Nedan belyser jag diskursanalys och olika diskursteorier och skri- ver därigenom in mig själv och föreliggande studie i de olika rikt- ningarna. Diskursanalys är ett omfattande begrepp med fokus på att studera kulturella och sociala gränser för konstruktionen av fe- nomen. Centralt för dem alla är deras skifte av ståndpunkt från att beskriva eller förklara verkligheten, till hur verkligheten konstrue- ras eller skapas i en social kontext. De senaste decennierna har sett
en trend för ökad användning av diskursanalys inom samhällsve- tenskaperna. Diskurs kan enkelt, enligt Burr (1995, s 5), beskrivas som ”betydelser, metaforer, representationer, bilder, historier och uttalanden som på något sätt tillsammans ger en speciell version av en företeelse”. När människor i sitt meningsskapande gemensamt formar diskurser, varierar de beroende på tid, situation och grupp- intresse, allt utifrån rådande maktförhållanden. De diskurser som skapas ur sammanhangen, möjliggör handlingar som vid den tiden, eller i den situationen, betraktas som mer relevanta och mer möjli- ga än andra. Med andra ord, hanteringen av diskurser ger också sociala konsekvenser och påverkar individers och gruppers hand- lingar. Oavsett om diskurs ses som språkliga uttryck för omvärlden eller som socialt betydelsebärande konstruktioner, så är ställnings- taganden och handlingar beroende av de diskurser som finns runt om oss (Bech Dyrberg, Dreyer Hansen & Torfing, 2001). I en diskursanalytisk ansats ges i någon mening alltid aspekter av prak- tik när man studerar rörelser mellan olika språkliga framställning- ar. Samtalen i studien ger därigenom också perspektiv på den prak- tiska dagliga verksamheten (Croona, 2003).
Då den diskursanalytiska ansatsen leder intresset mot det utta- lades kontextualitet, d.v.s. det uttalades samhörighet med det sammanhang där det uttalas så menar jag att beskrivna erfaren- heter utgör en förståelsens väg till praktiken. På samma gång blir det möjligt att förstå de betydelser som människor skapar i interaktion (a.a., s. 61).
Genom att studera hur diskurser konstrueras i sitt sammanhang, får man också en bild av vilka ställningstaganden och handlingar som görs möjliga för praktiken. Studiens underlag utgörs av texter från samtal där pedagogers dagliga verksamhet konstrueras i rela- tion till ett skolpolitiskt uppdrag och där diskursiva avgränsningar för praktiken kan bli synliga.
Begreppet diskurs eller teorier om hur diskurser bildas och om- bildas får olika mening i de olika diskursteoretiska skolorna. En schematisk skala skulle rent hypotetiskt kunna konstrueras från diskurs, som formad fristående från sitt sociala sammanhang och i ett idealistiskt vakuum till diskurs, som helt determinerad av den ekonomiska basen (Winther Jörgenson & Phillips, 2000). Även om
Saussure inte förknippas med diskurser, så skulle hans lingvistiska analyser kunna placeras in på ena ytterligheten. Man skulle då ut- ifrån Saussure (1970), kunna se diskurs som ett språkligt uppbyggt nät där olika begrepp eller tecken24 relateras till varandra ur be- stämda positioner. En sådan ståndpunkt betraktar begrepp eller tankesystem som fristående från sitt sociala sammanhang. Vidare grundar sig en sådan analys på språket som konstituerat och oför- änderligt. Även om också Marx’ teorier tillkom före idén om diskurs, så skulle hans förståelse av världen kunna placeras på den andra ytterligheten. Marxistiskt inspirerade teorier framhåller hur organiserandet av produktionsmedlen styr vilka tankar, handlingar och idéer som är möjliga inom det rådande ekonomiska systemet. Mellan dessa fiktiva poler skiljer sig olika teorier åt beroende på synen om människor är fria att gemensamt konstituera betydelser i språket, eller om den samhälleliga kontexten och dess strukturer är helt avgörande för hur människor kan tala om världen.
Det stora intresset för diskursanalys har, enligt Torfing (1999), sitt ursprung i den sociolingvistik inom den politiska vänsterrörelse som uppstod efter 68-rörelsen i Frankrike, och sedan spreds över världen. Politiskt historiskt kan rörelsen ses som en reaktion på staternas misslyckande att låta den ekonomiska tillväxten komma alla grupper till godo, en underminerad tilltro till den centralisera- de statsmakten och en ökad medvetenhet om riskerna för en fram- tida ekologisk katastrof till följd av den kapitalistiska rovdriften på miljön (a.a.). Å ena sidan såg marxistiska filosofer och tänkare inom de intellektuella rörelserna svårigheter att förklara det allt mer komplexa samhället enbart med hjälp av Marx’ till synes de- terministiska teorier. Å andra sidan strävade psykoanalytiskt inrik- tade filosofer som Lacan (1989) efter att placera Freuds verk i centrum av samhällsdebatten. Hos filosofer som Laclau och Mouf- fe finns en ambition att kombinera dessa strömningar i post- marxistisk hållning med post-strukturalism och lacansk subjektteo- ri25 (Torfing, 1999).
24
Tecken är socialt överenskomna representationer av bestämda saker eller fenomen.
25
Lacans subjektsteori kan, enligt min tolkning, skönjas framförallt i Laclau’s syn på helhetens omöj- lighet och hur ett tecken får mening genom sin skillnad samtidigt som skillnaden finns kvar.
För Foucault är begreppet diskurs förknippat med sociala aktivi- teter och processer, där diskurser kan ses som skapade tankesystem för att göra verkligheten begriplig. Foucault har delvis avlägsnat sig från de marxistiska teorierna, men behållit tankarna om ideologi- ernas maktkamp (Burr, 1999). Diskurser konstrueras socialt i rela- tion till en specifik kontext och Foucault menar, att det finns kon- stanter, företeelser i verkligheten, som inte enbart är socialt kon- struerade utan existerar i ett oberoende. Men genom språket lyfts vissa företeelser fram, betecknas med språkliga uttryck och binds samman med andra begrepp till tankesystem (Börjesson, 2003). På så sätt konstitueras fenomen som en del av en grupps gemensamma sanningar, en diskurs. Det människor uppfattar som kunskap eller sanningar, beskriver Foucault som sociala diskursiva konstruktio- ner. En diskurs kan i ett sådant perspektiv ses som hur det talas om ett speciellt ämnesområde vid en viss historisk tid, en definition som liknar den enkla förklaring Burr (1999) ger begreppet. Verk- ligheten representeras i konstruktionen av diskurserna men samti- digt lägger olika diskurser tonvikt vid vissa sidor av tillvaron, en selektivitet som i sin tur har samband med rådande maktförhållan- den. En skola för alla är en social och politisk konstruktion där olika diskurser kämpar för att uppnå dominans. Innebörd och be- tydelse bestäms utifrån vilka politiska och vetenskapliga domäners diskurser som har dominans vid olika tidsepoker. Därigenom blir det omöjligt att diskutera begreppet en skola för alla utan att också sätta det i samband med dess historia och de dominansförhållan- den som haft anspråk på tolkning av dess betydelse.
I sin tidiga teori inriktar Foucault analysen mot förutsättningar- na för diskursens bildande (Foucault, 1970, 1974). Han beskriver systematiskt de regler som bestämmer vilka utsagor som kan god- tas och som i sitt sammanhang kan ses som meningsfulla. Senare kopplar Foucault bildandet av diskurser alltmer till relationen mel- lan kunskap, makt och sanning. Genom att undersöka hur kontroll och begränsning av diskurser genereras, blir det möjligt att avslöja de villkor som är nödvändiga för att konstituera dem (Foucault, 1985, 1991). Olika kunskapsregimer råder vid olika historiska och politiska tidpunkter, selekterar bland kunskaper, anger olika tyngdpunkter och bestämmer över vad som är sant och vad som är
falskt. Syftet med en diskursanalys blir därför, enligt Foucault, att undersöka de processer där olika regimer kontrollerar och begrän- sar eller möjliggör bildandet av olika diskurser; att kartlägga kun- skapsregimer och dess gränser för vad som kan sägas och inte sä- gas, vad som kan uppfattas som betydelsefullt och vad som skulle uppfattas som otänkbart. Även om det skulle kunna finnas en oändlig mängd utsagor om ett fenomen, skulle många av dessa inte accepteras som meningsfulla beroende på de historiska eller kultu- rella gränser den rådande diskursen sätter (Winter Jörgensen & Philips, 2000). Foucault intar ett närmast monistiskt perspektiv, vilket innebär att ett samhälle så starkt domineras av en enda he- gemoni att det utesluter eller förtrycker andra möjliga sätt att upp- fatta världen på. Den politiska och ideologiska mening som en sko- la för alla får har växlat genom tiderna, men i den politiska retori- ken samlas allas olika önskningar om vad det skulle kunna vara.
Den disciplinära makten som utvecklas för att bevara rådande ordning är ofta anonym och osynlig (Foucault, 1989). Det innebär att forskare, liksom personal på samhälleliga institutioner, sällan är medvetna om vilket inflytande politiska maktfaktorer har på de förhärskande tankesystemen. Fenomen som ”vansinne” och ”kri- minalitet”, liksom begåvad/obegåvad eller koncentrationsstörd, konstrueras socialt och blir sedan en gemensam, förgivettagen be- nämning för vissa människor. När det avvikande betecknas, får ett namn, en etikett, blir det samtidigt ett instrument för att upprätt- hålla normalitetens gränser och för att förhålla sig till, och behand- la, de människor som faller utanför ramarna. Företeelser som fun- nits i samhället, men inte urskilts från det andra, blir under vissa historiska epoker synliggjorda. Elevers svårigheter att fokusera på skolarbetet får, enligt detta synsätt, ny mening när vissa tankere- gimer, eller diskurser, är rådande. Beteendet kan ha funnits förut i skolan, antingen utan att ha uppmärksammats eller med en annan innebörd. Men i och med att det konstrueras som ett begrepp för en avvikelse och befästs som en gemensam sanning eller kunskap, bestäms det också hur problemet ska hanteras och kontrolleras (Foucault, 1993). Foucault menar att de, som är utsatta för denna den rådande diskursens makt, också själva är delaktiga i upprätt- hållandet av den genom att forma sig efter de regler den ställer
upp. Genom att skapa sin identitet kring den kategorin man blivit tilldelad, reproduceras makten av den utsatte själv. När föräldrar eftersträvar diagnos, liksom när elever formar sin identitet efter den diagnos de tilldelats, bidrar de, enligt en sådan tanke, till att upprätthålla den ordning som gör dem till avvikare. Detta perspek- tiv har haft stor betydelse för radikala handikappgrupper, liksom för forskning om kriminalitet, sexualitet och andra företeelser, som under vissa epoker får en innebörd av hot mot den rådande ord- ningen.
Foucault (1991) beskriver ett dialektiskt förhållande mellan rå- dande diskurs och den ekonomiska basen. Trots hans kritiska håll- ning till marxismen märks dess inflytande i synen på kopplingen mellan sociala relationer och makt, där han hävdar dess relationel- la förhållande till system och strukturer. I utvecklingen av olika diskurser om en skola för alla, lyser det politiska maktspelet och marknadsekonomiska förändringar igenom. Men min utgångs- punkt för studien är att den politisk/ekonomiska utvecklingen inte kan ses som enda förklaringen till de olika vändningarna i synen på vilka elever som ska ha tillgång till vilken kunskap. I stället existe- rar olika diskurser parallellt och skiftar och sammantvinnas i gränslösa mönster i de sociala handlingar och språkliga processer där en skola för alla ges mening i texter och tal.
Foucaults teorier visar hur för tillfället rådande diskurser be- stämmer processen som kontrollerar, begränsar och låser fast inne- börder. Men enligt mitt förmenande behövs också andra synsätt för att hantera komplexiteten i den meningsskapande processen. Om diskursen ses som konstituerad av samhälleliga förhållanden och framför allt av den ekonomiska strukturen, uppkommer frågan om diskurser kan förändras på annat sätt än genom förändringar i basen. Bristen med monismen är att den inte ger tillräcklig förklar- ing till förändringar och dynamik (Winther Jörgensen, 2002). Ett postmodernt samhälle, där flexibel ackumulation är den styrande ekonomiska principen, kräver en organisationskultur som är som en rörlig mosaik, snabbt anpasslig efter förändringar och beredd att möta successiva och oförutsägbara problem (Hargreaves, 2003). För att studera synvändor i skolpolitiken i det postmoderna
samhället behövs teorier som också är inriktade på att förklara förändringar
I det kritiska diskursanalytiska perspektivet, företrätt av Fairc- lough (1992), är dynamiken mellan diskursiva uttryck central. Fairclough använder begreppet diskursordning (efter Foucault, 1970/1993) för att beskriva det komplexa och ofta motsägelsefulla i de kombinationer av diskurser som finns inom en institution. Ge- nom att gränserna mellan diskursordningarna skiftar, skapas en interdiskursivitet. Ofta blandas diskurser ändlöst i nya och kom- plexa konstellationer. En sådan diskursiv kreativitet blir ofta en drivkraft för förändringar och förskjutningar i dominansförhållan- dena. Men diskurser kan också blandas på ett tämligen konventio- nellt vis och blir då i stället en drivkraft för upprätthållandet av den dominerande diskursordningen och den dominerande sociala ordningen (Fairclough, 1995). Den kritiska diskursanalysen riktar sig mot analys av politiska ideologier. Enligt Fairclough (1992) skapas ideologier i samhällen utifrån de dominansförhållande som råder. En styrande diskurs kan i ett sådant sammanhang ses som en ideologi. Men för Fairclough är inte ideologier statiska eller enbart knutna till den ekonomiska basen. Snarare blir innehållet i dem förhandlingsbart och i en strävan efter samsyn skapas möjligheter för uppkomsten av ny dominans. Det finns således ett växelspel mellan rådande diskurser och andra tänkbara diskurser vilket möj- liggör förändring av de sociala relationerna (Fairclough, 1992, 2001, 2003). Medan Foucault framförallt ser till hur diskurser bil- das och hålls samman i ett maktperspektiv, poängterar den kritiska diskursanalysen interaktionen inom och mellan diskurser som ett dialektiskt förhållande mellan den diskursiva praktiken och den samhälleliga kontexten och praktiken.
Den tidigare forskningen inom det specialpedagogiska fältet har ofta fastnat i ett reducerande av fenomen och företeelser till av- gränsbara, slutna diskurser vari urskiljbara kategorier konstitueras. I föreliggande studie riktas intresset mot hur pedagoger, inte bara använder sig av rådande diskurser, utan också tillför ny mening och omgestaltar befintliga diskurser i sitt meningsskapande. Detta blir intressant för att förstå den dynamik och splittring som gör det specialpedagogiska fältet så svårfångat. I studiet av den menings-
skapande processen analyserar jag inte ideologier, men studien kan ändå ses som kritisk forskning genom det fokus den har på hur makten finns implicit i pedagogernas samtal och hur den påverkar meningsskapandet i tecken som inlemmas i de diskurser som får dominans (Alvesson & Deetz, 2000).
Enligt Laclau finns det ingen neutral utgångspunkt utanför ideo- logierna varför en ideologikritik alltid sker mellan ideologier (Lac- lau, 1996b). Marx’ skrifter och teorier om förhållandet mellan samhälle och ekonomisk organisering är något de flesta diskursteo- rier på något sätt förhåller sig till. Det kan ske utifrån hur determi- nismen i Marx’ teorier hanteras eller utifrån att finna förklaringar av samhälleliga fenomen utanför den dualistiska indelningen av ar- bete och kapital. De texter Gramsci skriver under sin fängelsevis- telse, försöker finna förklaringar till varför människor anammar den härskande klassens beskrivning av verkligheten som sanning, som något förgivettaget. Han utvecklar tankarna runt det samspel som sker mellan de filosofiska traditionerna (framförallt de tyska och franska) och deras praxis. Detta samspel, menar han, ger upp- hov till och utvecklar i sig krafter som kan förändra. Det var socia- listisk propaganda som sammansmälte det ryska folkets vilja, skri- ver Gramsci i sina kommentarer till varför den ryska revolutionen bröt ut (2001). När språket relaterar till konstruktioner av den so- ciala verkligheten kan det i sig ha en förändrande inverkan. Gramsci utvecklar begreppet hegemoni för att förklara hur ideolo- giska, förgivettagna sanningar konstitueras inom ett samhälleligt system. Sådana sanningar, som också innehåller starka inslag av moralfilosofi (Torfing, 1999), formas inom samhällets individer genom styrning av massmedia, utbildning, lagstiftning och religion. Det viktiga är att få en gemensam grund för att uppfatta och tolka verkligheten. De rådande samhällsförhållandena, som exempelvis kapitalism eller den marknadsliberala ekonomin, måste framstå som om de vore naturfenomen och därmed omöjliga att förändra. Laclau och Mouffe har varit inspirerade av Gramsci i synen på meningsskapandet som en kamp om makt. Det finns enligt Grams- ci alltid i systemet möjlighet för att antagonismer skapar ”mot- hegemonier” och att också den starkaste hegemonin blir utsatt för diskursiva element från annat tänkande, som kan förändra och
omskapa i olika riktningar. Sådana ”mot-hegemonier” ifrågasätter kritiska begrepp eller gör försök att överta dessa begrepp med av- sikt att själva skapa en ny hegemoni. I detta perspektiv lyfter Gramsci fram hur språket, som en skapande och förändrande kraft, kan luckra upp eller omskapa vad som uppfattas som orubb- ligt, och som djupt förankrade förgivettaganden (Gramsci, 2001). Att skolans uppgift måste vara att utbilda och sortera elever efter samhällets och näringslivets behov, är en sådan allmängiltigt do- minerande sanning och betygens nödvändighet är något elever själ- va förfäktar. Att i dag ifrågasätta om skolan behövs, är en tanke som inte skulle tas på allvar. Däremot kan det hypotetiskt, i talet om en skola för alla, skapas en antagonism som ifrågasätter också detta förgivettagande och skapar öppningar för nya möjligheter.
Althusser (1968) bygger vidare på Gramscis skrifter för att förstå utvecklingen i form av en strukturell marxism. I sina tankegångar om samhället använder han Marx’ idé om hur de sociala relatio- nerna mellan människor bestäms av de roller de får i förhållande till ägandet av produktionsmedlen. Han utvidgar teorin för att syn- liggöra hur individer reproducerar den kapitalistiska ideologin ge- nom att acceptera identiteter som gynnar kapitalet, exempelvis som konsument av det som kallas skräpkultur. Genom att konstruera sig själva som subjekt i förhållande till en sådan kultur, blir kon- sumtionen av skräpkultur till ett individuellt problem snarare än samhälleligt. Den rådande makten styr genom kulturen vad som är möjligt att tänka och det är, enligt Althusser, samhällsmedborgar- na som för vidare och utvecklar den kapitalistiska ideologin som ett slags falskt medvetande. Samtidigt är det också människor som gör motstånd. Althussers idé om subjektens identiteter som diskur- sivt konstruerade genom ideologiska praktiker (Howarth, 2005) är något som också präglar synsättet hos Laclau och Mouffe. Men de utvecklar idéerna om subjektet och sätter det i förhållande till post- strukturalismens fragmentisering. Subjekten får då olika positioner, inte i en diskurs utan flera olika diskurser samtidigt (Winther Jørgensen & Phillips, 1999).
De rådande samhälleliga kraven på effektivitet, inom ett mark- nadsliberalt system, är i dag i grunden förhärskande för utbild- ningsverksamheten. Men i olika gruppers kamp om inflytande och
makt ges utrymme för en diskursiv rörelse, där en oändlig mängd kombinationer är möjliga, något som kan få dominansförhållande- na att växla. Det gör att när den diskursiva makten växlar, kan diskurser omgestaltas eller tillföras nya betydelser beroende på styrkeförhållandena mellan olika intressegrupper. Den marknads- anpassning av skolan som världsbanken kräver av utvecklingslän- derna för att ge bidrag, ser Armstrong (2005) som ett utslag av en post-kolonial hållning. Inom en sådan ekonomisk diskurs blir, en- ligt Armstrong, en skola för alla ett kostnadseffektivt organiseran- de av undervisningen. I en samhällsideologisk diskurs får en skola för alla, eller inkluderande skola, stå som garant för en effektiv överföring av politiskt dominanta värderingar (Barnes, 2003). Samtidigt innehåller begreppet influenser från etiska och existenti- ella diskurser och från enskilda individers erfarenheter av, och in- formation om, andra grundvalar och andra värderingar i ett sam- hälle som präglas av globalisering och fragmentering. Det går där- för inte att studera skolan enbart ur ett ideologiskt perspektiv och inte heller som enbart determinerad av marknadsekonomiska fak- torer. I stället utgår jag i studien från att människor gemensamt, utifrån sin sociala kontext, konstruerar tankemönster och teorier som utgångspunkt för talet om hur undervisning och skola ska or- ganiseras och för sitt meningsskapande i uppdraget att undervisa alla elever. Detta sker inte helt opåverkat av den maktfaktor som marknadskrafterna utgör eller av den rådande politisk/ideologiska ideologin, men samtidigt föds en kreativitet i den sociala praktiken och i den språkande handlingen som kan vara gränsöverskridande. I konstruktionen av en skola för alla är det omöjligt att komma ifrån maktaspekterna, men den traditionella dualismen räcker inte för att förklara hur olika diskursiva uttryck positionerar sig.
Laclau och Mouffe bygger delvis vidare på Gramscis och Althus- sers tolkning av Marx’ vetenskapliga teorier för att utveckla en po-