Den tidiga västerländska filosofin konstruerade teorier om samhäl- let utan att bekymra sig om att hämta fakta eller uppgifter från omvärlden. Lärdomssätena som uppstod i de grekiska och romers- ka rikena fungerade som slutna bildningsvärldar. Dagens universi- tet är däremot i allt större utsträckning en del i det politiska sam- hället där forskaren hämtar och använder data från omvärlden för att skapa sådan kunskap om den, att den kan användas i samhäl- lets tjänst. Det innebär att samhället nu, i högre grad än förr, öppet ställer krav på forskaren och på resultatens användbarhet. En norm för vetenskaplighet har därför utvecklats där ett forsknings- projekt kräver ett syfte av nytta eller vidgade perspektiv, en metod som det redogörs klart för och en datahantering som kan kontrol- leras (Gustavsson, Hermerén & Petersson, 2005). Även om egen- värdet i grundforskningen, liksom processen för att söka nya san- ningar och synsätt värdesätts, ställs samhällsnyttan i fokus. Forska- ren förväntas dock stå fri från yttre påverkan och manipulering, samt ha sin ”förankring i samhällets vanliga etiska normer och värderingar” (a.a., s. 14). Det blir dock, enligt Trifonas (2004), oemotståndligt att inte i valet av inriktning och utförande påverkas av samhälleliga faktorer eller av kriterier, som leder till framgång inom akademin, såsom makt, status och karriär. När bakomlig- gande maktsfärer problematiseras, går det inte att undvika en medvetenhet om att det finns aspekter utanför den akademiska
formen som inte uppenbaras. Föreliggande undersökning är gjord för att passa in i de ramar som ställs för god forskningssed såsom den formaliseras i Vetenskapsrådets föreskrifter, men i medvetande om omöjligheten i dess normerande utgångspunkter.
En avhandlings vetenskapliga dräkt och formspråk gör forsk- ningsprojekt utvärderbara men är samtidigt hämmande och be- gränsande. Barthes (1966) beskriver svårigheten att finna nya vinklar i användandet av redan befintliga formspråk. När jag, som författare, beskriver en del av ett postmodernt samhälle i en mo- dernistisk form, uppstår en dissonans mellan det komprometteran- de redskapet och en levande språkdräkt som kan fånga den frag- mentariska tidens komplexitet och dynamik.
När vi forskar om praxis är det, enligt Eliasson (1995), viktigt att respektera deltagarnas handlingar, men samtidigt nödvändigt att inta ett kritiskt förhållningssätt. Eliasson framhåller, att den kunskap som framkommer genom att vetenskapligt omvandla praxis till teori, aldrig kan ersätta den kunskap människor skapar gemensamt i sitt arbete. I detta ligger en syn på en åtskillnad mel- lan praktiken och de teorier forskaren utvecklar om den. Denna binära konstruktion motverkar ett överskridande (transgressive) till förmån för en dikotomisk kamp där det ena underordnas eller be- lyses i förhållande till det andra (Hauge, 2003). En svårighet, när forskningens etik framhåller det användbara i teorier om skeenden som mer styrs av slump än av logik är, att det förmedlade endast kan bli en strimma av kunskaper, av sådant som får rum inom det nuvarande möjliga (Derrida, 2002).
En normativ, kantiansk metafysisk grund för etik, förutsätter att vårt agerande har sitt ursprung i en universell själ (Falzon, 1998). Ett annat sätt kan vara att problematisera etiska ställningstaganden och visa skepsis gentemot en etik som refererar till en gemensam normativ princip. Då förstås etik som kontingent och beroende av den rådande hegemoniska ordningen. I forskning om praxis stude- ras hur rådande människosyn och värderingar uttrycks i handling- ar och handlingsmönster (Eliasson, 1995). Det blir alltid känsligt att tillskriva den andre värderingar och det föreligger alltid en risk för kränkning i att bli tolkad av någon annan. Föreliggande studie är min tolkning och min berättelse om hur en grupp professionella
konstruerar mening i de uppgifter de tilldelats. Av de fyra etiska krav Vetenskapsrådet ställer upp för samhällsvetenskaplig forsk- ning (informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet) är konfidentialitetskravet och nyttjandekravet de, som kan vara mest problematiska att behandla i föreliggande studie. De personer som deltar i undersökningen gör det till synes frivilligt efter en introduktion om ändamål och genomförande. Samtidigt blev studien, för den undersökta skolan, en del i en strä- van efter ökad måluppfyllelse, där deltagandet förväntades bli ett lärandetillfälle som kunde underlätta skolans strävan. Samtycke blir i detta fall sam också utifrån den kollektiva dominansen för enighet om projektets betydelse för skolans utveckling. Eftersom gruppen är liten och undersökningens karaktär är av det slaget att uttalanden bildar underlag för de texter som analyseras, är det svårt att inte de, som gjort uttalandena, också känner igen sig i dem. Många av texterna är av den karaktären att flera deltagit och därmed också kan identifiera vem som sagt vad. I studien är det dock inte personerna eller deras inbördes relationer som analyse- ras, utan personerna ses bara som bärare av diskurser. Det innebär att analysen inte kopplar uttalanden till person, utan till röst, vilket i sin tur skulle kunna göra analysen mindre känslig. Däremot är det jag som forskare, som analyserar och skapar ett tolkningsföre- träde av deltagarnas språkliga uttryck. Deltagarna, som delat med sig av sig själva, kan känna sig utsatta när jag konstruerar min be- rättelse, min idé, om vad som försiggår.
Analysen görs av forskningssituationer där jag betraktar den andre såsom han/hon framstår genom sin röst. Att i denna situa- tion hänvisa till humanistisk etik i en metafysisk anda, förlorar en- ligt Rorty (1997) sin mening. Det blir också problematiskt att utgå från ett rationellt förnuft eftersom ett sådant förnuft förutsätts vara icke-relationellt och stabilt över tid och situationer (Säfström, 2005). Jag försöker heller inte att helt förstå den andre eftersom jag då får den andre att försvinna. Men om jag urskiljer och upp- fattar annanheten hos den andre, får hon/han ett eget värde. När jag analyserar texterna från deltagarnas utsagor, försöker jag med respekt för den andre fånga den meningsskapande processen men utan att söka en innersta sanning om vad deltagarna tänker. Där-
igenom distanseras deltagarnas yttranden från en personlig till en kollektiv nivå, från subjekt till medium för en process.