Värdegrunden som sådan kommer inte upp som samtalsämne fler gånger i grupperna. Däremot blir tecken, som får ge mening åt den samlande tomma signifikanten, föremål för samtal. Tydligast till- förs innebörder vid samtal om rättvisa i förhållande till elever i be- hov av särskilt stöd eller hur elevers olikhet ska hanteras. Också rättvisa är ett abstrakt och mångfacetterat begrepp, men verkar ändå lättare att hantera i relation till handlande. Samtalet nedan äger rum efter att personal pratat om sin egen skoltid och om käns- lan hos elever som inte lyckas lika bra som andra i en skola som inte ifrågasätter att bara ”duktiga” elever belönas. I samtalet nämns en flicka, som trots att hon arbetade hårt, inte nådde fram
till godkända betyg. Därefter fortsätter samtalet om rättvisa i rela- tion till elevers olikhet.
55. Men det är mycket det här att man, tycker jag att vi jobbar väldigt myck- et med det här … att rättvisa är inte att alla ska få lika mycket utan att var och en ska få det den behöver
56. Men det är där jag tror att det inte är så överallt. Faktiskt inte på de flesta ställen. De flesta alltså… jag kan bara se på högstadiet. Ja alla ska göra detta, alla ska klara av det alltså. Inte alla, det finns ju en och annan lära- re som .. man ser inte till var och ens förutsättningar. Det kan ju faktiskt vara så att hon kanske kämpade betydligt hårdare än nå’n av er andra gjorde. Förmodligen gjorde hon det
57. Mm
58. Men på vår enhet där var en förälder som hade jättesvårt att smälta det att inte alla skall göra likadant
59. Mm
60. Jag har flera föräldrasamtal och extra föräldrasamtal ….. men dom har svårt att smälta det där att inte alla ska göra samma sak eller alla ska ha samma maträtt om man nu vill variera lite i det alltså….. men det är jätte- svårt att få till det riktigt. Jag har lagt många timmar på det.
61. Jaha mm
62. För det första tror jag det är en vana som inte skolan har förändrat med- vetet ibland föräldrarna för att när föräldrarna gick i skolan så var det nog så att alla gjorde likadant. Och sedan är det så att det är en så liten skola så alla ser varandra och att …. Ja, ja det har något med kulturen att göra i skolan där att…..
63. Sen tror jag att man måste först och främst förankra det på något vis hos barnen. Förstår ni? Så att dom tycker att det här är o.k., va. För det är klart går dom hem till föräldrarna och gnäller och gnäller och gnäller att den får alltid och det är fusk. Att man pratar öppet om det att nu är det så att du behöver träna mer på detta än vad han behöver
64. Jag bara tänker på när jag träffar föräldrar första gången att man talar om att så här jobbar vi. Och det är inte för att vi är orättvisa utan det är för att det är viktigt att vi möter barnen där dom är och att dom behöver olika saker.
65. Mm
Språkliga innebörder
Ekvivalenskedjan som ger innebörd åt begreppet rättvisa byggs delvis utifrån negationer. Första utsagan utgår från pedagogens handlingar när rättvisa tillförs betydelsen av att det är inte att alla
ska behandlas lika för att sedan ställas mot vad det är, nämligen
att var och en ska få vad den behöver. Pedagogens bemötande och vad pedagogen ger eleven ställs i centrum. Därefter flyttas fokus mot eleverna och rättvisa formuleras som inte att alla ska göra li-
handlingar. I det skenet är det inte rättvist att en elev ska behöva kämpa mer än andra och ändå inte bli godkänd.
Differensen gentemot rättvisa är inte att alla ska få lika mycket skulle kunna ses som att orättvisa är att alla får lika mycket. Om barnen har olika behov och behöver olika saker blir det därför inte rättvist om de får lika. Tecknet lika tillförs olika mening beroende på vad det är eleverna ska få, om det är lika villkor och lika möj- ligheter eller att få lika av mängd, stöd eller saker. Konsekvensen blir att det är rättvist att alla får lika villkor däremot orättvist om alla får lika stöd eller saker.
Rättvisa beskrivs också i negationen: orättvisa är att inte se till
vars och ens förutsättningar. Elevens förutsättningar får ligga till
grund för behoven. Att alla inte ska göra samma sak kopplas till förutsättningar och behov vilket gör det rättvist att somliga elever måste träna mer. Föräldrarnas reaktion och den särskilda kulturen i den lilla skolan formas till hinder för att individualisera. För att föräldrarna ska förstå att det inte handlar om orättvisa när elever får olika uppgifter, används uttrycket vi möter barnen där dom är närmast som en allusion34 av en av Kierkegaards dikter.35 Dikten är ofta refererad till i specialpedagogiska rapporter och skrifter, lik- som inom socialt arbete, och illustrerar en hjälpdiskurs där hjälp till förändring tar sin utgångspunkt i den behövandes livsvärld.
Det dominanta budskapet är att rättvisa innebär att alla får efter vad de behöver. När budskapet försvaras retoriskt används en stra- tegi som sätter sig till doms över andra som inte agerar i enlighet med detta synsätt. Som exempel nämns högstadiet, där man inte handlar enligt denna definition av rättvisa eftersom alla elever där förväntas göra samma, och klara av samma, uppgifter utan hänsyn till vars och ens förutsättningar och därmed olika behov.
Dissensusperspektiv
En av betydelserna som tillförs i tecknet rättvisa är åt var och en
efter behov medan en annan tar sin utgångspunkt i rättvisan att få
nå kursplanernas mål. Det finns flera olika stämmor som kommer i konflikt med varandra under samtalet utan att det blir omedelbart
34
Någon annans tanke överförs till ett nytt sammanhang och används för att legitimera det sagda
35
uppenbarat. När innebörden uttrycks som åt var och en efter be- hov betyder rättvisa att behandlas olika. Till denna diskurs är knu- tet att eleverna inte ska behöva göra samma sak och i sin förläng- ning inte heller ska behöva klara av samma saker, vilket kan inne- bära att det inte ska krävas av dem att nå upp till samma mål. I en retorik som stödjer detta synsätt illustreras orättvisa med flickan som inte lyckades nå målet godkänt trots att hon enligt utsagan sä- kert kämpade mer än någon annan. När rättvisa får sin mening i anslutning till målen argumenteras för rättvisa som att somliga ele- ver behöver träna mer. Då fokuseras på att alla elever har olika behov att göra olika saker för att nå dessa mål, vilket kan rättfär- diga att vissa slipper och andra behöver mer träning.
Diskursiv interaktion
Rättvisa konstrueras i förhållande till elevers olikhet och i proces- sen formas en diskurs som kan sammanfattas som åt var och en ef- ter hans/hennes behov och som får bilda en meningsfull pedagogisk horisont att arbeta utifrån. Denna socialistiska diskurs bryts när kursplanernas mål underförstått kommer i fokus och samtalet for- mas i termer av hur alla, hur de än kämpar, inte kan nå dit. Svå- righeterna att nå målen läggs då på pedagogen som inte tar hänsyn till elevens förutsättningar.
Genom att fokusera svårigheterna att få elever och föräldrar att förstå innebörden i rättvisa, riktas fokus bort från ifrågasättandet av den egna ståndpunkten om vad rättvisa innebär. I stället antas att en objektiv sanning finns om vad rättvisa betyder i skolsam- manhang.
När samtalet förs ner till elevnivån förskjuts svårigheterna till den enskilde elevens tillkortakommanden och det pedagogiska lig- ger i att övertyga eleven om det rättvisa i att han eller hon får träna mer. Att alla ska uppnå samma mål blir i sammanhanget en ano- mali som försvårar en sammanhållen, logisk och meningsfull kon- struktion av innebörden i rättvisa. Om alla ska nå samma mål, så blir det rättvist att en del elever med brister och tillkortakomman- den får träna mer, med anpassade metoder, för att nå lika långt.
När begreppet fusk förs in konstitueras synen om vikten av trä- ning och den socialistiska diskursen får ge vika. Det utvecklas en
dominans för tänkesättet att det är rättvist om elever får möjlighet att träna mer för att nå målen och synsättet försvaras med att när barnen möts där de är, visar det sig att de har olika behov. Då blir det inte längre fusk att några behöver träna mer.