I art 3.1 definieras platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen som den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man. Utöver detta saknar förordningen dock någon ytterligare tydlig definition av platsen för gäldenärens hu-vudsakliga intressen. Anknytningskravet går att tolka på olika sätt, i synnerhet eftersom det kan finnas olika uppfattningar om vad som faktiskt utgör platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen.279 Det råder ingen tvekan om att anknytningskravet är vagt och öppet för en mängd olika tolkningar.
EU-domstolen har dock uttalat att platsen för gäldenärens hu-vudsakliga intressen ska tolkas specifikt för insolvensförordningen.280
Detta betyder enligt domstolen att anknytningskravet ska tolkas obe-roende av andra rättsakter eller vad som framgår av EU-domstolens avgöranden i andra rättsliga frågor. Kravet på anknytning svarar enligt EU-domstolen dessutom mot behovet att avgöra vilken ort som gäl-denären har närmast anknytning till och EU-domstolen menar att det är mot bakgrund av detta som domsrättsregeln i art 3.1 ska förstås.281
EU-domstolen har vidare uttalat att platsen för gäldenärens hu-vudsakliga intressen ska tolkas enhetligt inom unionen och oberoende av nationell lagstiftning.282 Domstolen menar att det ska användas en systematisk tolkningsmetod för att tolka anknytningskravet. Tolkning-en ska göras mot bakgrund av förordningTolkning-ens systematik och med be-aktande av syftet med den aktuella bestämmelsen. Vidare måste
279 Jfr Bewick (2015) s 178, Cebotari (2014) s 16-17 och Weiss (2015) s 192 f.
280 EUD mål C-341/04 Eurofood p 31. Motsvarande uttalande återkommer även i EUD mål C-396/09 Interedil p 43 och EUD mål C-191/10 Rastelli p 31.
281 Se EUD mål C-396/09 Interedil p 58. Se även Mevorach (2009) s 91-92 samt Mevorach (2008) s 439.
282 EUD mål C-341/04 Eurofood p 31, EUD mål C-396/09 Interedil p 43 och EUD mål C-191/10 Rastelli p 31. Domstolen förklarar att det saknas en uttrycklig hänvis-ning till medlemsländernas rättsordhänvis-ningar och att medlemsländernas lagstifthänvis-ning därför inte ska påverka tolkningen av begreppet platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen, se EUD mål C-396/09 Interedil p 44. Se motsvarande motivering i EUD mål C-191/10 Rastelli p 31. Se även EUD mål C-116/11 Bank Handlowy p 49.
105 ningen enligt EU-domstolen stå i samklang med grundläggande prin-ciper i unionsrätten.283
Dessa allmänna uttalanden från EU-domstolen får förstås så att även om anknytningskravet i art 3.1 saknar en tydlig definition i för-ordningen är tanken att det ska vara fråga om just en bestämd plats. Anknytningskravet är med andra ord inte öppet för en alltför vidlyftig tolkning i de nationella domstolarna, trots att det är vagt formulerat i förordningen.
Insolvensförordningen art 3.1 innehåller tre presumtioner för var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska anses vara beläget beroende på om gäldenären är ett bolag eller en annan juridisk person, en fysisk person som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, respektive fysiska personer i övrigt. Presumtionerna för fysiska personer har tillkommit genom den reviderade insolvensför-ordningen. De saknar helt motsvarighet i 2000 års insolvens-förordning.
Presumtionsreglerna i art 3.1 anger att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen presumeras vara i samma jurisdiktion som gäl-denären har sitt säte, huvudsakliga verksamhetsplats respektive hem-vist beroende på vilken typ av gäldenär det rör sig om. Presumtioner-na gäller dock enbart så länge det inte visas att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en annan jurisdiktion eller att gäldenären har ändrat platsen för sitt säte, sin huvudsakliga verksamhetsplats eller hemvist inom tre eller sex månader före ansökan om insolvens-förfarande. Tre månader gäller för gäldenärer som är bolag eller andra juridiska personer samt för fysiska personer som bedriver verksamhet som egenföretagare eller är fria yrkesutövare. Sex månader gäller för gäldenärer som är fysiska personer i övrigt.
Begreppet presumtion är dock inte nödvändigtvis helt klart och be-höver preciseras för att vara användbart i detta sammanhang.284
283 EUD mål C-396/09 Interedil p 42, EUD mål C-116/11 Bank Handlowy p 67. Enligt förklaranderapporten p 43 ska hänsyn tas till insolvensförordningens mål och system samt ”… de allmänna principer som följer av de fördragsslutande staternas samlade nationella lagstiftning”.
284 Bolding (1951) s 132 samt Ekelöf (1992) s 73-74 skiljer exempelvis mellan så kallade praesumptiones hominis, praesumptiones juris et de jure och praesumptiones juris. Pre-
106
sumtionerna i insolvensförordningen art 3.1 är motbevisbara. De ska nämligen brytas om det visas att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i ett annat medlemsland. Insolvensförordningen art 3.1 får rimligen förstås så att respektive presumtion innebär att vissa om-ständigheter ges ett större värde genom att omom-ständigheterna ska läg-gas till grund för en domstols beslut om sin behörighet om inte mot-bevisningen är av högre styrka.285 Det rör sig således om rättsregler som anger var bevisbördan ska placeras förutsatt att en viss omstän-dighet föreligger, snarare än regler för hur bevisvärderingen ska gö-ras.286
Detta konstaterande vad gäller presumtionerna i art 3.1 kompli-ceras dock av uttalandet i insolvensförordningens ingresspunkt 32, där det framgår att om den nationella domstolen är tveksam angående sin behörighet bör domstolen kräva ytterligare bevisning av gäldenären. Om det finns utrymme för det enligt tillämplig lag i det land där förfa-randet ska inledas kan domstolen också ge gäldenärens borgenärer möjlighet att ge sina synpunkter angående domstolens behörighet, enligt ingresspunkt 32. Om det då visas, baserat på de uppgifter som gäldenären eller i förekommande fall borgenärerna lämnar, att gälde-närens huvudsakliga intressen inte finns inom domstolens jurisdiktion ska domstolen, vilket även framgår av ingresspunkt 33, inte inleda ett huvudförfarande, presumtionen ska brytas.
Detta torde gälla oavsett vem sökanden är, det vill säga även om sökanden är gäldenären eller en borgenär. I förarbetena till den svenska kompletteringslagen till 2015 års insolvensförordning anges dock att det är sökanden som har att visa att den svenska domstolen är internationellt behörig enligt insolvensförordningen art 3.1.287 Om sökanden och gäldenären inte är samma person och domstolen har krävt bevisning av gäldenären och denna visar att domstolen inte är behörig torde således även sökanden ges tillfälle att motbevisa de upp-gifter gäldenären lämnar, för att sökanden ska kunna styrka svensk
sumtionerna i insolvensförordningen art 3.1 torde definieras såsom praesumtiones juris eftersom det rör sig om rättsregler som inte utesluter motbevisning.
285 Jfr Bolding (1951) s 140.
286 Jfr Bolding (1951) s 139.
107 domstols behörighet. Lyckas sökanden inte med detta torde ansökan om att inleda ett huvudförfarande slutligen avvisas.
Uttalandet i ingresspunkt 32, att den nationella domstolen bör kräva ytterligare bevisning om domstolen är tveksam angående sin behörighet, säger något om presumtionernas styrka. Insolvensför-ordningen art 3.1 torde nämligen, med tanke på uttalandet i ingress-punkt 32, inte förstås så att presumtionerna är absoluta. Om en sö-kande exempelvis visar att gäldenärens säte finns i samma land som domstolen ska domstolen följaktligen inte per automatik besluta att den är behörig att inleda ett huvudförfarande bara för att detta är den enda information som domstolen har fått av sökanden om även andra omständigheter är kända för domstolen. Presumtionerna i art 3.1 får, i ljuset av ingresspunkt 32 och att domstolen ska pröva sin behörighet ex officio enligt art 4, istället snarare förstås som en utgångspunkt vid bedömningen av domstolens behörighet. Det torde således inte vara nödvändigt att någon, exempelvis gäldenären, visar att sökandens uppgifter om domstolens behörighet inte stämmer för att domstolen ska bryta presumtionen. Det är istället tillräckligt att domstolen själv bedömer att det är tveksamt att domstolen är behörig på grund av att omständigheterna i det enskilda fallet talar för att platsen för gäldenä-rens huvudsakliga intressen kan finnas i ett annat medlemsland.
Denna tolkning av insolvensförordningens domsrättsregler kan dock vara problematisk att tillämpa i praktiken. Om en sökande, ex-empelvis gäldenären, visar att svensk domstol är behörig för att en presumtion enligt art 3.1 är uppfylld och det inte framgår av ansökan att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i ett annat medlemsland kan det vara svårt för den nationella domstolen att bli ”tveksam” om att presumtionen verkligen utvisar platsen för gäldenä-rens huvudsakliga intressen i ett enskilt fall. Den nationella domstolen får i praktiken utgå ifrån sökandens uppgift.288 Insolvensförordningen innehåller ingen uttrycklig regel om att domstolen ska höra andra än sökanden, annat än just den nämnda rekommendationen i ingressen att höra gäldenärens borgenärer. Om sökanden enbart visar att en presumtion är uppfylld får förordningen helt enkelt förstås så att dom-stolen ska basera sin behörighet att inleda ett huvudförfarande på att
108
presumtionen just är uppfylld, förutsatt att domstolen bedömer att omständigheterna i fallet inte ger upphov till tvivel om domstolens behörighet.
När det exempelvis gäller en ansökan om att inleda svensk kon-kurs som är gjord av en gäldenär är det inte obligatoriskt att lämna in en bouppteckning i samband med ansökan.289 Den nationella domsto-len ska även godta gäldenärens uppgift om att gäldenären är insolvent enligt 2 kap. 7 § konkurslagen. Eftersom en konkursansökan ska prö-vas skyndsamt, enligt 2 kap. 14 § konkurslagen, finns det inte mycket spelrum för en domstol till vidare efterforskningar beträffande gälde-närens anknytning till andra medlemsländer. Om gäldenären enbart visar att en presumtion är uppfylld och domstolen inte har fler uppgif-ter att tillgå blir det följaktligen i praktiken svårt för domstolen att bli tveksam i enlighet med uttalandet i insolvensförordningens ingress-punkt 32, om det inte är så att domstolen råkar ha kännedom om att gäldenären har viss anknytning till ett annat medlemsland.
När det däremot gäller en ansökan om skuldsanering ska en så-dan innehålla fler uppgifter, bland annat om gäldenärens bosättning, tillgångar, skulder och verksamhet.290 Även en ansökan om företagsre-konstruktion ska innehålla vissa uppgifter om gäldenären som kan visa att gäldenären har anknytning till ett annat medlemsland.291 Om det av dessa uppgifter också framgår att gäldenären har anknytning till ett annat medlemsland, bör den nationella domstolen följaktligen kunna bli tveksam beträffande om en presumtion i art 3.1 verkligen utvisar platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen.
Den nationella domstolen torde lätt drabbas av tvivel angående sin egen behörighet om gäldenären har någon form av anknytning till ett annat medlemsland, åtminstone i enlighet med hur förordningen får tolkas i ljuset av uttalandet i ingresspunkt 32. Domstol behöver i så fall i princip alltid bedöma om omständigheterna i fallet talar för att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom domstolens
289 Se 2 kap. 3 § konkurslagen, jfr 7 kap. 13 § och prop. 1975:6 s 168, där det dock framgår att det undantagsvis kan finnas behov av att ha förteckningen omedelbart tillgänglig.
290 Se lag om skuldsaneringslagen 12 §. Jfr lag om skuldsanering för företagare 13 §.
109 jurisdiktion, även om en presumtionsregel är uppfylld. Presumtionerna i insolvensförordningen art 3.1 torde med andra ord förstås så att de är svaga. Eftersom domstolen måste ha blivit medveten om att gälde-nären kan ha anknytning till andra medlemsländer på så sätt att dom-stolen blir tveksam om sin behörighet för att de ska brytas lär de ändå ges en betydande styrka i praktiken, beroende på vilka uppgifter som sökanden bifogar ansökan.292
Om gäldenären har flyttat sitt säte, huvudsakliga verksamhets-ställe eller hemvist inom karenstiden ska presumtionerna dock brytas automatiskt. I så fall, liksom om sätet inte finns i landet vid ansök-ningstillfället, måste sökanden visa att platsen för gäldenärens huvud-sakliga intressen finns i landet och är objektivt fastställbar för tredje man där. Det torde följaktligen ställas som krav på en ansökan att det framgår att gäldenärens säte, huvudsakliga verksamhetsställe respek-tive hemvist har funnits i ansökningslandet under karenstiden.
I en rapport från Europeiska kommissionen från år 2012 angå-ende hur 2000 års insolvensförordning har tillämpats i medlemslän-derna framgår att de olika nationella domstolarna har bedömt sin egen behörighet enligt art 3.1 på olika sätt.293 Domstolarna har därför kun-nat komma fram till olika slutsatser angående sin interkun-nationella behö-righet att inleda ett huvudförfarande. Detta är problematiskt eftersom det innebär att domsrättsregeln i art 3.1 inte tillämpas uniformt inom EU. För enskilda kan det också vara oförutsebart vilken bedömning
292 Jfr Aasaru (2011) s 367, Geva (2007) s 610, Wessels (2006) s 184 f. och Ringe (2008) s 589 som diskuterar sätespresumtionens styrka i 2000 års insolvensförord-ning. 2000 års insolvensförordning saknar dock motsvarande uttalande i ingresspunkt 32 och presumtionens styrka har därför blivit föremål för en mer omfattande diskuss-ion och olika tolkningar. Vad gäller 2015 års insolvensförordning och presumtdiskuss-ioner- presumtioner-nas styrka, jfr Ringe (2016) s 190. Jfr även Rådets motivering: Rådets ståndpunkt (EU) nr 7/2015 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om insolvensförfarande (omarbetning) (2015/C 141/02) p 17 och 19.
293 Se Report from the Commission to the European Parliament, the Council and the European Economic and Social Committee on the Application of Council Regula-tion (EC) No 1346/2000 of 29 May 2000 on Insolvency Proceedings, Strasbourg 12.12.2012 COM(2012) 743 final, s 10. Denna slutsats drar även EU-domstolen i EUD mål C-341/04 Eurofood p 51.
110
en viss domstol kommer göra när det finns utrymme för domstolen att göra olika tolkningar av art 3.1.294
Det är dock inte särskilt märkligt att nationella domstolar kan tolka art 3.1 på olika sätt med tanke på hur vagt formulerat anknyt-ningskravet är i artikeln. När det gäller 2000 års insolvensförordning saknas dessutom motsvarande uttalande som i 2015 års insolvensför-ordning ingresspunkt 32 och domstolarna har därför kunnat komma fram till mer skiftande slutsatser angående hur stark sätespresumtion-en ska vara sätespresumtion-enligt 2000 års insolvsätespresumtion-ensförordning.295 När det nu har tillkommit presumtioner i 2015 års insolvensförordning för platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen även för fysiska personer lär olika nationella domstolar även kunna göra olika bedömningar av styrkan i dessa nya presumtioner i art 3.1, beroende på vilken vikt domstolar lägger vid ingresspunkt 32 för att tolka art 3.1.
EU-domstolen har kommit med ett flertal avgöranden, särskilt fallen Eurofood och Interedil, som klargör hur EU-domstolen menar att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska förstås, åt-minstone när det gäller gäldenärer som är bolag och andra juridiska personer.296 2015 års insolvensförordnings ingress innehåller dessutom uttalanden som i viss utsträckning klargör hur anknytningskraven bör förstås. I de följande avsnitten analyseras anknytningskraven för bolag och andra juridiska personer, fysiska personer som är egenföretagare och fria yrkesutövare samt fysiska personer i övrigt i egna separata avsnitt i ett försök att klargöra domsrättsreglerna i art 3.1. Problemet med den praktiska tillämpningen av presumtionsreglerna i art 3.1 kvar-står dock.
294 Wessels konstaterar vidare att detta inte är i borgenärernas intresse och att det går emot förordningens syfte eftersom det inte leder till en effektiv förvaltning av insol-vensförfaranden med gränsöverskridande inslag, se Wessels (2006) s 186.
295 Jfr Bogdan (2010) s 74, Aasaru (2011) s 367, Geva (2007) s 610, Wessels (2006) s 184 f. och Ringe (2008) s 589.
111