4 ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE”
5 AVSLUTANDE KOMMENTARER
5.3 DE LEGE FERENDA
5.3.1 INTRODUKTION
Nedan kommer några centrala element att behandlas i syfte att ge en bild av vad som de lege ferenda kan ha betydelse för den problemställning som diskuteras i denna uppsats. Att förändra bilden i media och ge mer information i skolan avseende våld mot kvinnor kan leda till att kvinnor för det första inser när de utsätts för våld och för det andra vet vad de ska göra om så sker. Ett bra bemötande hos de samhällsaktörer som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor är eftersträvansvärt, men när kvinnorna möter dessa representanter är det redan för sent i så måtto att våldet redan förekommit. Bra är därför om man redan på ett tidigt stadie undervisar flickor och pojkar om jämställdhet, makt och könsstereotyper. Det finns nämligen en risk för att kvinnor och män är så inrutade i signifikanta könsroller att de inte själva lägger märke till när de utnyttjas respektive utnyttjar varandra. Vidare kan, de lege ferenda, ifrågasättas hur viktigt det är att kvinnor personligen närvarar under huvudförhandlingar då de är målsägande och motparten är deras man/före detta man. Många anser att trovärdighetsbedömningar och rättssäkerhet skulle komma att bortses från för det fall förhör med kvinnor sker inför en huvudförhandling. Jag håller dock inte med. Målsägandens trygghet och förmågan att använda dagens teknik för inspelning av förhör motiverar en modernare syn på omedelbarhetsprincipen.
147 NCK, Nationell kartläggning om hur mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer beaktas i grundutbildningar vid universitet och högskolor, s. 7.
62
5.3.2 SKOLAN
Enligt min mening finns det anledning att börja bearbeta de problem jag beskriver i denna uppsats redan i grundskolan. Det är viktigt att barn redan i tidig ålder får kunskap om att våld i nära relationer är vanligt förekommande men fel. En sådan undervisning kan ha viktig påverkan, som jag ser det, på tre plan. För det första får flickor då kunskap om att våld av en framtida man är ett oacceptabelt beteende. För det andra kan barn som bevittnar våld i hemmet förstå att det som deras mamma utsätts för är fel och inte någonting som sker i alla familjer. Våldet kan då, genom barnen, komma till andra vuxnas kännedom (därmed inte sagt att ansvaret ska ligga på barnen för att komma tillrätta med problemen). För det tredje kan undervisningen leda till att man hjälper de pojkar som lever i en våldsam hemmiljö och därmed förhindrar att dessa pojkar utvecklar samma våldsamma beteende som deras pappor. Det är nämligen så att söner tenderar att ta efter sina pappor även om de själva mått dåligt under uppväxten över det som deras mammor tvingas utstå.148
Vad jag förespråkar i föregående stycke är alltså ett lagförslag innebärande att barn ska upplysas om våld i nära relationer; kanske som ett led i att lära sig konflikthantering överlag. Förskolan, förskoleklassen och grundskolan ska alla främja barns och elevers allsidiga kontakter och social gemenskap.149 Detta är visserligen övergripande mål som framgår i portalparagrafer men de ger likväl uttryck för vad som bör genomsyra skolgången dvs. att barn lär sig att bli sociala individer som kan fungera i en grupp. Som ett led i lärandet att ta kontakt med andra människor och att socialisera sig bör även konflikthantering inrymmas. Ett sätt att lyfta fram konflikthantering hade kunnat vara att det i lagen preciserades exempelvis på följande sätt: ”skolan ska främja allsidiga kontakter, social gemenskap och förmågan att hantera konflikter”. Alla människor hamnar i konflikter, oavsett ålder, vilket gör det viktigt att finna ett sätt att hantera desamma. Barn tar efter andra barn i skolan medan föräldrar är deras förebilder och största källa till information i hemmet. Om barn lever i en våldsam hemmiljö finns det därför en risk för att de ser våld som ett normalt sätt att hantera konflikter på.
Utöver ovanstående nämnda portalparagrafer framgår i 10 kap. 4 § första stycket, strecksats 8 skollagen att samhällsvetenskap är ett för grundskolan obligatoriskt ämne. I
148 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 93.
149 Se 8 kap. 2 § andra stycket skollagen (2010:800) avseende förskolan, 9 kap. 2 § andra stycket skollagen avseende förskoleklassen samt 10 kap. 2 § tredje stycket skollagen gällande grundskolan. Även på gymnasiet ska elevernas sociala gemenskap främjas se 15 kap. 2 § andra stycket skollagen.
63
skolverkets kursplan för samhällsvetenskap framgår att barn i årskurs 1-3 ska läsa om livsfrågor av betydelse för dem. De livsfrågor som specificeras är bl.a. vad som är rätt och fel, vänskap, relationer, könsroller och jämställdhet. I årskurs 4-6 utvecklas lärandet om könsroller och jämställdhet till att även omfatta sexualitet. Grundskolans samhällskunskap skulle alltså mycket väl kunna inrymma våld i nära relationer eftersom våldet har en mycket nära koppling till makt, könsroller och jämställdhet. Denna koppling behöver emellertid inte vara självklar för ett barn. Jag anser därför att konflikthantering – och våld i nära relationer som ett led däri – bör specificeras. Det kan dessutom tänkas att det är lättare för undervisande lärare att ta upp ämnet om det anges i kursplanen att eleverna ska utbildas därom. På så sätt undviks kritiska frågor från föräldrar som kan tycka att det är känsligt att man i skolan diskuterar konflikter i hemmiljön.
5.3.3 RÄTTSSALEN
Rätten kan enligt 36 kap. 4 § RB anse att ett barn under 15 år inte bör höras som vittne under en huvudförhandling. Enligt 35 kap. 14 § tredje stycket RB får därför förhör från en förundersökning spelas upp med ljud- och bildfil under huvudförhandlingen. Det finns emellertid ingen motsvarande regel, likt 36 kap. 4 § RB, för barn som är målsägande till brott i 37 kap. RB. 35 kap. 14 § tredje stycket RB tillämpas emellertid även i dessa fall.150 Det är inte svårt att förstå varför barn inte bör höras direkt under en huvudförhandling. Klimatet i rättssalen kan kännas spänt och skrämmande vilket kan hindra barnet att tala fritt. En huvudförhandling kan naturligen ha en negativ påverkan på barn då brott, som barn inte ska behöva ha kännedom om, behandlas.
Kanske vore det värdefullt om även våldsutsatta kvinnor kunde undgå att närvara personligen under huvudförhandlingar. Som det ser ut idag finns det möjlighet till medhörning, vilket innebär att mannen kan följa förhandlingen från ett annat rum under exempelvis förhöret med målsäganden. Kvinnan tvingas dock inställa sig personligen till huvudförhandlingen. Med dagens teknik skulle förhör under förundersökningen kunna spelas in med ljud- och bildfil för att sedan spelas upp under huvudförhandlingen (så länge försvaret ges möjlighet till motförhör). Omedelbarhetsprincipen skulle visserligen få stå tillbaka men som jag ser det bör målsägandens känsla av trygghet väga tyngre. Det borde heller inte vara ett problem ur rättssäkerhetssynpunkt för den tilltalade eftersom motförhör ändå skulle kunna garanteras. I praktiken kanske det till och med
64
vore till fördel för den tilltalade eftersom de flesta praktiker verkar vara av övertygelsen att inspelade förhör är mindre trovärdiga än vad målsägandes utsagor är om de inställer sig personligen.151 Ses till HD:s dom i NJA 2010 s. 617 ska emellertid inte vikt fästas vid målsägandens allmänna intryck i rätten såsom känslomässiga reaktioner, röstläge och rörelsemönster. Därför borde en förundersökningsutsaga kanske ändå inte tillmätas mindre betydelse än en utsaga direkt vid huvudförhandlingen. Den enda risken som jag ser skulle kunna vara att vuxna personer i större utsträckning än barn kan ha dolda motiv.
Intressant i detta sammanhang är att förundersökningsutredningen152 (utredningen) anfört att det i bevishänseende kan ha stor betydelse att förhör spelas in, med ljud och bild, under förundersökningen samt att sådan inspelning regleras genom lagstiftning. I utredningen framhålls dock principerna om muntlighet och omedelbarhet och att förundersökningsutsagorna därför i huvudsak ska presenteras i de fall målsäganden vägrar att yttra sig eller ändrar sin historia under huvudförhandlingen. Men om förundersökningsutsagorna skulle tillåtas att spelas upp endast då målsäganden undviker att yttra sig under huvudförhandlingen finns en risk att kvinnan av taktiska skäl väljer att inte svarar på frågor. Därför bör förundersökningsutsagorna tillåtas att spelas upp i varje fall. I utredningen fästs vidare stor vikt vid tonläge, minspel och gester etc,153 dvs. faktorer som HD i NJA 2010 s. 617 uttryckligen tagit avsteg ifrån. Mot bakgrund av NJA 2010 s. 617 bör kanske därför principerna om muntlighet och omedelbarhet anses ha fått en mer restriktiv betydelse.
5.3.4 ÖVRIGT
Jag anser att media har ett stort ansvar vad gäller kvinnors förmåga att definiera våld. Detta genom att ge en mer rättvisande nyhetsrapportering dvs. ge vanliga brott ett stort utrymme medan mindre vanliga brott bör ges ett mindre utrymme. Jag förstår givetvis att häpnadsväckande händelser inte kan utelämnas för att ge plats åt varje misshandel som äger rum. En sådan journalistik skulle i längden medföra att ingen finner ett intresse i att läsa tidningar eller lyssna på nyhetsrapporter. En diskussion om våld mot kvinnor kan skapas utan att redogöra för varje specifik händelse separat. Intressant kan t.ex. vara att media följer upp statistik avseende våld mot kvinnor. Var är våldet mest
151SvJT 2012 s. 197-218.
152 SOU 2011:45 s 215 ff. Jfr även vad som framgått ovan om att åklagarmyndigheten angivit att det är betydelsefullt att inledande förhör dokumenteras på ljud- och bildfil.
65
förekommande? Vilken typ av våld är vanligast? Vilka är förövarna? Vilka döms? Den här typen av frågor skulle kunna behandlas i en artikelserie och som en avslutande artikel kan frågan vad hände sen? diskuteras, dvs. genomgick förövarna något behandlingsprogram? t.ex. Integrated Domestic Abuse Programme (IDAP), fungerade behandlingen? och hur vanligt är återfall i liknande brottslighet? etc. Anledningen till att jag anser att media bör fokusera på gärningsmännen är att man på så vis undviker att skuldbelägga de kvinnor som utsätts.
Positivt är att barn i grundskolan undervisas från årskurs 4 om hur sexualitet och könsroller framställs i media. Vidare analyseras nyheters påverkan på människor, och hur individer framställs beroende på vilket kön de tillhör, mellan årskurs 7 och 9.154 Mot bakgrund av att media kan tendera att ge en bild av abnormiteter är det alltså bra att barn lär sig att inte okritiskt lyssna till nyhetsrapporteringar.
Under hösten 2012 har det i media presenterats ett nytt informationsmedel för att komma åt de 75 % som aldrig anmäler våldet, nämligen tampongförpackningar.155 Syftet med informationsmedlet är dels att medvetandegöra våldet samt dels att påverka kvinnor i positiv riktning att anmäla våldet. När jag först läste om denna nyhet tyckte jag att det var ett desperat försök att få bukt med ett komplext problem, det kändes naivt. Vid närmare eftertanke medför informationen emellertid ingen skada och om någon våldsutsatt kvinna någon gång läser den lilla broschyren som medföljer en tampongförpackning kan mödan vara värd. Jag tror dock att medvetandegörandet har större inverkan då t.ex. representanter från kvinnojourer syns ute på stan eller föreläser i skolor samt att barnmorskor och andra inom vården ställer rutinmässiga frågor om våld. Det är viktigt att informationen når de våldsutsatta kvinnorna utan att de själva behöver leta efter den. Sådan information är viktig för att kvinnorna ska förstå att de utsätts för våld samt förstå var de kan vända sig för att få hjälp.
I uppsatsen har framförts att ett av de största problemen med att fälla män för våld mot kvinnor i nära relationer är att man inte når upp till beviskravet ställt utom rimligt tvivel. Det har också diskuterats huruvida det i svensk rätt finns ett krav på stödbevisning. Oavsett om man kommer fram till att det finns ett krav eller inte kan konstateras att stödbevisning i praktiken har en mycket stor betydelse. Frågan är dock om stödbevisning måste vara så sällsynt i den här typen av mål. De allra flesta
154 Skolverkets kursplan för samhällsvetenskap.
66
människor, särskilt de som bor i lägenheter, har grannar och jag skulle vilja påstå att grannar hör mer än vad man tror. Det räcker att mina grannar skrattar eller hostar så hör jag det. Jag tror därför att många kvinnor skulle hjälpas om grannar och andra personer i deras omgivning vågade träda fram och ringa polisen/anmäla/vittna. Genom grannars m.fl. vittnesmål uppfylls önskan om stödbevisning samtidigt som kvinnan kan känna trygghet av att ha en person – utöver målsägandebiträdet – på sin sida. Detta skulle kunna leda till att fler kvinnor är villiga att medverka i den brottsutredande verksamheten och därmed till att fler män döms. Kanske är det dock så att många fortfarande anser att ett familjegräl är något som hör till var och ens privatliv och således ingenting som man – som granne eller liknande – ska lägga sig i.
67
KÄLLOR
OFFENTLIGT TRYCK
Prop. 1997/98:55, Kvinnofrid
Prop. 1998/99:145, Ändring av fridskränkningsbrotten
SOU 1995:60, Kvinnofrid
SOU 2011:45, Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m.
MYNDIGHETSPUBLIKATIONER M.M.
BRÅ-rapport, 2002:14, Våld mot kvinnor i nära relationer Åklagarmyndigheten, RättsPM 2007:13
Åklagarmyndighetens granskning av ärenden rörande brottet grov kvinnofrids-kränkning, 2 juni 2010 (cit: Åklagarmyndighetens granskning)
Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen, Uppsala universitet, Akademiska sjukhuset 2010
Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, Nationell kartläggning om hur mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer beaktas i grundutbildningar vid universitet och högskolor, delrapport 2, Uppsala universitet, Akademiska sjukhuset 2010
LITTERATUR
Bring, T och Diesen, C, Förundersökning, fjärde upplagan, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2009
Christiansson, S-Å, Engelberg, E och Holmberg, U, Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Natur och kultur, 1998
Danelius, H, Europadomstolens domar 1961–1990 – en rättsfallsöversikt, SvJT 1991 s. 257-337
Ekelöf, P O, Edelstam, H och Heuman, L, Rättegång fjärde häftet, sjunde upplagan, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2009
Fredriksson, M och Malm, U, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, fjärde upplagan, Norstedts Juridik AB, Malmö 2012
Gottzén, L, Johnsson, R, Andra män: Maskulinitet, normskapande och jämställdhet, Gleerups, 2012
68 samtal 2008
Grände, J och Alla Kvinnors Hus Stockholm, ”Jag kallade det aldrig för våldtäkt” – Att möta våldtagna kvinnor, Roks 2005 (cit: Grände, Jag kallade det aldrig för våldtäkt) Heimer, G och Sandberg, D (redaktörer, för författarinformation se s. 15), Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, andra upplagan, Studentlitteratur, Uppsala 2008
Holmberg, C och Enander, V, Varför går hon? Om misshandlade kvinnors
uppbrottsprocesser, Kabusa pocket, Göteborg 2003 (cit: Holmberg och Enander, Varför går hon?)
Hydén, M, Kvinnomisshandel inom äktenskapet: mellan det omöjliga och det möjliga, Linköpings universitet 2008
Lainpelto, K, Stödbevisning i brottmål, jure Förlag AB, Stockholm 2012
Landström, S, Willén, R, Bylander, E, Rättspraktikers inställning till modern ljud- och
bildteknik i rättssalen – en rättspsykologisk studie*, SvJT 2012 s. 197-218
Lindell, B, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag, Burleigh Heads (Queensland,
Australien) 2007
Lundgren, E, Heimer, G, Westerstrand, J och Kalliokoski, A-M, Slagen dam – Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning,
Brottsoffermyndigheten och Uppsala universitet, 2001
Lundgren, E, Våldets normaliseringsprocess, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Uppsala 2004
Schelin, L, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik AB, Älvsjö 2007 Sutorius, H och Kaldal, A, Bevisprövning vid sexualbrott, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2003
Wennstam, K, Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt, Bonnier pocket, 2002 RÄTTSFALL HD NJA 1991 s. 83 NJA 2003 s. 144 NJA 2004 s. 176 NJA 2004 s. 437 NJA 2005 s. 712 NJA 2009 s. 447 I och II
69 NJA 2010 s. 617 HOVRÄTTEN RH 1991:84 RH 1997:95 RH 2005:42 RH 2008:54 EUROPADOMSTOLEN
Unterpertinger mot Österrike, 1/1985/87/134 Asch mot Österrike, 30/1990/221/283
PERSONLIG KONTAKT
Personlig kontakt och telefonsamtal med Agneta Claesson Norell (som mellan 1993 och 1995 var huvudsekreterare i Kvinnovåldskommissionen och numer är pensionerad rådman) den 7 december 2012 och den 10 januari 2013
Personlig kontakt med Bengt Lindell (professor i processrätt vid Uppsala universitet) den 10 december 2012 och den 21 januari 2013
ÖVRIGT
Zeteo, kommentar till lagen om målsägandebiträde Persson, I, Kvinnoförtryck finns också här, Aftonbladet,
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article16011366.ab, publicerad och hämtad den 3 januari 2013 kl. 08.35
http://www.polisen.se/Utsatt-for-brott/Olika-typer-av-brott/Brott-i-nara-relationer/ granskad 16 oktober 2012 och hämtad den 11 januari 2013 kl. 12.15
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/Praktik+och+metod/Hälso-+och+sjukvårdens+ansvar/Bemotande_och_behandling/
senast uppdaterad den 7 januari 2013 och hämtad den 11 januari 2013 kl. 14.10
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/Praktik+och+metod/Rattsvas endets_ansvar/Polisens_ansvar/
senast uppdaterad den 7 januari 2013 och hämtad den 11 januari 2013 kl. 14.15 http://www.kvinnojouren.se. Information hämtad den 12 januari 2013 kl. 17.00 http://www.roks.se/har-finns-hjalp/kvinnojourer. Information hämtad den 12 januari 2013 kl. 17.00
70
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=5360028 hämtad den 9 december 2012 kl. 13.20, publicerad den 27 november 2012 http://www.skolverket.se/forskola-och
skola/grundskoleutbildning/laroplaner/grundskolan/laroplan/subject.htm?webtos=COM PULSORY_SCHOOL&tos=COMPULSORY_SCHOOL&subjectCode=GRGRSAM01 &code=GRGRLAR01 (cit: Skolverkets kursplan för samhällsvetenskap)
hämtad den 30 januari 2013 kl. 08.50
http://www.genus.se/Aktuellt/Nyheter/fulltext/granskning-friar-eva-lundgren.cid917806 hämtad den 3 februari 2013 kl. 12.45