4 ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE”
4.4 BEMÖTANDE
För en våldsutsatt kvinna som söker hjälp sker ofta den inledande kontakten med sjukvården, polisen eller kvinnojouren. Vid den första kontakten kan hon få vård hos sjukvården, göra en polisanmälan hos polisen eller få stöd hos kvinnojouren. Det är naturligen individuellt betingat vart kvinnan väljer att söka hjälp i första hand. När kvinnan söker denna hjälp är det av stor betydelse att hon bemöts på ett professionellt sätt för att känna tillit till att fortsätta vidare i rättsprocessen.128 Kvinnojourer har givetvis ett kompetent bemötande av våldsutsatta kvinnor eftersom deras verksamhet kretsar kring att ta hand om och stötta dessa kvinnor. Denna spetskompetens måste till viss del även finnas inom polisen för att kvinnan inte ska få känslan av att bli ifrågasatt. Polisen måste bemöta kvinnan med respekt och kunskap för att minimera risken för att kvinnan utsätts för en andra kränkning under förundersökningen.129 Vården har härutöver en särskild betydelse vid den inledande kontakten eftersom kvinnan kan söka vård för skador orsakade av våld, utan att för den delen uppge våldet som orsak. En våldsutsatt kvinna som söker vård kan ge diverse onaturliga förklaringar till akuta skadors uppkomst eller så söker hon upprepade gånger hjälp för diffusa åkommor som läkare svårligen kan sätta fingret på.
Många kvinnor som gör en anmälan hos polisen kan tidigare ha uppsökt vården för att få hjälp med akuta skador. Våld och läkarbesök behöver emellertid inte, som framgått under avsnitt 2, hindra en våldsutsatt kvinna från att återvända hem igen. Kanske skulle
128 http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/Praktik+och+metod/Hälso-+och+sjukvårdens+ansvar/Bemotande_och_behandling/.
129 http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/Praktik+och+metod/Rattsvasende ts_ansvar/Polisens_ansvar/, se vidare under avsnitt 3.
52
många av dessa våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser påskyndas om kärnan till deras problem – våldet – uppmärksammades tidigt i vården. För att så ska ske behöver vårdpersonal kompetens om vad våld mot kvinnor innebär och hur förekomsten av våld kan uttrycka sig. De flesta forskare verkar vara överens om att man inom vården bör ställa rutinmässiga frågor om våld.130 Genom att förklara att våld i nära relationer är vanligt förekommande motiveras att man inom vården också har som vana att ställa frågor om förekomsten av sådant våld. Frågorna om våld kan då ske i samband med övriga frågor om patientens livssituation såsom alkohol- och tobaksvanor, kost och motion.131 Genom att, på detta sätt, normalisera förekomsten av våldet tar man dessutom bort en del av den skam som många kvinnor kan känna.132 Även om det kan finnas kvinnor som känner sig kränkta av att bli tillfrågade om förekomsten av våld ställer sig de flesta positiva till den här typen av rutinmässiga frågor.133 Att på detta sätt informera om våldets omfattning och konsekvenser kan således bidra till en preventiv effekt på våldsutövningen.
Polisen har en mycket bra hemsida134 för personer som utsätts för våld i nära relationer där mycket relevant information finns att hämta. På sidan hänvisas vidare till kvinnojourer och stödtelefoner för både barn och vuxna. Sidan ger uttryck för att polisen har bra kunskap om våld i nära relationer och visar att det är ett uppmärksammat problem. Vissa menar dock att polisers kontakter med målsägande varierar beroende på polisers personliga inställning och brottets art.135 Det kan vidare spela roll var brottet utreds vilket gör att det kan få betydelse huruvida brottet begås i en mindre by där alla känner alla eller i en större stad.136 Det är därför svårt att på förhand säga vilken hjälp och vilket stöd en målsägande kommer att få. Viktigt att poängtera är emellertid att polisens bemötande är betydligt bättre idag än vad det var för 20-30 år sedan.137
NCK har, genom att ta del av amerikanska enkätundersökningar angående bemötandet av våldsutsatta kvinnor, konkretiserat vägledande råd för personal inom hälso- och
130 NCK, Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen, s. 13. 131 A.a. s. 20.
132 A.a. s. 15. Se även hur kvinnor skuldbelägger sig själva för våldet under 2.5.4 och 3.2. 133 A.a. s. 22.
134 http://www.polisen.se/Utsatt-for-brott/Olika-typer-av-brott/Brott-i-nara-relationer/. 135 Fredriksson och Malm, Brottsoffrens rättigheter, s. 37.
136 A.st.
137 Agneta Claesson Norell, personlig kontakt den 10 januari 2013. Se även Hydén, Kvinnomisshandel inom äktenskapet, s. 221.
53
sjukvården som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor.138 Jag anser att dessa vägledande råd bör eftersträvas av alla som kommer i kontakt med en våldsutsatt kvinna, dvs. även aktörer inom polisen, eftersom bemötandet har stor betydelse i målet om att vinna kvinnans förtroende och genom det få henne att våga anmäla och medverka i den brottsutredande verksamheten. De påtalade viktiga råden är följande: den som frågar en kvinna om våld måste vara lyhörd och tillåta en öppen dialog där kvinnan själv är den som leder samtalet. Det är viktigt att kvinnan får bekräftelse och att den bemötande personen kan känna empati för kvinnan för att hon ska förstå att hon själv inte gjort något fel. Det är vidare viktigt att kvinnans trovärdighet inte ifrågasätts och att den frågande personen inte låter föra fram sin egen uppfattning om vad den anser har skett. Låt vara att polisen i förhör måste ställa mer ingående frågor. Frågor om våld bör vidare ställas i enrum eftersom kvinnan kan följas av den våldsamme mannen till sjukvården. Viktigt att tänka på är att aldrig undervärdera den risk det kan innebära för kvinnan att ta kontakt med polisen och vården. Vid misstanke om våld, trots att kvinnan nekar till förekomsten av våld, är det av värde att ändå bistå kvinnan med information om vart hon kan vända sig om hon vill. Det kan vara så att hon vid eftertanke ändrar sig och vill ha hjälp.
Det är olämpligt att fråga en kvinna om hon har blivit misshandlad eftersom många har svårt att betrakta sig själva som en misshandlad kvinna, se under 2.5.4. Bättre är att ställa raka frågor t.ex. har din man sparkat, hotat, knuffat, nypt eller dragit dig i håret någon gång? Vidare bör frågorna inte begränsas till fysiskt våld utan även omfatta förekomsten av kränkningar och isolering osv.139 Om en kvinna berättar om att hon och hennes man bråkar en del är det viktigt att ställa följdfrågor om hur bråken yttrar sig. Även om kvinnan ska ges möjlighet att berätta fritt om sin tillvaro kan hon ibland behöva hjälp att hitta orden och att minnas.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den person som en våldsutsatt kvinna väljer att öppna upp sig för har ett flertal värdefulla egenskaper. Det är en person som har förmågan att lyssna och respektera en annan människa. Personen kan sätta sina egna värderingar och tankar åt sidan för att bekräfta det kvinnan säger. Personen förklarar att kvinnan inte ska känna ansvar för det som skett; att det hon utsatts för sker i Sverige och i resten av världen varje vecka, dag och timma. Slutligen är personen lyhörd för
138 NCK, Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen, s. 24 f och 27 f.
139 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 142 ff (om vårdens bemötande) och s. 168 f (om socialtjänstens bemötande).
54
kvinnans fortsatta hjälpbehov och beaktar risken för att hon återigen ska fara illa. Det är självklart att alla som kommer i kontakt med en våldsutsatt kvinna inte har den ultimata förmågan att bemöta ett brottsoffer. Det är också självklart att poliser, vårdpersonal och andra personer inom rättsväsendet inte är kopior av varandra vad gäller bemötandet av brottsoffer. Det viktiga är dock att alla, som i sin yrkesmässiga roll kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor, har kunskapen om hur man på bästa sätt kan ge stöd och motivation att komma ifrån våldet. Mot bakgrund av de källor jag använt mig av i detta avsnitt kan utläsas att kunskapen finns hos såväl polis som sjukvård och socialtjänst m.m. Jag tror därför inte att det är bristen på kunskap som gör att vissa kvinnor anser att de blir dåligt bemötta. Det kanske snarare handlar om enskilda individers oförmåga att bortse från sina egna fördomar och värderingar som leder till missnöje över bemötandet. Det kan även vara så att kvinnorna har orealistiska förväntningar på rättssystemet, vilket kan leda till besvikelse.