3 DEN ANDRA KRÄNKNINGEN
3.1.2 STÖDBEVISNING – EN FÖRUTSÄTTNING?
bevisläget ofta särskilt svårt mot bakgrund av att vittnen är ovanligt.54 Dessutom är de typiska brott då kvinnan känner skuld över vad som hänt och därför undviker att uppsöka läkare. Det mest problematiska bevisläget är troligen i de fall en kvinna anmäler sin partner för våldtäkt. Det är ytterst svårt för kvinnan att få upprättelse i dessa fall eftersom det i parrelationer presumeras förekomma sexuellt umgänge. Det är dessutom inte alltid kvinnan får fysiska skador vid våldtäkter.
3.1.2 STÖDBEVISNING – EN FÖRUTSÄTTNING?
För att avgöra om det kan anses föreligga ett krav på stödbevisning i svensk rätt kommer tre rättsfall som berör ämnet att diskuteras, nämligen: NJA 1991 s. 83 (1991 års fall), NJA 2005 s. 712 (2005 års fall) och NJA 2009 s. 447 I (2009 års fall). I målet från 1991 var den tilltalade åtalad för misshandel och våldtäkt. Det saknades vittnesuppgifter och teknisk bevisning men målsäganden hade berättat om händelserna för sin mamma och sin syster. HD uppgav att det vid våldtäktsmål typiskt sett inte finns vittnen eller teknisk bevisning.55 HD uppgav vidare att avsaknaden av iakttagelser från vittnen och teknisk bevisning inte per automatik borde innebära att beviskravet för en fällande dom inte anses uppnått. En fällande dom kräver emellertid att målsägandens uppgifter är trovärdiga och stöds av övrig utredning i målet. Trots att HD aldrig benämnde övrig utredning som stödbevisning har den kommit att tolkas så i senare års praxis.56 I doktrin menas emellertid att 1991 års avgörande inte ger stöd för att stödbevisning krävs för fällande dom.57 Istället menas att en trovärdighetsbedömning bör räcka.
I NJA 2005 s. 712 fälldes en man för bl.a. grov kvinnofridskränkning men friades avseende våldtäkt. HD anförde i domskälen att kvinnan visserligen varit trovärdig i sin berättelse samt berättat för en väninna om hur hennes man tvingat sig på henne sexuellt.58 Berättelsen för väninnan ansågs dock inte tillräcklig som stödbevisning. Att det gått en lång tid mellan det aktuella våldtäktstillfället och kvinnans anmälan spelade däremot ingen roll utan det viktiga var avsaknaden av stödbevisning i samband med kvinnans vaga precisering i tiden för när våldtäkten ägt rum. Vissa menar att
54 Sutorius och Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, s. 168 ff. och Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 274.
55 Avsaknaden av teknisk bevisning i just våldtäktsmål kan bero på att få våldtäktsoffer
uppsöker sjukhus direkt efter en våldtäkt. Många kvinnor känner sig äcklade och kan därför inte vänta med att t.ex. duscha. Det kan också ta ett tag för kvinnorna att smälta vad de utsatts för och därmed ett tag innan de förstår att de borde kontakta polisen.
56 NJA 2005 s. 712.
57 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 277. 58 Se 3.3 avseende trovärdighetsbedömningen.
31
avsaknaden på stödbevisning var avgörande för att mannen friades för våldtäkt medan andra menar att det var kvinnans vaga precisering för när våldtäkten ägt rum som var avgörande (dvs. hade kvinnan preciserat våldtäktstillfället så hade också mannen fällts oaktat att det saknades ytterligare utredning).59 Om man anser att fallet har den senare betydelsen menas att stödbevisning endast krävs i de fall kvinnans utsaga är knapphändig. Fallet skulle enligt den senare tolkningen således inte ge uttryck för ett krav på stödbevisning.
NJA 2009 s. 447 I har redan behandlats under 3.1.1 och kommer här endast att beröras i korthet. Som jag ser det är det först i och med detta fall som ett krav på stödbevisning kan anses ha tagit form. Enligt min mening är fallet viktigt eftersom det kan tolkas som att stödbevisning krävs. Vid en sådan tolkning framgår även att HD betonar att det inte enbart krävs i mål rörande våldtäkt utan i samtliga brottmål, alltså även i mål om t.ex. grov kvinnofridskränkning.
I mål rörande grov kvinnofridskränkning finns emellertid en viktig bevislättnad, vilken kommit till uttryck i bl.a. NJA 2003 s. 144 och i NJA 2004 s. 437. I dessa fall (NJA 2003 s. 144 och i NJA 2004 s. 437) framgår att samtliga gärningar den tilltalade står åtalad för, inte behöver preciseras i tid och rum. Ju grövre brottslighet som avses desto färre gärningar behöver preciseras för att kränkningen ska anses upprepad. Detta kan tolkas som att det inte krävs stödbevisning till varje åtalspunkt. En trovärdig målsägandeutsaga som till vissa delar stöds av övrig bevisning kan alltså per automatik anses ge stöd även till åtalspunkter som saknar egentlig stödbevisning. Fallen är av principiell betydelse eftersom det vid våld i nära relationer vanligen har skett upprepade kränkningar och det kan vara svårt för kvinnan att hålla isär varje våldstillfälle. Särskilt svårt kan det vara att precisera sådana händelser som ligger en bit bakåt i tiden. Syftet bakom grov kvinnofridskränkning var att komma åt den allvarliga kränkning som en upprepad brottslighet innebär.60 Ett krav på att samtliga åtalade gärningar ska preciseras i tid och rum samt stödjas av ytterligare utredning, utöver målsägandeberättelsen, skulle innebära ett mycket strängt krav. Tillämpningen av 4 kap. 4 § a BrB skulle därmed riskera att bli begränsad.
Praxis kan vid en första anblick anses ge ett tydligt uttryck för att det föreligger ett krav på stödbevisning, inte minst med tanke på citatet under 3.1.1. Fallen NJA 2009 s. 447 I
59 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 286. 60Prop. 1998/99:145 s. 9.
32
och II utvecklar emellertid endast tidigare fall och om man inte är benägen att anse att 1991 eller 2005 års fall ger stöd för ett krav på stödbevisning borde kanske inte heller fallen från 2009 anses uppställa ett sådant krav.
Om man däremot anser att NJA 2009 s. 447 I och II ger stöd för att det föreligger ett krav på stödbevisning är kravet aktuellt i samtliga brottmål, dvs. inte bara i våldtäktsmål. Stödbevisning är emellertid vanligen inte ett problem eftersom det ofta finns vittnen, analysrapporter eller annan teknisk bevisning. Vad gäller våldtäktsmål och mål om grov kvinnofridskränkning är dock, som ovan framgått, vittnen betydligt ovanligare och teknisk bevisning mer sällsynt. I en granskning som åklagarmyndigheten gjort år 2010 avseende brottet grov kvinnofridskränkning framgår att drygt hälften av utredningarna tvingats läggas ned med motiveringen att brott inte kan styrkas.61 I granskningen underströks vikten av stödbevisning. Följande citat visar stödbevisningens betydelse:
”Stödbevisning har stor betydelse för möjligheten att styrka brott beträffande den aktuella brottskategorin [grov kvinnofridskränkning], eftersom det ofta föreligger en ”ord-mot-ord”-situation. Det är angeläget att det under utredningen fångas upp stödbevisning som kan bidra till ett gediget underlag för beslut och ge större möjligheter att väcka åtal.”62
Granskningen ger inte stöd för att det skulle föreligga ett absolut krav på stödbevisning. En undersökning utförd av åklagarmyndigheten år 2007 visar emellertid att stödbevisning i så gott som i alla fall åberopas.63 I 21 av de 371 granskade åtalspunkterna fanns emellertid ingen stödbevisning vilket innebär att åklagare i och för sig inte anser sig förhindrade att väcka åtal utan stödbevisning. Av NJA 2003 s. 144 och NJA 2004 s. 437 följer emellertid att det inte krävs stödbevisning för varje åtalspunkt vid grov kvinnofridskränkning. Samtidigt kan konstateras att det, i de flesta fall, åberopas stödbevisning och anledningen till det är givetvis att öka chanserna för en fällande dom.
Av litteraturen framgår att det är vanligt att man i underinstanser anser att det föreligger ett krav på stödbevisning. Frågan om stödbevisning diskuteras trots att huvudbevisningen – som vid våld i nära relationer ofta är målsägandeutsagan – anses
61 Åklagarmyndighetens granskning, s. 5. 62 A. st.
33
vara både fullt trovärdig och tillförlitlig.64 Mot bakgrund av framförallt NJA 2009 s. 447 I och II kan emellertid hävdas att även HD är av denna övertygelse. Vid samtal med Agneta Claesson Norell förklarar hon att det av ovanstående prejudikat följer ett krav på stödbevisning.65 Hon menar att målsägandens berättelse visserligen kan vara mer trovärdig än den tilltalades men att det ändå krävs något mer för fällande dom. Hon pekar på att de prejudikat som avsett krav på stödbevisning har rört våldtäktsmål, vilka hon anser är än mer svårbevisade än mål om grov kvinnofridskränkning och andra våldsbrott mot kvinnor i nära relationer. Detta eftersom våldtäkter i princip alltid sker i det fördolda.66 Agneta Claesson Norells slutsats är därför att om stödbevisning anses avgörande i våldtäktsmål är det minst lika viktigt vid grov kvinnofridskränkning etc. Resonemanget kan likställas med HD:s skäl i NJA 2009 s. 447 I.
Kanske anses stödbevisning viktig mot bakgrund av att en trovärdighetsbedömning av en målsägandeutsaga är högst vansklig.67 En trovärdighetsbedömning är subjektiv och kan, bl.a. mot bakgrund av att domare har olika erfarenheter avseende våld mot kvinnor, ge olika utslag i olika mål. Att grunda fällande dom på enbart trovärdighetsbedömningar skulle således potentiellt kunna leda till att lika fall bedömdes olika. Domare får emellertid inte använda sitt personliga vetande i dömandet av ett mål. Vidare ska alla behandlas lika inför lagen vilket gör att en trovärdighetsbedömning inte ska skilja sig mellan olika domare. Vid en jämförelse mellan två domare – varav den ena är vidareutbildad i ämnet våld mot kvinnor – kan, enligt min mening, dock trovärdighetsbedömningen ändå skilja sig åt eftersom den vidareutbildade domaren har kunskaper som hon/han kan avläsa i kvinnans känslomässiga reaktioner och utsaga. Kanske anser därför endast den vidareutbildade domaren att kvinnan är trovärdig, medan den icke vidareutbildade menar att kvinnan inte är trovärdig då hon ändrat sin utsaga, blandat ihop datum och verkat känslokall. Vad jag vill peka på är att kvinnans reaktioner kan vara stereotypa för våldsutsatta kvinnor och därmed kanske betraktas som notoriska hos de domare som är utbildade i ämnet.68 För att bedömningen av en våldsutsatt kvinna inte ska skilja sig åt mellan olika domare är det viktigt att rätten
64 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 183 ff.
65 Agneta Claesson Norell, personlig kontakt den 7 december 2012 och den 10 januari 2013. 66 A. st.
67 Se vidare under 3.3.
68 Se Lindell, Notorietet och kontradiktion, s. 15 angående att notorietet kan vara vad en viss grupp anser är allmänt känt.
34
beaktar forskning om våldsutsatta kvinnor vid trovärdighetsbedömningar.69 Det räcker inte att okritiskt hänvisa till förarbeten. Vid en okritisk hänvisning till förarbeten riskeras aktuell forskning att bortses från vilket hämmar ett utvecklande modernt rättssystem. I Sverige är det än så länge ovanligt att domare, ex officio, beaktar forskning till dags datum vilket lägger ett stort ansvar på partsombud och målsägandebiträden.70
Vad som skulle kunna diskuteras är scenariot då den tilltalade vägrar att svara på frågor under huvudförhandlingen medan målsäganden anses ge en klar bild av vad som hänt mellan parterna. Att en part undviker att besvara en viss fråga kan utgöra ett bevisfaktum för att det som motparten uppger är korrekt.71 I ett sådant fall borde kanske målsäganden anses vara mer trovärdig än den tilltalade. Det faktum att den tilltalade inte vill uttala sig får emellertid inte innebära en nackdel i bevishänseende för honom eftersom han enligt art 6 (i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna) EKMR, om rätten till en rättvis rättegång, har rätt att förbli tyst utan att åklagarens bevisbörda underlättas.72 Detta innebär att en målsägandeutsaga inte heller vid den tilltalades tystnad kan läggas till grund för en fällande dom. Det spelar således ingen roll ifall domstolen anser att målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade, stödbevisning synes vara utslagsgivande.
Trots ovanstående resonemang, som mestadels pekat mot att det finns ett krav på stödbevisning, finns det de som är av en annan åsikt. HD har nämligen inte i något av ovan refererade rättsfall uttryckligen frångått principen om fri bevisföring och principen om fri bevisvärdering. Lindell menar att det ligger i principens (om fri bevisföring och fri bevisvärdering) natur att prejudikat från HD inte ska gälla bevisföring och bevisvärdering.73 Sådana prejudikat innebär att bevisföringen och bevisvärderingen inte är fri vilket är i direkt strid med principen. Även Lainpelto menar att HD inte har
69 Lindell, Notorietet och kontradiktion, s. 100 ff.
70 A.a. s. 104. Lindell menar att advokater har störst möjlighet att åberopa forskning. Ett hinder i detta sammanhang kan dock vara advokaternas timtaxa.
71 Ekelöf, Rättegång fjärde häftet, s. 34.
72 ”Rätten att inte uttala sig alls (the right to silence) eller på annat sätt underlätta åklagarens arbete (the right not to incriminate oneself) har av Europadomstolen betraktats som
grundläggande aspekter av rätten till en rättvis rättegång enligt den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.” RH 2008:54. 73 Lindell, professor i processrätt vid Uppsala universitet, personlig kontakt den 10 december 2012.
35
möjlighet att meddela prejudikat som medför ett krav på stödbevisning.74 Vid ett krav på stödbevisning i brottmål skulle den fria bevisprövningen inskränkas på så sätt att åklagare skulle vara förhindrade att väcka åtal om det saknades bevisning utöver en målsägandeutsaga. 75 Vid en jämförelse med citatet från åklagarmyndighetens granskning av ärenden rörande brottet grov kvinnofridskränkning (se föregående sida) framgår att stödbevisning är av stor betydelse. Citatet bör dock inte förstås som ett krav på stödbevisning. Däremot förbättrar stödbevisning möjligheterna att väcka åtal och vidare möjligheterna för en fällande dom. Även om stödbevisning har stor betydelse innebär alltså inte avsaknaden av densamma ett hinder att väcka åtal.
I Åklagarmyndighetens granskning framförs också att parternas trovärdighet har stor betydelse vid utredandet och bedömningen av kvinnofridsbrottet vilket gör att det av objektivitetsskäl är värdefullt om parterna förhörs på liknande sätt.76 Det framförs även att det är värdefullt om förhör dokumenteras för en senare trovärdighetsbedömning. Jag tolkar granskningen som så att i de fall stödbevisning saknas kan förutsättningarna för en rättssäker bedömning av parternas utsagor ökas genom att förhör dokumenteras på ljud- och bildfil. Detta skulle i och för sig innebära att förhör under förundersökningar tillåts ge stöd åt förhör under huvudförhandlingar. Målsäganden som huvudsakligt bevismedel skulle alltså ge stöd åt sig själv. Även om ett sådant stöd inte kan anses utgöra stödbevisning,77 borde stödet ses som en följd av principen om fri bevisföring. Ett krav på stödbevisning i brottmål skulle härutöver – utöver en inskränkning av den fria bevisföringen – innebära en inskränkning i den fria bevisvärderingen på så sätt att målsägandeutsagan redan innan en huvudförhandling ges ett bestämt maximalt värde.78 Detta eftersom kravet på stödbevisning innebär att målsägandeutsagan inte i något fall kan tillåtas värderas högre än förhöret med den tilltalade. Lainpelto menar att ett sådant krav förbiser en förutsättningslös prövning. Hon pekar på det faktum att en kvantitativ utredning inte garanterar en kvalitativ utredning.79
74 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 287. Jfr emellertid NJA 2004 s. 176 (det så kallade HIV-fallet) där HD anger att vissa riktlinjer avseende bevisbedömningen naturligen kan utvecklas i praxis.
75 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 284 f. 76 Åklagarmyndighetens granskning, s. 30.
77 Som tidigare nämnts saknas en klar definition för vad som avses med stödbevisning men det borde rimligen vara något annat än vad målsäganden framfört i tidigare förhör.
78 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 285. 79 A.a. s. 286.