När tiden kommer på tal nästa gång är det efter att en pedagog framhållit hur barn förr förväntades klara av mer själva i och med att de börjat skolan. Dialogen utgår från ett resonemang om de så kallade curlingföräldrarna som sopar banan för barnen och undan- röjer alla hinder. I ett tidsperspektiv blir det något som kan spara tid för föräldrarna, men något som också får återverkningar på verksamheten i skolan.
137. Men kanske man vill spara tid så att man gör dom små för det. För om man som vuxen gör det så går det lite fortare.
138. Och ont om tid har vi ju 139. Ja det är mycket stress som ….
140. Man behöver ju inte stiga upp tio minuter innan. Då är det bättre att jag kör dom till skolan
141. Då sparar vi tio minuter där 142. Precis
143. Så får jag ju lite lugnare i tio minuter med så att det…..
144. Man kan tänka som Bodil Jönsson. Hon skriver om tid. Hon säger alltså vi har inte ont om tid, för tid är faktiskt det enda vi har (min inflik) 145. Det är precis lika mycket åt var och en
146. Men det är en svår tanke att tänka om 147. Ja
148. Det är en prioritering, det är det.
149. Men det är nog som du säger mycket att man tycker det ska gå fort 150. Man ska hinna så mycket mer på ett dygn … nu ..Dom ska ha aktiviteter
också 151. Ja
152. Det var inte så himla många år tillbaka i tiden som man inte hade något precis direkt på kvällarna också med idrott och scouting och skytte och allt annat
153. Ja så är det nog så att människor är nog rädda nu för att ha tråkigt också. 154. Barnen får inte ha tråkigt för det kan nog va farligt tänker man då… många gånger… utan det ska va fullt hela tiden … med aktiviteter ……till tusen…(inskjutna instämmanden från övriga) Så barnen är ju lite söndri- ga ibland med när dom kommer till skolan för dom är, ja dom hinner inte med sig själva till slut
155. Dom hinner inte bearbeta sina upplevelser 156. Nä dom hinner ju inte det
Språkliga innebörder
Det inledande argumentet försvarar uppfattningen att när barn ska utföra en uppgift förväntas den ta längre tid. Detta förstärks av en självklarhet att det är ont om tid något som uttrycks i tillägget ju. I ett retoriskt grepp sätter sig de talande i föräldrarnas roll för att skapa en bild av hur resonemangen förs i hemmet. Metaforen spa-
ra tid är intressant som en del i en begreppsvärld där tid blir ut-
tryckt i liknande termer som inom den ekonomiska diskursen. Om tid kan sparas kan den också slösas med, förspillas. När barn ges tid att själva utföra en uppgift blir det tärande på tidsresursen me- dan det innebär en vinst när vuxna tar över. I samtalet förblir många tankar outtalade som om talaren förväntade sig att det finns en gemensam uppfattning om tiden som en knapp resurs.
Den konstruerade analogikedjan, spara tid genom att göra något
fortare, ont om tid som skapar stress, fixerar tanken om tiden som
resurs. Mitt inlägg blir i sin retoriska utformning undervisande när jag använder mig av faktuella uttryck, bestyrkta av en professors utsagor om tiden. Deltagarna ger det mening som lika mycket åt
var och en och menar att det är ett svårt sätt att tänka eftersom
man då måste tänka om. Det skiftet jag förväntade mig uteblir med ett konstaterande förtydligande att det är en prioritering och sam- tidigt sätts stopp för den tråden. Mitt inlägg, en retorisk kommen- tar utifrån, gör ett konstlat brott i analogikedjan och blir pliktskyl- digast behandlat med vederbörlig respekt men lika snabbt lämnat därhän. I stället återkopplas till analogikedjan och tiden som resurs. Tecknen går fort och hinna med uttrycks i samklang med den västerländska metaforen om tiden som rinner iväg. Om man gör saker fort får man mer för den resurs som utgörs av dygnet. Stress formuleras som en betingande metafor, ett epitet till tid. Den uppstår då det är brist på resursen tid, vilket det blir då tiden ska räcka till mycket. Som en differens mot stress ställs att inte ha nå-
got, underförstått, att göra. Då blir det tid över, något som förstås
mot en föreställning om att det av barn i dag upplevs tråkigt när inte tiden ständigt är fylld med aktiviteter. Den avslutande retori- ken för att framhäva en sådan synpunkt tar till en teknik av smä- delser för att få lyssnaren kritiskt inställd till den förmenta samhäl-
leliga överanvändningen av tiden. Samtidigt blir argumenten ut- tryck för en normativ uppfattning. Det goda blir att använda en del av resursen åt att bearbeta sina upplevelser innan tiden tar slut.
Dissensusperspektiv
Tiden fylld med aktiviteter ställs mot en tid som innehåller lite, men med djup och kvalitet. I detta perspektiv framstår en bild av tid som en resurs liknande en ekonomisk resurs. Att se tiden som en existentiell fundamental förutsättning för livet faller utanför en sådan diskurs. Å ena sidan kan man sträva efter kvantitet i förhål- lande till den tid man använder. Å andra sidan kan man använda tid, så att den renderar i mindre mängd gjorda saker men med god kvalitet. Tiden blir en resurs med ett bytesvärde och ger därvid också det som bytes in, det eleverna gör, ett värde i förhållande till tiden som används. I dilemmat mellan den stress som uppstår då tiden är knapp och jakten efter att få ut så mycket som möjligt av tiden, utvecklas diskursen om tiden som en resurs med ett norma- tivt inslag utifrån vad tiden ska brukas till. I den retoriska argu- mentationen värderas tid högre om den fylls, inte bara med mäng- der av aktiviteter vilket kan göra eleverna söndriga, utan framför- allt med reflektioner och bearbetning, det vill säga med kvalitet.
Diskursiv interaktion
De diskursiva uttrycken om tid som något det är ont om och som kan sparas, formas genom en retorik som väcker igenkännande känslor hos lyssnarna. Begreppsvärlden runt tiden byggs utifrån diskursen om tiden som en resurs i ekonomiska termer. Genom att utföra sysslor snabbt kommer tiden att räcka längre, det vill säga man kan få ut mer av resursen, mer för tiden. Brottet, initierat av mig, förblir en parentes som fångas upp, men utan att inlemmas i tankekedjan. Den får stå för sig själv, utanför deltagarnas kon- struktion. I stället återkommer tanken om tiden som en begränsad resurs, men kopplas nu till tankarna om en resurs som är i rörelse och som försvinner om den inte används. Resursen måste förvaltas väl för att förränta sig. Det normativa inslaget tillkommer och hur tiden används blir en värdeladdad fråga.
Bilden av tiden som en ändlig resurs, omformas genom det nor- mativa inslaget till tiden som en möjlighet. Perspektivet där knapp- heten i tid ständigt orsakar stress, omvandlas till ett synsätt där ti- den kan inrymma inte bara kvantitet genom en mängd aktiviteter utan också eftertanke och bearbetning av erfarenheter vilket då an- tas kunna utveckla barnen. Den ursprungliga idén om tiden som knapp och som orsak till stress för att så mycket ska hinnas med, omvandlas till en idé om tiden som en möjlighet som kan fyllas med det goda innehållet. I och med det faller också tiden som en horisontell sträcka eftersom en djupdimension tillkommer när ti- den liksom stannar upp och det djupare innehållet betonas på be- kostnad av att hinna med.