de särskilt ska notera den grund de har för att inleda förfarandet, se Report from the Commission to the European Parliament, the Council and the European Economic and Social Committee on the Application of Council Regulation (EC) No 1346/2000 of 29 May 2000 on Insolvency Proceedings, Strasbourg 12.12.2012 COM(2012) 743 final, s 10. Bestämmelsen i den reviderade förordningen innebär således ett förtydligande för de nationella domstolarna om att de faktiskt har denna skyldighet. Jfr Weiss (2015) s 199 och Bogdan (2015) s 7. Jfr även Rådets motivering: Rådets ståndpunkt (EU) nr 7/2015 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om insolvensförfa-rande (omarbetning) (2015/C 141/02) p 17. Beträffande 2000 års insolvensförord-ning konstaterade Hovrätten över Skåne och Blekinge i RH 2006:25 att det inte bör komma ifråga att en domstol självmant beslutar om att inleda ett huvudförfarande om sökanden yrkat om ett självständigt territoriellt förfarande. Fallet är även kom-menterat av Bogdan i Bogdan (2010) s 74-75.
102
och att behörigheten just grundas på art 3.1. Detta gäller följaktligen även om gäldenären inte har någon gränsöverskridande verksamhet. Även då ska en nationell domstol ange grunden för den egna behörig-heten i enlighet med insolvensförordningen.271
Ett medlemsland kan även överlåta åt en förvaltare att pröva den internationella behörigheten att inleda ett förfarande enligt art 3.1 i enlighet med förordningen art 4.2. Detta gäller förutsatt att det rör sig om ett sådant förfarande som inte kräver att ett beslut fattas av en domstol enligt nationell rätt. Ett beslut om att inleda en svensk kon-kurs, företagsrekonstruktion respektive skuldsanering ska dock fattas av en domstol i insolvensförordningens mening, nämligen en tingsrätt respektive Kronofogdemyndigheten, jfr skuldsaneringslagen 4 och 17 §§, lagen om skuldsanering för företagare 4 och 19 §§, konkurslagen 2 kap. 1 och 14 §§ samt lagen om företagsrekonstruktion 1 kap. 1 §. Det innebär följaktligen att en förvaltare inte kan pröva den internationella behörigheten att inleda ett förfarande enligt art 3.1 i enlighet med svensk rätt.
Insolvensförordningen reglerar inte vem som är behörig att an-söka om att ett huvudinsolvensförfarande inleds i en nationell dom-stol. I insolvensförordningen art 7.2 framgår dock att lagen i det land som förfarandet inleds i ska bestämma förutsättningarna för att inleda ett insolvensförfarande, förutsatt att en nationell domstol i det aktuella landet har internationell behörighet att inleda förfarandet enligt art 3.1.272 Art 7.2 torde således förstås så att lagen i det aktuella medlems-landet avgör inte enbart vilka materiella krav som ställs enligt nationell materiell insolvensrätt för att inleda ett nationellt insolvensförfarande utan dessutom vem som är behörig att ansöka om att förfarandet in-leds och vilka krav som ställs på denna ansökan.273
271 Jfr EUD mål C-328/12 Schmid p 20-29.
272 2015 års förordning art 7. Jfr motsvarande reglering i 2000 års insolvensförord-ning art 4.2.
273 Jfr EUD mål C-341/04 Eurofood p 43. EU-domstolen har som nämnts även konstaterat att nationella villkor och formaliteter för att ett insolvensförfarande ska kunna inledas skiljer sig åt en hel del mellan medlemsländerna, se särskilt p 51 i samma fall.
103 Vad gäller exempelvis en svensk konkurs eller företags-rekonstruktion kan gäldenären eller en borgenär göra ansökan om att inleda förfarandet.274 Detta framgår av konkurslagen 1 kap. 2 § och 2 kap respektive lagen om företagsrekonstruktion 1 kap. 2 §. När det gäller skuldsanering och skuldsanering för företagare görs ansökan av gäldenären, jfr skuldsaneringslagen 11 § och lagen om skuldsanering för företagare 12 §.275
I förarbetena till den nya lagen med kompletterande bestämmel-ser till 2015 års insolvensförordning anges vidare att en ansökan om att ett förfarande ska inledas anses avse ett huvudförfarande om inget annat anges i ansökan.276 Det är vidare sökanden som ska styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörig-het.277 Om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte av-hjälper bristen efter ett föreläggande ska ansökan avvisas. Detta gäller även enligt lag (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till 2000 års insolvensförordning 2 §.278 Det är följaktligen den som ansö-ker om att ett huvudförfarande ska inledas av en svensk domstol eller av Kronofogdemyndigheten som måste visa att svensk domstol är behörig att inleda förfarandet enligt insolvensförordningen art 3.1.
274 Se vidare om vem som är behörig att begära en konkurs i exempelvis Heuman (2014) s 187 ff, 192 ff.
275 Jfr Heuman (2014) s 293.
276 SOU 2016:17 s 23. Jfr RH 2006:25 där hovrätten konstaterade beträffande 2000 års insolvensförordning att en ansökan om att ett territoriellt förfarande skulle inledas inte kunde utvidgas till att gälla ett huvudförfarande genom ett överklagande av en annan borgenär än sökanden. Borgenären kunde dock ansöka på nytt om ett huvud-förfarande. Jfr även prop. 2005/06:37 s 30.
277 SOU 2016:17 s 23.
104