4 ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE”
5 AVSLUTANDE KOMMENTARER
5.1 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER
5 AVSLUTANDE KOMMENTARER
I detta avslutande avsnitt kommer uppsatsen att diskuteras och slutsatser att dras utifrån ovanstående presentation. Jag har inte för avsikt att redogöra för en slutlig lösning på hur man kan påverka kvinnor i positiv riktning att anmäla våldsamma män och/eller att medverka i brottsutredande verksamhet. Diskussionen syftar endast till att: ge min personliga bild av vilka som är de största orsakerna till att våldsutsatta kvinnor undviker att pådriva en lagföring av våldsamma män; samt till att skildra vad jag tror skulle kunna vara av betydelse för att reducera detta problem. I avsnitt 5.1 har jag valt att endast källhänvisa på de ställen där jag framför något nytt i förhållande till tidigare i uppsatsen. Detta för att texten ska vara mer läsvänlig.
5.1 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER
Som framgått under avsnitt 2 anpassar ofta en våldsutsatt kvinna sitt liv efter mannens våld. Hon tar efter hand över mannens bild av sig själv och anser att hon är orsaken till våldet. Om hon bara kunde tillfredsställa mannen och vara honom till lags hade han aldrig behövt slå henne. När hon blivit slagen accepterar hon att hon gjort fel. När mannen ber om förlåtelse känner hon tillfredsställelse. Genom förlåtelsen bekräftar mannen sin kärlek och paret knyts än närmare varandra. Våldet i relationen eskalerar och det traumatiska bandet mellan parterna förstärks i takt med växlingen mellan våld och värme. Kvinnan och mannen intalar sig själva att de är allt för varandra, ingen annan skulle förstå dem. De hör ihop. Denna snedvridna bild är många gånger lättare att stå ut med än att förstå att man är en våldsutsatt kvinna. Skammen är för stor. Mot denna bakgrund är det inte så svårt att förstå varför kvinnor inte anmäler den man de blir misshandlade av. För det första handlar det om skammen att inte leva i ett lyckligt äktenskap. För det andra anser kvinnan troligen att det är fel att anmäla sin partner för ett brott som hon själv anser sig vara medbrottsling till. Härutöver kan ekonomiska faktorer, gemensamma barn, rädsla och eventuella konsekvenser för mannen hindra kvinnan att lämna honom. En våldsutsatt kvinnas problem är således komplext och löses svårligen genom att enbart avflytta från gemensam adress.
Frågan är då hur samhällets olika instanser som kvinnan kommer i kontakt med på bästa sätt kan erbjuda henne stöd och hjälp. Först och främst tror jag att det handlar om ett gott bemötande. Ett bemötande där ledorden är respekt, lyhördhet och acceptans. Det är bra att – som Norrorts åklagarkammare – ha som rutin att hålla ett nytt förhör med en
56
kvinna som förklarat att hon inte önskar medverka ytterligare i en kommande rättsprocess. Det är även betydelsefullt, för att utreda varför hon inte längre önskar medverka, att åklagare och målsägandebiträde är närvarande. Märks det att kvinnan inte är psykiskt redo för att bryta upp från mannen ställer jag mig tveksam till om det är värt att fortsätta förundersökningen om åklagaren inte har god stödbevisning i form av kanske både vittnen och rättsintyg. Anledningen till att det kan vara skäl att vänta är att man vet att en kvinna vanligen lämnar en man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet. Mest lyckosamt är därför om huvudförhandling hålles först i samband med det definitiva uppbrottet. Därmed inte sagt att man vid förhöret, då både målsägande och åklagare närvarar, ska undvika att påverka kvinnan i rätt riktning. Precis som Hydén menar jag att det är olämpligt att vänta på att kvinnan själv ska inse sin utsatta situation eftersom hennes förståelse kan komma först då det är försent.140 Personer som bemöter våldsutsatta kvinnor bör därför ligga ett steg före i hot- och riskanalys. Det är viktigt att klargöra för kvinnan att hon inte har skuld i vad som föregått samt att man hjälper henne att förstå att ett liv utan mannen skulle kunna vara ett bättre liv; ett liv i frihet. Märker man däremot att kvinnan enbart tar mannens parti och förklarar att hon inte minns någonting avseende aktuella brottstillfällen alternativt uppger att hon ljugit tidigare kan det finnas skäl att avvakta med ytterligare utredning, under förutsättning att man inte har skäl att tro att det finns vittnen som kan styrka förekomsten av våld. Samtidigt som det är viktigt att försöka hjälpa en kvinna att komma till insikt med att ett liv utan en våldsam man innebär ett liv i frihet, är det också viktigt att man förstår att kvinnan kanske älskar mannen. En person som bemöter en våldsutsatt kvinna som gång på gång återvänder till sin våldsamme man måste därför kunna handskas med frustrationen över att inte kunna hjälpa kvinnan att ta det sista steget. Det handlar om att finna en balanserad roll mellan å ena sidan att påverka kvinnan i riktning mot att lämna mannen och å andra sidan inte döma kvinnan för det fall hon väljer att göra det motsatta och istället återvända till honom.141 Troligen är det just de bemötande personerna – som kan handskas med denna balans – som våldsutsatta kvinnor i slutändan kan känna störst förtroende för. Det beror på att dessa personer också är de som förstår vad kvinnor faktiskt genomgår och därför är de som på bästa sätt lyssnar på, och stöttar kvinnorna i deras val mellan att lämna och inte lämna sina våldsamma män.
140 Hydén, Kvinnomisshandel inom äktenskapet, s. 220. 141 Grände, Jag kallade det aldrig för våldtäkt, s. 70.
57
Som framgått under 3.1 är det inte klarlagt huruvida det kan anses finnas ett krav på stödbevisning. Vad som emellertid får anses klart är att det för fällande dom är av stor betydelse om stödbevisning finns. Även om det kan anses att stödbevisning strider mot principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering märks en utveckling i praxis som kan tolkas som att det ändå föreligger ett krav på stödbevisning. Som jag ser det är principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering visserligen värd att värna om men frågan är om principen måste vara absolut. Ovan har framgått att Lindell och Lainpelto är av den åsikten att HD inte har möjlighet att meddela prejudikat gällande principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering, samtidigt framgår uttryckligen i NJA 2004 s. 176 att vissa riktlinjer angående bevisvärdering kan utvecklas i praxis. Kanske får principen om att, vid tvekan, hellre fria än fälla anses väga tyngre än principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering. 142 Det vill säga om man anser att en trovärdighetsbedömning aldrig kan ge ett tillförlitligt resultat bör den tilltalade frias oavsett vad rätten kommit fram till vid trovärdighetsbedömningen. Rättstrygghet (målsägandens motsvarighet till rättssäkerhet) är trots allt inte viktigare än rättssäkerhet och en trovärdighetsbedömning är vansklig. Vidare, mot bakgrund av att en tilltalad har rätt att inte uttala sig (the right to silence) eller på annat sätt underlätta åklagarens arbete (the right not to incriminate oneself), spelar det ingen roll om målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade.
Trots citatet under 3.1.1 från NJA 2009 s. 447 I får emellertid inte okritiskt antas att ett krav på stödbevisning fastslagits. Det kan nämligen, som ovan framgått, hävdas att HD inte har möjlighet att meddela prejudikat som går stick i stäv med principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering. Citatet under 3.1.1 behöver inte betyda mer än att det inte räcker med sannolikhetsövervikt för fällande dom.143 Vid ett tankeexperiment då parternas (dvs. den tilltalade mannen och kvinnan som målsägande) bevisning vägs på vågskålar kan följande resultat uppnås: den sammanlagda bevisningen i målet (tankeexperimentet) väger 100 kg. I kvinnans vågskål ligger 51 kg bevisning medan mannens vågskål presenterar 49 kg bevisning. Den största delen av bevisningen utgörs av förmågan att vara trovärdig. Rätten kommer alltså vid bevisvärderingen, som i detta fall är en trovärdighetsbedömning, fram till att kvinnans bevisning väger 2 % mer än vad mannens gör. Att målsägandens berättelse bedöms väga tyngre i detta sammanhang måste inte betyda att brottet också ska betraktas som styrkt. NJA 2009 s. 447 I kan
142 Under förutsättning att principen om att hellre fria än fälla tillämpas på sakfrågan. 143 Bengt Lindell, personlig kontakt den 21 januari 2013.
58
tolkas som att det för fällande dom krävs att målsägandens berättelse är mycket mer trovärdig än den tilltalades, därmed behöver det dock inte vara självklart att det krävs stödbevisning för att styrka dess trovärdighet.
Många skulle anse att det är besvärande att en domstol tvingas vara den som ytterst gör den trovärdighetsbedömning som kan läggas till grund för fällande dom. Särskilt med beaktande av att en trovärdighetsbedömning är svår och allt annat än säker. Viktigt i detta sammanhang är att åklagare och målsägandebiträde försöker underlätta rättens bedömning eftersom rätten inte får lägga sitt personliga vetande till grund för en fällande dom. Målsägandebiträdet kan beskriva hur målsäganden har mått när han/hon har träffat henne under förundersökningens gång, vad kvinnan varit rädd för och kanske koppla målsägandens reaktioner och mående till målsägandebiträdets tidigare erfarenheter av våldsutsatta kvinnor. Det som målsägandebiträdet framför kan leda till att målsägandeberättelsen framstår som mycket trovärdig.144 Om den tilltalade i ett sådant fall bekräftar vissa sakomständigheter men bestrider subjektiv skuld till brott eller redogör för en berättelse som innehåller oförklarbara motsägelser kanske målsägandens berättelse borde kunna läggas till grund för fällande dom trots att stödbevisning saknas. Även det faktum att den tilltalade under förundersökningen erkänt vissa gärningar men under huvudförhandlingen tar tillbaka tidigare erkännanden bör kunna läggas honom till last. Sammanfattningsvis kan anföras att för det fall den tilltalade framför omständigheter som i själva verket talar mot honom, samtidigt som det målsäganden framför bedöms som trovärdigt borde kanske inte ett krav på stödbevisning hindra fällande dom. En förutsättning vid trovärdighetsbedömningen är då att det finns kunskap om våldsutsatta kvinnor.
Med tanke på gärningsmannens och målsägandens nära relation är det bra att vid målsägandens ovilja att medverka respektera hennes vilja så långt det är möjligt. Även om det är sällsynt med åsyna vittnen i den här typen av mål kan det vara betydelsefullt att efterhöra om vänner och anhöriga har märkt av någon förändring hos kvinnans personlighet sedan hon träffade mannen. Kanske har kvinnan berättat något för en anhörig om någon/några konkreta händelser. Eller så har kvinnans kontakt med anhöriga eller vänner brutits vilket de anhöriga eller vännerna kanske kan ge en förklaring till. Vidare kan det hända att någon i umgängeskretsen uppmärksammat
144 Vad målsägandebiträdet framför betraktas dock inte som stödbevisning eftersom
målsägandebiträdet är partiskt på ett annat sätt än vad exempelvis ett vittne är. Vittnen avlägger dessutom ed.